Etikettarkiv: Populärvetenskap

Vad visar källmaterialet egentligen?

En av mina käpphästar är att mycket av det vi ser som sanningar i historien egentligen kan vara baserat inte på källorna själva utan på förutfattade meningar eller hastigt dragna slutsatser. Det är jag övertygad om, men det är sällan jag jag hittar ett så tydligt bevis på att detta förekommer som i Discovery-dokumentären Året då sommaren aldrig kom. Den sändes igår på SVT och jag såg den nyss på SVT Play.

Ämnet för dokumentären är den indonesiska vulkanen Tamboras utbrott år 1815. Enligt experterna i filmen dödades ca 120000 människor i katastrofen (de siffror som nämns på Wikipedia är dock lägre, ca 70000-90000). Befolkningen Sumbawa, den ö som vulkanen ligger på, nästintill utplånades. Närmast vulkanen fanns en by som uppskattningsvis var hem för 6000 – 10000 personer. Av dessa överlevde inte en enda.

Det är just den byn som är mitt fokus idag, eller rättare sagt den utgrävning av ett hus i den som visas i filmen. Man får veta att människorna som levde där är helt okända för oss idag. Vi vet absolut ingenting om dem och efter den ödesdigra aprildagen 1815 fanns ingen kvar som kunde berätta deras historia. Arkeologin blir således vår enda källa till den här folkgruppen. Fynd av glas och porslin visar att de var långt ifrån isolerade utan hade vidsträckta handelskontakter. Efter flera veckor hittar teamet de första mänskliga kvarlevorna. En kropp med bl.a. bevarade tänder som ligger inne i huset, vid härden och en som ligger utanför, vid husväggen. Den sistnämnda kroppen är så förkolnad att benen näst intill ser förslaggade ut. Jag är verkligen inte säker på att jag skulle sett att det var ben själv. Att könsbedöma dessa ben genom okulär besiktning bör alltså vara omöjligt. Men ändå redogör grävningsledaren för sin teori om händelseförloppet på följande sätt (börjar ca 43 minuter in i filmen och ursäkta eventuella felstavningar):

Here in the kitchen, there was a person at the time of the eruption. Probably a woman who was mabye cooking a meal. She was caught in the pyroclastic surge and thrown back and immediately killed here, amongst the variety of tools that you find in a kitchen. At the same time another person, perhaps her husband, run outside, out of the house, seeking shelter on the west side downstream from the pyroclastic surge. And we find that body here, in the shelter of the house but again totally carbonised and killed instantly in the pyroclastic surge.

SVT:s översättning:

Här i köket fanns en person, förmodligen en kvinna som lagade mat. Hon överraskades av det pyroklastiska flödet och dog omedelbart bland redskapen man hittar i ett kök. Samtidigt som en annan person, kanske hennes make, sprang ut för att söka skydd väster om huset, medströms om det pyroklastiska flödet. Vi hittar kroppen i skydd av huset, men helt förkolnad.

Vad är då problemet?

Jo, upprepade gånger har vi fått veta att utgrävningen kommer att ge den första informationen över huvud taget om människorna som levde i skuggan av Tambora. Skeletten är i för dåligt skick för att könsbedömas. Ändå förutsätter utgrävningsledaren att den person som passivt överraskas av vulkanens chockvåg är en kvinna, enbart baserad på att personen är påträffad i köket. Likaså förutsätter han att den person som aktivt försöker rädda sig är en man – baserat på ingenting!

Det är precis såhär det går till. När 1800-talets föreställningar om könsroller (och annat för den delen) förvandlas till sanningar utan att det finns stöd i källmaterialet. Och det är så vansinnigt att denna bild oemotsagd skall förmedlas gång på gång.

Men – jag är otroligt glad över att ha sett det i en modern dokumentärfilm. Ett lysande exempel på hur gamla sanningar inte ifrågasätts.

Modern illustration av Pompejii och Vesuvius utbrott år 79. BIld från Wikimedia Commons.

Skall man sedan diskutera själva dokumentären så är det intressant. År 1816 karaktäriserades i många delar av världen av missväxt, frost mitt i sommaren, en vår som aldrig kom, orkaner m.m. Och jag tänker på vad det står i Völvans spådom (Vóluspa):

Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Vetenskap

Soong May-ling ska det vara!

