Jämställdheten i ridsporten en chimär?

I dagens Expressen finns en artikel av Nina Lekander med titeln ”Sittopp från damsadeln”:

”Rolf-Göran Bengtsson har just fått Jerringpriset och visat att ridsportens formella jämlikhet mellan könen – de tävlar på lika villkor – är en chimär. Bengtsson är bäst, men illustrerar att för en chans i eliten behövs de traditionellt manliga attributen makt och pengar.”

Jag har lite svårt att se poängen i att dra den i mitt tycke extremt långsökta slutsatsen att för att en manlig utövare av en kvinnodominerad sport vinner Jerring-priset är det bevisat att jämställdheten inom ridsporten inte existerar. På vilket sätt visar RGBs Jerringpris att jämställdheten inom ridsporten är en skuggfigur? Det är för mig en ej helt logisk slutsats. Jag kan inte alls se hur priset visar något om jämlikheten mellan könen i sporten.

Att ridsporten är mycket kostsam på högre nivåer råder det inget tvivel om, framför allt vissa grenar. Men har någon någonsin invänt mot detta? Att det tog så pass lång tid för Rolf-Göran Bengtsson, som i många år varit en av landets mest framgångsrika ryttare, var just bristen på ekonomiska resurser. Han lämnade landet för att ge sig själv bättre möjligheter och lyckades, även om det tog några år varav en del tillbringades på holländska landsortstävlingar. Om detta kan man läsa i en artikel i dagens DN. Rolf-Göran Bengtsson var visserligen gynnad så till vida att han hade hästar hemma på gården, men det var knappast fråga om några färdiga topphästar som köptes in, utan jobb som måste göras från grunden.

Rolf-Göran Bengtsson är sportsligt störst i svensk hoppsport just nu. Sätter detta de kvinnliga hoppryttarna i skuggan? Nej, jag tycker inte det.Och det är väl ändå så att svensk ridsports största affischnamn är en kvinna. För om den här damen fått Jerringpriset…

Malin Bayard och HM Butterfly Flip, ett ekipage som 2003 var rankat etta i världen. Bild från http://www.aftonbladet.se/sportbladet/ridsport/article13303623.ab

…hade nog den journalist som smällt till med rubriken ”Vem fan är Malin Bayard-Johnson?” ansetts sakna såväl hästar som boxinredning i stallet under barret.

Sedan är det mycket möjligt att ridsporten till viss del lider av samma fenomen som resten av samhället, bl.a. i fråga om att kvinnor tenderar till att dra ett större lass på hemmaplan och att en del kvinnliga stjärnryttare därför faller bort, men det är inte ett problem specifikt inom sporten – det är ett samhällsproblem.

Ridsporten faller ofta offer för den struktur som väljer män framför kvinnor, men jag kan inte tycka att Lekanders okritiska utnämnande av Rolf-Göran Bengtsson som ett exempel på detta är rättvist eller väl underbyggt. Problemet visar sig främst på andra sätt. Till exempel i hur mycket uppmärksamhet som media ger och hur mycket pengar som satsas av kommuner. För visst är det alltid viktigare att grabbarna får sin hockeyhall än att tjejerna får sitt ridhus? Och inte är kvinnor lika viktiga som män när det gäller vilken sport som är ”bäst”?

Ridhus är inte alltid en självklarhet. Och för de som bara har möjlighet att rida en gång i veckan finns det inte på kartan att skippa det hela bara för att det snöar lite.

Så än en gång, detta med att ridsport inte är en sport och att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset tack vare en kupp: Jerringpriset röstas fram av svenska folket. Jag är en lönnfet, medelålders, avdankad hobbyryttare. Innan jag tog paus i mitt hästliv sysslade jag med hästar i trettio år och hade egna i femton. Visserligen har jag garanterat tillbringat större del av mitt liv i stallet än framför TV:s sportprogram eller tidningarnas sportbilagor, men jag har fräckheten att påstå att jag har lika stor rätt att rösta på den idrottare jag tycker gjort en stor prestation som en lönnfet, medelålders manlig sportintresserad individ som kan alla resultat utantill och inte lämnar soffan när det är OS.

Är det såhär man skall se ut för att var med och rösta fram Jerringpristagaren utan att anses delta i en kupp?

Det finns säkert många olika jämställdhetsproblem även inom ridsporten, men jag hävdar att förutsättningarna för sporten i sig är jämställda. Man tävlar på lika villkor. Däremot har individer har olika förutsättningar och möjligheter, precis som i alla sporter. Jag kan inte tala för hur hela ridsporten, men att ta upp Rolf-Göran Bentssons seger som ett exempel på att kvinnor missgynnas även i ridsporten gynnar vare sig sporten eller jämställdheten.

Ester Stace hoppar 1,98 i damsadel vid en tävling år 1915. Så länge damsadel användes hade man separata klasser för kvinnor. Bild från Wikimedia Commons.

Ridsporten – den ultimata provokationen?

Jag spinner vidare på gårdagens tråd. Fortfarande har jag inte mer än fluktat som hastigast på de mängder av hatfyllda inlägg som idiotförklara Rolf-Göran Bengtssons Jerringprisvinst och ridsporten som helhet. Jag blir helt enkelt alldeles för less på att återigen läsa samma argument från okunniga människor, varav en del är sportjournalister. En fråga som dock fascinerar mig är: varför rör ridsporten upp så mycket känslor hos många ”sporttokiga”?

Som jag skrev igår tror jag att argumentet att hästen egentligen gör jobbet bara är en undanflykt. Motorsport bemöts inte alls på samma sätt. Nej, istället är jag mer och mer övertygad om att ridsporten genom sin natur och sin organisation utmanar många människors uppfattning om hur sport skall vara. Ridsporten rubbar cirklarna och bryter gränserna – och är därmed farlig och skall bekämpas. Detta görs genom förlöjligande.

Hur menar jag då? Jo, det faktum att män och kvinnor tävlar på samma villkor och att könsfördelningen inom sporten på toppnivå är hyfsat jämn är i sig en oerhörd utmaning inom den annars tudelade idrottsrörelsen där kvinnorna i princip alltid spelar andrafiolen. Inom ridsporten är det fullständigt irrelevant vilket biologiskt kön utövaren har, om h*n är bi-, homo-, hetero- eller transsexuell. På tävlingsbanan är klädseln densamma, möjligen med undantag av kavajernas skärningar men det är nog lika ofta individuellt utformat nu för tiden.

I klippet nedan syns Leslie Burr Lenehan på Mc Lain under WC-finalen i Göteborg 1986. Hon vann.

