Etikettarkiv: Arkeologi

Det finns inget annat Europa än det mångkulturella!

Jag hade förberett ett helt annat inlägg, ett som handlade om fotografen Dorothea Lange och hennes insats under depressionen på 30-talet. Men så hände allt i Norge och jag satt stum framför min dator, oförmögen att avsluta. Det inlägget kommer om några dagar.

SD-anhängare har nu börjat diskutera de bakomliggande orsakerna till det ohyggliga dåd som utfördes av en man vars namn jag knappast förmår nämna. Självklart har inte den skruvade världsbild byggd på hat och okunskap något med det hela att göra menar en av SD:s kommunpolitiker enligt en artikel i dagens Svenska Dagbladet. Istället uttrycker han i sin blogg (och jag har kollat källan) att det är mångkulturen som bär skulden:

”Breivik är en produkt av det mångkulturella samhället. Hade inte Europa blivit mångkulturellt så hade aldrig dödsskjutningarna skett.”

Det man då frågar sig är: När ”blev” Europa mångkulturellt?

Vi arkeologer arbetar med människor, ibland med idévärld, ibland med de fysiska resterna av människor och deras verksamhet. Jag låter ett enkelt foto illustrera det hela:

Två arabiska silvermynt som påträffades vid Societas Archaeologica Upsaliensis utgrävning i Gilltuna, Västerås sommaren 2010.

Att mynten var arabiska såg vi direkt när de kom upp ur jorden. Det är faktiskt ganska vanligt med sådana på boplatser som dateras till vad vi kallar vikingatid. Från 830-talet och framåt flyter en strid ström av silver in i Norden. Det tolkas allmänt som ett resultat av handelskontakter och resande. För att få ”våra” mynt närmare bestämda skickade vi bilder till Stockholms Universitet och svaret kom snabbt. Mynten slogs i slutet av 700-talet och början av 800-talet i två olika städer. Den ena hette Wasit och låg i nuvarande Irak, medan den andra staden, den legendariska Balkh (grekiska: Baktra), fortfarande existerar och ligger i vad som nu är Afghanistan.

Balkh, Wasit och Gilltuna inprickade på en satellitbild från Google Earth.

Jag tror ingen kan neka till det faktum att både Balkh och Wasit ligger utanför Europa.  Mynten hamnade troligen i den västmaländska jorden på 800-talet, för mer än 1100 år sedan. Det var i en tid då vad som nu är Sverige inte ingick i ”det kristna Europa” som SD värnar så om. Kristendomen var känd av en del, men den hade ännu inte slagit rot här. Det hade den förresten inte gjort på stora delar av den europeiska kontinenten heller, men där slaktades motståndet ner med svärd. Under 700-talets sista årtionden arbetade en frankisk kung, senare känd som Karl den store, för att återskapa det romerska imperiet, men nu under korsets standar. Han tog stora landområden med våld. Han fördrev tusentals och åter tusentals människor från deras hem för att undergräva deras vilja att resa sig. Där folket ännu inte bekänt sig till kristendomen tvingade han dem. År 782 lät han halshugga mer än fyra tusen saxare för att de blotat. Den händelsen fick eko i den nordliga, icke-kristna världen och kan mycket väl bidragit till att utlösa den våldsvåg som bara några år senare drabbade Karl den stores eget och andra kristna riken – vikingatågen.

Underligt nog tycks de som med brinnande entusiasm talar om att vi ska slå vakt om ”det kristna Europa” även bli stjärnögda när den 1800-talskonstruktion som idag kallas ”vikingatid” kommer på tal. Man vurmar för ”det kristna Europa” och för ”vikingatiden”, som i populärkulturen ofta symboliseras av den (lilla) grupp människor som med vapenmakt gick till storms mot kristendomen. Märkligt, eller hur?

För att återvända till mynten från Gilltuna så är de ett av otaliga exempel på att kulturutbyte existerade redan för mer än tusen år sedan. Europa har inte ”blivit” mångkulturellt som de obildade SD-anhängarna tror. Europa har alltid varit mångkulturellt.

