Category Archives: Alfabrudar

Hon som älskade öknen

Det här är den första delen i en kort serie om västerländska kvinnor i Egypten.

Lady Anne Blunt,  15:e baronessan av Wenthworth (1837 – 1917) var en engelsk aristokrat som har gått till den hippologiska historien för sin gärning för att renavla och sprida den arabiska fullblodshästen i England, ja i hela västvärlden.

Lady Anne Blunt med sitt favoritsto Kassida. Bild från Wikipedia.

Arabiska fullblod har i alla tider varit eftertraktade i väst. Men att få fatt på dem var inte lätt. Hästarna föddes upp av de beduiner som levde på Nejd, det arabiska höglandet. Medan man i Europa gärna höll hästar i stora flockar i mer eller mindre halvvilt tillstånd där man lät djuren sköta sig själva (även om stuteridrift förekom redan för tusen år sedan), kunde beduinerna inte göra detta. Eftersom tillgången på foder var så liten måste hästantalet hållas nere. Varje häst symboliserade ett oerhört stort värde och allra mest värdefulla var stona. Dessa använde man också som ridhästar, även i strid. I Europa var hingstarna rid- och stridshästar.

Davids berömda målning av Napoleon på Vizir, troligen ett arabiskt fullblod. Bild från thelouvreproject.org.

Att få fatt på arabiska fullblodsston var mer eller mindre omöjligt, men enstaka hingstar har under många århundraden nått Västerlandet. Dessa användes för att förädla befintliga stammar. Så skapades t ex det engelska fullblodet på 16- och 1700-talen – genom en kombination mellan orientaliska, bl a arabiska, hingstar och engelska ston.

The Darley Arabian, eller Manak som han troligen hette, en av det engelska fullblodets tre anfäder. Född ca 1700, importerad till England 1704. Avbildad av John Wootton. Bild från Wikipedia.

Någon ”ren” avel med arabhästar kunde inte bedrivas, för till det behövs naturligtvis ston. Vid 1800-talets början kom kavalleritaktiken att förändras och lätta hästar med snabbhet och uthållighet blev eftertraktade. Med detta blev arabhästen, som genom årtusenden avlats för just detta, ännu mer eftertraktad. Och ännu svårare att få fatt på.

Lady Anne gifte sig 1869 med Wilfrid Scawen Blunt. De båda kom att tillbringa mycket tid på resande fot och utvecklade ett brinnande intresse för Mellanösterns kultur – inklusive områdets hästar. I slutet av 1870-talet började de arbeta med att köpa hästar av beduinerna, först i syfte att ta dem till England för att förbättra det engelska fullblodet. Men 1877 ändrades planen och Lady Anne skrev i sin dagbok:

”We have made a plan…of importing some of the best Anazeh blood to England and breeding it pure there… it would be an interesting and useful thing to do and I should like much to try it.”

Det var tveklöst en djärv plan. Att renavla arabiska fullblodshästar i Västuropa gjordes inte  (i öst fanns redan avel t.ex. i Polen). Beduinerna sålde inte alltid hästar över huvud taget och framför allt inte till utlänningar. Blunts lyckades trots det få fatt på en hel del hästar av kvalitet få skådat i Europa. År 1882 köpte Lady Anne en egendom i närheten av Kairo och grundlade stuteriet Sheykh Obeyd. Där bedrev Blunts avel. Därifrån skickade de också hästar till England, till det stuteri vars namn sedan dess är skrivet med guldskrift i alla böcker om den arabiska fullblodshästen, världens mest berömda hästras: Crabbet Park.

Lady Anne var hästkvinna ut i fingerspetsarna. Hon talade arabiska flytande (översatte bl.a. poesi) och lyckades, trots att hon var kvinna, vinna förtroendet hos uppfödare som annars inte sålde till västerlänningar. Några av Crabbet Parks mest berömda hästar köptes av den egyptiske  uppfödaren Ali Pasha Sherif (1834 – 1897). Han hade i sin tur några årtionden tidigare  (1860) ”räddat” resterna av Abbas I Pashas  berömda stuteri när hästarna, såldes på exekutiv auktion. Ali Pasha Sherif sålde vanligtvis inte sina hästar till utlänningar, men han respekterade Lady Anne och gjorde ett undantag. Den allra mest berömda blev Mesaoud, en hingst som idag förekommer i en hög andel av världens moderna arabhäststamtavlor.

