Kategoriarkiv: Utställningar/levandegörande

Strandhugg i Viking Land längs E4?

Här i Uppsala går diskussionen just hög om ett planerat centrum i Fullerö, några kilometer utanför Uppsala. Utöver bostäder, sportarenor och affärscenter är även en upplevelsepark med tema vikingar inplanerad. Enligt beskrivningarna på Fullerö Parks hemsida så skall parken bestå av en faktadel och en fiktiv värld, en upplevelsepark. Projektet har granskats av arkeologistudenter i ett masterarbete vid Uppsala Universitet och fått tummen ned. Arkeologen och författaren Magnus Alkarp riktade nyligen (mycket!) skarp kritik i en krönika i Uppsala Nya Tidning. Även författaren Maja Hagerman har engagerat sig i frågan. Hon har i flera inlägg i sin blogg tagit upp Fullerös unika fornlämningsmiljö som kommer att förstöras om parken blir verklighet.

Magnus Alkarps debattartikel fick i svar i gårdagens UNT av Fullerö Parks VD Vahik Abrami. Han menar att viss av kritiken bygger på missförstånd:

”Vi har inte heller för avsikt att presentera en stereotyp bild av vikingen som den romantiserade klichébilden av en mjöddrickande våldsverkare med svärd och hornbeprydd hjälm. Vi kommer i stället att göra vikingen tillgänglig för besökare från både när och fjärran genom att visa upp vårt vikingaarv i både fakta- och mytform. Vi välkomnar därför alla former av samarbete som bidrar till att bevara, utveckla och tillgängliggöra vårt kulturarv.”

På detta tvivlar jag starkt. Att endast lyfta fram ”vikingen” är nämligen i sig att medverka till att stereotypen upprätthålls. Majoriteten av de människor som levde under vad vi kallar vikingatiden (ca 760 – 1060) var nämligen inte vikingar. En viking var en sjöfarare, en manlig sjöfarare med viss krigisk inriktning. Genom att helt fokusera på att visa vikingar utesluter man till att börja med alla kvinnor. Även om kvinnor reste så var de inte vikingar. Män som inte var krigare och aldrig reste på sjön kan inte heller räknas som vikingar. Ofria var inte vikingar.

Om nu man vill ta avstånd från klyschan, varför tycks då så mycket av det material som visas gå i stridens tecken? I ett inslag på SVT berättas att bostadsområdena designats med ”vikingaborgar” som modell. På väggen hänger en kopia av en stridsyxa. Naturligtvis är det en samling av rustningar och vapen som används som illustration på sidan om projektets egen beskrivning av temaparken. Och i TV-inslaget glimtar en av de bilder som nu städats bort från hemsidan förbi:

En av bilderna som visas i SVT-inslaget. Den har förut funnits på Fullerö Parks hemsida. När jag ser den här undrar jag verkligen om de ansvariga förmår att inte visa en klyschig bild.

Förr var de betydligt fler. Fantasyartade bilder av män med vingar och horn på hjälmarna som stod i skepp med höjda vapen. En bild av vikingatiden som jag är så oändligt trött på, men som jag inte har någon förhoppning att jag inte kommer att mötas av om Fullerö Park blir verklighet. Men hoppet är väl det sista som överger en. Så om någon engagerad i projektet mot förmodan skulle läsa den här bloggen har jag några tips från coachen:

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män.

* Inte alla bodde vid kusten.

* Det fanns garanterat människor som gick genom livet utan att ha hållit i ett svärd…

* …eller seglat i ett drakskepp…

* …eller mördat, plundrat och våldtagit.

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män… oj, det har jag redan sagt. Men det tål att upprepas, för jag undrar väldigt ofta om denna självklarhet verkligen är så självklar. Och då gäller det mycket av den populärkultur som rör vikingatiden.

En av träffarna när jag bildgooglade på "viking woman". Undrar om hon platsar i Fullerö Park? Jag misstänker det, om nu kvinnor alls planeras där.

