Etikettarkiv: Populärlitteratur

Texter som förändrat världen

Ja, när man tänker på sådana är det vanligen religiösa skrifter eller politiska manifest det gäller (ibland är jag inte helt klar över var gränsen mellan de två kategorierna går). Men faktiskt finns det också skönlitterära verk som har bidragit till att stora förändringar gjorts. Svenska Dagbladet uppmärksammade idag att det är 200 år sedan Harriet Beecher Stowe (1811-1896), författaren till Onkel Toms stuga (1852), föddes i en understreckare skriven av Nalle Valtiala.

Jag måste säga att jag tycker det var ett bra initiativ. Beecher Stowes skrev en bok som starkt bidrog till att förändra världen eller i alla fall USA. Men understreckaren ger en besk eftersmak. Valtiala hänger sig mest åt andra (mäns) häcklande beskrivningar av Beecher Stowe. Han benämner Onkel Toms stuga som ”lyckokast”, beskriver generellt författaren ganska nedlåtande och levererar följande häpnadsväckande uttalande:

”Hos Harriet fanns en genetisk disposition för stora utspel till mänsklighetens fromma.”

Helt seriöst, tror någon verkligen på något sådant? Att vi föds med genetisk disposition för stora utspel? Jag blir mållös! Kan det inte vara så enkelt att en kvinna, precis som en man, kan drivas av en vilja, ha en vision som inte behöver ha med arv att göra? Att denna gamla syn på mannen som kulturens skapare och bärare och kvinnan som en naturvarelse som bara följer arv och impulser slipper igenom i SvD:s kulturdel är skrämmande.

Men nu har jag inte tänkt ägna det här utrymmet åt att såga SvD:s understreckare (även om jag plötsligt fick god lust). Istället skall dagens inlägg ägnas åt en annan kvinna som skrev en annan bok som förändrade världen, eller i alla fall England. Hennes namn var Anna Sewell (1820-1878) och boken hette Black Beauty (1877, Vackra Svarten på svenska).

Förstautgåvan av Black Beauty. Bild från Wikimedia Commons.

Onkel Toms stuga var efter Bibeln 1800-talets bäst säljande bok med 300000 exemplar bara första året. Black Beauty har å sin sida utvecklats till en av de bäst säljande böckerna genom tiderna. Nu ligger siffrorna någonstans mellan femtio och hundra – miljoner sålda exemplar. Denna berättelse om en häst lanserade ett nytt berättartekniskt grepp. Hästen var protagonisten. Hela romanen är skriven i första person singularis. Och konceptet blev lyckat.

Anna Sewell var sjuklig bl.a. efter en olycka i ungdomen. Hon dog ett knappt halvår efter att romanen, som är den enda hon någonsin publicerade, gavs ut. Hon hann uppleva sitt verks omedelbara succé, men inte efterspelet. Med Black Beauty fick den rörelse för att behandla djur på humana sätt som sedan några årtionden växte i England ett kraftfullt vapen. Hästens berättelse tog tag i läsarna. Hundratusentals exemplar av Black Beauty distribuerades för att lära människor ta bättre hand om hästar. Och boken fick genomslag. På en sida med intressanta, historiska foton på djur hittade jag det här:

Sewell kritiserade hårt användande av stuptygel, som höll upp vagnshästarnas huvuden. Fotona är från 1909.

Anna Sewell sägs ha skrivit  sin bok för att ändra människors inställning till hästar. Med facit i hand lyckades hon definitivt skapa det mest kraftfulla debattinlägget för hästarnas väl och ve någonsin.  Och boken Black Beauty läses av nya generationer, även om vi idag inte riktigt förstår bakgrunden.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Arn är schysst, men Ayla är tantsnusk?

Igår tittade jag på den första av Arn-filmerna på DVD. Det skall tilläggas att jag inte läst böckerna annat än att jag skummat Tempelriddaren.

En tanke slog mig: är det inte så att i historiska populärromaner så är det ganska stor skillnad på hur hjältinnorna framställs beroende på om romanen har en kvinnlig eller manlig huvudperson? Jag blev otroligt trött av att se Arn-filmen. Cecilia och Arn blir bannlysta. Han ger sig ut i världen som en visserligen motvillig men – märk väl – aktiv krigare i Guds tjänst. Hon spärras in i ett kloster där hon utsätts för alla tänkbara orättvisor. Efter att ha varit frimodig och framåt förvandlas hon till ett våp, ett offer.