Mesaoud, f. 1887 i Egypten. Uppfödd av Ali Pasha Sherif, köpt av Blunts 1888-89, importerad till Crabbet 1891. En av världens mest inflytelserika avelshingstar någonsin.

När stuteriet senare delen av 1890-talet råkade i svårigheter lyckades Lady Anne köpa loss några av de bästa hästarna. De var i dåligt skick, men av hög kvalitet. Några stannade på Sheykh Obeyd, andra fördes till Crabbet Park.

Med tillskottet av de egyptiska hästarna blev Blunts avelsprojekt en succé. Inom ett par decennier var Crabbet Park-araberna världsberömda. Framgången var total och intressenter från när och fjärran kom för att köpa hästar. Crabbet-linjerna är idag spridda över hela världen. Hästarna anses kännetecknas av att vara utomordentliga bruksdjur. Lady Anne var ryttare själv och valde hästar inte bara för att de var vackra och vältypade. Lord Blunt var inte helt nöjd med tillvaron i sin hustrus skugga och äktenskapet knakade i fogarna och Lady Anne tillbringade en stor del av sin tid i Egypten medan Wilfrid till sin dotters förtvivlan sålde ovärderliga hästar för att betala skulder och reta sin hustru. År 1906 separerade makarna och Lady Anne fick Crabbet Park och hälften av hästarna. Stuteriet kom efter hennes död att drivas vidare av hennes dotter Judith Blunt-Lytton (Lady Wentworth).

Lady Anne själv hade dock lämnat sitt hjärta i Egypten, det land hon levt en stor del av sitt vuxna liv i. Efter separationen kom hon att tillbringa mycket tid i Egypten innan hon1915 flyttade dit på heltid. Det har beskrivits att att hon första gången hon kom ut i öknen blev helt förtrollad av den. År 1917 dog Lady Anne. Hon var då åttio år fyllda.

En av Lady Annes akvareller av ett sto och föl på Sheykh Obeyd. Målningen visar på hennes kärlek till hästar och Mellanöstern. Bild från http://ahsa.asn.au/new/art.htm

Lady Wentworth hamnade först i en tvist med sin egen far, som försökte ta de hästar dottern ärvt av modern (han sköt bl.a. ett högdräktigt sto hellre än att lämna henne på Crabbet). Efter en del turbulens lyckades Lady Wentworth få ordning på det hela, köpa tillbaka en del av hästarna och fortsätta Crabbets gärning. År 1920 sålde hon hästar till Egypten. Det visade sig nämligen att Lady Anne när hon ”räddat” resterna av Ali Pasha Sherifs stuteri gjort något som egyptiska  uppfödare missat. Nu behövde de rena egyptiska araberna ett blodstillskott. Det är också enda gången som de egyptiska araberna har tillförts blod utifrån sedan den första importen.

För att göra en lång historia kort hann Crabbet-stuteriet nästan fylla hundra år. 1972 lades det ner eftersom en motorväg skulle dras genom ägorna. Då hade det fötts upp fullblodsaraber på Crabbet sedan 1878 och under många år var stuteriet västvärldens arabhästavelscentrum. Så när man ser ett arabiskt fullblod idag, skall man tänka på att runt 90 % av dem kan spåras tillbaka till någon av Crabbet Parks hästar. Och allt detta tack vare Lady Anne Blunt och hennes dotter Lady Wentworth.

