Etikettarkiv: Andra världskriget

Soong May-ling ska det vara!

Efter att just ha sett första delen av dokumentärserien Enastående kvinnor på SVT Play konstaterar jag lite nöjt att jag inte var helt ute och cyklade när jag för någon månad sedan var upprörd över att tidskriften Världens Historia (som enligt mig borde heta Vita, västerländska, heterosexuella mäns historia) helt marginaliserade Soong May-ling, även känd som Madame Chiang Kai-Shek. Hon namngavs inte ens utan var endast fru till Chiang Kai-Shek. I England var hon var intressant nog att göra en entimmes dokumentär om med inblandning av självaste BBC. BBC är ju gudarna i mycket när det gäller TV, både dramer och dokumentärer i alla fall om man frågar mig (och jag har inte så många andra att fråga just nu).

Jag läste lite om Soong May-ling – jag föredrar att kalla henne vid hennes eget namn – när jag skrev förra gången. Det stod helt klart för mig att hon var en personlighet vars historia var intressant och som förtjänade att berättas. Och som sannolikt tonats ner i senare tiders populärhistorieskrivning. Andra världskriget är när man man läser om det ofta framställt som ett europeiskt fenomen. Undantaget är Stilla havs-kampanjerna. Soong May-lings historia visar en annan sida av kriget, även om det för Kinas del började tidigare.

Soong May-ling (t.h) och Eleanor Roosevelt i Washington 1943. Bild från Wikipedia.

Jag googlade på programtiteln Enastående kvinnor och hittade bara en enda recension, skriven av Mikael Vestlin (som ska ha cred för att uppmärksammat serien!) i Helsingborgs Dagblad 10 juni. Han kände inte till Soong May-ling tidigare, men tycker generellt att programmet var bra. Dock för torrt och faktatyngt om man inte redan är insatt i Kinas historia. Jag är det inte, men hade inga större problem att hänga med. Vestlin ser fram emot kommande program som handlar om Coco Chanel, Audrey Hepburn och Indira Ghandi. Jag noterar att de alla är mer kända, i alla fall i Västvärlden än Soong May-king och då ställer mig frågan: varför ser vi historiska dokumentärer? Är det bara för att bekräfta och till viss del utöka det vi redan vet? Eller vill vi faktiskt höra något nytt och inse att en historia rymmer fler historier? Ja, det bör vi fundera över!

Så länge vi får lära oss i skolan att Marie Antoinette sade Men kan de inte äta kakor? så kommer vi att vara nöjda med att låta den skrönan, som helt saknar historisk grund, vandra vidare genom generationerna.

Så länge Nationalmuseum tror att samlande av konst enligt estetiska principer (det är tydligen det de håller på med har jag hört) är objektivt, att det sanna, rätta och sköna existerar, kommer vi att få se objektifierande, sexistiska utställningar som Lust & Last.

Fler berättelser, alternativa berättelser kan nyansera bilden.

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Film/TV, Populärkultur

Yvonne Cormeau, kodnamn Anette

Har tagit ledigt från förmiddagssessionerna för att hinna titta på Kirkwall. I ett gathörn stötte jag på The Orkney Wireless Museum och klev in. En äldre man visade mig runt i den för mig onekligen ganska udda utställningen – radiosändare i alla dess former. Den äldsta var en kristallmottagare från 1912 och ljudet var verkligen kristallklart. Men det var ett annat föremål som kom att fånga min uppmärksamhet. En radio något i stil med den här:

En spionradio från andra världskriget. Bild från http://www.ontarioheritageconnection.org

Radion har tillhört Yvonne Cormeau (1900-1988), den andra kvinnliga agent som Special Operations Executive skickade till Frankrike för att verka bakom fiendens linjer. På museet fanns några tidningsartiklar om hennes liv.

