Etikettarkiv: Boudica

”Världens historia” – består av (vita, västerländska, heterosexuella) män?

Världens Historia är en tidskrift som ges ut av Bonnier Publications. Syftet beskrivs på s. 4 i nr 7/2011  enligt följande:

Målet för oss på Världens Historia är att förmedla de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien.

Trots att jag är luttrad reagerade jag vid första genombläddringen på hur få kvinnor som finns i tidningen. De är så få att jag blev frestad att räkna dem. Eftersom tidskriften är väldigt inriktad på krig (förmodligen anser redaktionen att krig, och främst europeiskt baserade sådana, är de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien) blev det svårt då många bilder visar ett oräkneligt antal män. Alltså räknade jag istället bilder med kvinnor, män och både kvinnor och män. Resultatet blev följande:

Bilder med enbart kvinnor: 13 st

Bilder med enbart män: 78 st

Bilder med både män och kvinnor: 10 st

Vad är det då för kvinnor som ändå enligt tidskriftsmakarna platsar bland de som bidrar till de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien? Den som får mest utrymme Anne Frank (s. 52-59), född 1929 och död i Bergen-Belsen våren 1945. Artikeln om Anne Frank bidrar för övrigt med sex av kvinnobilderna och två av de med både kvinnor och män i tidningen.

Ytterligare en kvinna kan sägas vara huvudperson, en mumifierad inka-flicka som sannolikt offrats till gudarna (s. 40-45). Agenten i berättelsen är dock inte flickan, som kallas för La Doncella, utan de manliga forskare som hittade henne 1999.

För övrigt möter vi ytterligare några namngivna kvinnor, faktiskt drottning Boudica som jag själv skrev om i ett inlägg 18 april. Det berättas att hon förlorade mot romarna och tog livet av sig, något som inte är fastslaget. En annan person som skymtar förbi i en notis om Tjernobyls anonyma hjältar är Ljudmilla Ignatenko, ”Brandmannen Vasilijs gravida fru” (s. 70). Vi delges den tragiska historien om hur Ignatenko förlorade sitt barn p.g.a. strålningsmängden hon tog mot när hon skötte maken. Men om hon anses vara en av Tjernobyls anonyma hjältar är jag osäker på.

I notisen ”Vad blev det av…” (s. 13) är Chiang Kai-Shek ämnet:

Chiang-Kai Shek och hans hustru höll Taiwan i ett järngrepp i 26 år.

Vad hustrun hette är tydligen inte intressant att berätta, hon var ju bara ett namnlöst bihang till sin make. Jag kan meddela att hennes namn var Soong May-ling, att hon var politiker och konstnär, levde till 105 års ålder och förefaller ha varit känd för sin egen skull. Men det är klart, till skillnad från Anne Frank, Boudica och La Doncella kan inte Soong May-ling med bästa vilja i världen göras till ett offer, något som de kvinnor som ges mer framträdande roller i Världens historia annars har gemensamt.

Song May-ling. Bild från Wikipedia.

En berättelse som kunde varit värd att brodera ut mer är t.ex. Miep Gies.  Jag vet inte, var det helt riskfritt att ge sig in i gömstället efter att tyskarna fört bort familjen Frank? Gies gjorde det i alla fall och förutom att ha tagit aktiv part i att gömma familjen var det hon och endast hon som räddade Anne Franks dagbok till eftervärlden.

Så var det då detta med världens historia. Jag är väl lite udda, men jag tycker att kvinnor är en del av världen. När man så konsekvent bortser från ett kön kan man knappast göra anspråk på att berätta världens historia. Det kan man inte heller om man ser allt ur ett västligt, ibland kolonialt perspektiv. Av de elva större artiklarna i tidskriften behandlar nio helt europeiska eller västliga ämnen. I en av de övriga möter vi franska kolonialister i Amerika. Vissa sammandrabbningar med lokalbefolkning finns med, men generellt berättas en historia om fransmän om än i Nya världen. Kvar finns artikeln om de offrade inka-barnen. Den är den enda som helt fokuserar på något som inte är europeiskt.

De kortare artiklarna ser till en början geografiskt mer spridda ut. Men det är en chimär. De östliga ryttarfolken vi får en översikt av – ja, de svepte ju in i Europa från 400-talet och framåt. Och vi får lära oss en del om Etiopien – eller i alla fall om hur Italien invaderade landet 1935. Under rubriken Världens brännpunkter presenteras Kurdistan, som väl är så nära Europa man kan vara utan att vara i Europa. Typ.