Bilden är tydlig, till och med på seriösa ställen som Jorvik Viking Centre i York. Skillnaden är bara att den krigiska bilden av nordborna är mer logisk sett från ett brittiskt perspektiv. Det var ju så skandinaverna de först kom till öriket. Men här, i ”the homelands” finns det väl ingen anledning att belysa denna del av vår historia ur ett enda perspektiv?

Trots att jag låter allmänt skeptisk är min uppfattning ändå att vi arkeologer inte ska se ner på alternativa sätt att göra vår förhistoria tillgänglig för allmänheten. Det är en arbetsuppgift vi istället borde försöka få mycket större del i. Det finns exempel jag tycker är mycket lyckade. Lejre, ett sorts levande museum och arkeologiskt försökscenter i Danmark, är ett av dem. Här kan man gå omkring i den danska förhistorien och se rekonstruerade hus, offerplatser och annat – allt baserat på gedigen, arkeologisk expertis.

Järnåldersbyn i Lejre. Bild från Wikipedia.

I Lejre blandas dagligt liv med mer dramatiska uppträdanden av olika grupper.  Husen bebos av vanliga danska familjer som på volontärbasis ägnar delar av sin semester åt att ”bli förhistoriska” en tid. Senast jag var i Lejre satt jag och pratade med en man som berättade att förutom slakt gjorde de precis allt själva. En fantastisk upplevelse tyckte hela familjen, men ingen dans på rosor.

Sverige har Eketorps borg på Öland. Det är en rekonstruerad (på plats) befäst by man kan gå omkring inne i. Här finns djur och precis som i Lejre aktörer i form av volontärer. Dessutom finns ett litet museum. På båda ställen har man även olika evenemang. Eketorp har dock varit nedläggningshotat och verksamheten har fått en bredare inriktning på senare år. Kritiska röster har höjts. Jag har själv ännu inte varit där sedan förändringarna gjordes och har inte kunnat bilda mig en uppfattning.

Till slut kan jag inte annat än undra hur realistiskt den miljonpublik som projektörerna av Fullerö Park räknar med är. Vikingaparken är attraktionen nr 1. Lejre har enligt sin hemsida ca 55000 besökare per år. Eketorps borg hade år 2009 39000 enligt Kalmar läns museums årsberättelse. Av de statliga museerna klarar sig bara två över miljonstrecket – Skansen och Vasamuseet. Jag konsulterade Wikipedia för att kontrollera statistiken för mer upplevelseinriktade anläggningar: Gröna Lund har 1,1 miljoner besökare – och det på ett läge centralt i Stockholm. Kolmårdens djurpark 620000 besökare under 2009 och Skara Sommarland ligger runt 350000. Mot denna bakgrund, hur i hela friden kan man räkna med att locka över en miljon till en avkrok utanför Uppsala? Tiden när man kunde bli rik på att anfalla rika kloster och kyrkor och ostraffad segla iväg i dimman är över.

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Utställningar/levandegörande

Kvinnoporträtt på SVT och andra ställen

Jag har ingen TV (vilket enligt många, speciellt telefonförsäljare, är mycket märkligt). Men som tur är så finns ju SVT Play. Ikväll är det premiär för serien Enastående kvinnor på SVT. Den skall jag definitivt följa.

Eftersom den svenska historieböcker för skolan marginaliserar kvinnan är det skönt att se att det finns andra vägar där kvinnor i historien lyfts fram. För det behövs! Unga människor behöver förebilder av båda könen. Dessutom anser jag att den enkönade bilden är historieförfalskning. Fram för fler alternativa berättelser, de finns där. Och de är lika viktiga.