Ett arabiskt fullblod i en tävling i distansritt. Här kommer uthålligheten och säkerheten på foten som ursprunget i öknen givit väl till pass. Men utan Lady Anne är det faktiskt inte säkert att det arabiska fullblodets egyptiska blodslinjer levt kvar. Bild från http://media-2.web.britannica.com.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alfabrudar, Arkeologi/historia, Ridkonst/sport, Uncategorized

Boudica – hon utmanade Rom

Boudica (ca 25 – 61 AD) tillhörde icenernas folk, en grupp som troligen nämns redan av den första romerske härförare som invaderade Storbritannien. Det var år 55 – 54 BC, men då blev det ingen permanent romersk närvaro. Om icenerna verkligen var ett folk är inte säkert. Romarna identifierade ofta ”folk” som de, ifrån sitt utanförperspektiv, uppfattade som enhet. Hur människorna själva identifierade sig är inte alltid känt.

Ungefär hundra senare kom den andra romerska invasionen och denna gång stannade de i mer än tre århundraden, från år 43 till 410. Romerska källor antyder att icenerna ansåg sig vara Roms allierade ganska snart efter erövringen. En av de som ställde sig på nykomlingarnas sida var kung Prasutagus, Boudicas make. Förbund slöts, freden gynnade alla och några år av lugn följde. Men år 47 ville romarna flytta fram gränserna. En väg var att samla in alla de redan besegrades vapen, något som de naturligtvis såg som en misstroendeförklaring. Ett uppror bröt ut och britterna förlorade. Pax Romana rådde ännu en gång – i alla fall ett tag…

År 60 dog Prasutagus. I sitt testamente lämnade gjorde han enligt en tidigare överenskommelse den romerske kejsaren till sin arvinge. Men Prasutagus ville också att hans familjs framtid skulle tryggas och försökte därför lämna hälften av tillgångarna till sina döttrar. Detta accepterades inte av Rom. Allt skulle tillfalla kejsare. Dessutom uppkom vissa tvister mellan romare och icener rörande pengar som den ena parten ansåg vara gåvor och den andra ett lån. Romarnas metoder för att kväsa icenerna var brutala. Boudica  piskades och hennes döttrar våldtogs. Men om romarna trott att det skulle stoppa Boudica och icenerna så hade de fel. Istället kastade de olja på pyrande glöd. Det här var en skymf som inte kunde få vara ohämnad. Boudica beslutade sig för att revoltera mot Rom.

Under Boudicas ledarskap samlades en månghövdad skara icener och snart följda andra också folk med. Missnöjet mot romarna hade vuxit. Bland annat drevs människor från sitt land för att ge plats åt veteraner från armén. Om Boudica valdes till upprorets ledare eller själv tog rollen tycks inte vara säkert. Men ledaren var hon. Hur hon gjorde för att samla så många vet vi inte. Det finns inga samtida beskrivningar av henne, så vi vet inte säkert hur hon såg ut eller något om hennes personlighet. Hennes handlande talar om att hon måste besuttit mod och revanschlust, men i annat fall vet vi inget om hennes person, inte ens när hon var född eller om Boudica verkligen var hennes namn. Bouda är ett keltiskt ord för seger, så namnet kan vara en senare konstruktion.

Beskrivningen av henne talar om en lång, rödhårig kvinna med genomträngande blick, klädd i traditionell dräkt och med en typisk guldhalskrage. Men den är nedtecknad av en romersk historiker mer än hundra år efter upproret. Porträttet av Boudica stämmer väl in på det av barbarer i allmänhet. Sett till hur kvinnor från hennes kultur och på hennes position i sitt samhälle vanligtvis bör ha tett sig är det troligt att hon hade goda kunskaper som romersk livsstil, att hon bar vissa romerska attribut men ändå smycken typiska för icenerna och att hon tog hand om sig själv och sitt utseende (vilket gällde både kvinnor och män). Make up användes till exempel.

En konstnärs tolkning av Boudica. Från Women’s History Magazine (http://www.womenshistorymagazine.com/blog).
En guldhalsring (torc) av den typ Boudica ofta avbildas med. Just den här är från hennes hemtrakter, men lades ner ca 150 år före upproret. Bild från http://www.sheshen-eceni.co.uk/icenian.html

Skattfynd antyder att en del av de britter som samarbetat med romarna flydde när Boudicas rebeller närmade sig. Visade de samma grymhet som den Boudica, hennes döttrar och hennes folk utsatts för av romarna? Vem vet, men det är inte otroligt. Krig var inte heller då vackert.