Det var länge sedan jag läste Ivanhoe av Walter Scott, författaren som anses ha skapat den moderna, historiska romanen. Men som jag minns det fastnade jag då, i övergången mellan ungdoms- och vuxenlitteraturen, inte för vare sig Lady Rowena eller Rebecca. De fick för lite plats och var inte tillräckligt självständiga för min  smak.  Istället vändes mina ögon åt betydligt tuffare brudar som dessutom var huvudpersoner i sina respektive böcker. Jag har tidigare nämnt den franska författarinnan Anne Golons bokserie Angélique, som var min ungdoms första verkliga läsupplevelse (i samma inlägg diskuterade jag också den arkeologiska relevansen i vissa av Aylas uppfinningar i Jean M Auels böcker). Här var det äntligen en kvinna som agerade själv. Likaså fascinerades jag av en av de mest kända romanhjältinnorna genom tiderna – Scarlett O’Hara, hjältinnan i Margaret Mitchells Borta med vinden, kanske 1900-talets största historiska roman. Vilken riksbitch!

Vivien Leigh som Scarlett i den klassiska filmen. Bild från Wikimedia Commons.

Angélique, Scarlett, Ayla – de är hjältinnorna i några av 1900-talets största succéer. Men vad som också är värt att notera är att det i dessa böcker finns intressanta karaktärer av båda könen. Framför allt i Mitchells och Golons verk, Auel är lite mer stereotyp kan jag tycka, men egentligen är det inget könsbundet. Jag uppfattar hennes karaktärer som generellt sett mindre komplexa. Ser man till en modern, svensk författare med ett antal historiska romaner på sitt samvete, nämligen Carina Burman, så innehåller i alla fall den bok jag läste senast, deckaren Vit som marmor ett brett persongalleri av människor. Både kvinnor och män, med en kvinnlig protagonist i form av författaren Euthansia Bondeson. En annan svensk författare som skriver historiska romaner, därtill som utspelar sig under en epok som intresserar mig, är Dick Harrison. Och… tja, kvinnorna glimtar fram ibland, men personporträtt talar vi inte om. Istället är hans böcker i mina ögon mest en orgie i våld och blod. Mönstret känns igen. Påminner mig om när jag som läsgalen tioåring slukade pappas gamla indianböcker från 40-talet.

Illustration från 1869 års utgåva av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen (första utgåva 1826). Bild från Wikipedia.

Utan att ha gått igenom något stort material funderar jag nu på om det händelsevis kan vara så att i historiska romaner där protagonisten är en man så spelar kvinnorna ofta en mycket tillbakadragen, stereotyp och underordnad roll. Ett glimrande exempel på detta från det senaste decenniet är Conn Igguldens romansvit om Julius Caesar. Män, män, män! Kvinnorna som ibland blinkar förbi är gärna offer (som Caesars sjuka mor eller hans hustru Cornelia som mördas). Servilia, mor till Brutus och älskarinna till Caesar, har Iggulden förvandlat till en hora.  I själva verket var tillhörde hon en inflytelserik släkt och var en kvinna i samhällets toppskikt.

När protagonisten är kvinnlig, å andra sidan, ges utrymme för tuffa, starka kvinnor med flera bottnar. Men där finns även plats för nyanserade porträtt av män. Karaktärerna är kort sagt människor, även om stereotyper naturligtvis förekommer misstänker jag att mönstret inte är lika tydligt. Eller är alla män roller som kunde spelats av Clark Gable?

Men – några av de senaste årtiondets ”manliga” historiska romaner är faktiskt inte ur den här synvinkeln mycket mer än Ivanhoe, Robin Hood och Biggles  ännu en gång. Men inte uppfinner man lätt nedvärderande genrebenämningar som ”tantsnusk” och ”chicklitt” åt dem…

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Historiska romaner, Litteratur, Populärkultur

