Månadsarkiv: augusti 2011

Ain’t Got Seventy Days: Amy Winehouse och kvinnohatet på Youtube

Samma helg som tragedin i Norge nåddes vi även av nyheten om Amy Winehouses död. Född 1983 tog hennes liv slut vid 27 års ålder (likt  t.ex. Jimi Hendrix, Janis Joplins, Jim Morisons och Kurt Cobains). Det är nu klart att inga illegala droger fanns i Amy Winehouses blod vid hennes död. Alla som ”visste” att hon knarkat ihjäl sig hade fel.

Amy Winehouse i Berlin 2007. Bild från Wikipedia Commons: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:AmyWinehouseBerlin2007.jpg

Ingen behöver nog oroa sig rörande Amy Winehouses inflytande på populärmusiken de senaste åren. Hon har uppenbart banat väg för artister som Duffy och dessutom fört in ny energi och stilblandningar. I en tid då det verkligen behövts! För vem hade egentligen trott på rock- och popmusikens överlevnad när vi stod vid en vattendelare då allt gällde vem som mixade och samplade bäst? Nå, Amy Winehouse var en av dem som visade att musik fortfarande har att göra med talang. Och att musikhistorien bjuder på nya öppningar genom att blanda tidigare kända genrerer som soul, rock och jazz och göra det till sitt eget. Hon gjorde det. Hon skrev och sjöng fantastiskt och gjorde genom sina självutelämnande texter sina tankar och problem till allmänt gods.

Men nu… när man läser kommentarerna på Youtube så inser jag tydligare än någonsin hur starkt kvinnoföraktet är i musikbranschen – och i allmänheten. Många fans sörjer Amy, medan andra människor faktiskt kallar henne ”crackwhore”. Och menar att man skall vända sig från henne för att hon missbrukade droger. Helt ärligt, skulle man säga det om Hendrix, Morison och Cobain? Knappast! Manliga rockstjärnor förväntas nästan leva ett utsvävande liv, men om en kvinna gör det så är hon genast måltavla för extremt elaka kommentarer.

Och inte fan behöver man knarka för att drabbas av kvinnohatet. Det är faktiskt ganska otäckt att läsa vissa av kommentarerna på Youtube till Madonnas videos. Superstjärnan nr 1 som har befunnit sig på toppen sedan 1983 (samma år som Amy Winehouse föddes) har ständigt utmanat. Kanske inte så mycket genom sin musik som genom sin framtoning. Hon har under alla år gång på gång producerat catchiga, dansanta låtar som gillats av den stora publiken, men kanske har hon inte fört popmusiken så mycket framåt. Däremot har hon varit en föregångare i oändligt mycket annat: hennes videos har nått nya konstnärliga höjder när det gäller utformande. Detta bortförklaras av vissa på Youtube med att hon haft så bra videoregissörer. Hm. Jonas Åkerlund sade i en intervju på svensk TV för några år sedan att när han arbetat med Madonna första gången var det verkligt utmärkande att han verkligen arbetade med henne. Hon hade inte femtielva rådgivare som sade vad som ”borde” göras. Det var hon och han.

Utöver sina insatser inom popmusiken har Madonna varit frispråkig rörande sex och framför allt kvinnors sexualitet. Redan 1990 öppnade hon dörrar här genom sin Blonde Ambition Tour där sex och religion var genomgående teman (och där hon upprepade gånger fick hänvisa till sin konstnärliga frihet för att kunna genomföra konserterna i USA). Hon har lyckats bli avstängd från MTV genom att vara för (bisexuellt) sexig  i Justify My Love, sumpa ett jättekontrakt med Pepsi Cola genom att visa en svart Jesus i Like A Prayer, chocka genom BDSM-inslag i Erotica och protestera mot krig genom att framställa det som en modevisning i American Life.

En av minst två varianter av originalvideon till American Life som finns på Youtube. En variant som kallas director’s cut har ett betydligt blodigare, starkare och allvarligare slut. Jag gillar den här (börjar ca 4.28). Artist: Madonna, regissör: Jonas Åkerlund.

