”Världens historia” – består av (vita, västerländska, heterosexuella) män?

Världens Historia är en tidskrift som ges ut av Bonnier Publications. Syftet beskrivs på s. 4 i nr 7/2011  enligt följande:

Målet för oss på Världens Historia är att förmedla de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien.

Trots att jag är luttrad reagerade jag vid första genombläddringen på hur få kvinnor som finns i tidningen. De är så få att jag blev frestad att räkna dem. Eftersom tidskriften är väldigt inriktad på krig (förmodligen anser redaktionen att krig, och främst europeiskt baserade sådana, är de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien) blev det svårt då många bilder visar ett oräkneligt antal män. Alltså räknade jag istället bilder med kvinnor, män och både kvinnor och män. Resultatet blev följande:

Bilder med enbart kvinnor: 13 st

Bilder med enbart män: 78 st

Bilder med både män och kvinnor: 10 st

Vad är det då för kvinnor som ändå enligt tidskriftsmakarna platsar bland de som bidrar till de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien? Den som får mest utrymme Anne Frank (s. 52-59), född 1929 och död i Bergen-Belsen våren 1945. Artikeln om Anne Frank bidrar för övrigt med sex av kvinnobilderna och två av de med både kvinnor och män i tidningen.

Ytterligare en kvinna kan sägas vara huvudperson, en mumifierad inka-flicka som sannolikt offrats till gudarna (s. 40-45). Agenten i berättelsen är dock inte flickan, som kallas för La Doncella, utan de manliga forskare som hittade henne 1999.

För övrigt möter vi ytterligare några namngivna kvinnor, faktiskt drottning Boudica som jag själv skrev om i ett inlägg 18 april. Det berättas att hon förlorade mot romarna och tog livet av sig, något som inte är fastslaget. En annan person som skymtar förbi i en notis om Tjernobyls anonyma hjältar är Ljudmilla Ignatenko, ”Brandmannen Vasilijs gravida fru” (s. 70). Vi delges den tragiska historien om hur Ignatenko förlorade sitt barn p.g.a. strålningsmängden hon tog mot när hon skötte maken. Men om hon anses vara en av Tjernobyls anonyma hjältar är jag osäker på.

I notisen ”Vad blev det av…” (s. 13) är Chiang Kai-Shek ämnet:

Chiang-Kai Shek och hans hustru höll Taiwan i ett järngrepp i 26 år.

Vad hustrun hette är tydligen inte intressant att berätta, hon var ju bara ett namnlöst bihang till sin make. Jag kan meddela att hennes namn var Soong May-ling, att hon var politiker och konstnär, levde till 105 års ålder och förefaller ha varit känd för sin egen skull. Men det är klart, till skillnad från Anne Frank, Boudica och La Doncella kan inte Soong May-ling med bästa vilja i världen göras till ett offer, något som de kvinnor som ges mer framträdande roller i Världens historia annars har gemensamt.

Song May-ling. Bild från Wikipedia.

En berättelse som kunde varit värd att brodera ut mer är t.ex. Miep Gies.  Jag vet inte, var det helt riskfritt att ge sig in i gömstället efter att tyskarna fört bort familjen Frank? Gies gjorde det i alla fall och förutom att ha tagit aktiv part i att gömma familjen var det hon och endast hon som räddade Anne Franks dagbok till eftervärlden.

Så var det då detta med världens historia. Jag är väl lite udda, men jag tycker att kvinnor är en del av världen. När man så konsekvent bortser från ett kön kan man knappast göra anspråk på att berätta världens historia. Det kan man inte heller om man ser allt ur ett västligt, ibland kolonialt perspektiv. Av de elva större artiklarna i tidskriften behandlar nio helt europeiska eller västliga ämnen. I en av de övriga möter vi franska kolonialister i Amerika. Vissa sammandrabbningar med lokalbefolkning finns med, men generellt berättas en historia om fransmän om än i Nya världen. Kvar finns artikeln om de offrade inka-barnen. Den är den enda som helt fokuserar på något som inte är europeiskt.

De kortare artiklarna ser till en början geografiskt mer spridda ut. Men det är en chimär. De östliga ryttarfolken vi får en översikt av – ja, de svepte ju in i Europa från 400-talet och framåt. Och vi får lära oss en del om Etiopien – eller i alla fall om hur Italien invaderade landet 1935. Under rubriken Världens brännpunkter presenteras Kurdistan, som väl är så nära Europa man kan vara utan att vara i Europa. Typ.

”Världen” känns geografiskt snäv. Och påfallande många av de aktiva vi möter är vita, västerländska män. Tidningens egen expertpanel, en kvinna och sju män (samtliga tycks vara av nordeuropeiskt ursprung), speglar ganska väl sammansättningen på de historiska personer som spelar huvudrollerna i artiklarna.