 

Jag var där och såg för första gången live kvinnor rida i de röda kavajer som i Europa var strikt manliga. Tjugofem år har gått och gränserna har flutit ut. Idag kan hoppkavajerna ha precis vilken färg som helst. Det biologiska könet är utsuddat. Att vara gay är accepterat. Uppmärksamheten som ges vinnarna är inte mindre till de kvinnliga än de manliga ryttarna. Och det här, det är något som skrämmer. För tänk om det vore en bild av samhället? Att ryttare sedan är många och att de på gräsrotsnivå är främst kvinnor – kvinnor som själva hanterar stora djur, kvinnor som självständigt diskuterar med hovslagare och veterinärer, kvinnor som backar tunga släp med kaffekoppen i en handen (om någon av mina gamla stallkamrater läser det här dog de förmodligen nu, men ok – just det där gäller inte mig!) – huga! Nej, bättre att förlöjliga och tiga ihjäl denna sport, trots att den råkar vara en av landets absolut största! Och precis som med yrkesvärlden: när kvinnodominansen kommer sjunker statusen.

Naturligtvis sticker machokulturen och kvinnoföraktet fram sin fula nuna även i hästvärlden ibland. Men på det hela taget kan man väldigt ofta mötas över könsgränserna just som ryttare och hästintresserade. För några år sedan var jag på en resa till Portugal för att titta på hästar. Här, i den ultimata macho-ridsportens (d.v.s. tjurfäktningens) hemland, träffade vi många män och enstaka kvinnor som födde upp och arbetade med hästar. De hade alla ett visst intresse av arenan – tjurfäktningsarenan – men framför allt av hästar, avel och ridkonst.

Hoppsan! Kvinnor kan, även i tjurfäktning. Och det utan träns. Jag har faktiskt sett en ung flicka i en gatutjurfäktning från mitt hotellrumsfönster en natt i Golega, Portugal. Det här är Patricia Pellen på lusitanohingsten Opinioso. Bild från http://www.horsemagazine.com/thm/2010/07/the-horses-of-portugal-%E2%80%93-part-2-%E2%80%93-the-breeders/

Sammanfattningsvis: jag tror att det fullständiga hat mot ridsporten som vissa idioter spytt ut de senaste dagarna beror på en sak: de är rädda! Deras världsbild rubbas när män och kvinnor tävlar på samma villkor och när en 49-årig företrädare för en mycket kvinnodominerad sport röstas fram till överlägsen vinnare av Jerringpriset. I en krönika på Hippson.se drar Petra Andersson samma slutsats. Plötsligt steg Ridsporten fram och visade musklerna. Och journalisterna, med Aftonbladets (jag tänker inte länka till den blaskan – jag tänker aldrig mer gå in på sidan!) flaggskepp i täten och börjar nedvärdera, förlöjliga, bespotta. Reaktionen från ridsportens sida blev dock inte undfallande. Och jag hoppas och tror att detta faktiskt för något gott med sig, för nu är det dags att börja ställa krav! Varför ska vi krypa för sportjournalisterna? Varför ska vi stå ut med spott och spe? Vi är många! Som Annelie Lundkvist skriver i sin blogg på Hippson.se – det är möjligt att vi faktiskt skall tacka för uppmärksamheten!

Det har aldrig belagts, men enligt sägnen sade amiral Isoroku Yamamoto efter det framgångsrika anfallet på Pearl Harbor något i stil med: ”Jag fruktar att det enda vi lyckats göra är att väcka en sovande jätte och fylla honom med fruktansvärd vrede.” Han fick rätt. Reaktionerna från vissa sportjournalister och andra sportintresserade på Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris kan mycket väl få samma effekt.

Så – vi tackar!

Bild från Wikimedia Commons.

Och – ett litet P.S.

Lasse Anrell, journalisten som tyckte att Rolf-Görans häst skulle haft priset, fortsätter idag sitt dravel. Han snackar om kupper. Att det hela var en kupp. Det behövs ingen kupp! Vi ryttare är så många att vi själva kan lägga väldigt många röster. Sedan finns det nog en hel del sportintresserade som inte enbart är insnöade på fotboll och hockey, utan känner igen en god prestation och en bragd när de ser den! Anrell skrev som han gjorde för han vill dra ner brallorna på ridsporten. Varför då? Av vilken anledning? Och på vilket sätt? RGB har vunnit EM och är etta på världsrankingen. Man kan knappast säga att prestation saknas.

Dock visade det sig (naturligtvis) idag att tomma tunnor skramlar mest. När Anrell efter att ha utmanats av en ryttare tog sig upp på en av Huvudsta ridskolas hästar var det skritt som gällde. Han skulle hoppa en bana (för det är ju ändå hästen som gör jobbet, så hur svårt kan det vara?), men det blev att skritta över en bom 15 cm över marken. Nu har det bildats en Facebookgrupp som verkar för att Anrell skall vara med i stjärnornas hoppning på Globen i november. Då har han tid att lära sig lite. Det kan faktiskt bli intressant att se hur en tidigare fnysa-på-näsan-åt-ridsporten-person förändras när han får insikt. Dessutom kan han säkert få kul i Globen. För kommer han dit – så kommer publiken att applådera. Ridsportfolk är nämligen sportsliga. Ingen risk att någon kastar ägg på honom. Även om vi nog till mans önskar att han kunde vågat liiiite mer idag – så han haft ordentlig träningsvärk imorgon!

OCH – vad ser jag? I senaste uppdateringen av Tidningen Ridsports webbupplaga av eventet konstaterar Anrell:

”Om nu Jerringpriset speglar vad det svenska folket tycker ska det kanske inte bara vara fotboll och ishockey på sportsidorna.”

Kan man ana en liten, liten insikt? Eller gör han bara vad som helst för att slippa Globen? D.S. (Om någon undrar varför jag lade det här i ett PS är svaret att jag inte är helt nöjd med att falla in i en för mig väldigt raljerande ton, men jag kunde faktiskt inte låta bli!

Ridsporten och jämställdheten

Igår var det en stor dag för svensk ridsport när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Han gjorde det i överlägsen stil med den största vinstmarginalen någonsin och fick sammanlagt 44 % av rösterna.

RGB och Ninja La Silla efter triumfen i EM. Bild från http://www.hippson.se/blogs/TetteNyman/em-guld.htm

Naturligtvis var det många ryttare som röstade – och vi är många. Jag räknar mig dit, trots att min egen ridning sedan några år ligger på hyllan. Är man hästmänniska så fortsätter man att vara det ändå trots uppehåll. Ridsporten anses vara ”liten”, men har sedan många år innehaft en pallplats bland Sveriges sporter sett till antalet utövare. Dessutom tror jag att det finns ett stort mörkertal. Jag slutade 2005 men då var det säkert tio år sedan jag fanns i någon statistik, fast jag alla dessa år hade en eller två hästar och red 4 – 5 gånger i veckan. Dock var jag inte medlem av någon klubb och fanns därför inte i några register. Det finns många, många ryttare som är som jag var. Hängivna hästmänniskor som har hästarna och ridningen som en livsstil, men inte är registrerade. Alltså är ridsporten sannolikt ännu större än vad siffrorna visar.