I just det fallet backade faktiskt Madonna och ändrade videon när hon insåg att den tolkades inte mot kriget i sig utan uppfattades som nedvärderande mot enskilda soldater. Synd, kan jag tycka och svårt att förstå när man sitter på den här sidan Atlanten.

En annan kvinnlig artist som ibland är utsatt för rena hatkampanjer på Youtube är Candice Night, sångerskan i folkrockgruppen Blackmore’s Night. Gruppen består av Candice och hennes make Ritchie Blackmore, gitarrvirtuos som tidigare spelade i legendariska hårdrocksband som Deep Purple och Rainbow. Det slutade han med, och 1997 bildades Blackmore’s Night som inriktar sig på mjukare rock som är mycket inspirerad av musik från medeltid och renässans och folkmusik.

Candice Night och Ritchie Blackmore i en konsert på Göta Lejon i Stockholm, juni 2008.

Candice och Ritchie träffades redan 1989 då hon bara var 18 år gammal medan han var 44. Utifrån sett ser det kanske ut som en typ av förhållande som sällan blir långvarigt, men de två har hållit ihop sedan dess. Efter nära femton års förlovning gifte de sig 2008 och 2010 föddes deras dotter. I ett antal intervjuer har de båda beskrivit att de nästan direkt förstod att de var tvillingsjälar som dessutom delade intresset för historia och historisk musik. Utåt sett en vacker historia, men det tycker inte många av Blackmores hårdrocksintresserade fans. Nej, istället ägnar de sig åt att sabla ner Blackmore’s Nights musik i deras videos – och naturligtvis är det Candice fel att Ritchie inte längre är ”deras”. Det är mycket snack om hur snygg Candice är och att det måste vara sex som ligger bakom det faktum att Ritchie nu slutat slå sönder gitarrer. För han är väl bara ett mähä som har fastnat i denna hondjävuls garn? Nu tvingar hon honom till att spela mesmusik. Det blir slutsatsen av många av de ibland rent elaka kommentarer som finns till bandets videos. Att kvinnan själv är en utmärkt textförfattare och sångerska och dessutom spelar ett antal instrument (hon lär sig ständigt nya) och komponerar… tycks inte riktigt ha med saken att göra. Det är bara tack vare Ritchie hon blivit känd. Annars, menar en del debattörer, skulle hon bara varit en hemmafru som ägnade sig åt att tillfredsställa sin man. Att Candice började arbeta som modell redan vid tolv års ålder, har en examen i mediekunskap och hade en egen radioshow redan innan hon träffade Ritchie  – har tydligen inte med saken att göra!

Amy Winehouses fantastiska röst har tystnat, men den lever i hennes inspelningar. Hennes styrka som låt- och textskrivare kommer att framstå med tiden, det är jag övertygad om. Jag hoppas verkligen att alla de som uttalat sig kränkande om henne och tyckte att hon hade val och därför inte förtjänar att sörjas efter sin död tänker en extra gång innan de utnämner någon till ”crackwhore”. Oavsett missbruk är det en tragedi när en ung människa dör.

 

Lämna en kommentar

Under Jämställdhet, Populärkultur, Uncategorized

Dorothea Lange och depressionens ansikten

Bland anonyma nätdebattörer är det populärt att koppla vissa sociala problem dagens Sverige, ja i hela västvärlden, till att andelen medborgare som har sitt nära ursprung utanför Europa har ökat. Företrädare för antidemokratiska krafter (som ibland försöker förklä sin inställning genom att ansluta till rörelser med paradoxala namn som ”Ny demokrati” eller ”Sverigedemokraterna”) menar att de problem som finns i vissa bostadsområden i vårt land beror på att majoriteten av de boende där har rötter utanför Europa och en annan religion än kristendomen.Roten till det onda är de boendes religion och etnicitet.

Som vanligt är nätdebattörerna helt historielösa. Våld och nedgångna bostadsområden är dels inget nytt fenomen, dels har det inte med kulturell bakgrund att göra.  USA under första delen av 1900-talet är ett lysande exempel. Majoriteten av de som (frivilligt) befolkade landet härstammade från Europa. Trots det fanns i USA:s storstäder ökända områden, t.ex. det numera icke-existerande Five Points i New York. Våldet härskade här, liksom i områden i Europas storstäder som Londons East End.