Till sist – ofta höjs röster mot önskemål och krav på jämlikhet i utställningar, böcker etc med att verken speglar källäget. Det finns inga källor som belyser annat än vita, västerländska, heterosexuella män får man höra. Det är fel. Källor finns, men man måste bemöda sig att ta fram dem och kan inte läsa i närmaste historiebok som står i hyllan. Magasin som Världens Historia skulle själva kunna hjälpa till att vidga vyerna med mycket enkla medel. Exempelvis ställs en läsarfråga ”Hur länge har vi haft egna flaggor?”. Som illustration till svaret används Edward Morans By Dawn’s Early Light.

Francis Scott Key får inspiration till att skriva The Star-Spangled Banner. Bild från Wikipedia.

Men om redaktionen velat hade de lika gärna kunnat ta den här, som är betydligt mer känd i Europa:

Eugène Delacroix - Friheten på barrikaderna. Bild från NE.

Eller det här roliga vykortet jag hittade på nätet.

Eller, om man nu inte vill ha symboler som svenska Moder Svea eller franska Marianne, så finns det riktiga, levande, synnerligen fysiska kvinnor att tillgå:

Jag menar, JES… nej, MADONNA, hur svårt kan det vara? (Jag googlade fram bilderna ovan på tio minuter.)

Men, om jag skall återgå till att vara seriös, så räcker det i längden naturligtvis inte med add women and stir som Sandra Harding så träffsäkert har uttryckt det. Historiesynen vidgas och delvis förändras i grunden. Men för mig är jag i nuläget ganska nöjd om vi kan uppnå add women (och andra etniciteter, sexualiteter…). På så sätt får de som intresserar sig för förfluten tid tillgång till många fantastiska historier. Nu är de dolda, för de passar inte i bilden.

Som de som läst hit räknat ut för väldigt länge sedan dissar jag detta nummer av Världens Historia. Tror jag ska föreslå att den döps om till Vita, Västerländska, Heterosexuella Mäns Historia i Europa och kolonierna. För det är vad det är.

Representativitet på museerna – på den politiska agendan!

Jag befinner mig fortfarande i någon form av baksmälla efter Lust & Last. Vanligen klagar jag ju på att man ser för lite kvinnor i de flesta situationer, museer inkluderat. Därför blev det något av en spiken-i-kistan-känsla att inse att för att kvinnor skall lyftas fram ordentligt på en stor utställning vid ett nationellt museum så krävs det tydligen att de ges en roll som går ut på att kvinnokroppen exponeras och till viss mån objektifieras.

Danaë och guldregnet av Adlof Ulrik Wertmüller har fått äran att utgöra framsida på museikatalogen till Lust & Last. Självklart är det en naken, ensam kvinna även på baksidan. Bild från Nationalmuseums hemsida.

Nu har jag faktiskt inget principiellt mot att man visar ett visst mått av exponerande konst vid en utställning som Lust & Last, det är helt rimligt. Men jag önskar att exponeringen av manskroppen fått större del av kakan. För naturligtvis finns det sådan konst också.

Rädslan för att visa män nakna tycks vara ett ganska sent fenomen – som håller sig in i våra dagar. Hur många filmer har man inte sett med nakna kvinnor, men där det råkar fladdra så lägligt framför det manliga organet? Men åter måste jag understryka: det finns konst även från de perioder som Lust & Last var fokuserad på som visar mannen i all sin manlighet (den könsliga då). Men den ska plockas fram också…

Vissa - som Michelangelo - fegade ju verkligen inte. Hans berömda staty David blev klar 1504 och stod till allmän beskådan ute på ett av Florens torg. Bild från Wikipedia.

Nå, tydligen är det inte bara jag som tycker att könsrepresentation i utställningar är ett problem. Kulturdepartementet har nu avsatt 17,5 miljoner för att öka jämställdheten inom kulturområdet och denna gång omfattas även museerna av satsningen. Av detta tillfaller en viss pott Historiska museet. Där har en projektgrupp redan tagit tag i saken och organiserat en hearing och workshop i slutet på maj.

Faktiskt känns det otroligt skönt! Jag har haft en liten hopplöshetskänsla efter Lust & Last.  Men kanske vågar man ändå tro på att möjlighet finns att ta ett steg mot utställningar som berör olika perspektiv, som bygger på reflektion och inte endast söker lättfunna ”sanningar”?  Som vågar flytta sig från skolboksnormen och belysa andra verkligheter?

Sådana utställningar behövs. Och jag tror att de visst kan locka stor publik. Men om inte de nationella museerna går i bräschen, vem ska då göra det?

Ett kärlekspar på ett centimeterstort guldbleck från Skandinavisk järnålder. De små blecken, som finns mellan ca 500 och 900, visar ofta erotiska motiv som detta. Bild från Historiska Museet.

Det moderna Sverige – snart pigg 90-åring

Det slog mig idag att Sverige, det moderna Sverige, på sätt och vis firar nittioårsjubileum i år. Födelsedagen infaller den 12 september. Ja, naturligtvis är nationen betydligt äldre än så. Men 12 september 1921 är ändå ett mycket viktigt datum i svensk historia. Den dagen var det nämligen val i landet. Det första då både kvinnor och män fick rösta, d.v.s. vårt första demokratiska parlamentsval. En grundlagsändring krävdes för att göra det möjligt.