Igår vann RGB, idag gnäller många av Sveriges sportjournalister. De känner inte till mannen, han talar skånska, det är en överklassport (haha!), det var väl gud bevars småflickor som röstade, hästen gjorde jobbet o.s.v. (den sistnämnda kommentaren är ganska lustig – den dyker ständigt upp i ridsportsammanhang, men banne mig aldrig när det gäller motorsport eller segling). Jag tänker inte citera någon av de sportexperte/besserwissers som på detta sätt idiotförklarar 44 % av de som röstade. Istället konstaterar jag att det finns de som har fattat galoppen, t.ex. Expressens Johan Orrenius som i sin krönika konstaterar:

”Det är en sport jag vet ganska lite om. Jag kan garantera att ingen av er som röstade fram segraren ingår i min bekantskapskrets. På jobbet har det då och då grymtats när vi har gett gott om sidutrymme till RGB:s framgångar. Hur många bryr sig om ridsport, liksom?
Väldigt många bryr sig om ridsport. Ännu en nyttig påminnelse: Idrotts-Sverige är betydligt mer än bollar, puckar och fästvalla.”

Japp, det är det. Sportjournalister, tugga nu i er vad Johan Orrenius skriver – väldigt många bryr sig om ridsport! Det är en av Sveriges absolut största sporter. Det finns ytterligare några journalister som ser det löjliga i drevet, t.ex. Elin Kvist på Nyheter 24 och Elisabet Hoff på Aftonbladet.

Det här är en blogg som främst riktar sig på historiska saker, så hur är det då med ridsportens historia? Jag tänker inte göra någon lång sammanställning, men kan konstatera att människan, vad alla förståsigpåare än säger, mycket länge har tävlat med hästar. Och ja – det tävlades med hästar i de antika olympiaderna.

Hästkapplöpning kom med på det olympiska programmet redan 680 f. Kr. Bild från Wikimedia Commons.

Idag är ridsporten framför allt en kvinnosport i norra Europa, för att vara manligt dominerad söder om Alperna. Jag undrar i mitt stilla sinne om de som sitter och tycker att ridsporten är töntig och löjlig känner till något över huvud taget om sportens historia. På Iberiska halvön, finns det andra yttringar av sporten vi inte ser här uppe:

I Portugal har den gamla stridsridningen, som troligen gick tillbaka till romersk tid, bevarats genom den uppsuttna tjurfäktningen. Bild från http://www.hurstwoodlusitanos.co.uk/id1.html

Kanske är det den sista europeiska resten av vad ridkonsten och i förlängningen ridsporten en gång sprang ur i Europa – nämligen stridsridning. Inledningsvis var sporten, långt in på 1900-talet, så krigiskt inriktad att den absoluta majoriteten av tävlingsryttarna var militärer. Detta höll i sig fram till efter andra världskriget då nya vindar blåste.

Vid OS 1952 i Helsingfors tilläts kvinnor tävla i dressyr, men inte i hoppning och fälttävlan. Den första kvinnliga olympiska medaljören var Lis Hartel, Danmark på Jubilee. Hon hade vid 23 års ålder förlamats av polio nedanför knäet och fortsatte att rida mot sin läkares order. I Helsingfors tog hon och Jubilee silver (undrar om det hade ansetts vara en bragd?), något de upprepade i Stockholm fyra år senare.

Dressyrmedaljörerna i Stockholm 1956: Lis Hartel - Jubilee, DK (silver), Henri St Cyr - July, SWE (guld) och Liselott Linsenhoff - Adular, BRD (brons). Bild från http://www.chinadaily.com.cn/olympics/2007-07/27/content_6003198.htm

I Stockholm fick hoppningen sin första kvinnliga medaljör. Engelskan Pat Smythe tog brons i lag på Flanagan. Hon var då sedan flera år en av Englands ledande hoppryttare. Hon har skrivit flera böcker om sitt liv med sina hästar (och även ”hästböcker” för ungdom). I de självbiografiska böckerna får man en god inblick i den moderna hoppsporten i sin linda på 1950-talet.

Pat Smythe på OS-hästen Flanagan. Bild från http://www.janebadgerbooks.co.uk/ponybooksfile2/patsmythe.html

FEI, det internationella ridsportförbundet, tillät alltså inte kvinnligt deltagande i hoppning 1952, man hade röstat mot året före. Fälttävlan hade inte ens diskuterats. Jag undrar – funderade man någonsin på att separera klasserna vid mästerskapen? Damklasser fanns vid internationella hopptävlingar länge (kanske finns det ännu?). När jag som nybliven hästälskare storögt tittade på hoppning på TV i mitten av 70-talet var daminslaget ganska litet i världstoppen. I princip bestod det av två engelskor: Caroline Bradley och Liz Edgar. Sedan, omkring 1980, kom en revolution – amerikanskorna dök upp. Iförda röda kavajer (europeiska kvinnliga ryttare red aldrig i röda kavajer!) blåste de in – och vann. Och med tiden blev även hoppningen betydligt jämnare könsfördelad.

Vad berodde det på att man aldrig valde att dela klasserna för män och kvinnor? Kanske för att hoppsporten till viss del föddes ur en situation då båda könen deltog och red tillsammans – den klassiska jaktridningen.

The Fox Hunting Scene: The Run. Målning av William Henry Buck (1840 - 1888). Bild från http://americangallery.wordpress.com/category/buck-william-henry/

Någonstans fattades ett beslut: i ridsport tävlar män och kvinnor på lika villkor. Ett beslut som jag idag faktiskt känner stolthet över, även om jag bara är en avdankad hobbyryttare som tillfället inte rider (men – You can check out any time you want, but you can never leave). Och här tror jag vi har nått anledningen till att de ”seriösa” sportfånarna och sportjournalisterna tycker att ridsporten inte är någon riktig sport. Den ställer deras bild av hur män och kvinnor skall separeras inom sport på ända! De manliga ryttarna som utan att skämmas tävlar mot tjejerna utmanar mansbilden hos de krakarna som sitter i sofforna och bakom sina datorer. Och därmed är ridsporten farlig. För vad kan det annars vara?

Hästen gör jobbet? Nja, motorsport verkar ju vara ok. Ingen klagade väl när Tony Richardsson vann Jerringpriset?