”Världen” känns geografiskt snäv. Och påfallande många av de aktiva vi möter är vita, västerländska män. Tidningens egen expertpanel, en kvinna och sju män (samtliga tycks vara av nordeuropeiskt ursprung), speglar ganska väl sammansättningen på de historiska personer som spelar huvudrollerna i artiklarna.

Till sist – ofta höjs röster mot önskemål och krav på jämlikhet i utställningar, böcker etc med att verken speglar källäget. Det finns inga källor som belyser annat än vita, västerländska, heterosexuella män får man höra. Det är fel. Källor finns, men man måste bemöda sig att ta fram dem och kan inte läsa i närmaste historiebok som står i hyllan. Magasin som Världens Historia skulle själva kunna hjälpa till att vidga vyerna med mycket enkla medel. Exempelvis ställs en läsarfråga ”Hur länge har vi haft egna flaggor?”. Som illustration till svaret används Edward Morans By Dawn’s Early Light.

Francis Scott Key får inspiration till att skriva The Star-Spangled Banner. Bild från Wikipedia.

Men om redaktionen velat hade de lika gärna kunnat ta den här, som är betydligt mer känd i Europa:

Eugène Delacroix - Friheten på barrikaderna. Bild från NE.

Eller det här roliga vykortet jag hittade på nätet.

Eller, om man nu inte vill ha symboler som svenska Moder Svea eller franska Marianne, så finns det riktiga, levande, synnerligen fysiska kvinnor att tillgå:

Jag menar, JES… nej, MADONNA, hur svårt kan det vara? (Jag googlade fram bilderna ovan på tio minuter.)

Men, om jag skall återgå till att vara seriös, så räcker det i längden naturligtvis inte med add women and stir som Sandra Harding så träffsäkert har uttryckt det. Historiesynen vidgas och delvis förändras i grunden. Men för mig är jag i nuläget ganska nöjd om vi kan uppnå add women (och andra etniciteter, sexualiteter…). På så sätt får de som intresserar sig för förfluten tid tillgång till många fantastiska historier. Nu är de dolda, för de passar inte i bilden.

Som de som läst hit räknat ut för väldigt länge sedan dissar jag detta nummer av Världens Historia. Tror jag ska föreslå att den döps om till Vita, Västerländska, Heterosexuella Mäns Historia i Europa och kolonierna. För det är vad det är.

2 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Populärvetenskap

Boudica – hon utmanade Rom

Boudica (ca 25 – 61 AD) tillhörde icenernas folk, en grupp som troligen nämns redan av den första romerske härförare som invaderade Storbritannien. Det var år 55 – 54 BC, men då blev det ingen permanent romersk närvaro. Om icenerna verkligen var ett folk är inte säkert. Romarna identifierade ofta ”folk” som de, ifrån sitt utanförperspektiv, uppfattade som enhet. Hur människorna själva identifierade sig är inte alltid känt.

Ungefär hundra senare kom den andra romerska invasionen och denna gång stannade de i mer än tre århundraden, från år 43 till 410. Romerska källor antyder att icenerna ansåg sig vara Roms allierade ganska snart efter erövringen. En av de som ställde sig på nykomlingarnas sida var kung Prasutagus, Boudicas make. Förbund slöts, freden gynnade alla och några år av lugn följde. Men år 47 ville romarna flytta fram gränserna. En väg var att samla in alla de redan besegrades vapen, något som de naturligtvis såg som en misstroendeförklaring. Ett uppror bröt ut och britterna förlorade. Pax Romana rådde ännu en gång – i alla fall ett tag…

År 60 dog Prasutagus. I sitt testamente lämnade gjorde han enligt en tidigare överenskommelse den romerske kejsaren till sin arvinge. Men Prasutagus ville också att hans familjs framtid skulle tryggas och försökte därför lämna hälften av tillgångarna till sina döttrar. Detta accepterades inte av Rom. Allt skulle tillfalla kejsare. Dessutom uppkom vissa tvister mellan romare och icener rörande pengar som den ena parten ansåg vara gåvor och den andra ett lån. Romarnas metoder för att kväsa icenerna var brutala. Boudica  piskades och hennes döttrar våldtogs. Men om romarna trott att det skulle stoppa Boudica och icenerna så hade de fel. Istället kastade de olja på pyrande glöd. Det här var en skymf som inte kunde få vara ohämnad. Boudica beslutade sig för att revoltera mot Rom.