Signe Bergman - ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1914-1917. Bild från Wikipedia.

Sverige var sist med att införa kvinnlig rösträtt i Norden. Finland startade 1906 och följdes av Danmark och Island 1913 och Norge 1915. Sverige var alltså efter både min mors och biologiska mormors födelseländer Finland och USA (1920). I pionjärstaten Wyoming fick kvinnor faktiskt rösta redan 1869, medan den brittiska kolonin Pitcairn (Polynesien) var ännu mer framsynta – 1838. Allra första nation i världen var Nya Zealand där reformen kom 1893.

Min svenska mormor (d.v.s. min mammas adoptivmor) var född 1897. Hon skulle fylla 24 år samma höst som valet hölls och därmed klarade hon åldersgränsen som var 23. Mormor dog 1987 och jag vet inte om jag någonsin frågade henne om hon tog chansen och röstade den där septemberdagen för 90 år sedan.

Jag undrar om det blir en hejdundrande fest vid 100-årsjubileet om tio år? Visst är det väl något för alla i vårt land vill att fira? Att vi till slut tog möjligheten att bli en demokratisk nation.

Elin Wägner var en av de som arbetade aktivt för frågan. Bild från Wikipedia.

På valdagen förra året fick jag faktiskt en liten aning om hur fantastiskt det måste varit för de där kvinnorna som gick till valurnorna 1921. Framför mig i kön stod ett ungt par som tydligen fått svenskt medborgarskap nyligen och nu skulle rösta för första gången. Jag och mannen bytte några ord. Han berättade att både han och hans hustru var så uppeldade över att de fick rösta och att de visste att valet hederligt och demokratiskt. Det är inte en självklarhet i alla delar av världen och var det inte i Sverige för bara nittio år sedan, då min mormor var 23 och min farmor åtta år gamla.

Lust & Last – nakenchocken uteblev

Jag tillbringade en del av påskaftonen på Nationalmuseum där jag tillsammans med en väninna besåg utställningen Lust & Last. Medvetet valde jag att inte läsa några recensioner eftersom jag ville se själv utan andra förväntningar än mina egna. Nu, nyss hemkommen har jag gått igenom en hel del recensioner och måste säga att jag håller med t.ex. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe (DN 31/3 och DN 5/4) och Birgitta Rubin (DN 13/4). Utställningen saknar det som för mig är det allra viktigaste och vad som lite tillspetsat är vad som hör historien och historieforskningen viktig för nutidsmänniskan: att belysa att vi även i förfluten tid sett världen på olika sätt, haft olika perspektiv. I Lust & Last förklaras lite översiktligt att i svunnen tid var den heterosexuella mannen norm och därför ser det ut som det gör. För mig signalerar det dels mycket kort tidsperspektiv, dels en förvånande övertro på skolbokshistorien. Hur kan alternativa sanningar och utgångspunkten tillåtas behandlas så styvmoderligt på ett nationellt museum?

Innan jag går vidare till att utveckla min kritik av utställningens idé (eller brist på densamma) så några korta kommentarer om saker som definitivt är störande:

1. Dålig ljussättning

Det är extremt irriterande att Nationalmuseum inte lyckats med ljussättningen. I vissa fall är det omöjligt att från samma punkt läsa skylten med konstnärens namn samtidigt som man betraktar konstverket, för ljuset reflekteras.

2. Brist på texter

Bo Madestrand (DN 24/3) menar (liksom ovan nämnda skribenter) att utställningen har vissa pedagogiska tillkortakommanden, att texter saknas och att poänger ibland går besökaren förbi eftersom det förutsätts att man skall känna till bakgrunden till attribut och symbolik. Jag håller med! Mina allmänna historiekunskaper är hyfsade och jag läste 30 p konstvetenskap på 80-talet, men ändå kändes det ibland QUE? när jag absolut inte förstod varför vissa verk hängts tillsammans och vad man ville åt. Är det verkligen självklart att någon som kanske inte är van museibesökare skall känna till symbolinnebörden i lampor, pärlor, rovor… you name it? Det tycker inte jag.  Vissa av verken hade kommit bättre till sin rätt med mer texter. Bara några ord kan göra underverk. Helt ärligt kände jag ibland som om jag vandrade i ett konstgalleri där varje verk bara talar för sig själv än i en tematisk utställning.

3. Där texter finns är de extremt generaliserande

Om man bara läst historia i skolan och sedan inte öppnat en bok eller populärvetenskaplig tidskrift känner man igen sig. Det var fint under antiken, medeltiden (i den europeiska meningen, d.v.s. från 400-talet och ca 1000 år framåt) var bara elände och inte värt att nämnas. Lust, nej det fanns nog inte.

En erotisk scen från nedre bården på Bayeux-tapeten (utförd ca 1070). Tydligen fanns lust och sex även under den mörka medeltiden.

