Månadsarkiv: januari 2012

Jämställdheten i ridsporten en chimär?

I dagens Expressen finns en artikel av Nina Lekander med titeln ”Sittopp från damsadeln”:

Rolf-Göran Bengtsson har just fått Jerringpriset och visat att ridsportens formella jämlikhet mellan könen – de tävlar på lika villkor – är en chimär. Bengtsson är bäst, men illustrerar att för en chans i eliten behövs de traditionellt manliga attributen makt och pengar.”

Jag har lite svårt att se poängen i att dra den i mitt tycke extremt långsökta slutsatsen att för att en manlig utövare av en kvinnodominerad sport vinner Jerring-priset är det bevisat att jämställdheten inom ridsporten inte existerar. På vilket sätt visar RGBs Jerringpris att jämställdheten inom ridsporten är en skuggfigur? Det är för mig en ej helt logisk slutsats. Jag kan inte alls se hur priset visar något om jämlikheten mellan könen i sporten.

Att ridsporten är mycket kostsam på högre nivåer råder det inget tvivel om, framför allt vissa grenar. Men har någon någonsin invänt mot detta? Att det tog så pass lång tid för Rolf-Göran Bengtsson, som i många år varit en av landets mest framgångsrika ryttare, var just bristen på ekonomiska resurser. Han lämnade landet för att ge sig själv bättre möjligheter och lyckades, även om det tog några år varav en del tillbringades på holländska landsortstävlingar. Om detta kan man läsa i en artikel i dagens DN. Rolf-Göran Bengtsson var visserligen gynnad så till vida att han hade hästar hemma på gården, men det var knappast fråga om några färdiga topphästar som köptes in, utan jobb som måste göras från grunden.

Rolf-Göran Bengtsson är sportsligt störst i svensk hoppsport just nu. Sätter detta de kvinnliga hoppryttarna i skuggan? Nej, jag tycker inte det.Och det är väl ändå så att svensk ridsports största affischnamn är en kvinna. För om den här damen fått Jerringpriset…

Malin Bayard och HM Butterfly Flip, ett ekipage som 2003 var rankat etta i världen. Bild från http://www.aftonbladet.se/sportbladet/ridsport/article13303623.ab

…hade nog den journalist som smällt till med rubriken ”Vem fan är Malin Bayard-Johnson?” ansetts sakna såväl hästar som boxinredning i stallet under barret.

Sedan är det mycket möjligt att ridsporten till viss del lider av samma fenomen som resten av samhället, bl.a. i fråga om att kvinnor tenderar till att dra ett större lass på hemmaplan och att en del kvinnliga stjärnryttare därför faller bort, men det är inte ett problem specifikt inom sporten – det är ett samhällsproblem.

Ridsporten faller ofta offer för den struktur som väljer män framför kvinnor, men jag kan inte tycka att Lekanders okritiska utnämnande av Rolf-Göran Bengtsson som ett exempel på detta är rättvist eller väl underbyggt. Problemet visar sig främst på andra sätt. Till exempel i hur mycket uppmärksamhet som media ger och hur mycket pengar som satsas av kommuner. För visst är det alltid viktigare att grabbarna får sin hockeyhall än att tjejerna får sitt ridhus? Och inte är kvinnor lika viktiga som män när det gäller vilken sport som är ”bäst”?

Ridhus är inte alltid en självklarhet. Och för de som bara har möjlighet att rida en gång i veckan finns det inte på kartan att skippa det hela bara för att det snöar lite.

Så än en gång, detta med att ridsport inte är en sport och att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset tack vare en kupp: Jerringpriset röstas fram av svenska folket. Jag är en lönnfet, medelålders, avdankad hobbyryttare. Innan jag tog paus i mitt hästliv sysslade jag med hästar i trettio år och hade egna i femton. Visserligen har jag garanterat tillbringat större del av mitt liv i stallet än framför TV:s sportprogram eller tidningarnas sportbilagor, men jag har fräckheten att påstå att jag har lika stor rätt att rösta på den idrottare jag tycker gjort en stor prestation som en lönnfet, medelålders manlig sportintresserad individ som kan alla resultat utantill och inte lämnar soffan när det är OS.

Är det såhär man skall se ut för att var med och rösta fram Jerringpristagaren utan att anses delta i en kupp?