Illustration av en två tusen år gammal skandal orsakad av kulturutbyte. Romarna kom troligen i kontakt med siden genom perserna. Snart var siden det mest åtråvärda man kunde tänka sig, medan moralens väktare oroade sig för att tyget var genomskinligt och ekonomiskt sinnade för de enorma summor som försvann i svarta hål utanför Imperiet. Bild från Wikimedia Commons: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Menade.jpg

Det Europa som SD och liknande falanger vill ”försvara” med våld existerar inte. Bilden av det skapades sannolikt under nationalismvurmen på 1800-talet (då även vikingatiden snickrades ihop). Denna drömbild har kostat otaliga människoliv, t.ex. mellan 50 och 70 miljoner i en enda konflikt 1939-1945. I fredags utökades antalet offer, de flesta var ungdomar som befann sig på sommarläger. Att SD-politiker sedan har mage att försvara det är så osmakligt att man inte tror att det är sant. Individen och ingen annan är ansvarig för att låta hat och okunskap bli den personliga ledstjärnan. 


Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Vetenskap

Vad visar källmaterialet egentligen?

En av mina käpphästar är att mycket av det vi ser som sanningar i historien egentligen kan vara baserat inte på källorna själva utan på förutfattade meningar eller hastigt dragna slutsatser. Det är jag övertygad om, men det är sällan jag jag hittar ett så tydligt bevis på att detta förekommer som i Discovery-dokumentären Året då sommaren aldrig kom. Den sändes igår på SVT och jag såg den nyss på SVT Play.

Ämnet för dokumentären är den indonesiska vulkanen Tamboras utbrott år 1815. Enligt experterna i filmen dödades ca 120000 människor i katastrofen (de siffror som nämns på Wikipedia är dock lägre, ca 70000-90000). Befolkningen Sumbawa, den ö som vulkanen ligger på, nästintill utplånades. Närmast vulkanen fanns en by som uppskattningsvis var hem för 6000 – 10000 personer. Av dessa överlevde inte en enda.

Det är just den byn som är mitt fokus idag, eller rättare sagt den utgrävning av ett hus i den som visas i filmen. Man får veta att människorna som levde där är helt okända för oss idag. Vi vet absolut ingenting om dem och efter den ödesdigra aprildagen 1815 fanns ingen kvar som kunde berätta deras historia. Arkeologin blir således vår enda källa till den här folkgruppen. Fynd av glas och porslin visar att de var långt ifrån isolerade utan hade vidsträckta handelskontakter. Efter flera veckor hittar teamet de första mänskliga kvarlevorna. En kropp med bl.a. bevarade tänder som ligger inne i huset, vid härden och en som ligger utanför, vid husväggen. Den sistnämnda kroppen är så förkolnad att benen näst intill ser förslaggade ut. Jag är verkligen inte säker på att jag skulle sett att det var ben själv. Att könsbedöma dessa ben genom okulär besiktning bör alltså vara omöjligt. Men ändå redogör grävningsledaren för sin teori om händelseförloppet på följande sätt (börjar ca 43 minuter in i filmen och ursäkta eventuella felstavningar):

Here in the kitchen, there was a person at the time of the eruption. Probably a woman who was mabye cooking a meal. She was caught in the pyroclastic surge and thrown back and immediately killed here, amongst the variety of tools that you find in a kitchen. At the same time another person, perhaps her husband, run outside, out of the house, seeking shelter on the west side downstream from the pyroclastic surge. And we find that body here, in the shelter of the house but again totally carbonised and killed instantly in the pyroclastic surge.

SVT:s översättning:

Här i köket fanns en person, förmodligen en kvinna som lagade mat. Hon överraskades av det pyroklastiska flödet och dog omedelbart bland redskapen man hittar i ett kök. Samtidigt som en annan person, kanske hennes make, sprang ut för att söka skydd väster om huset, medströms om det pyroklastiska flödet. Vi hittar kroppen i skydd av huset, men helt förkolnad.

Vad är då problemet?