En viktig roll i historieberättandet har självklart museerna. Jag skrev tidigare här i bloggen om att jag Kulturdepartementet avsatt pengar för att öka jämställdheten inom kulturområdet. Historiska museet (SHM) håller i arbetet när det gäller museerna och avstamp var en hearing på SHM i förra veckan. Jag var där och har skrivit om mina intryck i SAU:s blogg. Projektledaren Katty Hauptman Wahlgren, museichef Lars Amréus och SHM:s forskningschef Fredrik Svanberg har också bloggat om dagen.

Första gången jag såg den här filmaffischen tänkte jag att det ofta är så män och kvinnor visas i installationer på museer. Som stjärna och birollsinnehavare.

Ingen tror nog att arbetet kommer att bedrivas på en räkmacka, men de allra flesta tyckte att initiativet var mycket bra. Och snabbt gick det. Heja projektgruppen! Trots det hade jag en viss bitter bismak i munnen när jag gick därifrån. Vi var många som var där, föreläsningssalen var full och så många stod på kölistan att föredragen sändes via webb-TV så att fler kunde ta del av vad som sas. Men jag kände ändå att några saknades.

Kan man till exempel inte förvänta sig att de nationella museerna skall inse att det här är viktigt och ha med minst en representant? Flera hade det, medan andra saknades. Var fanns Nationalmuseum? Jag misstänkte redan när jag såg utställningen Lust & Last i påskas att genusfrågor och alternativa perspektiv inte stod så högt i kurs under taket där. Mycket riktigt hade detta ”Sveriges ledande konst- och designmuseum” (enligt hemsidan) ingen representant vid hearingen. Statens museer för världskultur består av Etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Världskulturmuseet. Jag hittar endast Etnografiska i deltagarlistan. Jämställdhet innefattar jämlikhet vilket i sin tur knyter an till dekolonialisering. Således kan man tänka sig att hearingen vore högintressant för alla dessa museer.

En av de enligt mig mest tankeväckande föredragen hölls av Anna Samuelsson, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala Universitet. Men samma universitets eget museum, Museum Gustavianum, fanns inte representerat.

Det vi såg nu var det första mötet inför kommande arbete. Det gick snabbt och det kan vara en anledning till att många av de som ”borde” vara där saknades. Jag hoppas att det var fallet snarare än att några av Sveriges viktigaste museum inte tycker att jämställdhetsfrågorna är något som berör dem. För ingen kan väl tro idag, 2011, att en utställning saknar budskap vid sidan av det som verken själva innehåller? Inte kan väl någon tro att insamlandet, vad man väljer att visa och hur man visar det färgas av ett antal människors olika glasögon?

Neeeeej! Eller?

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Utställningar/levandegörande

En historia byggd på sanningar – eller vita lögner?

Nyligen förde en länk i Cecilia Klynnes blogg (varning för att man blir extremt hungrig av att läsa den bloggen!) mig till en DN-artikel av Barbro Santillo Frizell, föreståndare vid Svenska Institutet i Rom. Temat var en missuppfattning som går tillbaka till renässansen, nämligen att antikens marmorstatyer skapades för att ses som vi ser dem idag: vita. I själva verket var de bemålade, något som forskare har vetat mycket länge. Kunskapen har dock i hög grad stannat inom universiteten och andra forskningsinstitut. Jag minns väl att det diskuterades när jag studerade konsthistoria 1989. Men utåt sett – nog är idén om den vita marmorn dominerande i populärframställningarna och den allmänna idén om hur antikens konst såg ut?

En detalj från Trajanuskolonnen(ca 113 AD) i Rom som den ser ut idag.

Trajanuskolonnen igen, nu med restaurerade färger. Bild från Discovery News.

Varför då denna utvikning? Jo, för att understryka vikten av att inte ta något för givet. I fallet med den vita marmorn har det länge varit känt att den är en renässanskonstruktion. Ändå fortsätter den att dyka upp i populärframställningarna.