Efter att just ha sett första delen av dokumentärserien Enastående kvinnor på SVT Play konstaterar jag lite nöjt att jag inte var helt ute och cyklade när jag för någon månad sedan var upprörd över att tidskriften Världens Historia (som enligt mig borde heta Vita, västerländska, heterosexuella mäns historia) helt marginaliserade Soong May-ling, även känd som Madame Chiang Kai-Shek. Hon namngavs inte ens utan var endast fru till Chiang Kai-Shek. I England var hon var intressant nog att göra en entimmes dokumentär om med inblandning av självaste BBC. BBC är ju gudarna i mycket när det gäller TV, både dramer och dokumentärer i alla fall om man frågar mig (och jag har inte så många andra att fråga just nu).

Jag läste lite om Soong May-ling – jag föredrar att kalla henne vid hennes eget namn – när jag skrev förra gången. Det stod helt klart för mig att hon var en personlighet vars historia var intressant och som förtjänade att berättas. Och som sannolikt tonats ner i senare tiders populärhistorieskrivning. Andra världskriget är när man man läser om det ofta framställt som ett europeiskt fenomen. Undantaget är Stilla havs-kampanjerna. Soong May-lings historia visar en annan sida av kriget, även om det för Kinas del började tidigare.

Soong May-ling (t.h) och Eleanor Roosevelt i Washington 1943. Bild från Wikipedia.

Jag googlade på programtiteln Enastående kvinnor och hittade bara en enda recension, skriven av Mikael Vestlin (som ska ha cred för att uppmärksammat serien!) i Helsingborgs Dagblad 10 juni. Han kände inte till Soong May-ling tidigare, men tycker generellt att programmet var bra. Dock för torrt och faktatyngt om man inte redan är insatt i Kinas historia. Jag är det inte, men hade inga större problem att hänga med. Vestlin ser fram emot kommande program som handlar om Coco Chanel, Audrey Hepburn och Indira Ghandi. Jag noterar att de alla är mer kända, i alla fall i Västvärlden än Soong May-king och då ställer mig frågan: varför ser vi historiska dokumentärer? Är det bara för att bekräfta och till viss del utöka det vi redan vet? Eller vill vi faktiskt höra något nytt och inse att en historia rymmer fler historier? Ja, det bör vi fundera över!

Så länge vi får lära oss i skolan att Marie Antoinette sade Men kan de inte äta kakor? så kommer vi att vara nöjda med att låta den skrönan, som helt saknar historisk grund, vandra vidare genom generationerna.

Så länge Nationalmuseum tror att samlande av konst enligt estetiska principer (det är tydligen det de håller på med har jag hört) är objektivt, att det sanna, rätta och sköna existerar, kommer vi att få se objektifierande, sexistiska utställningar som Lust & Last.

Fler berättelser, alternativa berättelser kan nyansera bilden.

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Film/TV, Populärkultur

Ur nattomhöljda tider…

Tidskriften Levande Historia fångade min uppmärksamhet härom dagen. Bortsett att Hitler fanns på framsidan så verkade innehållet mer varierat än vad man vanligen ser (och som jag själv exemplifierade i mitt senaste inlägg). Just den dagen råkade dock vara Valborg och jag var på snabbvisit på Ica för att inhandla en st grillad kyckling till den kommande lunchen, så eventuella inköp fick vänta. Och de gör de fortfarande.

Men jag upptäckte just att en artikel från Levande Historia har publicerats på nätversionen av Svenska Dagbladets kulturdel: Partyprinsessan blev kapare på Östersjön handlar om Cecilia Vasa (1540-1627), dotter till Margareta Leijonhuvud och Gustav Vasa.

Cecilia som storhertiginna av Baden. Bild från Wikipedia.

Befriande att läsa om en renässanskvinna som uppenbart gick sina egna vägar och hade skinn på näsan. Sådana finns det gott om i historien – människoöden som förtjänar att berättas och som med säkerhet kan intressera och fascinera minst lika många som strategiska överväganden och böljande fronter på slagfälten. Redan i skolan pratades det om att historia bara är krig och kungar. Nå, det är för att vi gör den till det. Det finns så otroligt mycket mer!

Ett bra initiativ av Levande Historia att lyfta fram ett exempel på de mindre kända berättelserna! Jag ska köpa tidningen och se om resten av den faller mig i smaken.

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Populärvetenskap

”Världens historia” – består av (vita, västerländska, heterosexuella) män?

Världens Historia är en tidskrift som ges ut av Bonnier Publications. Syftet beskrivs på s. 4 i nr 7/2011  enligt följande:

Målet för oss på Världens Historia är att förmedla de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien.