Sedan blev det ok under renässansen, men under 1700-talet föddes den moderna människan och då började vi för första gången våga ifrågasätta världsbilden. Hej, vilket dravel! Jag förstår att man måste förenkla, men strävar man så hårt efter igenkänningsfaktorn? (Och nu både generaliserar och ironiserar jag dessutom – men inte jättemycket.)

Så till utställningens perspektiv: jag uppfattar det som väldigt heterosexuellt, manligt och normativt. Kvinnan framställs som objekt. Bisexualitet och homosexualitet tycks knappast existera. Men det finns kanske inte några exempel? Nja, jag behöver inte ens vända mig till min (älskade!) förhistoria eller äldre historia. Vi klarar oss ganska bra med 1800-talet:

Gustave Coubert - Le Sommeil (De sovande), 1866. Bild från Wikipedia.

Eller varför inte…?

Henri de Toulouse-Lautrec, The two girlfriends, 1894-95. Bild från Wikipedia.

Invändningar kan göras. Visst är väl ovanstående bilder bara ytterligare ett exempel på manlig exponering av kvinnokroppen? Kanske. Men när jag bläddrade bland Toulose-Lautrecs avbildningar av kvinnor som gillar kvinnor valde jag The two girlfriends (hittar ingen originaltitel) för att jag själv gillar bilden. Det finns många andra, varav en del inte är avklädda alls.

Toulouse-Lautrecs The Kiss, 1892.

Inte behövde jag direkt leta på konsthistoriens bakgator för att finna verk som visar homosexualitet. Både Coubert och Tolouse-Lautrec finns nog i standardverken. När det gäller verk av kvinnliga konstnärer, t.ex. internationellt kända Élisabeth Vigée Le Brun (1755-1842) fanns det sådana i utställningen. Dock kommenterades de inte utifrån den aspekten utan flöt in i mängden. Det hade varit så otroligt intressant att se hur kvinnor valt att visa erotik. Efter att ha snokat lite på nätet om Le Brun drar jag själv slutsatsen att hon mycket följde den gängse normen och traditionen. Men så är det också de kvinnliga konstnärerna som fått en plats i konsthistorien. De, både kvinnor och män, som verkade utanför normen. Hur var deras bild av lust och last?

Att visa manskroppen ur ett erotiskt perspektiv – har det alls förekommit? Tja, jag skulle nog säga att det är minst lika vanligt som att göra det med kvinnokroppen. Fallosar kan det ibland bli för mycket av. Vänder vi oss till den svenska konsten från tiden runt förra sekelskiftet finns enligt mig flera lysande exempel hos Eugene Jansson (1862-1915):

Eugene Jansson - Tyngder på en arm, 1914. Bild från Wikipedia.

En annan sak jag tyckt det varit intressant att få kommenterat var de androgyna ideal som mötte mig i vissa av målningarna. Ett exempel, som också andades erotisk spänning:

Adolf Ulrik Wertmüller (1751-1811), 1785. Gustaf Mauritz Armfelt i skytisk dräkt. Bild från Nationalmuseum.

Var går gränsen mellan kvinnligt och manligt? Osökt tänker jag på Sally Potters mästerliga filmatisering av Virginia Woolfs Orlando. Där är skiljelinjen suddig, medan det erotiska anslaget ofta är mycket nära.

Tilda Swinton som Orlando (1992).

Till sist: Nationalmuseum uppmanar Kom och testa dina egna gränser! Vilka då? För helt ärligt, har du sett ett enda avsnitt av amerikanska (!) TV-serier som Rome (HBO, 2005-2007), Sex and the City (HBO 1998-2004), True Blood (HBO 2008 -) eller The L Word (Showtime 2004-2009) så har du sannolikt sett något som är mer sexuellt ”utsvävande” rörande vad som visas än något du hittar på Lust & Last. Och då talar vi om amerikanska produktioner för de stora tittarskarorna!

Jag har nyligen sett två fantastiska filmer av den spanske regissören Julio Médem: Sex och Lucia och Room in Rome. Känner man för en erotisk upplevelse via konst så är det betydligt bättre investerade pengar att köpa en av de filmerna för en hundring jämfört med att pynta 120 pix på Nationalmuseum. I Médems produktioner möts vi nämligen av något nytt och fräscht – historier som håller och förtrollar, vackra foton, bra dialog – hos mig satt det kvar länge efteråt.

Natasha Yarovenko och Helena Anaya i Room in Rome (2010).

Men Lust & Last… tja, jag har gått på några konstmuseer i min dag. Jag har sett nakna damer från 1700-talet. Vad var nytt? Ja, Zorn fick inte vara med. Synd, för jag tycker han konstnärligt sett är typ bäst. Men annars var det knappast något som var nytt eller fräscht. Nej Lust & Last var en besvikelse, det finns inget annat ord.

Zorn var rätt bra på att måla män också, tycker jag. Här - en roddare.

P.S. Jag lade ner 2-3 timmar på att skriva det här inlägget, inklusive bildsök. På den tiden lyckades jag hitta (enligt mig) konstnärligt högkvalitativa exempel på framställningar av (kvinnlig) homosexualitet, lust under den ”mörka” medeltiden och män som är avbildade från erotiska perspektiv – sådant som inte finns enligt Lust & Last. Hur svårt kan det vara? D.S.