Det finns säkert många olika jämställdhetsproblem även inom ridsporten, men jag hävdar att förutsättningarna för sporten i sig är jämställda. Man tävlar på lika villkor. Däremot har individer har olika förutsättningar och möjligheter, precis som i alla sporter. Jag kan inte tala för hur hela ridsporten, men att ta upp Rolf-Göran Bentssons seger som ett exempel på att kvinnor missgynnas även i ridsporten gynnar vare sig sporten eller jämställdheten.

Ester Stace hoppar 1,98 i damsadel vid en tävling år 1915. Så länge damsadel användes hade man separata klasser för kvinnor. Bild från Wikimedia Commons.

2 kommentarer

Under Jämställdhet, Ridkonst/sport

Ridsporten – den ultimata provokationen?

Jag spinner vidare på gårdagens tråd. Fortfarande har jag inte mer än fluktat som hastigast på de mängder av hatfyllda inlägg som idiotförklara Rolf-Göran Bengtssons Jerringprisvinst och ridsporten som helhet. Jag blir helt enkelt alldeles för less på att återigen läsa samma argument från okunniga människor, varav en del är sportjournalister. En fråga som dock fascinerar mig är: varför rör ridsporten upp så mycket känslor hos många ”sporttokiga”?

Som jag skrev igår tror jag att argumentet att hästen egentligen gör jobbet bara är en undanflykt. Motorsport bemöts inte alls på samma sätt. Nej, istället är jag mer och mer övertygad om att ridsporten genom sin natur och sin organisation utmanar många människors uppfattning om hur sport skall vara. Ridsporten rubbar cirklarna och bryter gränserna – och är därmed farlig och skall bekämpas. Detta görs genom förlöjligande.

Hur menar jag då? Jo, det faktum att män och kvinnor tävlar på samma villkor och att könsfördelningen inom sporten på toppnivå är hyfsat jämn är i sig en oerhörd utmaning inom den annars tudelade idrottsrörelsen där kvinnorna i princip alltid spelar andrafiolen. Inom ridsporten är det fullständigt irrelevant vilket biologiskt kön utövaren har, om h*n är bi-, homo-, hetero- eller transsexuell. På tävlingsbanan är klädseln densamma, möjligen med undantag av kavajernas skärningar men det är nog lika ofta individuellt utformat nu för tiden.

I klippet nedan syns Leslie Burr Lenehan på Mc Lain under WC-finalen i Göteborg 1986. Hon vann.

 

Jag var där och såg för första gången live kvinnor rida i de röda kavajer som i Europa var strikt manliga. Tjugofem år har gått och gränserna har flutit ut. Idag kan hoppkavajerna ha precis vilken färg som helst. Det biologiska könet är utsuddat. Att vara gay är accepterat. Uppmärksamheten som ges vinnarna är inte mindre till de kvinnliga än de manliga ryttarna. Och det här, det är något som skrämmer. För tänk om det vore en bild av samhället? Att ryttare sedan är många och att de på gräsrotsnivå är främst kvinnor – kvinnor som själva hanterar stora djur, kvinnor som självständigt diskuterar med hovslagare och veterinärer, kvinnor som backar tunga släp med kaffekoppen i en handen (om någon av mina gamla stallkamrater läser det här dog de förmodligen nu, men ok – just det där gäller inte mig!) – huga! Nej, bättre att förlöjliga och tiga ihjäl denna sport, trots att den råkar vara en av landets absolut största! Och precis som med yrkesvärlden: när kvinnodominansen kommer sjunker statusen.

Naturligtvis sticker machokulturen och kvinnoföraktet fram sin fula nuna även i hästvärlden ibland. Men på det hela taget kan man väldigt ofta mötas över könsgränserna just som ryttare och hästintresserade. För några år sedan var jag på en resa till Portugal för att titta på hästar. Här, i den ultimata macho-ridsportens (d.v.s. tjurfäktningens) hemland, träffade vi många män och enstaka kvinnor som födde upp och arbetade med hästar. De hade alla ett visst intresse av arenan – tjurfäktningsarenan – men framför allt av hästar, avel och ridkonst.