Trots att jag är luttrad reagerade jag vid första genombläddringen på hur få kvinnor som finns i tidningen. De är så få att jag blev frestad att räkna dem. Eftersom tidskriften är väldigt inriktad på krig (förmodligen anser redaktionen att krig, och främst europeiskt baserade sådana, är de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien) blev det svårt då många bilder visar ett oräkneligt antal män. Alltså räknade jag istället bilder med kvinnor, män och både kvinnor och män. Resultatet blev följande:

Bilder med enbart kvinnor: 13 st

Bilder med enbart män: 78 st

Bilder med både män och kvinnor: 10 st

Vad är det då för kvinnor som ändå enligt tidskriftsmakarna platsar bland de som bidrar till de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien? Den som får mest utrymme Anne Frank (s. 52-59), född 1929 och död i Bergen-Belsen våren 1945. Artikeln om Anne Frank bidrar för övrigt med sex av kvinnobilderna och två av de med både kvinnor och män i tidningen.

Ytterligare en kvinna kan sägas vara huvudperson, en mumifierad inka-flicka som sannolikt offrats till gudarna (s. 40-45). Agenten i berättelsen är dock inte flickan, som kallas för La Doncella, utan de manliga forskare som hittade henne 1999.

För övrigt möter vi ytterligare några namngivna kvinnor, faktiskt drottning Boudica som jag själv skrev om i ett inlägg 18 april. Det berättas att hon förlorade mot romarna och tog livet av sig, något som inte är fastslaget. En annan person som skymtar förbi i en notis om Tjernobyls anonyma hjältar är Ljudmilla Ignatenko, ”Brandmannen Vasilijs gravida fru” (s. 70). Vi delges den tragiska historien om hur Ignatenko förlorade sitt barn p.g.a. strålningsmängden hon tog mot när hon skötte maken. Men om hon anses vara en av Tjernobyls anonyma hjältar är jag osäker på.

I notisen ”Vad blev det av…” (s. 13) är Chiang Kai-Shek ämnet:

Chiang-Kai Shek och hans hustru höll Taiwan i ett järngrepp i 26 år.

Vad hustrun hette är tydligen inte intressant att berätta, hon var ju bara ett namnlöst bihang till sin make. Jag kan meddela att hennes namn var Soong May-ling, att hon var politiker och konstnär, levde till 105 års ålder och förefaller ha varit känd för sin egen skull. Men det är klart, till skillnad från Anne Frank, Boudica och La Doncella kan inte Soong May-ling med bästa vilja i världen göras till ett offer, något som de kvinnor som ges mer framträdande roller i Världens historia annars har gemensamt.

Song May-ling. Bild från Wikipedia.

En berättelse som kunde varit värd att brodera ut mer är t.ex. Miep Gies.  Jag vet inte, var det helt riskfritt att ge sig in i gömstället efter att tyskarna fört bort familjen Frank? Gies gjorde det i alla fall och förutom att ha tagit aktiv part i att gömma familjen var det hon och endast hon som räddade Anne Franks dagbok till eftervärlden.

Så var det då detta med världens historia. Jag är väl lite udda, men jag tycker att kvinnor är en del av världen. När man så konsekvent bortser från ett kön kan man knappast göra anspråk på att berätta världens historia. Det kan man inte heller om man ser allt ur ett västligt, ibland kolonialt perspektiv. Av de elva större artiklarna i tidskriften behandlar nio helt europeiska eller västliga ämnen. I en av de övriga möter vi franska kolonialister i Amerika. Vissa sammandrabbningar med lokalbefolkning finns med, men generellt berättas en historia om fransmän om än i Nya världen. Kvar finns artikeln om de offrade inka-barnen. Den är den enda som helt fokuserar på något som inte är europeiskt.

De kortare artiklarna ser till en början geografiskt mer spridda ut. Men det är en chimär. De östliga ryttarfolken vi får en översikt av – ja, de svepte ju in i Europa från 400-talet och framåt. Och vi får lära oss en del om Etiopien – eller i alla fall om hur Italien invaderade landet 1935. Under rubriken Världens brännpunkter presenteras Kurdistan, som väl är så nära Europa man kan vara utan att vara i Europa. Typ.

”Världen” känns geografiskt snäv. Och påfallande många av de aktiva vi möter är vita, västerländska män. Tidningens egen expertpanel, en kvinna och sju män (samtliga tycks vara av nordeuropeiskt ursprung), speglar ganska väl sammansättningen på de historiska personer som spelar huvudrollerna i artiklarna.