Lady Chatterley, Mrs Dalloway och Miss Marple

Jag har tänkt att ägna helgen åt att skriva, men just nu tryter inspirationen. Det händer ibland och jag brukar lösa det med att antingen se en film eller läsa en bok för att få idéer hur man kan behandla vissa företeelser i bild eller text. Just nu rör mina bryderier sex- och kärleksscener och jag vände mig då till en av, eller kanske den, verkliga klassikern i frågan: Lady Chatterley’s Lover (Sv: Lady Chatterleys älskare), skriven av D.H. Lawrence (1885-1930). Romanen, som är Lawrence sista, publicerades första gången 1928.  Då trycktes den i Italien. Det skulle dröja mer än trettio år innan boken kunde publiceras öppet i England. En aristokratisk kvinna som har ett passionerat kärleksförhållande med sin skogvaktare. Ingående beskrivna sexakter och frekvent användande av könsord – nej, det bara gick inte! När den till slut gavs ut i författarens hemland 1960 blev Penguin Books stämda – men frikända! Efter det har romanen tryckts om många gånger och den är översatt till många språk. Och fler förläggare har blivit stämda för att de publicerat, långt in på 1960-talet.

Sean Bean som Oliver Mellors och Joely Richardson som "Connie" Chatterley i en BBC-miniserie från 1993.

Jag tycker inte att Lady Chatterley’s Lover är någon märkvärdig bok egentligen. Språket är ganska enkelt, historian är inte sofistikerad på något sätt. Romanens storhet ligger i de teman den tar upp, rättframheten i de sexuella scenerna och det då, under 1900-talets första del, chockerande faktum att en aristokratisk kvinna som Constance Chatterley framställs som ha en stark sexdrift. Connie är en romanhjältinna som bryter mot de skira penseldrag som hjältinnor ofta tecknades med i dåtidens litteratur. Nu beskrevs en ”vanlig” kvinna, ingen Fanny Hill, med sexuell aptit. Skandalen var ett faktum. Och jag har svårt att se att Constance Chatterley inte delvis stått modell för det senare 1900-talets nya populärkulturella hjältinnor där sexualiteten visas fram och ingår i bilden av hjältinnan. Constance Chatterley, visst har hon till viss del banat väg för Lisbeth Salander?

Lady Chatterley’s Lover är en bok som har lästs av generationer och när det gäller sex i litteratur tänjde den definitivt gränserna. Vilket för mig in på huvudämnet: vad är egentligen viktig litteratur? I samband med millennie-skiftet gjordes en hel del listor över ”1900-talets bästa” och dessa omfattade även böcker. Vilka var 1900-talets främsta romaner? Tja, när jag läste flera av listorna konstaterade jag dels att den anglosaxiska dominansen är tydlig, dels att kvinnliga författare ej tycks göra sig besvär. Jag har inte gått igenom det systematiskt, men den enda kvinna som tycks vara med på alla bästa-listor är Virginia Woolf (med antingen Mrs Dalloway eller To the Lighthouse). Sedan dyker en del namn upp här och var – Karen Blixen, Doris Lessing, Nadine Gordimer för att ta några exempel, men den manliga dominansen är stor.

En lite annorlunda lista är den som 1999 sammanställdes av den franska tidningen Le Monde. Här är den icke-engelskspråkiga litteraturen mer framträdande. Redan på tionde plats dyker ett verk jag inte sett någon annan stans upp: Det andra könet (Le Deuxième Sexe) av Simone de Beuvoir (1949). En bok som anses ha haft ett mycket stort genomslag – men kanske snarare på ett politiskt plan än ett litterärt. Ett annat verk, en av 1900-talets stora bästsäljare får man leta sig grön efter på de flesta listor som har sin bas i engelskspråkiga miljöer återfinner jag hos Le Monde på plats 38 – Margaret Mitchells enda roman Gone With the Wind (1935). Några placeringar längre ner finns Francoise Sagans Bonjour Tristesse (1954). Mycket omtalad och stilbildande på sin tid. Sagan var faktiskt en av de första författare jag själv läste när jag i det tidiga 80-talet försiktigt började ta steget till vuxenlitteraturen. Andra var Anne Golon, Jean M Auel – och Ernest Hemingway. Trettio år senare kan jag säga att de förstnämnda, i litteraturkretsar halvsuspekta, halvt bortglömda kvinnorna betydde betydligt mer för mig då än den nobelprisbelönade man som ännu har en plats självklar i litteraturhistorien.

Trots att Le Mondes lista är en fräsch fläkt på många sätt (bl.a. finns serier och barnböcker bland verken) är den ändå manligt dominerad. Vanligen brukar argumenten mot att problematisera sådant gå ut på att det är en faktisk situation som speglas. Män har varit kulturbärare i högre grad än kvinnor. Det har inget med vårt synsätt att göra, det är ett faktum. Men hur är det egentligen med litteratur? Om vi väljer att se på genomslag i sålda exemplar hos 1900-talets författare, hur ser den bilden ut?