East Ends "räddning" blev att stadsdelen bombades sönder och samman under blitzen. Ur askan reste sig ett nytt East End, som nu är en del av det ekonomiska navet i hela Storbrittannien. Foto från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:WWII_London_Blitz_East_London.jpg

För våld har inte med kulturell bakgrund och etnicitet att göra. Nej, våld är kopplat till fattigdom och utanförskap. Detta skapar desperata människor som kan ha vilken religion eller hudfärg som helst.

År 1929 var det slut på det glada 20-talet. Västvärlden gick ner i en ekonomisk kris av dignitet som inte skådats vare sig förr eller senare. Situationen i USA har beskrivits i romanform, bl.a. av den Nobelprisbelönade författaren John Steinbeck. Men den har också visats i bilder. Den som tog de allra starkaste bilderna var Dorothea Lange (1895-1965, f. Nutzhorn), tyskättad fotograf från New Jersey.

Efter att utbildat sig i New York flyttade hon 1918 till San Francisco och öppnade en framgångsrik proträttstudio. När depressionen kom ändrades karriärsinriktningen helt. Dorothea Lange blev en av de fotografer som mellan 1935 och 1944 fick i uppdrag av Resettlement Administration (RA), senare kallat Farm Security Administration (FSA) att ge sig ut på vägarna dokumentera situationen för fattiga bönder, hemlösa lantarbetare och andra grupper som i depressionens fotspår drog runt i hopp om tillfälligt arbete på Californiens fruktodlingar. Sammanlagt kom 23 fotografer, varav sju kvinnor att arbeta med projektet. Den som kom att ta den allra mest berömda bilden, den som ansågs ge depressionen ett mänskligt ansikte blev Dorothea Lange:

Migrant Mother (1936). Långt senare identifierades kvinnan som Florence Owens Thompson (1903-1983). Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Lange-MigrantMother02.jpg

Några andra av Langes bilder. Jag tycker att de talar för sig själva:

"On U.S. 99. Near Brawley, Imperial County. Homeless family of seven, walking the highway from Phoenix, Arizona, where they picked cotton. Bound for San Diego, where the father hopes to get on the relief because he once lived there." Februari, 1939. Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:8b33132r.jpg

"Children of migrant cotton field workers from Sweetwater, Oklahoma. Eight children in the family. Note the housing. Near Casa Grande project...". Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:DorotheaLangeMigrantWorkersChildren.jpg

"Resettled farm child from Taos Junction to Bosque Farms project. New Mexico. Photograph for the Farm Security Administration, December 1935." Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Dorothea_Lange,_Resettled_farm_child,_New_Mexico,_1935.jpg

Från att ha varit studiofotograf kom Dorothea Lange att bli en av USA:s mest berömda dokumentärfotografer. Migrant Mother betraktas idag som ett ikoniskt foto, ett som verkligen trängde ut till allmänheten och bidrog till att sätta situationen för de fattiga och hemlösa offren för depressionen på kartan. Värt att notera är att alla människorna på bilderna sannolikt är kristna och av europeiskt ursprung.

Än Sverige då? Ja på sätt och vis kan man säga att det finns en svensk motsvarighet till Dorothea Lange. Uppsala-fotografen Gunnar Sundgren (1901-1970) fick på 1940-talet stadens befolkning att sätta (det genuint svenska?) elva-kaffet i halsen med sin fotoutställning Uppsala över gården där han skildrade stadens slum. Det var en sjaskig träkåksbebyggelse där hela familjer levde i ett rum och kök.  Rinnande vatten var inte en självklarhet. Dassen fanns på innergårdarna. Det var slitet och smutsigt. Och i detta levde helt vanliga människor, en blandning av arbetare och personer som hankade sig fram på annat sätt.

Etnicitet och religion har inte något med förhållanden som dessa att göra. Men fattigdom och utanförskap har det. Det är Dorothea Langes bilder, sjuttio år senare mycket starka bevis på. Det kunde vara vem som helst.

1 kommentar

Under Arkeologi/historia, Konst, Uncategorized

Rädsla och feghet – den nya tidens ideal?