Allmänt kvinnoförakt och ridning är en kvinnodominerad sport? Inte i det här fallet. Kvinnliga idrottare ”tillåts” vinna. Däremot att kvinnor, och kanske en hel del unga kvinnor, engagerar sig och röstar på en man runt de femtio och som inte ser ut som en tonårsidol – det är naturligtvis oroande. Då är de 13-åriga tjejer som inget fattar. Hade de istället haft den goda smaken att rösta på någon ung hunk, då hade de kanske varit ok.

Ridsporten är en överklassport? Tja, kanske spelar det roll men visst finns det väl en hel del golfare som uppskattats? Klagades det när Annika Sörenstam fick Jerringpriset? Jag minns inte.

Nej, i vissa kretsar är något extremt provokativt med ridsporten. Och som sagt – jag tror att den jämlikhet som finns i själva tävlandet är en viktig del i det. Och därför idag – HURRA för alla ryttare av båda de biologiska könen! På detta sätt är vår sport i frontlinjen, det är därför etablissemanget tiger.Och allra mest – stort grattis till Rolf-Göran Bengtsson! I sommar är det OS. Vad sjutton, man skulle kanske åka dit? Det vore trevligt och inte behöver man oroa sig för huliganer heller!

Rädsla och feghet – den nya tidens ideal?

Jag gillar äventyrs- och actionfilmer. Ser dem med stort nöje som ett tidsfördriv. En trevlig stund framför datorn. Ibland kan jag kanske irritera mig över att hjältarna, som vanligen är män, är mycket lika varandra. För vad är det egentligen för skillnad på Indiana Jones och John McClane?  Det är schyssta snubbar som kan ta en hel del stryk och som ibland måste överskrida lagens gränser för att do the right thing, rädda världen och göra den till en bättre plats för alla människor.

Sigourney Weaver som Ellen Ripley, protagonisten i Alien-sviten. En av de första kvinnliga actionhjältarna. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ellen_ripley.jpg

Trots att variationer finns är hjälte-stereotypen gammal som gatan. Vi kan härleda den genom historien. Även om alla dessa hjältar och hjältinnor, från Akilles och Jeanne d’Arc till Eowyn och Harry Potter,  skiljer sig på vissa punkter finns en minsta gemensamma nämnare. En hjälte, verklig eller fiktiv, har stort mod. I den mån de är rädda, övervinner de rädslan för att inte låta den styra sina handlingar. Det är i hög grad det som gör dessa karaktärer och i viss mån historiska personer till hjältar. Mod, oräddhet och handlingskraft har länge ansetts vara attraktiva egenskaper värda att eftersträva.

Därför förvånar det mig extra mycket att ett antal Internetanvändare den senaste tiden utan tvekan visar prov på rädsla och feghet på nätet. Kanske förlitar de sig på anonymiteten? I sig gör det dem ännu fegare, att de inte vågar stå för det hat de spyr ut. Dessutom misstänker jag att de trampat i klaveret, för idag är man ytterst sällan anonym på nätet. Väldigt mycket går att spåra.

Ett antal debattörer som kommenterar artiklar på DN:s hemsida lyckas naturligtvis vända den tråkiga historien med den 11-åriga flickan som tvingades av tåget till att allt är invandrarnas fel. Rasistiska kommentarer haglar. Jag anmälde faktiskt en av de värsta där kränkande uttryck användes och skrev i meddelandet att jag ansåg att DN borde överväga polisanmälan. Efter tragedin i Norge kunde man kanske förvänta sig att högerextrema, rasistiska debattörer skulle tänka ett steg extra innan de spyr ut sitt hat på nätet. Även om de inte har planer på att ta till våld själva är det uppenbart att sådant ger näring till andra, som kan tänkas ta till våld – och gör det. Men nejdå. Inte har de lärt sig något. Och jag börjar undra, är det inte dags att ta krafttag mot denna typ av diskussioner snart? Självklart har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Men betyder det verkligen att man har rätt att skriva fördomsfulla, hatiska kommentarer på landets stora tidningars diskussionssidor? Av en enda anledning: att man själv är en rädd stackare!

Samma sak när det gäller genusinriktade diskussioner. I dagens Svenska Dagbladet läser jag om discjockeyn Towa Wellton som ville starta en debatt på Facebook om könskvotering inom discjockeybokningarna. Hon ville starta en debatt. För det har hon mottagit flera dödshot via mail och även fått anonyma telefonsamtal mitt i natten! Vad är det för fel på folk?

Feministiskt Initiativ i Västra Götaland drar samma parallell som jag. Hatet är detsamma och en del av de citat som finns i bloggen får mig verkligen att lyfta på ögonbrynen. Hat kan bero på flera saker. Men jag tror att det vanligen har två huvudingredienser: rädsla och okunskap. Är det det 21:a århundradets nya ideal?

Om någon som kan tänka sig göra en sådan sak eller skriver hatfyllda inlägg på nätet till äventyrs skulle läsa det här så undrar jag: vad är du rädd för? I en kultur där ridderlighet och mod så länge har varit utmärkande för en hjälte fascinerar det mig att så många inte drar sig för att visa sin feghet offentligt.

Filosofen och matematikern Hypatia (ca 360 - 415 AD), mördad i Alexandria av en kristen mobb som menade att hon bedrev omstörtande religiös verksamhet. Detalj från Rafaels målning "Skolan i Aten (1509-1510), Vatikanen. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Hypatia_Raphael_Sanzio_detail.jpg

Kvinnoporträtt på SVT och andra ställen

Jag har ingen TV (vilket enligt många, speciellt telefonförsäljare, är mycket märkligt). Men som tur är så finns ju SVT Play. Ikväll är det premiär för serien Enastående kvinnor på SVT. Den skall jag definitivt följa.

Eftersom den svenska historieböcker för skolan marginaliserar kvinnan är det skönt att se att det finns andra vägar där kvinnor i historien lyfts fram. För det behövs! Unga människor behöver förebilder av båda könen. Dessutom anser jag att den enkönade bilden är historieförfalskning. Fram för fler alternativa berättelser, de finns där. Och de är lika viktiga.

En viktig roll i historieberättandet har självklart museerna. Jag skrev tidigare här i bloggen om att jag Kulturdepartementet avsatt pengar för att öka jämställdheten inom kulturområdet. Historiska museet (SHM) håller i arbetet när det gäller museerna och avstamp var en hearing på SHM i förra veckan. Jag var där och har skrivit om mina intryck i SAU:s blogg. Projektledaren Katty Hauptman Wahlgren, museichef Lars Amréus och SHM:s forskningschef Fredrik Svanberg har också bloggat om dagen.

Första gången jag såg den här filmaffischen tänkte jag att det ofta är så män och kvinnor visas i installationer på museer. Som stjärna och birollsinnehavare.