Kläder… sorry, KJOLEN gör kvinnan?

Sport är inte min grej, men ibland läser jag saker som måste kommenteras. Igår skrev DN om att Internationella badmintonförbundet har ifört kjoltvång för damer. Syfte: att öka intresset för de största damtävlingarna. Min spontana reaktion är snarare att jag först kollade så att det inte var första april, sedan konstaterade att förbundet absolut inte kan vara seriöst. Är det här verkligen ett internationellt idrottsförbund? Det låter snarare som en nollning av nyblivna studenter… nej förresten, nu var jag orättvis mot studenterna.

Under mitt vuxna liv har jag varit djupt involverad i ridsporten – om man bortser från själva sport-delen. Det vill säga: jag har tillbringat väldigt många timmar på hästryggen och i stallet, men tävlat ytterst lite. Jag är framför allt intresserad av ridning som fritidssysselsättning och kulturyttring, men jag gillar att besöka tävlingar och följer de stora mästerskapen.

När jag började titta på hoppning på 70-talet hade vi svartvit TV hemma. Det spelade mindre roll. Anders Gernandt förklarade målande att militärer red i uniform och att övriga hade röd kavaj med undantag av irländarna som bar grönt. De då fåtaliga damerna (typ Caroline Bradley och Liz Edgar) hade svarta eller blå kavajer. Bakom låg förmodligen tradition som kan härledas till engelska jaktritter. På 1800-talsmålningar ser man de flesta män i röda kavajer, medan kvinnor som i damsadel tar sig över samma hinder, ofta är klädda i svart eller blått.

Bakgrunden till den traditionella ryttarkavajen - jakt!

Så såg det ut hopp-världen när jag började intressera mig och själva grundklädseln är inte förändrad idag. Kavaj är tradition och det är faktiskt ett otroligt praktiskt plagg att rida i. Tänk en engelsk jakt: du rider i flera timmar. Ulltweed andas, värmer och är vattentät. Slips eller halsduk kan lättas på eller dras åt, beroende på väder och kroppstemperatur. I fickorna kan du ha smörgåsar, sockerbitar, fickplunta… Ja, bättre ridplagg finns nog inte egentligen. Anledningen till att det inte har större spridning utanför tävlingsbanan idag är nog att moderna ryttare även måste göra i ordning hästen och mocka stallet.

I slutet på 70-talet chockerades hela den europeiska ridsportvärlden. Amerikaner började tävla i Europa och se – amerikanskorna red i röda kavajer, precis som amerikanarna. Oj! Men man vande sig och bra gick det för amerikanskorna, trots färgen på kläderna.

Kan det se ut det här? Det amerikanska guldlaget i hoppning i Los Angeles 1984. Två kvinnor och två män - alla i röda kavajer!

Och nu för tiden är könsskillnaderna när det gäller klädval i hoppning betydligt mindre. I princip kan både kvinnor och män rida i vilka färger som helst. Stil håller man fortfarande på, men utrymmet för variation är betydligt större. Ridsporten har förändrats med tiden. Det gäller nog alla sporter. Ett högre mått av proffsighet och vetenskaplig precision har kommit in i bilden. Helhetstänket har större plats. Vilket gör att kjoltvånget i badminton framstår som än mer udda, för det har verkligen inget med sporten i sig att göra.

Nygamla ideal?

Anledningen till kjoltvånget är alltså att man vill öka sportens attraktionskraft. Personligen känner jag mer att jag kommer att börja fnissa bara jag ser en badmintonboll, för det är Monty Python över det hela. Absurt! Samtidigt undrar jag hur förbundet ser på sina aktiva och på de som gillar badminton. Internationella förbundet måste ha otroligt liten respekt för dambadminton om inte sporten i sig är tillräckligt attraktiv utan det behövs införas ett element av tilltala-gubbsjukhet! Dessutom måste förbundet även ha noll respekt för de som faktiskt gillar badminton! Som om de inte tycker sportsliga prestationer räcker utan måste ha något att dregla över. Vad säger det om de som drivit igenom denna idiotregel? Jag vet inte, jag får konstiga associationer…

Potentiella badmintonfans enligt Internationella förbundet?

Och jag undrar så – får män spela i kjol om de vill? Jag menar, det funkar ju ibland och är snyggt, så…

Det går lika bra med seller... golf!

Boudica – hon utmanade Rom

Boudica (ca 25 – 61 AD) tillhörde icenernas folk, en grupp som troligen nämns redan av den första romerske härförare som invaderade Storbritannien. Det var år 55 – 54 BC, men då blev det ingen permanent romersk närvaro. Om icenerna verkligen var ett folk är inte säkert. Romarna identifierade ofta ”folk” som de, ifrån sitt utanförperspektiv, uppfattade som enhet. Hur människorna själva identifierade sig är inte alltid känt.