Vilka andra segdragna historiska konstruktioner färgar våra glasögon när vi ser på förfluten tid? Det finns alltid anledning att skärskåda ”sanningar”, för de kan faktiskt visa sig vara lögner. Om än vita sådana.

Och den här bilden är främst med för att jag tycker att den är... snygg!

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Konst, Populärkultur, Populärvetenskap, Utställningar/levandegörande, Vetenskap

Representativitet på museerna – på den politiska agendan!

Jag befinner mig fortfarande i någon form av baksmälla efter Lust & Last. Vanligen klagar jag ju på att man ser för lite kvinnor i de flesta situationer, museer inkluderat. Därför blev det något av en spiken-i-kistan-känsla att inse att för att kvinnor skall lyftas fram ordentligt på en stor utställning vid ett nationellt museum så krävs det tydligen att de ges en roll som går ut på att kvinnokroppen exponeras och till viss mån objektifieras.

Danaë och guldregnet av Adlof Ulrik Wertmüller har fått äran att utgöra framsida på museikatalogen till Lust & Last. Självklart är det en naken, ensam kvinna även på baksidan. Bild från Nationalmuseums hemsida.

Nu har jag faktiskt inget principiellt mot att man visar ett visst mått av exponerande konst vid en utställning som Lust & Last, det är helt rimligt. Men jag önskar att exponeringen av manskroppen fått större del av kakan. För naturligtvis finns det sådan konst också.

Rädslan för att visa män nakna tycks vara ett ganska sent fenomen – som håller sig in i våra dagar. Hur många filmer har man inte sett med nakna kvinnor, men där det råkar fladdra så lägligt framför det manliga organet? Men åter måste jag understryka: det finns konst även från de perioder som Lust & Last var fokuserad på som visar mannen i all sin manlighet (den könsliga då). Men den ska plockas fram också…

Vissa - som Michelangelo - fegade ju verkligen inte. Hans berömda staty David blev klar 1504 och stod till allmän beskådan ute på ett av Florens torg. Bild från Wikipedia.

Nå, tydligen är det inte bara jag som tycker att könsrepresentation i utställningar är ett problem. Kulturdepartementet har nu avsatt 17,5 miljoner för att öka jämställdheten inom kulturområdet och denna gång omfattas även museerna av satsningen. Av detta tillfaller en viss pott Historiska museet. Där har en projektgrupp redan tagit tag i saken och organiserat en hearing och workshop i slutet på maj.

Faktiskt känns det otroligt skönt! Jag har haft en liten hopplöshetskänsla efter Lust & Last.  Men kanske vågar man ändå tro på att möjlighet finns att ta ett steg mot utställningar som berör olika perspektiv, som bygger på reflektion och inte endast söker lättfunna ”sanningar”?  Som vågar flytta sig från skolboksnormen och belysa andra verkligheter?

Sådana utställningar behövs. Och jag tror att de visst kan locka stor publik. Men om inte de nationella museerna går i bräschen, vem ska då göra det?

Ett kärlekspar på ett centimeterstort guldbleck från Skandinavisk järnålder. De små blecken, som finns mellan ca 500 och 900, visar ofta erotiska motiv som detta. Bild från Historiska Museet.

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Erotik, Jämställdhet, Konst, Utställningar/levandegörande

Lust & Last – nakenchocken uteblev

Jag tillbringade en del av påskaftonen på Nationalmuseum där jag tillsammans med en väninna besåg utställningen Lust & Last. Medvetet valde jag att inte läsa några recensioner eftersom jag ville se själv utan andra förväntningar än mina egna. Nu, nyss hemkommen har jag gått igenom en hel del recensioner och måste säga att jag håller med t.ex. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe (DN 31/3 och DN 5/4) och Birgitta Rubin (DN 13/4). Utställningen saknar det som för mig är det allra viktigaste och vad som lite tillspetsat är vad som hör historien och historieforskningen viktig för nutidsmänniskan: att belysa att vi även i förfluten tid sett världen på olika sätt, haft olika perspektiv. I Lust & Last förklaras lite översiktligt att i svunnen tid var den heterosexuella mannen norm och därför ser det ut som det gör. För mig signalerar det dels mycket kort tidsperspektiv, dels en förvånande övertro på skolbokshistorien. Hur kan alternativa sanningar och utgångspunkten tillåtas behandlas så styvmoderligt på ett nationellt museum?