Ingen tror nog att arbetet kommer att bedrivas på en räkmacka, men de allra flesta tyckte att initiativet var mycket bra. Och snabbt gick det. Heja projektgruppen! Trots det hade jag en viss bitter bismak i munnen när jag gick därifrån. Vi var många som var där, föreläsningssalen var full och så många stod på kölistan att föredragen sändes via webb-TV så att fler kunde ta del av vad som sas. Men jag kände ändå att några saknades.

Kan man till exempel inte förvänta sig att de nationella museerna skall inse att det här är viktigt och ha med minst en representant? Flera hade det, medan andra saknades. Var fanns Nationalmuseum? Jag misstänkte redan när jag såg utställningen Lust & Last i påskas att genusfrågor och alternativa perspektiv inte stod så högt i kurs under taket där. Mycket riktigt hade detta ”Sveriges ledande konst- och designmuseum” (enligt hemsidan) ingen representant vid hearingen. Statens museer för världskultur består av Etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Världskulturmuseet. Jag hittar endast Etnografiska i deltagarlistan. Jämställdhet innefattar jämlikhet vilket i sin tur knyter an till dekolonialisering. Således kan man tänka sig att hearingen vore högintressant för alla dessa museer.

En av de enligt mig mest tankeväckande föredragen hölls av Anna Samuelsson, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala Universitet. Men samma universitets eget museum, Museum Gustavianum, fanns inte representerat.

Det vi såg nu var det första mötet inför kommande arbete. Det gick snabbt och det kan vara en anledning till att många av de som ”borde” vara där saknades. Jag hoppas att det var fallet snarare än att några av Sveriges viktigaste museum inte tycker att jämställdhetsfrågorna är något som berör dem. För ingen kan väl tro idag, 2011, att en utställning saknar budskap vid sidan av det som verken själva innehåller? Inte kan väl någon tro att insamlandet, vad man väljer att visa och hur man visar det färgas av ett antal människors olika glasögon?

Neeeeej! Eller?

Det behövs fler Cate Archer

Jag läste en intressant artikel på nätet från Göteborgs universitet härom dagen. Titeln var ”SÖKES: Påklädd hjältinna med stark vilja”. Ämnet var den stora manliga dominansen, bland såväl spelskapare som protagonisterna i dataspelsvärlden.

När jag arbetade med min avhandling och åren direkt efter spelade jag ganska mycket dataspel. Det var en tid då jag tyckte det var helt normalt att arbeta tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan. Naturligtvis behövdes lite avkoppling och den fick jag dels genom mina hästar, dels genom att då och då kliva in i en helt annan verklighet och förlora mig i ett spel. Jag har alltid varit ganska förtjust i skjuta-spel, gärna i kombination med viss problemlösning. Jag har väl gått igenom ganska många.

I massan av Arnold look-alike-hjältar, diverse meniga soldater under WW2, Indiana Jones och mer eller mindre realistiska spioner stack ett spel. Förutom en härlig humor och story, skitsnygg grafik och riktigt varierande uppdrag så var det trevligt att dels bli anfallen av kvinnliga skurkar (som en hel klan med dam-ninjor och en joddlande, karatekunnig tyrolarbrud), dels att identifiera sig med den här protagonisten:

Cate Archer som hon ser ut i No One Lives Forever 2 - det hittills oöverträffade förstapersonsspel som jag har ägnat mig åt.

No One Lives Forever (NOLF) utspelar sig på 1960-talet. Hjältinnan Cate Archer är f.d. inbrottstjuv och för UNITY, en hemlig, engelsk organisation som övervakar världsfreden. När hon skickas ut på uppdrag är hennes överordnade inte helt positiva. Cate är UNITYs första kvinnliga agent och sänds iväg i ett nödläge efter att flera av hennes kollegor mördats.

Enligt Wikipedia var NOLF från början tänkt ha en manlig hjälte. Spelutvecklarna ändrade eftersom det blev för många jämförelser med James Bond-spel. Och det blev en del av ett framgångsrecept. NOLF blev en braksuccé, både hos kritiker och spelare. Tydligen funkade det utmärkt med en kvinnlig protagonist och det utan att hon klädde av sig i tid och otid eller hade en massa manliga beskyddare. Även om det förekommer män i spelet och Cate har diverse medhjälpare (den ene mer absurd än den andre!) så är det ingen tvekan vem som är hjältinna eller huvudperson. För egen del – det är länge sedan jag köpte ett dataspel, men om NOLF 3 skulle produceras, då jäklar! För vem vill inte susa runt med Cate i härliga 60-talsmiljöer, hoppa över raviner med snöskotrar (och misslyckas 333 ggr till man upptäcker att det finns en bro alldeles bredvid…) och dessutom vara klädd i härligt, utstuderat 60-talsmode?

Cate Archer är inte den enda eller ens första kvinna som spelat huvudrollen i ett storsäljande spel. Hon är inte ens den mest kända. Den titeln bör nog tillfalla en kvinna som har samma yrke som undertecknad:

Lara Croft i Tomb Raider.

Nu gör jag kanske Tomb Raider orättvisa, men det är som jag minns det inte i närheten av att vara så bra som NOLF! Framför allt är det rätt tröttsamt med den avklädda hjältinnan. Ok, inte för att speciellt många arkeologer ser ut som Harrison Ford, men Indiana Jones kläder är realistiska jämfört med Lara Crofts! Måste kvinnor vara avklädda jämt och sant? Det är såååå tröttsamt och vad är syftet? Spelar folk Tomb Raider för att Lara har D-kupa?

Oavsett Lara Crofts kläder är både NOLF och Tomb Raider bevis på att det är möjligt att göra spel, extremt framgångsrika sådana, med kvinnliga huvudpersoner. Frågan är om de måste vara vad jag kallar Robin Hood-varianten, d.v.s. en story där alla är (muntra) män men man har tagit med en kvinna som någon form av alibi + möjlighet att få lite romantik (i syfte att locka kvinnor?). Det konceptet är extremt vanligt när det gäller filmer i historisk miljö som utspelar sig under medeltid och tidigare. Gladiator (som jag tycker är en jättebra film) är ett typiskt exempel. Massor med män, en kvinna (Lucilla) som tycks vara med mest för att tillföra lite romantik och känslomässig svaghet. I en annan har ironiskt nog en kvinna i huvudrollen:

Agora handlar om filosofen och matematikern Hypatia. Bortsett från henne fanns det tydligen knappt en enda kvinna i det senantika Alexandria – om man ska tolka filmen bokstavligt.

