Det finns inget annat Europa än det mångkulturella!

Jag hade förberett ett helt annat inlägg, ett som handlade om fotografen Dorothea Lange och hennes insats under depressionen på 30-talet. Men så hände allt i Norge och jag satt stum framför min dator, oförmögen att avsluta. Det inlägget kommer om några dagar.

SD-anhängare har nu börjat diskutera de bakomliggande orsakerna till det ohyggliga dåd som utfördes av en man vars namn jag knappast förmår nämna. Självklart har inte den skruvade världsbild byggd på hat och okunskap något med det hela att göra menar en av SD:s kommunpolitiker enligt en artikel i dagens Svenska Dagbladet. Istället uttrycker han i sin blogg (och jag har kollat källan) att det är mångkulturen som bär skulden:

”Breivik är en produkt av det mångkulturella samhället. Hade inte Europa blivit mångkulturellt så hade aldrig dödsskjutningarna skett.”

Det man då frågar sig är: När ”blev” Europa mångkulturellt?

Vi arkeologer arbetar med människor, ibland med idévärld, ibland med de fysiska resterna av människor och deras verksamhet. Jag låter ett enkelt foto illustrera det hela:

Två arabiska silvermynt som påträffades vid Societas Archaeologica Upsaliensis utgrävning i Gilltuna, Västerås sommaren 2010.

Att mynten var arabiska såg vi direkt när de kom upp ur jorden. Det är faktiskt ganska vanligt med sådana på boplatser som dateras till vad vi kallar vikingatid. Från 830-talet och framåt flyter en strid ström av silver in i Norden. Det tolkas allmänt som ett resultat av handelskontakter och resande. För att få ”våra” mynt närmare bestämda skickade vi bilder till Stockholms Universitet och svaret kom snabbt. Mynten slogs i slutet av 700-talet och början av 800-talet i två olika städer. Den ena hette Wasit och låg i nuvarande Irak, medan den andra staden, den legendariska Balkh (grekiska: Baktra), fortfarande existerar och ligger i vad som nu är Afghanistan.

Balkh, Wasit och Gilltuna inprickade på en satellitbild från Google Earth.

Jag tror ingen kan neka till det faktum att både Balkh och Wasit ligger utanför Europa.  Mynten hamnade troligen i den västmaländska jorden på 800-talet, för mer än 1100 år sedan. Det var i en tid då vad som nu är Sverige inte ingick i ”det kristna Europa” som SD värnar så om. Kristendomen var känd av en del, men den hade ännu inte slagit rot här. Det hade den förresten inte gjort på stora delar av den europeiska kontinenten heller, men där slaktades motståndet ner med svärd. Under 700-talets sista årtionden arbetade en frankisk kung, senare känd som Karl den store, för att återskapa det romerska imperiet, men nu under korsets standar. Han tog stora landområden med våld. Han fördrev tusentals och åter tusentals människor från deras hem för att undergräva deras vilja att resa sig. Där folket ännu inte bekänt sig till kristendomen tvingade han dem. År 782 lät han halshugga mer än fyra tusen saxare för att de blotat. Den händelsen fick eko i den nordliga, icke-kristna världen och kan mycket väl bidragit till att utlösa den våldsvåg som bara några år senare drabbade Karl den stores eget och andra kristna riken – vikingatågen.

Underligt nog tycks de som med brinnande entusiasm talar om att vi ska slå vakt om ”det kristna Europa” även bli stjärnögda när den 1800-talskonstruktion som idag kallas ”vikingatid” kommer på tal. Man vurmar för ”det kristna Europa” och för ”vikingatiden”, som i populärkulturen ofta symboliseras av den (lilla) grupp människor som med vapenmakt gick till storms mot kristendomen. Märkligt, eller hur?

För att återvända till mynten från Gilltuna så är de ett av otaliga exempel på att kulturutbyte existerade redan för mer än tusen år sedan. Europa har inte ”blivit” mångkulturellt som de obildade SD-anhängarna tror. Europa har alltid varit mångkulturellt.

Illustration av en två tusen år gammal skandal orsakad av kulturutbyte. Romarna kom troligen i kontakt med siden genom perserna. Snart var siden det mest åtråvärda man kunde tänka sig, medan moralens väktare oroade sig för att tyget var genomskinligt och ekonomiskt sinnade för de enorma summor som försvann i svarta hål utanför Imperiet. Bild från Wikimedia Commons: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Menade.jpg

Det Europa som SD och liknande falanger vill ”försvara” med våld existerar inte. Bilden av det skapades sannolikt under nationalismvurmen på 1800-talet (då även vikingatiden snickrades ihop). Denna drömbild har kostat otaliga människoliv, t.ex. mellan 50 och 70 miljoner i en enda konflikt 1939-1945. I fredags utökades antalet offer, de flesta var ungdomar som befann sig på sommarläger. Att SD-politiker sedan har mage att försvara det är så osmakligt att man inte tror att det är sant. Individen och ingen annan är ansvarig för att låta hat och okunskap bli den personliga ledstjärnan. 