Under Boudicas ledarskap samlades en månghövdad skara icener och snart följda andra också folk med. Missnöjet mot romarna hade vuxit. Bland annat drevs människor från sitt land för att ge plats åt veteraner från armén. Om Boudica valdes till upprorets ledare eller själv tog rollen tycks inte vara säkert. Men ledaren var hon. Hur hon gjorde för att samla så många vet vi inte. Det finns inga samtida beskrivningar av henne, så vi vet inte säkert hur hon såg ut eller något om hennes personlighet. Hennes handlande talar om att hon måste besuttit mod och revanschlust, men i annat fall vet vi inget om hennes person, inte ens när hon var född eller om Boudica verkligen var hennes namn. Bouda är ett keltiskt ord för seger, så namnet kan vara en senare konstruktion.

Beskrivningen av henne talar om en lång, rödhårig kvinna med genomträngande blick, klädd i traditionell dräkt och med en typisk guldhalskrage. Men den är nedtecknad av en romersk historiker mer än hundra år efter upproret. Porträttet av Boudica stämmer väl in på det av barbarer i allmänhet. Sett till hur kvinnor från hennes kultur och på hennes position i sitt samhälle vanligtvis bör ha tett sig är det troligt att hon hade goda kunskaper som romersk livsstil, att hon bar vissa romerska attribut men ändå smycken typiska för icenerna och att hon tog hand om sig själv och sitt utseende (vilket gällde både kvinnor och män). Make up användes till exempel.

En konstnärs tolkning av Boudica. Från Women’s History Magazine (http://www.womenshistorymagazine.com/blog).
En guldhalsring (torc) av den typ Boudica ofta avbildas med. Just den här är från hennes hemtrakter, men lades ner ca 150 år före upproret. Bild från http://www.sheshen-eceni.co.uk/icenian.html

Skattfynd antyder att en del av de britter som samarbetat med romarna flydde när Boudicas rebeller närmade sig. Visade de samma grymhet som den Boudica, hennes döttrar och hennes folk utsatts för av romarna? Vem vet, men det är inte otroligt. Krig var inte heller då vackert.

Militärt fick Boudicas styrkor en rad med framgångar. Första målet var Camulodunum (Colchester) där de romerska veteranerna behandlade ursprungsbefolkningen illa. Rebellerna besegrade en romersk legion, förstörde staden och drog vidare. Det nya handelscentrat Londinium (London, grundat år 43) var nästa mål. Romarna evakuerade och tur var det, för rebellerna brände ner Londinium och dödade alla som var kvar. Verulamium (St Albans) mötte samma öde. Vid det laget kan tiotusentals personer ha dödats, men några säkra uppgifter finns inte.

Modell av det romerska London (Londinium) ca 25 år efter Boudica. Bild från Wikipedia.

Romarna insåg att det var allvar. De lurade britternas här till en plats lämplig för att använda hela erfarenheten och effektiviteten i den romerska stridsmaskinen. Och trots att de var många, många fler slaktades britterna. Boudicas uppror var över. Vad som hände med henne själv är än idag ett mysterium. Den romerske härföraren lyckades inte fånga henne. Kanske tog hon livet av sig hellre än att föras till Rom som fånge, kanske kom hon faktiskt undan.

Trots att hon föll i glömska under medeltiden är Boudica idag en av de mest kända personerna i den tidiga, engelska historien. Sin renässans fick hon framför allt under den victorianska eran då britterna ännu en gång kom att ledas av en stark drottning – Victoria (1819 – 1901).

Emily Blunt som Victoria i Jean-Marc Vallées film The Young Victoria från 2009.

Boudica förekommer i populärkulturen och ett flertal dokumentärer har gjorts om henne. I Thetford, den stad som kanske främst är kopplad till hennes ”hemland”, finns avbildningar av Boudica överallt. Hon stod upp för sin sak och ledde det kraftfullaste upproret mot Rom under den mer än tre århundrade långa ockupationen.

Thomas Thornycrofts staty av Boudica i Westminster, London. Bild från Wikipedia.

Några källor

Davies, John. 2008. The Land of Boudica. Prehistoric and Roman Norfolk. Norfolk Museums and Archaeology Service. Oxbow Books. Oxford.

Goldsworthy, Adrian. 2003. The Complete Roman Army. Thames & Hudson. London.

Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Boudica (2011-04-19).

Lämna en kommentar

Under Alfabrudar, Arkeologi/historia, Populärkultur