Jo, upprepade gånger har vi fått veta att utgrävningen kommer att ge den första informationen över huvud taget om människorna som levde i skuggan av Tambora. Skeletten är i för dåligt skick för att könsbedömas. Ändå förutsätter utgrävningsledaren att den person som passivt överraskas av vulkanens chockvåg är en kvinna, enbart baserad på att personen är påträffad i köket. Likaså förutsätter han att den person som aktivt försöker rädda sig är en man – baserat på ingenting!

Det är precis såhär det går till. När 1800-talets föreställningar om könsroller (och annat för den delen) förvandlas till sanningar utan att det finns stöd i källmaterialet. Och det är så vansinnigt att denna bild oemotsagd skall förmedlas gång på gång.

Men – jag är otroligt glad över att ha sett det i en modern dokumentärfilm. Ett lysande exempel på hur gamla sanningar inte ifrågasätts.

Modern illustration av Pompejii och Vesuvius utbrott år 79. BIld från Wikimedia Commons.

Skall man sedan diskutera själva dokumentären så är det intressant. År 1816 karaktäriserades i många delar av världen av missväxt, frost mitt i sommaren, en vår som aldrig kom, orkaner m.m. Och jag tänker på vad det står i Völvans spådom (Vóluspa):

Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Vetenskap

Strandhugg i Viking Land längs E4?

Här i Uppsala går diskussionen just hög om ett planerat centrum i Fullerö, några kilometer utanför Uppsala. Utöver bostäder, sportarenor och affärscenter är även en upplevelsepark med tema vikingar inplanerad. Enligt beskrivningarna på Fullerö Parks hemsida så skall parken bestå av en faktadel och en fiktiv värld, en upplevelsepark. Projektet har granskats av arkeologistudenter i ett masterarbete vid Uppsala Universitet och fått tummen ned. Arkeologen och författaren Magnus Alkarp riktade nyligen (mycket!) skarp kritik i en krönika i Uppsala Nya Tidning. Även författaren Maja Hagerman har engagerat sig i frågan. Hon har i flera inlägg i sin blogg tagit upp Fullerös unika fornlämningsmiljö som kommer att förstöras om parken blir verklighet.

Magnus Alkarps debattartikel fick i svar i gårdagens UNT av Fullerö Parks VD Vahik Abrami. Han menar att viss av kritiken bygger på missförstånd:

”Vi har inte heller för avsikt att presentera en stereotyp bild av vikingen som den romantiserade klichébilden av en mjöddrickande våldsverkare med svärd och hornbeprydd hjälm. Vi kommer i stället att göra vikingen tillgänglig för besökare från både när och fjärran genom att visa upp vårt vikingaarv i både fakta- och mytform. Vi välkomnar därför alla former av samarbete som bidrar till att bevara, utveckla och tillgängliggöra vårt kulturarv.”

På detta tvivlar jag starkt. Att endast lyfta fram ”vikingen” är nämligen i sig att medverka till att stereotypen upprätthålls. Majoriteten av de människor som levde under vad vi kallar vikingatiden (ca 760 – 1060) var nämligen inte vikingar. En viking var en sjöfarare, en manlig sjöfarare med viss krigisk inriktning. Genom att helt fokusera på att visa vikingar utesluter man till att börja med alla kvinnor. Även om kvinnor reste så var de inte vikingar. Män som inte var krigare och aldrig reste på sjön kan inte heller räknas som vikingar. Ofria var inte vikingar.

Om nu man vill ta avstånd från klyschan, varför tycks då så mycket av det material som visas gå i stridens tecken? I ett inslag på SVT berättas att bostadsområdena designats med ”vikingaborgar” som modell. På väggen hänger en kopia av en stridsyxa. Naturligtvis är det en samling av rustningar och vapen som används som illustration på sidan om projektets egen beskrivning av temaparken. Och i TV-inslaget glimtar en av de bilder som nu städats bort från hemsidan förbi:

En av bilderna som visas i SVT-inslaget. Den har förut funnits på Fullerö Parks hemsida. När jag ser den här undrar jag verkligen om de ansvariga förmår att inte visa en klyschig bild.