NOLF är inget Robin Hood-spel. En annan storsäljare som inte heller faller i den fällan är Baldur’s Gate, som har fått flera uppföljare. Spelet är ett fantasy/rollspel och har av och till röstas fram som ett av de bästa spelen. Som alltid i rollspelssammanhang skapar man själv sin karaktär. Kvinna eller man spelar ingen roll (haha, där hamnade jag i sällskapet för dåliga ordvitsar!), dina möjligheter är desamma. Likaså har jag uppfattat könsfördelningen som ganska jämn bland de fasta karaktärer man möter under spelets gång. En av de viktigaste är din syster Imoen. Och en av de bästa krigarna är faktiskt halv-alven Jaheira:

Jaheira som hon ser ut i Baldur's Gate 1. Ibland blir hon riktigt sur även på dig. Därför orkade jag aldrig med henne, medan min dåvarande sambo hade henne som en favorit!

Visst är vissa av kvinnorna i Baldur’s Gate ibland ganska avklädda. Men det är vissa av männen också. Framför allt tycks det vara kopplat till de som är krigare. Då är det mycket läder, nitar och åtsittande saker här och där oavsett kön. Just klädedräkten tycks höra samman med roll likaväl som kön. Magiker har t.ex. ofta långa rockar/klänningar.

Michelle Pfeiffer som jäkligt ond häxa i Stardust (2007), en fantasy-film där man även får se Robert de Niro som tuff piratkapten som älskar att klä sig i kjol och dansa cancan. Underbart!

Några av spelen från det tidiga 2000-talet hade alltså kvinnliga protagonister eller stort inslag av kvinnliga figurer. Trots det, att det uppenbart säljer utan att kvinnor objektifieras, tycks det vara långt kvar. Det är lite som serier. Att det funkar med kvinnliga seriehjältar borde vara tydligt eftersom en av de absolut största, när det gäller realistiska äventyrsserier, faktiskt är kvinna.

Modesty Blaise, här i Romeros version. Bild från The London Evening Standard.

På något sätt kan jag inte låta bli att tänka på Modesty Blaise när jag ser Cate Archer. Kopplingarna är så uppenbara, även om Modesty Blaise är en mer allvarlig och studtals svart serie och NOLF ett glittrande, humoristiskt actiondataspel. Det är inte bara 60-talsmiljön, det finns även andra beröringspunkter. Kanske är det att båda är kvinnor som från början stod på ”fel” sida lagen men nu använder sina erfarenheter att göra gott?  Trots att hon ibland klär av sig bryter Modesty på många sätt könsrollerna. Ibland tror jag nästan att hennes skapare Peter O’Donnell lät Modesty klä av sig på ett sätt som medvetet avsexualiserade situationen. Ungefär som en bild från 90-talet på Madonna där hon står naken och liftar med en cigg i munnen och en handväska i handen (och googlar man så hittar man den). Det är inte enbart en fråga om hur mycket eller lite kläder utan om vad det är för karaktär och vilka situationer.

Den fråga man måste ställa sig är: när ska spelmakare, serieskapare och andra kreatörer av mansdominerad populärkulturella yttringar börja se kvinnor som en köpstark grupp? Det finns en uttalad oro att om en kvinna är upphovsman, exempelvis till en bok, är det ”bara” kvinnor som vill läsa. ”Bara” 50 % av befolkningen. Hm. Denna tankevurpa har resulterat i att en av det senaste decenniets absolut mest framgångsrika författare – worldwide – publicerats under ett könsneutralt namn där hennes förnamn reducerats till initialer. Ja, jag tror många vet vem jag menar: Joanne Rowling, mer känd som J.K. Rowling – författaren till Harry Potter. Refuserad av tolv förlag… and we know the rest.

Vilka ämnen är ”seriösa” i svensk litteratur?

Sveriges största Internetforum för hästrelaterade diskussioner heter Bukefalos och har funnits i femton år. På statistiksidan kan vi läsa att Bukefalos i november 2010 hade 438000 unika besökare, 958000 besök och 6,4 miljoner sidvisningar. Det är verkligen inte dåligt, men så är ridning och en av Sveriges tre största sporter och den största kvinnosporten. Inte helt oväntat är andelen kvinnliga användare på Bukefalos mycket hög, men är de bara hästtokiga tjejer (om nu något skulle vara fel med det)? Nej, en undersökning som gjorts på siten och som baseras på 1200 svar, visar att ca 60 % av användarna är över 25 år.

Igår postades ett inlägg i det forum som kallas för ”Senior” och som är till för allmänna diskussioner för användare över 25 år. I inlägget berättar en ännu ej namngiven författare att h*n fått ett manus antaget av ett förlag: en psykologisk thriller där huvudpersonerna har intresset hästar och ridning gemensamt. I den allmänt uppskattande diskussion som har följt kan man läsa hur användare blir glada över att det äntligen skall komma en hästbok för vuxna och författarens kommentarer om att förlaget var tveksamt till idén, men nu tagit boken.

Här kommer då frågan: varför  tvekan? Ridning är den största kvinnosporten, kvinnor läser mest böcker. Det borde väl vara ett givet vinstkoncept? Nej, så resonerar man inte. Böcker kan utspela sig i nästan vilken miljö som helst (arkeologivärlden är populärt, men research verkar ibland vara överskattat att döma av vilka grodor som förekommer). Men tydligen har de mycket olika miljöer som är knutna till hästar ett skimmer av löjets romantik. Hur många vuxna hästkvinnor är vi inte som ett antal gånger fått höra att ridning är något man nog ”kommer över”? Som om det var någon pubertal grej man håller på med och sedan lämnar bakom sig (vanligen när man träffar ”den rätte” eller får barn). På något sätt är det provocerande att så många kvinnor har en hobby/livsstil som tar så mycket tid och kräver så mycket självständigt arbete. Det är mer ok att rida som barn och sluta i tonåren. Själv slutade jag vid 39 års ålder (efter 30 år) av ekonomiska anledningar. Men jag betraktar mig ändå som en hästkvinna – en vuxen sådan. En av väldigt många. Nu, när jag för tillfället är borta ur hästvärlden, vore det verkligen roligt att läsa om den.

Jean M Auel har plockat upp det stora intresset som finns för hästar (och hundar) och elegant smugit in det i sina böcker. Det är en ett individbaserat berättande där Aylas djur framställs som personligheter, långt ifrån den mängd av hästar som förekommer i många historiska romaner, men där djuren som individer aldrig finns i fokus och där vi ofta inte ens får veta deras namn.

Den första hästkvinnan? I alla fall i fiktionens värld. Ayla kommer in i Hästarnas dal. Digital konst av KityKati727 (http://kittykati727.deviantart.com/)

Det finns ytterligare exempel på framgångsrika romaner som utspelar sig i hästvärlden: engelska Jilly Cooper har skrivit ett antal och de har sålt mycket bra. Dick Francis hade varit jockey när han började skriva och erfarenheterna av kapplöpningsvärlden användes i många av hans deckare. De stora försäljningssiffrorna hos dessa två författare tycker man borde tala sitt tydliga språk. Ändå tycks det vara svårt, mycket svårt för förlagen att tugga i sig att alla dessa människor som har hästar och ridning som en livsstil faktiskt även gärna läser romaner som utspelar sig i hästmiljö.