Till sist – ofta höjs röster mot önskemål och krav på jämlikhet i utställningar, böcker etc med att verken speglar källäget. Det finns inga källor som belyser annat än vita, västerländska, heterosexuella män får man höra. Det är fel. Källor finns, men man måste bemöda sig att ta fram dem och kan inte läsa i närmaste historiebok som står i hyllan. Magasin som Världens Historia skulle själva kunna hjälpa till att vidga vyerna med mycket enkla medel. Exempelvis ställs en läsarfråga ”Hur länge har vi haft egna flaggor?”. Som illustration till svaret används Edward Morans By Dawn’s Early Light.

Francis Scott Key får inspiration till att skriva The Star-Spangled Banner. Bild från Wikipedia.

Men om redaktionen velat hade de lika gärna kunnat ta den här, som är betydligt mer känd i Europa:

Eugène Delacroix - Friheten på barrikaderna. Bild från NE.

Eller det här roliga vykortet jag hittade på nätet.

Eller, om man nu inte vill ha symboler som svenska Moder Svea eller franska Marianne, så finns det riktiga, levande, synnerligen fysiska kvinnor att tillgå:

Jag menar, JES… nej, MADONNA, hur svårt kan det vara? (Jag googlade fram bilderna ovan på tio minuter.)

Men, om jag skall återgå till att vara seriös, så räcker det i längden naturligtvis inte med add women and stir som Sandra Harding så träffsäkert har uttryckt det. Historiesynen vidgas och delvis förändras i grunden. Men för mig är jag i nuläget ganska nöjd om vi kan uppnå add women (och andra etniciteter, sexualiteter…). På så sätt får de som intresserar sig för förfluten tid tillgång till många fantastiska historier. Nu är de dolda, för de passar inte i bilden.

Som de som läst hit räknat ut för väldigt länge sedan dissar jag detta nummer av Världens Historia. Tror jag ska föreslå att den döps om till Vita, Västerländska, Heterosexuella Mäns Historia i Europa och kolonierna. För det är vad det är.

2 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Populärvetenskap

Den enkönade historien

Idag har jag semester. Därför sitter jag just nu inte på SAU:s måndagsmöte utan äter istället frukost framför min dator. Egentligen skulle jag kunna ta semester från att skriva här också, för igår postade Åsa M Larsson ett inlägg i sin blogg Ting och Tankar som pricksäkert tar upp precis det jag noterat under en längre tid: hur lite kvinnor det finns i populärhistoriska tidskrifter.

Jag tog till och med upp en diskussion med en redaktör för en sådan tidskrift på Bokmässan 2010. Exemplet jag lyfte fram var en artikel om livet i det antika Rom. Läsarna fick följa två romare under en dag. Naturligtvis var båda män. När det varit så enkelt att ta en av varje kön (jag ska se om jag kan hitta tidningen så kan jag fylla på med lite mer fakta). Exemplen är hur många som helst. Gå in i en affär, ta en populärhistorisk tidskrift – vilken som helst – och bläddra.

Populärhistoriska tidskrifter är ofta fokuserade på andra världskriget. Och då blir det ju män… eller inte? En stor tragedi som berörde miljontals människor över hela världen – var de alla män? Naturligtvis inte, men så som det framställs i populärvetenskapen och populärkulturen tycks det ha varit så. I det sistnämnda finns ändå undantag och jag får nu hissa BBC:s produktioner. När jag för några år sedan åter stiftade bekantskap med gamla kärlekar från barndom och tonårstid i form av klassiska engelska TV-serier så insåg jag hur oerhört väl utarbetade, klichéfria persongallerier de engelska serierna ofta hade redan då. I fallet andra världskriget hade vare sig BBC (t.ex. Sercret Army, 1977-1979) eller ITV (t.ex. Wish Me Luck, 1987-1989) inte alls svårt att göra bra action(!)serier med såväl kvinnor som män:

Hemliga armén - fortfarande det bästa jag någonsin sett om andra världskriget

En annan favorit, minns tyvärr inte den svenska titeln.

Mer behöver jag inte skriva om det här, Åsa gör det så bra. Men hennes sista mening, att bilda ett uppror på Facebook, fick ändå igång mina tankar. Åsa har ett mycket målande foto på ett tidningsställ med populärhistoriska och populärvetenskapliga tidskrifter. Och då tänker jag: kanske skulle man under en viss tid fotografera framsidorna av varje nummer som kommer ut av sådana tidskrifter. Sedan kan man göra en ”konstutställning” på Fejan och visa bilden av historien i Sverige, idag år 2011.

3 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Populärkultur