Mary Anning, snickardottern som banade väg för Darwin

Sensommaren 2002 var jag på en konferens i Rom. Där upplevde jag för första gången en diskussion som jag till dess trott var omöjlig. Diskussionsparten var nämligen en arkeolog som inte erkände evolutionsteorin utan istället hade den bibliska världsbilden som förklaringsmodell. Enligt den är jordens ålder ca 6000 år och jag lyssnade fascinerat på hur självklart det tycktes vara för personen på andra sidan bordet. Att folk är troende i min bransch händer ju, men det är då i stort sett aldrig bokstavligt på det sättet.

Alla vet väl hur det började. Charles Darwin (1809-1882) publicerade år 1859 sitt omvälvande verk On the Origin of Species och världen blev aldrig mer sig lik. Jag skrev för ett tag sedan om texter som förändrat världen. Darwins verk måste vara ett av 1800-talets mest inflytelserika. Utan det hade inte moderna vetenskaper som geologi, arkeologi och zoologi sett ut som de gör idag. Men började det hela verkligen med Darwin? Nej, naturligtvis inte helt. Det fanns andra som möjliggjorde för honom att skriva sitt banbrytande verk. En av dem var Mary Anning (1799-1847), framstående fossilsamlare, handlare och paleontolog men på grund av kön och socialgrupp utestängd från sin tids vetenskapliga samhälle.

Anning kom från Lyme Regis i Dorset, en plats på vad som är känt som The Jurassic Coast på grund av rikedomen av fossil som finns där. Hon var del av en stor familj, tio syskon, av vilka bara Mary och Joseph (1796-1849) uppnådde vuxen ålder. Det var fadern Richard som introducerade syskonen i fossiljakt. Lyme Regis hade blivit en populär turistort och fossiler kunde ge ett välkommet tillskott till hushållskassan. Livsmedelspriserna hade skjutit i höjden till följd av revolutionen i Frankrike följt av Napoleonkrigen och varje liten inkomst var viktigt. År 1810, när Mary var elva år gammal, dog fadern. Fossiljakten blev nu familjens levebröd. Mamma Molly skötte företagsdelen medan barnen troligen stod för det praktiska arbetet. Mary hade lärt sig läsa och skriva i skolan, men det var allt. Redan i tioårsåldern tycks hon ha blivit professionell fossiljägare.  Det verkliga genombrottet kom redan 1811 när Mary och Joseph hittade ett Ichthyosarus-skelett. För detta fick familjen bra betalt – £23. Men det behövdes, för fadern Richard hade bara lämnat skulder efter sig och barnen var tvungna att fortsätta att leta fossil för att överleva.

Fossilt Ichthyosaurus-skelett. Bild från Wikimedia Commons.

Trots fynden blev familjens situation med tiden så illa att de var tvungna att sälja sina möbler för att betala hyran. Detta upprörde en av deras mest trogna kunder som arrangerade en auktion då han sålde en del av fossilen han köpt av Annings. Auktionen var en succé och löste den akuta krisen samt gav Annings uppmärksamhet och plötsligt blev utländska kunder intresserade. Mary arbetade på trots att det var hårt och farligt. Vid ett tillfälle rasade en klippa. Hon själv klarade sig men hennes trogna hund hann inte undan utan dog. Annings arbete gav utdelning och blev först t.ex. med att hitta ett helt skelett av Plesiosaurus. Hon dissekerade moderna djur för att bättre förstå det förgångna. Hennes kunskap växte hela tiden, men som kvinna från arbetarklassen var hon utestängd från de vetenskapliga samfunden. Under hela sitt liv publicerade hon bara en artikel. Trots detta hade hon gott rykte och det förefaller som om hennes kompetens var erkänd och uppskattad av hennes samtid. Hennes upptäckter bidrog väsentligt till att bilden av en svunnen djurvärld kunde bli klarare.

Akvarell av geologen Henry de la Beche (1830) som i hög grad är baserad på Annings upptäckter. Bild från Wikimedia Commons.