Hoppsan! Kvinnor kan, även i tjurfäktning. Och det utan träns. Jag har faktiskt sett en ung flicka i en gatutjurfäktning från mitt hotellrumsfönster en natt i Golega, Portugal. Det här är Patricia Pellen på lusitanohingsten Opinioso. Bild från http://www.horsemagazine.com/thm/2010/07/the-horses-of-portugal-%E2%80%93-part-2-%E2%80%93-the-breeders/

Sammanfattningsvis: jag tror att det fullständiga hat mot ridsporten som vissa idioter spytt ut de senaste dagarna beror på en sak: de är rädda! Deras världsbild rubbas när män och kvinnor tävlar på samma villkor och när en 49-årig företrädare för en mycket kvinnodominerad sport röstas fram till överlägsen vinnare av Jerringpriset. I en krönika på Hippson.se drar Petra Andersson samma slutsats. Plötsligt steg Ridsporten fram och visade musklerna. Och journalisterna, med Aftonbladets (jag tänker inte länka till den blaskan – jag tänker aldrig mer gå in på sidan!) flaggskepp i täten och börjar nedvärdera, förlöjliga, bespotta. Reaktionen från ridsportens sida blev dock inte undfallande. Och jag hoppas och tror att detta faktiskt för något gott med sig, för nu är det dags att börja ställa krav! Varför ska vi krypa för sportjournalisterna? Varför ska vi stå ut med spott och spe? Vi är många! Som Annelie Lundkvist skriver i sin blogg på Hippson.se – det är möjligt att vi faktiskt skall tacka för uppmärksamheten!

Det har aldrig belagts, men enligt sägnen sade amiral Isoroku Yamamoto efter det framgångsrika anfallet på Pearl Harbor något i stil med: ”Jag fruktar att det enda vi lyckats göra är att väcka en sovande jätte och fylla honom med fruktansvärd vrede.” Han fick rätt. Reaktionerna från vissa sportjournalister och andra sportintresserade på Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris kan mycket väl få samma effekt.

Så – vi tackar!

Bild från Wikimedia Commons.

Och – ett litet P.S.

Lasse Anrell, journalisten som tyckte att Rolf-Görans häst skulle haft priset, fortsätter idag sitt dravel. Han snackar om kupper. Att det hela var en kupp. Det behövs ingen kupp! Vi ryttare är så många att vi själva kan lägga väldigt många röster. Sedan finns det nog en hel del sportintresserade som inte enbart är insnöade på fotboll och hockey, utan känner igen en god prestation och en bragd när de ser den! Anrell skrev som han gjorde för han vill dra ner brallorna på ridsporten. Varför då? Av vilken anledning? Och på vilket sätt? RGB har vunnit EM och är etta på världsrankingen. Man kan knappast säga att prestation saknas.

Dock visade det sig (naturligtvis) idag att tomma tunnor skramlar mest. När Anrell efter att ha utmanats av en ryttare tog sig upp på en av Huvudsta ridskolas hästar var det skritt som gällde. Han skulle hoppa en bana (för det är ju ändå hästen som gör jobbet, så hur svårt kan det vara?), men det blev att skritta över en bom 15 cm över marken. Nu har det bildats en Facebookgrupp som verkar för att Anrell skall vara med i stjärnornas hoppning på Globen i november. Då har han tid att lära sig lite. Det kan faktiskt bli intressant att se hur en tidigare fnysa-på-näsan-åt-ridsporten-person förändras när han får insikt. Dessutom kan han säkert få kul i Globen. För kommer han dit – så kommer publiken att applådera. Ridsportfolk är nämligen sportsliga. Ingen risk att någon kastar ägg på honom. Även om vi nog till mans önskar att han kunde vågat liiiite mer idag – så han haft ordentlig träningsvärk imorgon!

OCH – vad ser jag? I senaste uppdateringen av Tidningen Ridsports webbupplaga av eventet konstaterar Anrell:

”Om nu Jerringpriset speglar vad det svenska folket tycker ska det kanske inte bara vara fotboll och ishockey på sportsidorna.”

Kan man ana en liten, liten insikt? Eller gör han bara vad som helst för att slippa Globen? D.S. (Om någon undrar varför jag lade det här i ett PS är svaret att jag inte är helt nöjd med att falla in i en för mig väldigt raljerande ton, men jag kunde faktiskt inte låta bli!

12 kommentarer

Under Jämställdhet, Ridkonst/sport

Ridsporten och jämställdheten

Igår var det en stor dag för svensk ridsport när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Han gjorde det i överlägsen stil med den största vinstmarginalen någonsin och fick sammanlagt 44 % av rösterna.