Dame Margaret Rutherford som Miss Marple.

Tja, skall vi titta på hårdfaktan, vad som verkligen har sålts så är situationen betydligt mer nyanserad. Naturligtvis finns osäkerhet i antal, men en trend kan säkert anas i Wikipedias sammanställning (som jag dock tror är en västvärlds-lista). Väljer jag ut 1900-talet är den bäst säljande författaren Agatha Christie, följd av Barbara Cartland. Christie är den näst mest säljande författaren genom alla tider, endast slagen av Shakespeare. En annan storsäljare är Enid Blyton. Över huvud taget finns ett ganska stort inslag av barn- och ungdomslitteratur bland försäljningstopparna. Vår egen Astrid Lindgren finns t.ex. med. Romaner med erotiska inslag tycks vara poppis. Både Danielle Steel och Jackie Collins ligger högt.

Att kvinnliga författare påverkar litteraturhistorien är alltså tydligt. Försäljningssiffrorna talar. Kvinnor är definitivt inget undantag i litteraturhistorien.

Lämna en kommentar

Under Erotik, Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur

”Världens historia” – består av (vita, västerländska, heterosexuella) män?

Världens Historia är en tidskrift som ges ut av Bonnier Publications. Syftet beskrivs på s. 4 i nr 7/2011  enligt följande:

Målet för oss på Världens Historia är att förmedla de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien.

Trots att jag är luttrad reagerade jag vid första genombläddringen på hur få kvinnor som finns i tidningen. De är så få att jag blev frestad att räkna dem. Eftersom tidskriften är väldigt inriktad på krig (förmodligen anser redaktionen att krig, och främst europeiskt baserade sådana, är de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien) blev det svårt då många bilder visar ett oräkneligt antal män. Alltså räknade jag istället bilder med kvinnor, män och både kvinnor och män. Resultatet blev följande:

Bilder med enbart kvinnor: 13 st

Bilder med enbart män: 78 st

Bilder med både män och kvinnor: 10 st

Vad är det då för kvinnor som ändå enligt tidskriftsmakarna platsar bland de som bidrar till de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien? Den som får mest utrymme Anne Frank (s. 52-59), född 1929 och död i Bergen-Belsen våren 1945. Artikeln om Anne Frank bidrar för övrigt med sex av kvinnobilderna och två av de med både kvinnor och män i tidningen.

Ytterligare en kvinna kan sägas vara huvudperson, en mumifierad inka-flicka som sannolikt offrats till gudarna (s. 40-45). Agenten i berättelsen är dock inte flickan, som kallas för La Doncella, utan de manliga forskare som hittade henne 1999.

För övrigt möter vi ytterligare några namngivna kvinnor, faktiskt drottning Boudica som jag själv skrev om i ett inlägg 18 april. Det berättas att hon förlorade mot romarna och tog livet av sig, något som inte är fastslaget. En annan person som skymtar förbi i en notis om Tjernobyls anonyma hjältar är Ljudmilla Ignatenko, ”Brandmannen Vasilijs gravida fru” (s. 70). Vi delges den tragiska historien om hur Ignatenko förlorade sitt barn p.g.a. strålningsmängden hon tog mot när hon skötte maken. Men om hon anses vara en av Tjernobyls anonyma hjältar är jag osäker på.

I notisen ”Vad blev det av…” (s. 13) är Chiang Kai-Shek ämnet:

Chiang-Kai Shek och hans hustru höll Taiwan i ett järngrepp i 26 år.

Vad hustrun hette är tydligen inte intressant att berätta, hon var ju bara ett namnlöst bihang till sin make. Jag kan meddela att hennes namn var Soong May-ling, att hon var politiker och konstnär, levde till 105 års ålder och förefaller ha varit känd för sin egen skull. Men det är klart, till skillnad från Anne Frank, Boudica och La Doncella kan inte Soong May-ling med bästa vilja i världen göras till ett offer, något som de kvinnor som ges mer framträdande roller i Världens historia annars har gemensamt.

Song May-ling. Bild från Wikipedia.