Ungefär hundra senare kom den andra romerska invasionen och denna gång stannade de i mer än tre århundraden, från år 43 till 410. Romerska källor antyder att icenerna ansåg sig vara Roms allierade ganska snart efter erövringen. En av de som ställde sig på nykomlingarnas sida var kung Prasutagus, Boudicas make. Förbund slöts, freden gynnade alla och några år av lugn följde. Men år 47 ville romarna flytta fram gränserna. En väg var att samla in alla de redan besegrades vapen, något som de naturligtvis såg som en misstroendeförklaring. Ett uppror bröt ut och britterna förlorade. Pax Romana rådde ännu en gång – i alla fall ett tag…

År 60 dog Prasutagus. I sitt testamente lämnade gjorde han enligt en tidigare överenskommelse den romerske kejsaren till sin arvinge. Men Prasutagus ville också att hans familjs framtid skulle tryggas och försökte därför lämna hälften av tillgångarna till sina döttrar. Detta accepterades inte av Rom. Allt skulle tillfalla kejsare. Dessutom uppkom vissa tvister mellan romare och icener rörande pengar som den ena parten ansåg vara gåvor och den andra ett lån. Romarnas metoder för att kväsa icenerna var brutala. Boudica  piskades och hennes döttrar våldtogs. Men om romarna trott att det skulle stoppa Boudica och icenerna så hade de fel. Istället kastade de olja på pyrande glöd. Det här var en skymf som inte kunde få vara ohämnad. Boudica beslutade sig för att revoltera mot Rom.

Under Boudicas ledarskap samlades en månghövdad skara icener och snart följda andra också folk med. Missnöjet mot romarna hade vuxit. Bland annat drevs människor från sitt land för att ge plats åt veteraner från armén. Om Boudica valdes till upprorets ledare eller själv tog rollen tycks inte vara säkert. Men ledaren var hon. Hur hon gjorde för att samla så många vet vi inte. Det finns inga samtida beskrivningar av henne, så vi vet inte säkert hur hon såg ut eller något om hennes personlighet. Hennes handlande talar om att hon måste besuttit mod och revanschlust, men i annat fall vet vi inget om hennes person, inte ens när hon var född eller om Boudica verkligen var hennes namn. Bouda är ett keltiskt ord för seger, så namnet kan vara en senare konstruktion.

Beskrivningen av henne talar om en lång, rödhårig kvinna med genomträngande blick, klädd i traditionell dräkt och med en typisk guldhalskrage. Men den är nedtecknad av en romersk historiker mer än hundra år efter upproret. Porträttet av Boudica stämmer väl in på det av barbarer i allmänhet. Sett till hur kvinnor från hennes kultur och på hennes position i sitt samhälle vanligtvis bör ha tett sig är det troligt att hon hade goda kunskaper som romersk livsstil, att hon bar vissa romerska attribut men ändå smycken typiska för icenerna och att hon tog hand om sig själv och sitt utseende (vilket gällde både kvinnor och män). Make up användes till exempel.

En konstnärs tolkning av Boudica. Från Women’s History Magazine (http://www.womenshistorymagazine.com/blog).

En guldhalsring (torc) av den typ Boudica ofta avbildas med. Just den här är från hennes hemtrakter, men lades ner ca 150 år före upproret. Bild från http://www.sheshen-eceni.co.uk/icenian.html

Skattfynd antyder att en del av de britter som samarbetat med romarna flydde när Boudicas rebeller närmade sig. Visade de samma grymhet som den Boudica, hennes döttrar och hennes folk utsatts för av romarna? Vem vet, men det är inte otroligt. Krig var inte heller då vackert.

Militärt fick Boudicas styrkor en rad med framgångar. Första målet var Camulodunum (Colchester) där de romerska veteranerna behandlade ursprungsbefolkningen illa. Rebellerna besegrade en romersk legion, förstörde staden och drog vidare. Det nya handelscentrat Londinium (London, grundat år 43) var nästa mål. Romarna evakuerade och tur var det, för rebellerna brände ner Londinium och dödade alla som var kvar. Verulamium (St Albans) mötte samma öde. Vid det laget kan tiotusentals personer ha dödats, men några säkra uppgifter finns inte.

Modell av det romerska London (Londinium) ca 25 år efter Boudica. Bild från Wikipedia.

Romarna insåg att det var allvar. De lurade britternas här till en plats lämplig för att använda hela erfarenheten och effektiviteten i den romerska stridsmaskinen. Och trots att de var många, många fler slaktades britterna. Boudicas uppror var över. Vad som hände med henne själv är än idag ett mysterium. Den romerske härföraren lyckades inte fånga henne. Kanske tog hon livet av sig hellre än att föras till Rom som fånge, kanske kom hon faktiskt undan.

Trots att hon föll i glömska under medeltiden är Boudica idag en av de mest kända personerna i den tidiga, engelska historien. Sin renässans fick hon framför allt under den victorianska eran då britterna ännu en gång kom att ledas av en stark drottning – Victoria (1819 – 1901).

Emily Blunt som Victoria i Jean-Marc Vallées film The Young Victoria från 2009.