I krigets början dödades Cormeaus man i ett bombanfall på London. Själv överlevde hon mirakulöst men tillbringade tid på sjukhus, bandagerad från topp till tå. En känsla att aktivt göra något i kriget växte fram. Den var så stark att hon lämnade sin tvååriga dotter hos en syster och anslöt sig till Women’s Auxiliary Air Force som administratör. Därifrån värvades Cormeau, som talade flera språk flytande, till SOE som sökte kvinnor som var villiga att bli kurirer och radiooperatörer i det ockuperade Frankrike.

22 augusti 1943 hoppade Cormeau fallskärm in i Frankrike. Hon kom att tillbringa tretton månader där. Förutom att sända mer än 400 radiomeddelanden till London organiserade hon nedsläpp av förnödenheter och vapen till den lokala motståndsrörelsen. Hon arbetade också med att klippa av telegraf- och telefonledningar.

Hon förråddes och såg plötsligt efterlyst-affischer med en teckning som liknade henne uppsatta på husväggar. Trots det fortsatte hon att arbeta. En gång stoppades hon och hennes medarbetare av tyskarna och de tvingades ställa sig i ett dike med vapnen i ryggen. I en av artiklarna berättar Cormeau att hon var säker på att de skulle bli arresterade, men efter den längsta kvarten i hennes liv beslutade tyskarna att låta dem gå. Men så fick de syn på väskan med radion och beordrade Cormeau att öppna den… Trots den pressade situationen lyckades hon ljuga ihop att det var en röntgenapparat. Eftersom hon utgav sig för att vara distriktssköterska accepterades förklaringen och sällskapet kunde ge sig av. Vid ett annat tillfälle sårades hon då hon blev skjuten i benet. Även denna gång lyckades hon komma undan.

Det allra svåraste var att i över ett år vara skild från sin femåriga dotter Yvette. Ibland förde nya agenter med sig foton, men naturligtvis kunde de bara delvis dämpa längtan.

Hösten 1944 kom Yvonne Cormeau hem. Alla hade inte samma tur. Av de 39 kvinnliga agenter SOE skickade iväg var det 13 som inte återvände. Förutom Cormeau ingick ytterligare tre kvinnor i den första grupp som tränades:

Yolande Beekman (1911-1944) – förrådd, tillfångatagen, torterad och avrättad med nackskott i Dachau.

Cecily Lefort (1900-1945) – förrådd, tillfångatagen, torterad och gasad till döds i Ravensbrück.

Noor Inayat Khan (1914-1944) – erbjöds att återvända eftersom alla radiooperatörer i hennes nätverk arresterats, men vägrade. Hon höll sig i rörelse och fortsatte sända. Till slut förråddess hon, togs till fånga, lyckades fly, fångades igen och avrättades i Dachau tillsammans med Beekman.

Jag hittade Yvonne Cormeaus historia på ett litet museum. Det visade sig sedan att den även fanns på Internet. Men i det ganska stora antal praktverk om andra världskriget som finns i min bokhylla, där har jag aldrig läst den.

6 kommentarer

Under Alfabrudar, Arkeologi/historia

Andra perspektiv, andra historier

Jag kan inte släppa det inslagna spåret utan började igår fundera på hur ett annorlunda historiemagasin skulle se ut. Uppenbart är jag inte ensam om tankarna – läste just Claes Carlsson-Klauzners blogg Med öga för historia och han hade redan en vision om ett upplägg för nytt populärhistoriskt magasin. Kul!

En sak som poängteras är perspektivet skall utgå från människan, inte från makten. Här känner jag som arkeolog igen mig, det är nämligen på den nivån, den enskilda människans, vi utför mycket av vårt arbete. Det som är fantastiskt med arkeologin är att materialet (=fynd och strukturer) på ett sätt är jämlikt. Det finns där, det är lämningar efter alla möjliga typer av människor och många olika liv. Sedan måste vi tolka det. Och ska jag (för ovanlighetens skull;o)) komma in på representation av kvinnor och män – så är även den jämlik. Kvinnorna framträder mycket tydligt i det arkeologiska materialet. På bosättningar syns faktiskt kvinnor ibland mer eftersom många metallfynd består av dräktspännen.

nne från Gilltuna-boplatsen i Västerås. Datering: 550-650. Källa: www.sau.se, fotograf: undertecknad.