RGB och Ninja La Silla efter triumfen i EM. Bild från http://www.hippson.se/blogs/TetteNyman/em-guld.htm

Naturligtvis var det många ryttare som röstade – och vi är många. Jag räknar mig dit, trots att min egen ridning sedan några år ligger på hyllan. Är man hästmänniska så fortsätter man att vara det ändå trots uppehåll. Ridsporten anses vara ”liten”, men har sedan många år innehaft en pallplats bland Sveriges sporter sett till antalet utövare. Dessutom tror jag att det finns ett stort mörkertal. Jag slutade 2005 men då var det säkert tio år sedan jag fanns i någon statistik, fast jag alla dessa år hade en eller två hästar och red 4 – 5 gånger i veckan. Dock var jag inte medlem av någon klubb och fanns därför inte i några register. Det finns många, många ryttare som är som jag var. Hängivna hästmänniskor som har hästarna och ridningen som en livsstil, men inte är registrerade. Alltså är ridsporten sannolikt ännu större än vad siffrorna visar.

Igår vann RGB, idag gnäller många av Sveriges sportjournalister. De känner inte till mannen, han talar skånska, det är en överklassport (haha!), det var väl gud bevars småflickor som röstade, hästen gjorde jobbet o.s.v. (den sistnämnda kommentaren är ganska lustig – den dyker ständigt upp i ridsportsammanhang, men banne mig aldrig när det gäller motorsport eller segling). Jag tänker inte citera någon av de sportexperte/besserwissers som på detta sätt idiotförklarar 44 % av de som röstade. Istället konstaterar jag att det finns de som har fattat galoppen, t.ex. Expressens Johan Orrenius som i sin krönika konstaterar:

”Det är en sport jag vet ganska lite om. Jag kan garantera att ingen av er som röstade fram segraren ingår i min bekantskapskrets. På jobbet har det då och då grymtats när vi har gett gott om sidutrymme till RGB:s framgångar. Hur många bryr sig om ridsport, liksom?
Väldigt många bryr sig om ridsport. Ännu en nyttig påminnelse: Idrotts-Sverige är betydligt mer än bollar, puckar och fästvalla.”

Japp, det är det. Sportjournalister, tugga nu i er vad Johan Orrenius skriver – väldigt många bryr sig om ridsport! Det är en av Sveriges absolut största sporter. Det finns ytterligare några journalister som ser det löjliga i drevet, t.ex. Elin Kvist på Nyheter 24 och Elisabet Hoff på Aftonbladet.

Det här är en blogg som främst riktar sig på historiska saker, så hur är det då med ridsportens historia? Jag tänker inte göra någon lång sammanställning, men kan konstatera att människan, vad alla förståsigpåare än säger, mycket länge har tävlat med hästar. Och ja – det tävlades med hästar i de antika olympiaderna.

Hästkapplöpning kom med på det olympiska programmet redan 680 f. Kr. Bild från Wikimedia Commons.

Idag är ridsporten framför allt en kvinnosport i norra Europa, för att vara manligt dominerad söder om Alperna. Jag undrar i mitt stilla sinne om de som sitter och tycker att ridsporten är töntig och löjlig känner till något över huvud taget om sportens historia. På Iberiska halvön, finns det andra yttringar av sporten vi inte ser här uppe:

I Portugal har den gamla stridsridningen, som troligen gick tillbaka till romersk tid, bevarats genom den uppsuttna tjurfäktningen. Bild från http://www.hurstwoodlusitanos.co.uk/id1.html

Kanske är det den sista europeiska resten av vad ridkonsten och i förlängningen ridsporten en gång sprang ur i Europa – nämligen stridsridning. Inledningsvis var sporten, långt in på 1900-talet, så krigiskt inriktad att den absoluta majoriteten av tävlingsryttarna var militärer. Detta höll i sig fram till efter andra världskriget då nya vindar blåste.

Vid OS 1952 i Helsingfors tilläts kvinnor tävla i dressyr, men inte i hoppning och fälttävlan. Den första kvinnliga olympiska medaljören var Lis Hartel, Danmark på Jubilee. Hon hade vid 23 års ålder förlamats av polio nedanför knäet och fortsatte att rida mot sin läkares order. I Helsingfors tog hon och Jubilee silver (undrar om det hade ansetts vara en bragd?), något de upprepade i Stockholm fyra år senare.