Militärt fick Boudicas styrkor en rad med framgångar. Första målet var Camulodunum (Colchester) där de romerska veteranerna behandlade ursprungsbefolkningen illa. Rebellerna besegrade en romersk legion, förstörde staden och drog vidare. Det nya handelscentrat Londinium (London, grundat år 43) var nästa mål. Romarna evakuerade och tur var det, för rebellerna brände ner Londinium och dödade alla som var kvar. Verulamium (St Albans) mötte samma öde. Vid det laget kan tiotusentals personer ha dödats, men några säkra uppgifter finns inte.

Modell av det romerska London (Londinium) ca 25 år efter Boudica. Bild från Wikipedia.

Romarna insåg att det var allvar. De lurade britternas här till en plats lämplig för att använda hela erfarenheten och effektiviteten i den romerska stridsmaskinen. Och trots att de var många, många fler slaktades britterna. Boudicas uppror var över. Vad som hände med henne själv är än idag ett mysterium. Den romerske härföraren lyckades inte fånga henne. Kanske tog hon livet av sig hellre än att föras till Rom som fånge, kanske kom hon faktiskt undan.

Trots att hon föll i glömska under medeltiden är Boudica idag en av de mest kända personerna i den tidiga, engelska historien. Sin renässans fick hon framför allt under den victorianska eran då britterna ännu en gång kom att ledas av en stark drottning – Victoria (1819 – 1901).

Emily Blunt som Victoria i Jean-Marc Vallées film The Young Victoria från 2009.

Boudica förekommer i populärkulturen och ett flertal dokumentärer har gjorts om henne. I Thetford, den stad som kanske främst är kopplad till hennes ”hemland”, finns avbildningar av Boudica överallt. Hon stod upp för sin sak och ledde det kraftfullaste upproret mot Rom under den mer än tre århundrade långa ockupationen.

Thomas Thornycrofts staty av Boudica i Westminster, London. Bild från Wikipedia.

Några källor

Davies, John. 2008. The Land of Boudica. Prehistoric and Roman Norfolk. Norfolk Museums and Archaeology Service. Oxbow Books. Oxford.

Goldsworthy, Adrian. 2003. The Complete Roman Army. Thames & Hudson. London.

Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Boudica (2011-04-19).

Lämna en kommentar

Filed under Alfabrudar, Arkeologi/historia, Populärkultur

Premiär för Alfabrudar

Nu är det dags för det första inlägget under kategorin Alfabrudar att publiceras här på the A word. Jag har tänkt att lyfta fram kvinnor, kvinnor som gott och väl kunde vara med i historieböckerna men som utesluts. Bakgrunden är den utredning som gjordes av Anne-Sofie Ohlander och Ebba Witt-Brattström och som t.ex. avslöjade att 930 män och 62 kvinnor namngavs. En debattartikel om detta kan man läsa här.

Jag var väldigt upprörd när jag läste artikeln. Det är obegripligt för mig att kvinnor fortfarande, efter all diskussion, ignoreras i historieundervisningen. Speciellt inte när det finns så många alternativa berättelser, bara man bemödar sig att läsa mer än inledningen… Nå, jag är en doer. Så nu försöker jag göra något åt det på mitt sätt. Målet är att varje månad producera ett kvinnoporträtt. Jag gör det som essäer eller lättsamma artiklar. Vad jag skriver lämpar sig inte att användas som källor i uppsatser på universitetet. Men förhoppningsvis är det trevlig läsning och kan uppmuntra fler till att söka efter alternativa historier. För de finns, tro inte annat! Efter midnatt kommer den första…

Marie Antoinette (1755-1793) porträtterad av Kirsten Dunst i Sophia Coppolas film från 2006.