Förr var de betydligt fler. Fantasyartade bilder av män med vingar och horn på hjälmarna som stod i skepp med höjda vapen. En bild av vikingatiden som jag är så oändligt trött på, men som jag inte har någon förhoppning att jag inte kommer att mötas av om Fullerö Park blir verklighet. Men hoppet är väl det sista som överger en. Så om någon engagerad i projektet mot förmodan skulle läsa den här bloggen har jag några tips från coachen:

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män.

* Inte alla bodde vid kusten.

* Det fanns garanterat människor som gick genom livet utan att ha hållit i ett svärd…

* …eller seglat i ett drakskepp…

* …eller mördat, plundrat och våldtagit.

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män… oj, det har jag redan sagt. Men det tål att upprepas, för jag undrar väldigt ofta om denna självklarhet verkligen är så självklar. Och då gäller det mycket av den populärkultur som rör vikingatiden.

En av träffarna när jag bildgooglade på "viking woman". Undrar om hon platsar i Fullerö Park? Jag misstänker det, om nu kvinnor alls planeras där.

Bilden är tydlig, till och med på seriösa ställen som Jorvik Viking Centre i York. Skillnaden är bara att den krigiska bilden av nordborna är mer logisk sett från ett brittiskt perspektiv. Det var ju så skandinaverna de först kom till öriket. Men här, i ”the homelands” finns det väl ingen anledning att belysa denna del av vår historia ur ett enda perspektiv?

Trots att jag låter allmänt skeptisk är min uppfattning ändå att vi arkeologer inte ska se ner på alternativa sätt att göra vår förhistoria tillgänglig för allmänheten. Det är en arbetsuppgift vi istället borde försöka få mycket större del i. Det finns exempel jag tycker är mycket lyckade. Lejre, ett sorts levande museum och arkeologiskt försökscenter i Danmark, är ett av dem. Här kan man gå omkring i den danska förhistorien och se rekonstruerade hus, offerplatser och annat – allt baserat på gedigen, arkeologisk expertis.

Järnåldersbyn i Lejre. Bild från Wikipedia.

I Lejre blandas dagligt liv med mer dramatiska uppträdanden av olika grupper.  Husen bebos av vanliga danska familjer som på volontärbasis ägnar delar av sin semester åt att ”bli förhistoriska” en tid. Senast jag var i Lejre satt jag och pratade med en man som berättade att förutom slakt gjorde de precis allt själva. En fantastisk upplevelse tyckte hela familjen, men ingen dans på rosor.

Sverige har Eketorps borg på Öland. Det är en rekonstruerad (på plats) befäst by man kan gå omkring inne i. Här finns djur och precis som i Lejre aktörer i form av volontärer. Dessutom finns ett litet museum. På båda ställen har man även olika evenemang. Eketorp har dock varit nedläggningshotat och verksamheten har fått en bredare inriktning på senare år. Kritiska röster har höjts. Jag har själv ännu inte varit där sedan förändringarna gjordes och har inte kunnat bilda mig en uppfattning.

Till slut kan jag inte annat än undra hur realistiskt den miljonpublik som projektörerna av Fullerö Park räknar med är. Vikingaparken är attraktionen nr 1. Lejre har enligt sin hemsida ca 55000 besökare per år. Eketorps borg hade år 2009 39000 enligt Kalmar läns museums årsberättelse. Av de statliga museerna klarar sig bara två över miljonstrecket – Skansen och Vasamuseet. Jag konsulterade Wikipedia för att kontrollera statistiken för mer upplevelseinriktade anläggningar: Gröna Lund har 1,1 miljoner besökare – och det på ett läge centralt i Stockholm. Kolmårdens djurpark 620000 besökare under 2009 och Skara Sommarland ligger runt 350000. Mot denna bakgrund, hur i hela friden kan man räkna med att locka över en miljon till en avkrok utanför Uppsala? Tiden när man kunde bli rik på att anfalla rika kloster och kyrkor och ostraffad segla iväg i dimman är över.