I mitt eget skrivprojekt har jag ett ganska stort inslag av hästar. Nu vet vi inte om (nej, NÄR!;o)) den boken kommer ut, men den har ju lästs av en hel del personer. Flera har framfört åsikten att det är intressant och roligt att läsa de delarna, men möjligheterna att publicera skulle nog öka om hästdelarna ströks ner. Och jag tror att det mycket väl kan vara sant. Men varför är det så? Varför är inte en sport, en kulturyttring, en livsstil som engagerar så många i vårt land ”rumsren” i skönlitteraturen?

Det återstår att fundera på, men jag har definitivt en teori.

Marie Antoinette på jakt (och som synes ej i damsadel!). Porträtt av Louis Auguste Brun de Versoix, 1783.

Ett tillägg:

”Ridning dras med sin gamla stämpel som snobbsport” brukar man förklara ointresset från media o.s.v. med. Jag har hört det så många gånger och jag tror inte på det. Istället är jag ganska övertygad om att den egentliga förklaringen ligger i att ridning idag har utvecklats till en kvinnosport. Och något som är så kvinnodominerat, det betraktas ofta som fånigt. Nu skulle jag verkligen välkomna fler män i ridsporten. Men inte för att höja statusen, för det är väl själve f*n att sådant skall ”behövas”. Men för att jag tycker om könsblandade miljöer och ridsporten verkligen har potential att vara en bra hobby för både kvinnor och män.

”Världens historia” – består av (vita, västerländska, heterosexuella) män?

Världens Historia är en tidskrift som ges ut av Bonnier Publications. Syftet beskrivs på s. 4 i nr 7/2011  enligt följande:

Målet för oss på Världens Historia är att förmedla de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien.

Trots att jag är luttrad reagerade jag vid första genombläddringen på hur få kvinnor som finns i tidningen. De är så få att jag blev frestad att räkna dem. Eftersom tidskriften är väldigt inriktad på krig (förmodligen anser redaktionen att krig, och främst europeiskt baserade sådana, är de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien) blev det svårt då många bilder visar ett oräkneligt antal män. Alltså räknade jag istället bilder med kvinnor, män och både kvinnor och män. Resultatet blev följande:

Bilder med enbart kvinnor: 13 st

Bilder med enbart män: 78 st

Bilder med både män och kvinnor: 10 st

Vad är det då för kvinnor som ändå enligt tidskriftsmakarna platsar bland de som bidrar till de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien? Den som får mest utrymme Anne Frank (s. 52-59), född 1929 och död i Bergen-Belsen våren 1945. Artikeln om Anne Frank bidrar för övrigt med sex av kvinnobilderna och två av de med både kvinnor och män i tidningen.

Ytterligare en kvinna kan sägas vara huvudperson, en mumifierad inka-flicka som sannolikt offrats till gudarna (s. 40-45). Agenten i berättelsen är dock inte flickan, som kallas för La Doncella, utan de manliga forskare som hittade henne 1999.

För övrigt möter vi ytterligare några namngivna kvinnor, faktiskt drottning Boudica som jag själv skrev om i ett inlägg 18 april. Det berättas att hon förlorade mot romarna och tog livet av sig, något som inte är fastslaget. En annan person som skymtar förbi i en notis om Tjernobyls anonyma hjältar är Ljudmilla Ignatenko, ”Brandmannen Vasilijs gravida fru” (s. 70). Vi delges den tragiska historien om hur Ignatenko förlorade sitt barn p.g.a. strålningsmängden hon tog mot när hon skötte maken. Men om hon anses vara en av Tjernobyls anonyma hjältar är jag osäker på.

I notisen ”Vad blev det av…” (s. 13) är Chiang Kai-Shek ämnet:

Chiang-Kai Shek och hans hustru höll Taiwan i ett järngrepp i 26 år.

Vad hustrun hette är tydligen inte intressant att berätta, hon var ju bara ett namnlöst bihang till sin make. Jag kan meddela att hennes namn var Soong May-ling, att hon var politiker och konstnär, levde till 105 års ålder och förefaller ha varit känd för sin egen skull. Men det är klart, till skillnad från Anne Frank, Boudica och La Doncella kan inte Soong May-ling med bästa vilja i världen göras till ett offer, något som de kvinnor som ges mer framträdande roller i Världens historia annars har gemensamt.

Song May-ling. Bild från Wikipedia.

En berättelse som kunde varit värd att brodera ut mer är t.ex. Miep Gies.  Jag vet inte, var det helt riskfritt att ge sig in i gömstället efter att tyskarna fört bort familjen Frank? Gies gjorde det i alla fall och förutom att ha tagit aktiv part i att gömma familjen var det hon och endast hon som räddade Anne Franks dagbok till eftervärlden.

Så var det då detta med världens historia. Jag är väl lite udda, men jag tycker att kvinnor är en del av världen. När man så konsekvent bortser från ett kön kan man knappast göra anspråk på att berätta världens historia. Det kan man inte heller om man ser allt ur ett västligt, ibland kolonialt perspektiv. Av de elva större artiklarna i tidskriften behandlar nio helt europeiska eller västliga ämnen. I en av de övriga möter vi franska kolonialister i Amerika. Vissa sammandrabbningar med lokalbefolkning finns med, men generellt berättas en historia om fransmän om än i Nya världen. Kvar finns artikeln om de offrade inka-barnen. Den är den enda som helt fokuserar på något som inte är europeiskt.

De kortare artiklarna ser till en början geografiskt mer spridda ut. Men det är en chimär. De östliga ryttarfolken vi får en översikt av – ja, de svepte ju in i Europa från 400-talet och framåt. Och vi får lära oss en del om Etiopien – eller i alla fall om hur Italien invaderade landet 1935. Under rubriken Världens brännpunkter presenteras Kurdistan, som väl är så nära Europa man kan vara utan att vara i Europa. Typ.

”Världen” känns geografiskt snäv. Och påfallande många av de aktiva vi möter är vita, västerländska män. Tidningens egen expertpanel, en kvinna och sju män (samtliga tycks vara av nordeuropeiskt ursprung), speglar ganska väl sammansättningen på de historiska personer som spelar huvudrollerna i artiklarna.

Till sist – ofta höjs röster mot önskemål och krav på jämlikhet i utställningar, böcker etc med att verken speglar källäget. Det finns inga källor som belyser annat än vita, västerländska, heterosexuella män får man höra. Det är fel. Källor finns, men man måste bemöda sig att ta fram dem och kan inte läsa i närmaste historiebok som står i hyllan. Magasin som Världens Historia skulle själva kunna hjälpa till att vidga vyerna med mycket enkla medel. Exempelvis ställs en läsarfråga ”Hur länge har vi haft egna flaggor?”. Som illustration till svaret används Edward Morans By Dawn’s Early Light.