Mary Annings dog av bröstcancer vid 47 års ålder 1847. Hon är idag erkänd som en av de som möjliggjorde ett nytt synsätt på livets uppkomst, det som vi kallar evolutionsteorin. År 2010 utnämnde The Royal Society of London for Improving Natural Knowledge henne till en av de tio brittiska kvinnor i historien som haft störst inflytande på vetenskapen. Redan år 1865 skrev Charles Dickens:

The carpenter’s daughter has won a name for herself, and has deserved to win it.

Mary Anning och hennes hund Tray, avbildade före 1842. Bild från Wikimedia Commons.

Vad visar källmaterialet egentligen?

En av mina käpphästar är att mycket av det vi ser som sanningar i historien egentligen kan vara baserat inte på källorna själva utan på förutfattade meningar eller hastigt dragna slutsatser. Det är jag övertygad om, men det är sällan jag jag hittar ett så tydligt bevis på att detta förekommer som i Discovery-dokumentären Året då sommaren aldrig kom. Den sändes igår på SVT och jag såg den nyss på SVT Play.

Ämnet för dokumentären är den indonesiska vulkanen Tamboras utbrott år 1815. Enligt experterna i filmen dödades ca 120000 människor i katastrofen (de siffror som nämns på Wikipedia är dock lägre, ca 70000-90000). Befolkningen Sumbawa, den ö som vulkanen ligger på, nästintill utplånades. Närmast vulkanen fanns en by som uppskattningsvis var hem för 6000 – 10000 personer. Av dessa överlevde inte en enda.

Det är just den byn som är mitt fokus idag, eller rättare sagt den utgrävning av ett hus i den som visas i filmen. Man får veta att människorna som levde där är helt okända för oss idag. Vi vet absolut ingenting om dem och efter den ödesdigra aprildagen 1815 fanns ingen kvar som kunde berätta deras historia. Arkeologin blir således vår enda källa till den här folkgruppen. Fynd av glas och porslin visar att de var långt ifrån isolerade utan hade vidsträckta handelskontakter. Efter flera veckor hittar teamet de första mänskliga kvarlevorna. En kropp med bl.a. bevarade tänder som ligger inne i huset, vid härden och en som ligger utanför, vid husväggen. Den sistnämnda kroppen är så förkolnad att benen näst intill ser förslaggade ut. Jag är verkligen inte säker på att jag skulle sett att det var ben själv. Att könsbedöma dessa ben genom okulär besiktning bör alltså vara omöjligt. Men ändå redogör grävningsledaren för sin teori om händelseförloppet på följande sätt (börjar ca 43 minuter in i filmen och ursäkta eventuella felstavningar):

”Here in the kitchen, there was a person at the time of the eruption. Probably a woman who was mabye cooking a meal. She was caught in the pyroclastic surge and thrown back and immediately killed here, amongst the variety of tools that you find in a kitchen. At the same time another person, perhaps her husband, run outside, out of the house, seeking shelter on the west side downstream from the pyroclastic surge. And we find that body here, in the shelter of the house but again totally carbonised and killed instantly in the pyroclastic surge.”

SVT:s översättning:

”Här i köket fanns en person, förmodligen en kvinna som lagade mat. Hon överraskades av det pyroklastiska flödet och dog omedelbart bland redskapen man hittar i ett kök. Samtidigt som en annan person, kanske hennes make, sprang ut för att söka skydd väster om huset, medströms om det pyroklastiska flödet. Vi hittar kroppen i skydd av huset, men helt förkolnad.”

Vad är då problemet?

Jo, upprepade gånger har vi fått veta att utgrävningen kommer att ge den första informationen över huvud taget om människorna som levde i skuggan av Tambora. Skeletten är i för dåligt skick för att könsbedömas. Ändå förutsätter utgrävningsledaren att den person som passivt överraskas av vulkanens chockvåg är en kvinna, enbart baserad på att personen är påträffad i köket. Likaså förutsätter han att den person som aktivt försöker rädda sig är en man – baserat på ingenting!

Det är precis såhär det går till. När 1800-talets föreställningar om könsroller (och annat för den delen) förvandlas till sanningar utan att det finns stöd i källmaterialet. Och det är så vansinnigt att denna bild oemotsagd skall förmedlas gång på gång.

Men – jag är otroligt glad över att ha sett det i en modern dokumentärfilm. Ett lysande exempel på hur gamla sanningar inte ifrågasätts.

Modern illustration av Pompejii och Vesuvius utbrott år 79. BIld från Wikimedia Commons.

Skall man sedan diskutera själva dokumentären så är det intressant. År 1816 karaktäriserades i många delar av världen av missväxt, frost mitt i sommaren, en vår som aldrig kom, orkaner m.m. Och jag tänker på vad det står i Völvans spådom (Vóluspa):

Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.