Boudica förekommer i populärkulturen och ett flertal dokumentärer har gjorts om henne. I Thetford, den stad som kanske främst är kopplad till hennes ”hemland”, finns avbildningar av Boudica överallt. Hon stod upp för sin sak och ledde det kraftfullaste upproret mot Rom under den mer än tre århundrade långa ockupationen.

Thomas Thornycrofts staty av Boudica i Westminster, London. Bild från Wikipedia.

Några källor

Davies, John. 2008. The Land of Boudica. Prehistoric and Roman Norfolk. Norfolk Museums and Archaeology Service. Oxbow Books. Oxford.

Goldsworthy, Adrian. 2003. The Complete Roman Army. Thames & Hudson. London.

Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Boudica (2011-04-19).

Premiär för Alfabrudar

Nu är det dags för det första inlägget under kategorin Alfabrudar att publiceras här på the A word. Jag har tänkt att lyfta fram kvinnor, kvinnor som gott och väl kunde vara med i historieböckerna men som utesluts. Bakgrunden är den utredning som gjordes av Anne-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström och som t.ex. avslöjade att 930 män och 62 kvinnor namngavs. En debattartikel om detta kan man läsa här.

Jag var väldigt upprörd när jag läste artikeln. Det är obegripligt för mig att kvinnor fortfarande, efter all diskussion, ignoreras i historieundervisningen. Speciellt inte när det finns så många alternativa berättelser, bara man bemödar sig att läsa mer än inledningen… Nå, jag är en doer. Så nu försöker jag göra något åt det på mitt sätt. Målet är att varje månad producera ett kvinnoporträtt. Jag gör det som essäer eller lättsamma artiklar. Vad jag skriver lämpar sig inte att användas som källor i uppsatser på universitetet. Men förhoppningsvis är det trevlig läsning och kan uppmuntra fler till att söka efter alternativa historier. För de finns, tro inte annat! Efter midnatt kommer den första…

Marie Antoinette (1755-1793) porträtterad av Kirsten Dunst i Sophia Coppolas film från 2006.

Yvonne Cormeau, kodnamn Anette

Har tagit ledigt från förmiddagssessionerna för att hinna titta på Kirkwall. I ett gathörn stötte jag på The Orkney Wireless Museum och klev in. En äldre man visade mig runt i den för mig onekligen ganska udda utställningen – radiosändare i alla dess former. Den äldsta var en kristallmottagare från 1912 och ljudet var verkligen kristallklart. Men det var ett annat föremål som kom att fånga min uppmärksamhet. En radio något i stil med den här:

En spionradio från andra världskriget. Bild från http://www.ontarioheritageconnection.org

Radion har tillhört Yvonne Cormeau (1900-1988), den andra kvinnliga agent som Special Operations Executive skickade till Frankrike för att verka bakom fiendens linjer. På museet fanns några tidningsartiklar om hennes liv.

I krigets början dödades Cormeaus man i ett bombanfall på London. Själv överlevde hon mirakulöst men tillbringade tid på sjukhus, bandagerad från topp till tå. En känsla att aktivt göra något i kriget växte fram. Den var så stark att hon lämnade sin tvååriga dotter hos en syster och anslöt sig till Women’s Auxiliary Air Force som administratör. Därifrån värvades Cormeau, som talade flera språk flytande, till SOE som sökte kvinnor som var villiga att bli kurirer och radiooperatörer i det ockuperade Frankrike.

22 augusti 1943 hoppade Cormeau fallskärm in i Frankrike. Hon kom att tillbringa tretton månader där. Förutom att sända mer än 400 radiomeddelanden till London organiserade hon nedsläpp av förnödenheter och vapen till den lokala motståndsrörelsen. Hon arbetade också med att klippa av telegraf- och telefonledningar.

Hon förråddes och såg plötsligt efterlyst-affischer med en teckning som liknade henne uppsatta på husväggar. Trots det fortsatte hon att arbeta. En gång stoppades hon och hennes medarbetare av tyskarna och de tvingades ställa sig i ett dike med vapnen i ryggen. I en av artiklarna berättar Cormeau att hon var säker på att de skulle bli arresterade, men efter den längsta kvarten i hennes liv beslutade tyskarna att låta dem gå. Men så fick de syn på väskan med radion och beordrade Cormeau att öppna den… Trots den pressade situationen lyckades hon ljuga ihop att det var en röntgenapparat. Eftersom hon utgav sig för att vara distriktssköterska accepterades förklaringen och sällskapet kunde ge sig av. Vid ett annat tillfälle sårades hon då hon blev skjuten i benet. Även denna gång lyckades hon komma undan.

Det allra svåraste var att i över ett år vara skild från sin femåriga dotter Yvette. Ibland förde nya agenter med sig foton, men naturligtvis kunde de bara delvis dämpa längtan.

Hösten 1944 kom Yvonne Cormeau hem. Alla hade inte samma tur. Av de 39 kvinnliga agenter SOE skickade iväg var det 13 som inte återvände. Förutom Cormeau ingick ytterligare tre kvinnor i den första grupp som tränades:

Yolande Beekman (1911-1944) – förrådd, tillfångatagen, torterad och avrättad med nackskott i Dachau.