Francis Scott Key får inspiration till att skriva The Star-Spangled Banner. Bild från Wikipedia.

Men om redaktionen velat hade de lika gärna kunnat ta den här, som är betydligt mer känd i Europa:

Eugène Delacroix - Friheten på barrikaderna. Bild från NE.

Eller det här roliga vykortet jag hittade på nätet.

Eller, om man nu inte vill ha symboler som svenska Moder Svea eller franska Marianne, så finns det riktiga, levande, synnerligen fysiska kvinnor att tillgå:

Jag menar, JES… nej, MADONNA, hur svårt kan det vara? (Jag googlade fram bilderna ovan på tio minuter.)

Men, om jag skall återgå till att vara seriös, så räcker det i längden naturligtvis inte med add women and stir som Sandra Harding så träffsäkert har uttryckt det. Historiesynen vidgas och delvis förändras i grunden. Men för mig är jag i nuläget ganska nöjd om vi kan uppnå add women (och andra etniciteter, sexualiteter…). På så sätt får de som intresserar sig för förfluten tid tillgång till många fantastiska historier. Nu är de dolda, för de passar inte i bilden.

Som de som läst hit räknat ut för väldigt länge sedan dissar jag detta nummer av Världens Historia. Tror jag ska föreslå att den döps om till Vita, Västerländska, Heterosexuella Mäns Historia i Europa och kolonierna. För det är vad det är.

Representativitet på museerna – på den politiska agendan!

Jag befinner mig fortfarande i någon form av baksmälla efter Lust & Last. Vanligen klagar jag ju på att man ser för lite kvinnor i de flesta situationer, museer inkluderat. Därför blev det något av en spiken-i-kistan-känsla att inse att för att kvinnor skall lyftas fram ordentligt på en stor utställning vid ett nationellt museum så krävs det tydligen att de ges en roll som går ut på att kvinnokroppen exponeras och till viss mån objektifieras.

Danaë och guldregnet av Adlof Ulrik Wertmüller har fått äran att utgöra framsida på museikatalogen till Lust & Last. Självklart är det en naken, ensam kvinna även på baksidan. Bild från Nationalmuseums hemsida.

Nu har jag faktiskt inget principiellt mot att man visar ett visst mått av exponerande konst vid en utställning som Lust & Last, det är helt rimligt. Men jag önskar att exponeringen av manskroppen fått större del av kakan. För naturligtvis finns det sådan konst också.

Rädslan för att visa män nakna tycks vara ett ganska sent fenomen – som håller sig in i våra dagar. Hur många filmer har man inte sett med nakna kvinnor, men där det råkar fladdra så lägligt framför det manliga organet? Men åter måste jag understryka: det finns konst även från de perioder som Lust & Last var fokuserad på som visar mannen i all sin manlighet (den könsliga då). Men den ska plockas fram också…

Vissa - som Michelangelo - fegade ju verkligen inte. Hans berömda staty David blev klar 1504 och stod till allmän beskådan ute på ett av Florens torg. Bild från Wikipedia.

Nå, tydligen är det inte bara jag som tycker att könsrepresentation i utställningar är ett problem. Kulturdepartementet har nu avsatt 17,5 miljoner för att öka jämställdheten inom kulturområdet och denna gång omfattas även museerna av satsningen. Av detta tillfaller en viss pott Historiska museet. Där har en projektgrupp redan tagit tag i saken och organiserat en hearing och workshop i slutet på maj.

Faktiskt känns det otroligt skönt! Jag har haft en liten hopplöshetskänsla efter Lust & Last.  Men kanske vågar man ändå tro på att möjlighet finns att ta ett steg mot utställningar som berör olika perspektiv, som bygger på reflektion och inte endast söker lättfunna ”sanningar”?  Som vågar flytta sig från skolboksnormen och belysa andra verkligheter?

Sådana utställningar behövs. Och jag tror att de visst kan locka stor publik. Men om inte de nationella museerna går i bräschen, vem ska då göra det?

Ett kärlekspar på ett centimeterstort guldbleck från Skandinavisk järnålder. De små blecken, som finns mellan ca 500 och 900, visar ofta erotiska motiv som detta. Bild från Historiska Museet.

Det moderna Sverige – snart pigg 90-åring

Det slog mig idag att Sverige, det moderna Sverige, på sätt och vis firar nittioårsjubileum i år. Födelsedagen infaller den 12 september. Ja, naturligtvis är nationen betydligt äldre än så. Men 12 september 1921 är ändå ett mycket viktigt datum i svensk historia. Den dagen var det nämligen val i landet. Det första då både kvinnor och män fick rösta, d.v.s. vårt första demokratiska parlamentsval. En grundlagsändring krävdes för att göra det möjligt.

Signe Bergman - ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1914-1917. Bild från Wikipedia.

Sverige var sist med att införa kvinnlig rösträtt i Norden. Finland startade 1906 och följdes av Danmark och Island 1913 och Norge 1915. Sverige var alltså efter både min mors och biologiska mormors födelseländer Finland och USA (1920). I pionjärstaten Wyoming fick kvinnor faktiskt rösta redan 1869, medan den brittiska kolonin Pitcairn (Polynesien) var ännu mer framsynta – 1838. Allra första nation i världen var Nya Zealand där reformen kom 1893.

Min svenska mormor (d.v.s. min mammas adoptivmor) var född 1897. Hon skulle fylla 24 år samma höst som valet hölls och därmed klarade hon åldersgränsen som var 23. Mormor dog 1987 och jag vet inte om jag någonsin frågade henne om hon tog chansen och röstade den där septemberdagen för 90 år sedan.

Jag undrar om det blir en hejdundrande fest vid 100-årsjubileet om tio år? Visst är det väl något för alla i vårt land vill att fira? Att vi till slut tog möjligheten att bli en demokratisk nation.

Elin Wägner var en av de som arbetade aktivt för frågan. Bild från Wikipedia.

På valdagen förra året fick jag faktiskt en liten aning om hur fantastiskt det måste varit för de där kvinnorna som gick till valurnorna 1921. Framför mig i kön stod ett ungt par som tydligen fått svenskt medborgarskap nyligen och nu skulle rösta för första gången. Jag och mannen bytte några ord. Han berättade att både han och hans hustru var så uppeldade över att de fick rösta och att de visste att valet hederligt och demokratiskt. Det är inte en självklarhet i alla delar av världen och var det inte i Sverige för bara nittio år sedan, då min mormor var 23 och min farmor åtta år gamla.