Jag gillar äventyrs- och actionfilmer. Ser dem med stort nöje som ett tidsfördriv. En trevlig stund framför datorn. Ibland kan jag kanske irritera mig över att hjältarna, som vanligen är män, är mycket lika varandra. För vad är det egentligen för skillnad på Indiana Jones och John McClane?  Det är schyssta snubbar som kan ta en hel del stryk och som ibland måste överskrida lagens gränser för att do the right thing, rädda världen och göra den till en bättre plats för alla människor.

Sigourney Weaver som Ellen Ripley, protagonisten i Alien-sviten. En av de första kvinnliga actionhjältarna. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ellen_ripley.jpg

Trots att variationer finns är hjälte-stereotypen gammal som gatan. Vi kan härleda den genom historien. Även om alla dessa hjältar och hjältinnor, från Akilles och Jeanne d’Arc till Eowyn och Harry Potter,  skiljer sig på vissa punkter finns en minsta gemensamma nämnare. En hjälte, verklig eller fiktiv, har stort mod. I den mån de är rädda, övervinner de rädslan för att inte låta den styra sina handlingar. Det är i hög grad det som gör dessa karaktärer och i viss mån historiska personer till hjältar. Mod, oräddhet och handlingskraft har länge ansetts vara attraktiva egenskaper värda att eftersträva.

Därför förvånar det mig extra mycket att ett antal Internetanvändare den senaste tiden utan tvekan visar prov på rädsla och feghet på nätet. Kanske förlitar de sig på anonymiteten? I sig gör det dem ännu fegare, att de inte vågar stå för det hat de spyr ut. Dessutom misstänker jag att de trampat i klaveret, för idag är man ytterst sällan anonym på nätet. Väldigt mycket går att spåra.

Ett antal debattörer som kommenterar artiklar på DN:s hemsida lyckas naturligtvis vända den tråkiga historien med den 11-åriga flickan som tvingades av tåget till att allt är invandrarnas fel. Rasistiska kommentarer haglar. Jag anmälde faktiskt en av de värsta där kränkande uttryck användes och skrev i meddelandet att jag ansåg att DN borde överväga polisanmälan. Efter tragedin i Norge kunde man kanske förvänta sig att högerextrema, rasistiska debattörer skulle tänka ett steg extra innan de spyr ut sitt hat på nätet. Även om de inte har planer på att ta till våld själva är det uppenbart att sådant ger näring till andra, som kan tänkas ta till våld – och gör det. Men nejdå. Inte har de lärt sig något. Och jag börjar undra, är det inte dags att ta krafttag mot denna typ av diskussioner snart? Självklart har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Men betyder det verkligen att man har rätt att skriva fördomsfulla, hatiska kommentarer på landets stora tidningars diskussionssidor? Av en enda anledning: att man själv är en rädd stackare!

Samma sak när det gäller genusinriktade diskussioner. I dagens Svenska Dagbladet läser jag om discjockeyn Towa Wellton som ville starta en debatt på Facebook om könskvotering inom discjockeybokningarna. Hon ville starta en debatt. För det har hon mottagit flera dödshot via mail och även fått anonyma telefonsamtal mitt i natten! Vad är det för fel på folk?

Feministiskt Initiativ i Västra Götaland drar samma parallell som jag. Hatet är detsamma och en del av de citat som finns i bloggen får mig verkligen att lyfta på ögonbrynen. Hat kan bero på flera saker. Men jag tror att det vanligen har två huvudingredienser: rädsla och okunskap. Är det det 21:a århundradets nya ideal?

Om någon som kan tänka sig göra en sådan sak eller skriver hatfyllda inlägg på nätet till äventyrs skulle läsa det här så undrar jag: vad är du rädd för? I en kultur där ridderlighet och mod så länge har varit utmärkande för en hjälte fascinerar det mig att så många inte drar sig för att visa sin feghet offentligt.

Filosofen och matematikern Hypatia (ca 360 - 415 AD), mördad i Alexandria av en kristen mobb som menade att hon bedrev omstörtande religiös verksamhet. Detalj från Rafaels målning "Skolan i Aten (1509-1510), Vatikanen. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Hypatia_Raphael_Sanzio_detail.jpg

5 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Jämställdhet