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Utställningar/levandegörande

Boudica – hon utmanade Rom

Boudica (ca 25 – 61 AD) tillhörde icenernas folk, en grupp som troligen nämns redan av den första romerske härförare som invaderade Storbritannien. Det var år 55 – 54 BC, men då blev det ingen permanent romersk närvaro. Om icenerna verkligen var ett folk är inte säkert. Romarna identifierade ofta ”folk” som de, ifrån sitt utanförperspektiv, uppfattade som enhet. Hur människorna själva identifierade sig är inte alltid känt.

Ungefär hundra senare kom den andra romerska invasionen och denna gång stannade de i mer än tre århundraden, från år 43 till 410. Romerska källor antyder att icenerna ansåg sig vara Roms allierade ganska snart efter erövringen. En av de som ställde sig på nykomlingarnas sida var kung Prasutagus, Boudicas make. Förbund slöts, freden gynnade alla och några år av lugn följde. Men år 47 ville romarna flytta fram gränserna. En väg var att samla in alla de redan besegrades vapen, något som de naturligtvis såg som en misstroendeförklaring. Ett uppror bröt ut och britterna förlorade. Pax Romana rådde ännu en gång – i alla fall ett tag…

År 60 dog Prasutagus. I sitt testamente lämnade gjorde han enligt en tidigare överenskommelse den romerske kejsaren till sin arvinge. Men Prasutagus ville också att hans familjs framtid skulle tryggas och försökte därför lämna hälften av tillgångarna till sina döttrar. Detta accepterades inte av Rom. Allt skulle tillfalla kejsare. Dessutom uppkom vissa tvister mellan romare och icener rörande pengar som den ena parten ansåg vara gåvor och den andra ett lån. Romarnas metoder för att kväsa icenerna var brutala. Boudica  piskades och hennes döttrar våldtogs. Men om romarna trott att det skulle stoppa Boudica och icenerna så hade de fel. Istället kastade de olja på pyrande glöd. Det här var en skymf som inte kunde få vara ohämnad. Boudica beslutade sig för att revoltera mot Rom.

Under Boudicas ledarskap samlades en månghövdad skara icener och snart följda andra också folk med. Missnöjet mot romarna hade vuxit. Bland annat drevs människor från sitt land för att ge plats åt veteraner från armén. Om Boudica valdes till upprorets ledare eller själv tog rollen tycks inte vara säkert. Men ledaren var hon. Hur hon gjorde för att samla så många vet vi inte. Det finns inga samtida beskrivningar av henne, så vi vet inte säkert hur hon såg ut eller något om hennes personlighet. Hennes handlande talar om att hon måste besuttit mod och revanschlust, men i annat fall vet vi inget om hennes person, inte ens när hon var född eller om Boudica verkligen var hennes namn. Bouda är ett keltiskt ord för seger, så namnet kan vara en senare konstruktion.

Beskrivningen av henne talar om en lång, rödhårig kvinna med genomträngande blick, klädd i traditionell dräkt och med en typisk guldhalskrage. Men den är nedtecknad av en romersk historiker mer än hundra år efter upproret. Porträttet av Boudica stämmer väl in på det av barbarer i allmänhet. Sett till hur kvinnor från hennes kultur och på hennes position i sitt samhälle vanligtvis bör ha tett sig är det troligt att hon hade goda kunskaper som romersk livsstil, att hon bar vissa romerska attribut men ändå smycken typiska för icenerna och att hon tog hand om sig själv och sitt utseende (vilket gällde både kvinnor och män). Make up användes till exempel.

En konstnärs tolkning av Boudica. Från Women’s History Magazine (http://www.womenshistorymagazine.com/blog).
En guldhalsring (torc) av den typ Boudica ofta avbildas med. Just den här är från hennes hemtrakter, men lades ner ca 150 år före upproret. Bild från http://www.sheshen-eceni.co.uk/icenian.html

Skattfynd antyder att en del av de britter som samarbetat med romarna flydde när Boudicas rebeller närmade sig. Visade de samma grymhet som den Boudica, hennes döttrar och hennes folk utsatts för av romarna? Vem vet, men det är inte otroligt. Krig var inte heller då vackert.