Lämna en kommentar

Filed under Alfabrudar, Arkeologi/historia, Jämställdhet

Yvonne Cormeau, kodnamn Anette

Har tagit ledigt från förmiddagssessionerna för att hinna titta på Kirkwall. I ett gathörn stötte jag på The Orkney Wireless Museum och klev in. En äldre man visade mig runt i den för mig onekligen ganska udda utställningen – radiosändare i alla dess former. Den äldsta var en kristallmottagare från 1912 och ljudet var verkligen kristallklart. Men det var ett annat föremål som kom att fånga min uppmärksamhet. En radio något i stil med den här:

En spionradio från andra världskriget. Bild från http://www.ontarioheritageconnection.org

Radion har tillhört Yvonne Cormeau (1900-1988), den andra kvinnliga agent som Special Operations Executive skickade till Frankrike för att verka bakom fiendens linjer. På museet fanns några tidningsartiklar om hennes liv.

I krigets början dödades Cormeaus man i ett bombanfall på London. Själv överlevde hon mirakulöst men tillbringade tid på sjukhus, bandagerad från topp till tå. En känsla att aktivt göra något i kriget växte fram. Den var så stark att hon lämnade sin tvååriga dotter hos en syster och anslöt sig till Women’s Auxiliary Air Force som administratör. Därifrån värvades Cormeau, som talade flera språk flytande, till SOE som sökte kvinnor som var villiga att bli kurirer och radiooperatörer i det ockuperade Frankrike.

22 augusti 1943 hoppade Cormeau fallskärm in i Frankrike. Hon kom att tillbringa tretton månader där. Förutom att sända mer än 400 radiomeddelanden till London organiserade hon nedsläpp av förnödenheter och vapen till den lokala motståndsrörelsen. Hon arbetade också med att klippa av telegraf- och telefonledningar.

Hon förråddes och såg plötsligt efterlyst-affischer med en teckning som liknade henne uppsatta på husväggar. Trots det fortsatte hon att arbeta. En gång stoppades hon och hennes medarbetare av tyskarna och de tvingades ställa sig i ett dike med vapnen i ryggen. I en av artiklarna berättar Cormeau att hon var säker på att de skulle bli arresterade, men efter den längsta kvarten i hennes liv beslutade tyskarna att låta dem gå. Men så fick de syn på väskan med radion och beordrade Cormeau att öppna den… Trots den pressade situationen lyckades hon ljuga ihop att det var en röntgenapparat. Eftersom hon utgav sig för att vara distriktssköterska accepterades förklaringen och sällskapet kunde ge sig av. Vid ett annat tillfälle sårades hon då hon blev skjuten i benet. Även denna gång lyckades hon komma undan.

Det allra svåraste var att i över ett år vara skild från sin femåriga dotter Yvette. Ibland förde nya agenter med sig foton, men naturligtvis kunde de bara delvis dämpa längtan.

Hösten 1944 kom Yvonne Cormeau hem. Alla hade inte samma tur. Av de 39 kvinnliga agenter SOE skickade iväg var det 13 som inte återvände. Förutom Cormeau ingick ytterligare tre kvinnor i den första grupp som tränades:

Yolande Beekman (1911-1944) – förrådd, tillfångatagen, torterad och avrättad med nackskott i Dachau.

Cecily Lefort (1900-1945) – förrådd, tillfångatagen, torterad och gasad till döds i Ravensbrück.

Noor Inayat Khan (1914-1944) – erbjöds att återvända eftersom alla radiooperatörer i hennes nätverk arresterats, men vägrade. Hon höll sig i rörelse och fortsatte sända. Till slut förråddess hon, togs till fånga, lyckades fly, fångades igen och avrättades i Dachau tillsammans med Beekman.

Jag hittade Yvonne Cormeaus historia på ett litet museum. Det visade sig sedan att den även fanns på Internet. Men i det ganska stora antal praktverk om andra världskriget som finns i min bokhylla, där har jag aldrig läst den.

6 kommentarer

Filed under Alfabrudar, Arkeologi/historia