Ett spänne från Gilltuna-boplatsen i Västerås. Datering: 550-650 AD. Källa: http://www.sau.se, fotograf: undertecknad.

Arkeologin som ämne är inte knutet till specifika tidsperioder. Jag var nyligen på ett seminarium där Neil Price, University of Aberdeen, talade om Peleliu 1944: the archaeology of a World War II battlefield in Micronesia. Här används alltså arkeologisk kompetens för att få fler perspektiv, att skapa fler bilder av ett av andra världskrigets blodigaste slag. Historien är skriven, som alltid av segrarna. Arkeologin kan fördjupa och förmänskliga det vi känner som foton och kartor i böcker.

Och inte förvånande finns det naturligtvis massor av andra perspektiv och därmed andra berättelser även när det gäller andra världskrigets slagfält. Det bodde människor på ön när slaget inleddes. Hur ser deras historier ut? De som var kvar hemma, oavsett om det var i USA eller Japan? Trots att seminariet handlade om slagfältsarkeologi och jag nyligen beklagat mig över krigsfixeringen i populärhistoriska framställningar satte det verkligen fingret på något mycket viktigt: det finns alltid andra perspektiv och därmed andra historier. Det vill bara till att någon rotar fram dem och berättar dem.

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Populärkultur

Den enkönade historien

Idag har jag semester. Därför sitter jag just nu inte på SAU:s måndagsmöte utan äter istället frukost framför min dator. Egentligen skulle jag kunna ta semester från att skriva här också, för igår postade Åsa M Larsson ett inlägg i sin blogg Ting och Tankar som pricksäkert tar upp precis det jag noterat under en längre tid: hur lite kvinnor det finns i populärhistoriska tidskrifter.

Jag tog till och med upp en diskussion med en redaktör för en sådan tidskrift på Bokmässan 2010. Exemplet jag lyfte fram var en artikel om livet i det antika Rom. Läsarna fick följa två romare under en dag. Naturligtvis var båda män. När det varit så enkelt att ta en av varje kön (jag ska se om jag kan hitta tidningen så kan jag fylla på med lite mer fakta). Exemplen är hur många som helst. Gå in i en affär, ta en populärhistorisk tidskrift – vilken som helst – och bläddra.

Populärhistoriska tidskrifter är ofta fokuserade på andra världskriget. Och då blir det ju män… eller inte? En stor tragedi som berörde miljontals människor över hela världen – var de alla män? Naturligtvis inte, men så som det framställs i populärvetenskapen och populärkulturen tycks det ha varit så. I det sistnämnda finns ändå undantag och jag får nu hissa BBC:s produktioner. När jag för några år sedan åter stiftade bekantskap med gamla kärlekar från barndom och tonårstid i form av klassiska engelska TV-serier så insåg jag hur oerhört väl utarbetade, klichéfria persongallerier de engelska serierna ofta hade redan då. I fallet andra världskriget hade vare sig BBC (t.ex. Sercret Army, 1977-1979) eller ITV (t.ex. Wish Me Luck, 1987-1989) inte alls svårt att göra bra action(!)serier med såväl kvinnor som män:

Hemliga armén - fortfarande det bästa jag någonsin sett om andra världskriget

En annan favorit, minns tyvärr inte den svenska titeln.

Mer behöver jag inte skriva om det här, Åsa gör det så bra. Men hennes sista mening, att bilda ett uppror på Facebook, fick ändå igång mina tankar. Åsa har ett mycket målande foto på ett tidningsställ med populärhistoriska och populärvetenskapliga tidskrifter. Och då tänker jag: kanske skulle man under en viss tid fotografera framsidorna av varje nummer som kommer ut av sådana tidskrifter. Sedan kan man göra en ”konstutställning” på Fejan och visa bilden av historien i Sverige, idag år 2011.

3 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Populärkultur