Militärt fick Boudicas styrkor en rad med framgångar. Första målet var Camulodunum (Colchester) där de romerska veteranerna behandlade ursprungsbefolkningen illa. Rebellerna besegrade en romersk legion, förstörde staden och drog vidare. Det nya handelscentrat Londinium (London, grundat år 43) var nästa mål. Romarna evakuerade och tur var det, för rebellerna brände ner Londinium och dödade alla som var kvar. Verulamium (St Albans) mötte samma öde. Vid det laget kan tiotusentals personer ha dödats, men några säkra uppgifter finns inte.

Modell av det romerska London (Londinium) ca 25 år efter Boudica. Bild från Wikipedia.

Romarna insåg att det var allvar. De lurade britternas här till en plats lämplig för att använda hela erfarenheten och effektiviteten i den romerska stridsmaskinen. Och trots att de var många, många fler slaktades britterna. Boudicas uppror var över. Vad som hände med henne själv är än idag ett mysterium. Den romerske härföraren lyckades inte fånga henne. Kanske tog hon livet av sig hellre än att föras till Rom som fånge, kanske kom hon faktiskt undan.

Trots att hon föll i glömska under medeltiden är Boudica idag en av de mest kända personerna i den tidiga, engelska historien. Sin renässans fick hon framför allt under den victorianska eran då britterna ännu en gång kom att ledas av en stark drottning – Victoria (1819 – 1901).

Emily Blunt som Victoria i Jean-Marc Vallées film The Young Victoria från 2009.

Boudica förekommer i populärkulturen och ett flertal dokumentärer har gjorts om henne. I Thetford, den stad som kanske främst är kopplad till hennes ”hemland”, finns avbildningar av Boudica överallt. Hon stod upp för sin sak och ledde det kraftfullaste upproret mot Rom under den mer än tre århundrade långa ockupationen.

Thomas Thornycrofts staty av Boudica i Westminster, London. Bild från Wikipedia.

Några källor

Davies, John. 2008. The Land of Boudica. Prehistoric and Roman Norfolk. Norfolk Museums and Archaeology Service. Oxbow Books. Oxford.

Goldsworthy, Adrian. 2003. The Complete Roman Army. Thames & Hudson. London.

Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Boudica (2011-04-19).

Lämna en kommentar

Under Alfabrudar, Arkeologi/historia, Populärkultur

Andra perspektiv, andra historier

Jag kan inte släppa det inslagna spåret utan började igår fundera på hur ett annorlunda historiemagasin skulle se ut. Uppenbart är jag inte ensam om tankarna – läste just Claes Carlsson-Klauzners blogg Med öga för historia och han hade redan en vision om ett upplägg för nytt populärhistoriskt magasin. Kul!

En sak som poängteras är perspektivet skall utgå från människan, inte från makten. Här känner jag som arkeolog igen mig, det är nämligen på den nivån, den enskilda människans, vi utför mycket av vårt arbete. Det som är fantastiskt med arkeologin är att materialet (=fynd och strukturer) på ett sätt är jämlikt. Det finns där, det är lämningar efter alla möjliga typer av människor och många olika liv. Sedan måste vi tolka det. Och ska jag (för ovanlighetens skull;o)) komma in på representation av kvinnor och män – så är även den jämlik. Kvinnorna framträder mycket tydligt i det arkeologiska materialet. På bosättningar syns faktiskt kvinnor ibland mer eftersom många metallfynd består av dräktspännen.

nne från Gilltuna-boplatsen i Västerås. Datering: 550-650. Källa: www.sau.se, fotograf: undertecknad.

Ett spänne från Gilltuna-boplatsen i Västerås. Datering: 550-650 AD. Källa: http://www.sau.se, fotograf: undertecknad.

Arkeologin som ämne är inte knutet till specifika tidsperioder. Jag var nyligen på ett seminarium där Neil Price, University of Aberdeen, talade om Peleliu 1944: the archaeology of a World War II battlefield in Micronesia. Här används alltså arkeologisk kompetens för att få fler perspektiv, att skapa fler bilder av ett av andra världskrigets blodigaste slag. Historien är skriven, som alltid av segrarna. Arkeologin kan fördjupa och förmänskliga det vi känner som foton och kartor i böcker.