Cecily Lefort (1900-1945) – förrådd, tillfångatagen, torterad och gasad till döds i Ravensbrück.

Noor Inayat Khan (1914-1944) – erbjöds att återvända eftersom alla radiooperatörer i hennes nätverk arresterats, men vägrade. Hon höll sig i rörelse och fortsatte sända. Till slut förråddess hon, togs till fånga, lyckades fly, fångades igen och avrättades i Dachau tillsammans med Beekman.

Jag hittade Yvonne Cormeaus historia på ett litet museum. Det visade sig sedan att den även fanns på Internet. Men i det ganska stora antal praktverk om andra världskriget som finns i min bokhylla, där har jag aldrig läst den.

Kvinnliga emigranter

Sittandes på en pub i Kirkwall, Orkney, konstaterar jag att den ”officiella” adressen www.aword.se nu fungerar. Ännu ett steg på vägen i att få klart!

Jag är här på konferens och idag har jag presenterat mitt mitt föredrag som handlade om att se hästar (och andra djur) som ett levande kulturarv. Det var några år sedan jag var på konferens och lade fram något jag inte pratat om tidigare, så jag var lite nervös. Men inte mer än att jag snappade upp ett spår som kanske kan bli något för den här bloggen vart det lider. Nämligen kvinnornas roll i kolonisation av nytt land.

Här rörde det Island, Shetland, Orkney och andra öar i Nordatlanten under vår vikingatid (främst 800- och 900-tal). Naturligtvis kan frågan appliceras på många andra platser och epoker.  Generellt tenderar man, oavsett tidsperiod, att se männen som aktiva och drivande medan kvinnorna är medföljare, ibland offer. Därmed inte sagt att den synen fördes fram i det föredrag som fick mina tankar att gå igång. Men frågan är – varför har vi denna bild?

Min egen mormor återvände efter att uppväxtåren i Finland som ung vuxen till sitt födelseland USA. Såvitt jag vet var det ingen man inblandad. Enligt den amerikanska folkräkningen 1930 arbetade hon som husa i New York. I samma hushåll fanns en äldre, kvinnlig släkting. Kanske var det hon som uppmuntrat mormor att komma tillbaka? Jag vet inte och får aldrig veta, men hon tycks ha rest på egen hand och för sin egen skull. Trots att hon var kvinna.

Några årtionden innan mormor kom tillbaka till New York, men säkert är scenen liknande. Här är det den senare tragiskt sänkta SS Lusitania som anlöper New York år 1907. Bild från Wikipeida.

Andra perspektiv, andra historier

Jag kan inte släppa det inslagna spåret utan började igår fundera på hur ett annorlunda historiemagasin skulle se ut. Uppenbart är jag inte ensam om tankarna – läste just Claes Carlsson-Klauzners blogg Med öga för historia och han hade redan en vision om ett upplägg för nytt populärhistoriskt magasin. Kul!

En sak som poängteras är perspektivet skall utgå från människan, inte från makten. Här känner jag som arkeolog igen mig, det är nämligen på den nivån, den enskilda människans, vi utför mycket av vårt arbete. Det som är fantastiskt med arkeologin är att materialet (=fynd och strukturer) på ett sätt är jämlikt. Det finns där, det är lämningar efter alla möjliga typer av människor och många olika liv. Sedan måste vi tolka det. Och ska jag (för ovanlighetens skull;o)) komma in på representation av kvinnor och män – så är även den jämlik. Kvinnorna framträder mycket tydligt i det arkeologiska materialet. På bosättningar syns faktiskt kvinnor ibland mer eftersom många metallfynd består av dräktspännen.

Ett spänne från Gilltuna-boplatsen i Västerås. Datering: 550-650 AD. Källa: http://www.sau.se, fotograf: undertecknad.

Arkeologin som ämne är inte knutet till specifika tidsperioder. Jag var nyligen på ett seminarium där Neil Price, University of Aberdeen, talade om Peleliu 1944: the archaeology of a World War II battlefield in Micronesia. Här används alltså arkeologisk kompetens för att få fler perspektiv, att skapa fler bilder av ett av andra världskrigets blodigaste slag. Historien är skriven, som alltid av segrarna. Arkeologin kan fördjupa och förmänskliga det vi känner som foton och kartor i böcker.

Och inte förvånande finns det naturligtvis massor av andra perspektiv och därmed andra berättelser även när det gäller andra världskrigets slagfält. Det bodde människor på ön när slaget inleddes. Hur ser deras historier ut? De som var kvar hemma, oavsett om det var i USA eller Japan? Trots att seminariet handlade om slagfältsarkeologi och jag nyligen beklagat mig över krigsfixeringen i populärhistoriska framställningar satte det verkligen fingret på något mycket viktigt: det finns alltid andra perspektiv och därmed andra historier. Det vill bara till att någon rotar fram dem och berättar dem.