Innan jag går vidare till att utveckla min kritik av utställningens idé (eller brist på densamma) så några korta kommentarer om saker som definitivt är störande:

1. Dålig ljussättning

Det är extremt irriterande att Nationalmuseum inte lyckats med ljussättningen. I vissa fall är det omöjligt att från samma punkt läsa skylten med konstnärens namn samtidigt som man betraktar konstverket, för ljuset reflekteras.

2. Brist på texter

Bo Madestrand (DN 24/3) menar (liksom ovan nämnda skribenter) att utställningen har vissa pedagogiska tillkortakommanden, att texter saknas och att poänger ibland går besökaren förbi eftersom det förutsätts att man skall känna till bakgrunden till attribut och symbolik. Jag håller med! Mina allmänna historiekunskaper är hyfsade och jag läste 30 p konstvetenskap på 80-talet, men ändå kändes det ibland QUE? när jag absolut inte förstod varför vissa verk hängts tillsammans och vad man ville åt. Är det verkligen självklart att någon som kanske inte är van museibesökare skall känna till symbolinnebörden i lampor, pärlor, rovor… you name it? Det tycker inte jag.  Vissa av verken hade kommit bättre till sin rätt med mer texter. Bara några ord kan göra underverk. Helt ärligt kände jag ibland som om jag vandrade i ett konstgalleri där varje verk bara talar för sig själv än i en tematisk utställning.

3. Där texter finns är de extremt generaliserande

Om man bara läst historia i skolan och sedan inte öppnat en bok eller populärvetenskaplig tidskrift känner man igen sig. Det var fint under antiken, medeltiden (i den europeiska meningen, d.v.s. från 400-talet och ca 1000 år framåt) var bara elände och inte värt att nämnas. Lust, nej det fanns nog inte.

En erotisk scen från nedre bården på Bayeux-tapeten (utförd ca 1070). Tydligen fanns lust och sex även under den mörka medeltiden.

Sedan blev det ok under renässansen, men under 1700-talet föddes den moderna människan och då började vi för första gången våga ifrågasätta världsbilden. Hej, vilket dravel! Jag förstår att man måste förenkla, men strävar man så hårt efter igenkänningsfaktorn? (Och nu både generaliserar och ironiserar jag dessutom – men inte jättemycket.)

Så till utställningens perspektiv: jag uppfattar det som väldigt heterosexuellt, manligt och normativt. Kvinnan framställs som objekt. Bisexualitet och homosexualitet tycks knappast existera. Men det finns kanske inte några exempel? Nja, jag behöver inte ens vända mig till min (älskade!) förhistoria eller äldre historia. Vi klarar oss ganska bra med 1800-talet:

Gustave Coubert - Le Sommeil (De sovande), 1866. Bild från Wikipedia.

Eller varför inte…?

Henri de Toulouse-Lautrec, The two girlfriends, 1894-95. Bild från Wikipedia.

Invändningar kan göras. Visst är väl ovanstående bilder bara ytterligare ett exempel på manlig exponering av kvinnokroppen? Kanske. Men när jag bläddrade bland Toulose-Lautrecs avbildningar av kvinnor som gillar kvinnor valde jag The two girlfriends (hittar ingen originaltitel) för att jag själv gillar bilden. Det finns många andra, varav en del inte är avklädda alls.

Toulouse-Lautrecs The Kiss, 1892.