Dressyrmedaljörerna i Stockholm 1956: Lis Hartel - Jubilee, DK (silver), Henri St Cyr - July, SWE (guld) och Liselott Linsenhoff - Adular, BRD (brons). Bild från http://www.chinadaily.com.cn/olympics/2007-07/27/content_6003198.htm

I Stockholm fick hoppningen sin första kvinnliga medaljör. Engelskan Pat Smythe tog brons i lag på Flanagan. Hon var då sedan flera år en av Englands ledande hoppryttare. Hon har skrivit flera böcker om sitt liv med sina hästar (och även ”hästböcker” för ungdom). I de självbiografiska böckerna får man en god inblick i den moderna hoppsporten i sin linda på 1950-talet.

Pat Smythe på OS-hästen Flanagan. Bild från http://www.janebadgerbooks.co.uk/ponybooksfile2/patsmythe.html

FEI, det internationella ridsportförbundet, tillät alltså inte kvinnligt deltagande i hoppning 1952, man hade röstat mot året före. Fälttävlan hade inte ens diskuterats. Jag undrar – funderade man någonsin på att separera klasserna vid mästerskapen? Damklasser fanns vid internationella hopptävlingar länge (kanske finns det ännu?). När jag som nybliven hästälskare storögt tittade på hoppning på TV i mitten av 70-talet var daminslaget ganska litet i världstoppen. I princip bestod det av två engelskor: Caroline Bradley och Liz Edgar. Sedan, omkring 1980, kom en revolution – amerikanskorna dök upp. Iförda röda kavajer (europeiska kvinnliga ryttare red aldrig i röda kavajer!) blåste de in – och vann. Och med tiden blev även hoppningen betydligt jämnare könsfördelad.

Vad berodde det på att man aldrig valde att dela klasserna för män och kvinnor? Kanske för att hoppsporten till viss del föddes ur en situation då båda könen deltog och red tillsammans – den klassiska jaktridningen.

The Fox Hunting Scene: The Run. Målning av William Henry Buck (1840 - 1888). Bild från http://americangallery.wordpress.com/category/buck-william-henry/

Någonstans fattades ett beslut: i ridsport tävlar män och kvinnor på lika villkor. Ett beslut som jag idag faktiskt känner stolthet över, även om jag bara är en avdankad hobbyryttare som tillfället inte rider (men – You can check out any time you want, but you can never leave). Och här tror jag vi har nått anledningen till att de ”seriösa” sportfånarna och sportjournalisterna tycker att ridsporten inte är någon riktig sport. Den ställer deras bild av hur män och kvinnor skall separeras inom sport på ända! De manliga ryttarna som utan att skämmas tävlar mot tjejerna utmanar mansbilden hos de krakarna som sitter i sofforna och bakom sina datorer. Och därmed är ridsporten farlig. För vad kan det annars vara?

Hästen gör jobbet? Nja, motorsport verkar ju vara ok. Ingen klagade väl när Tony Richardsson vann Jerringpriset?

Allmänt kvinnoförakt och ridning är en kvinnodominerad sport? Inte i det här fallet. Kvinnliga idrottare ”tillåts” vinna. Däremot att kvinnor, och kanske en hel del unga kvinnor, engagerar sig och röstar på en man runt de femtio och som inte ser ut som en tonårsidol – det är naturligtvis oroande. Då är de 13-åriga tjejer som inget fattar. Hade de istället haft den goda smaken att rösta på någon ung hunk, då hade de kanske varit ok.

Ridsporten är en överklassport? Tja, kanske spelar det roll men visst finns det väl en hel del golfare som uppskattats? Klagades det när Annika Sörenstam fick Jerringpriset? Jag minns inte.

Nej, i vissa kretsar är något extremt provokativt med ridsporten. Och som sagt – jag tror att den jämlikhet som finns i själva tävlandet är en viktig del i det. Och därför idag – HURRA för alla ryttare av båda de biologiska könen! På detta sätt är vår sport i frontlinjen, det är därför etablissemanget tiger.Och allra mest – stort grattis till Rolf-Göran Bengtsson! I sommar är det OS. Vad sjutton, man skulle kanske åka dit? Det vore trevligt och inte behöver man oroa sig för huliganer heller!

8 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Ridkonst/sport