Och inte förvånande finns det naturligtvis massor av andra perspektiv och därmed andra berättelser även när det gäller andra världskrigets slagfält. Det bodde människor på ön när slaget inleddes. Hur ser deras historier ut? De som var kvar hemma, oavsett om det var i USA eller Japan? Trots att seminariet handlade om slagfältsarkeologi och jag nyligen beklagat mig över krigsfixeringen i populärhistoriska framställningar satte det verkligen fingret på något mycket viktigt: det finns alltid andra perspektiv och därmed andra historier. Det vill bara till att någon rotar fram dem och berättar dem.

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Populärkultur

Ayla, Auel och Angélique

I min hand fick jag häromdagen The Land of Painted Caves av Jean M. Auel. Boken är sista delen i den serie som på engelska heter Earth’s Children men i Sverige vanligen kallas Grottbjörnens folk efter den första boken som kom 1980.

Jag har ännu bara hunnit några kapitel och den är 750 sidor så det lär ta sin tid. Nästa vecka åker jag på konferens till Orkney och då får Ayla följa med som ressällskap.

Japp, jag har inga problem att ta med en bok i en serie som lite nedlåtande ibland kallas ”stenåldersporr” som min kvällslitteratur när jag ska på arkeologikonferens. Jag menar nämligen att Jean M. Auel har gjort något riktigt bra med sin bokserie. Hon har gjort istidsmänniskorna till människor. Moderna människor med känslor och visioner precis som vi. Borta är den gamla, mossiga, könsstereotypa bilden där männen släpar kvinnorna i håret in i grottan. Här har vi något helt annat och för det tycker jag att man kan hissa böckerna. Auel vågar ge en annan bild av den här mycket långa epoken av människans tidiga historia.

Som arkeolog är jag inriktad på betydligt senare tider. Men just om hur djuren kom till människan har jag faktiskt lite koll på eftersom jag hållit på med förhållandet mellan människa och djur, främst hästar. Och här har vi ett lysande exempel på hur Auel vänder på steken. Det förutsätts ofta att hunden och hästen har tämjts av män, men sanningen är att ingen jäkel har en aning, för det finns inga källor. Heja Ayla! Du är ryttarinna ganska många årtusenden för tidigt, men varför skulle inte kvinnor vara hästtämjare?

Sedan kan jag väl tycka att Ayla som hjältinna är lite för god och duktig för min smak. Som ung var jag helt frälst i 1950- och 1960-talens stora succé inom genren historiska romaner med erotiska inslag (dit jag även räknar Auels böcker – för inte är det porr!), nämligen Angélique av Anne Golon. Ja Anne Golon. I Sverige och flera andra länder heter författaren Sergeanne Golon, för Annes man som gjorde researchen måste ju få sitt namn med på omslaget… Undrar hur det sett ut om det varit ombytta roller? Hur som helst så är Angélique en hjältinna mer i min smak då man ibland tar sig för pannan och suckar ”Men hur tänker du nu?” Och ändå gillar man henne. Mamma (som inte läst böckerna) var upprörd, för hon tyckte att det var skräplitteratur och att jag, som redan då ansåg mig vara feminist, inte borde läsa böcker där kvinnor objektifierades. Såhär i efterhand tycker jag att det är precis vad tonårstjejer kan behöva läsa – böcker om kvinnor som trots svåra förhållanden tar kontroll över sina liv och bygger upp dem igen. Låt vara att både Ayla och Angélique (framför allt den senare) anser sig behöva en man, det är kanske inte så pedagogiskt. Fast å andra sidan visar deras handlingar hela tiden att de inte gör det.

Så HEJA Ayla och Angélique! Ni är fiktiva men får idag vara representanter för de mängder av riktiga Aylor och Angéliquer som historien vimlar av, men som ständigt ”glöms bort” i skolböcker och annat. För kvinnor har ju inte bidragit till samhällsförändringen, NEJ DÅ!

(Jag tror alla förstår att den sista meningen var ironisk.)

Michelle Mercier som Angélique i en av de filmer som gjordes på 1960-talet.

5 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Litteratur