Inte behövde jag direkt leta på konsthistoriens bakgator för att finna verk som visar homosexualitet. Både Coubert och Tolouse-Lautrec finns nog i standardverken. När det gäller verk av kvinnliga konstnärer, t.ex. internationellt kända Élisabeth Vigée Le Brun (1755-1842) fanns det sådana i utställningen. Dock kommenterades de inte utifrån den aspekten utan flöt in i mängden. Det hade varit så otroligt intressant att se hur kvinnor valt att visa erotik. Efter att ha snokat lite på nätet om Le Brun drar jag själv slutsatsen att hon mycket följde den gängse normen och traditionen. Men så är det också de kvinnliga konstnärerna som fått en plats i konsthistorien. De, både kvinnor och män, som verkade utanför normen. Hur var deras bild av lust och last?
Att visa manskroppen ur ett erotiskt perspektiv – har det alls förekommit? Tja, jag skulle nog säga att det är minst lika vanligt som att göra det med kvinnokroppen. Fallosar kan det ibland bli för mycket av. Vänder vi oss till den svenska konsten från tiden runt förra sekelskiftet finns enligt mig flera lysande exempel hos Eugene Jansson (1862-1915):

Eugene Jansson - Tyngder på en arm, 1914. Bild från Wikipedia.

En annan sak jag tyckt det varit intressant att få kommenterat var de androgyna ideal som mötte mig i vissa av målningarna. Ett exempel, som också andades erotisk spänning:

Adolf Ulrik Wertmüller (1751-1811), 1785. Gustaf Mauritz Armfelt i skytisk dräkt. Bild från Nationalmuseum.

Var går gränsen mellan kvinnligt och manligt? Osökt tänker jag på Sally Potters mästerliga filmatisering av Virginia Woolfs Orlando. Där är skiljelinjen suddig, medan det erotiska anslaget ofta är mycket nära.

Tilda Swinton som Orlando (1992).

Till sist: Nationalmuseum uppmanar Kom och testa dina egna gränser! Vilka då? För helt ärligt, har du sett ett enda avsnitt av amerikanska (!) TV-serier som Rome (HBO, 2005-2007), Sex and the City (HBO 1998-2004), True Blood (HBO 2008 -) eller The L Word (Showtime 2004-2009) så har du sannolikt sett något som är mer sexuellt ”utsvävande” rörande vad som visas än något du hittar på Lust & Last. Och då talar vi om amerikanska produktioner för de stora tittarskarorna!
Jag har nyligen sett två fantastiska filmer av den spanske regissören Julio Médem: Sex och Lucia och Room in Rome. Känner man för en erotisk upplevelse via konst så är det betydligt bättre investerade pengar att köpa en av de filmerna för en hundring jämfört med att pynta 120 pix på Nationalmuseum. I Médems produktioner möts vi nämligen av något nytt och fräscht – historier som håller och förtrollar, vackra foton, bra dialog – hos mig satt det kvar länge efteråt.

Natasha Yarovenko och Helena Anaya i Room in Rome (2010).

Men Lust & Last… tja, jag har gått på några konstmuseer i min dag. Jag har sett nakna damer från 1700-talet. Vad var nytt? Ja, Zorn fick inte vara med. Synd, för jag tycker han konstnärligt sett är typ bäst. Men annars var det knappast något som var nytt eller fräscht. Nej Lust & Last var en besvikelse, det finns inget annat ord.

Zorn var rätt bra på att måla män också, tycker jag. Här - en roddare.

P.S. Jag lade ner 2-3 timmar på att skriva det här inlägget, inklusive bildsök. På den tiden lyckades jag hitta (enligt mig) konstnärligt högkvalitativa exempel på framställningar av (kvinnlig) homosexualitet, lust under den ”mörka” medeltiden och män som är avbildade från erotiska perspektiv – sådant som inte finns enligt Lust & Last. Hur svårt kan det vara? D.S.

10 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Erotik, Jämställdhet, Konst, Utställningar/levandegörande