En berättelse som kunde varit värd att brodera ut mer är t.ex. Miep Gies.  Jag vet inte, var det helt riskfritt att ge sig in i gömstället efter att tyskarna fört bort familjen Frank? Gies gjorde det i alla fall och förutom att ha tagit aktiv part i att gömma familjen var det hon och endast hon som räddade Anne Franks dagbok till eftervärlden.

Så var det då detta med världens historia. Jag är väl lite udda, men jag tycker att kvinnor är en del av världen. När man så konsekvent bortser från ett kön kan man knappast göra anspråk på att berätta världens historia. Det kan man inte heller om man ser allt ur ett västligt, ibland kolonialt perspektiv. Av de elva större artiklarna i tidskriften behandlar nio helt europeiska eller västliga ämnen. I en av de övriga möter vi franska kolonialister i Amerika. Vissa sammandrabbningar med lokalbefolkning finns med, men generellt berättas en historia om fransmän om än i Nya världen. Kvar finns artikeln om de offrade inka-barnen. Den är den enda som helt fokuserar på något som inte är europeiskt.

De kortare artiklarna ser till en början geografiskt mer spridda ut. Men det är en chimär. De östliga ryttarfolken vi får en översikt av – ja, de svepte ju in i Europa från 400-talet och framåt. Och vi får lära oss en del om Etiopien – eller i alla fall om hur Italien invaderade landet 1935. Under rubriken Världens brännpunkter presenteras Kurdistan, som väl är så nära Europa man kan vara utan att vara i Europa. Typ.

”Världen” känns geografiskt snäv. Och påfallande många av de aktiva vi möter är vita, västerländska män. Tidningens egen expertpanel, en kvinna och sju män (samtliga tycks vara av nordeuropeiskt ursprung), speglar ganska väl sammansättningen på de historiska personer som spelar huvudrollerna i artiklarna.

Till sist – ofta höjs röster mot önskemål och krav på jämlikhet i utställningar, böcker etc med att verken speglar källäget. Det finns inga källor som belyser annat än vita, västerländska, heterosexuella män får man höra. Det är fel. Källor finns, men man måste bemöda sig att ta fram dem och kan inte läsa i närmaste historiebok som står i hyllan. Magasin som Världens Historia skulle själva kunna hjälpa till att vidga vyerna med mycket enkla medel. Exempelvis ställs en läsarfråga ”Hur länge har vi haft egna flaggor?”. Som illustration till svaret används Edward Morans By Dawn’s Early Light.

Francis Scott Key får inspiration till att skriva The Star-Spangled Banner. Bild från Wikipedia.

Men om redaktionen velat hade de lika gärna kunnat ta den här, som är betydligt mer känd i Europa:

Eugène Delacroix - Friheten på barrikaderna. Bild från NE.

Eller det här roliga vykortet jag hittade på nätet.

Eller, om man nu inte vill ha symboler som svenska Moder Svea eller franska Marianne, så finns det riktiga, levande, synnerligen fysiska kvinnor att tillgå:

Jag menar, JES… nej, MADONNA, hur svårt kan det vara? (Jag googlade fram bilderna ovan på tio minuter.)

Men, om jag skall återgå till att vara seriös, så räcker det i längden naturligtvis inte med add women and stir som Sandra Harding så träffsäkert har uttryckt det. Historiesynen vidgas och delvis förändras i grunden. Men för mig är jag i nuläget ganska nöjd om vi kan uppnå add women (och andra etniciteter, sexualiteter…). På så sätt får de som intresserar sig för förfluten tid tillgång till många fantastiska historier. Nu är de dolda, för de passar inte i bilden.

Som de som läst hit räknat ut för väldigt länge sedan dissar jag detta nummer av Världens Historia. Tror jag ska föreslå att den döps om till Vita, Västerländska, Heterosexuella Mäns Historia i Europa och kolonierna. För det är vad det är.

2 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Populärvetenskap

Ayla, Auel och Angélique

I min hand fick jag häromdagen The Land of Painted Caves av Jean M. Auel. Boken är sista delen i den serie som på engelska heter Earth’s Children men i Sverige vanligen kallas Grottbjörnens folk efter den första boken som kom 1980.

Jag har ännu bara hunnit några kapitel och den är 750 sidor så det lär ta sin tid. Nästa vecka åker jag på konferens till Orkney och då får Ayla följa med som ressällskap.

Japp, jag har inga problem att ta med en bok i en serie som lite nedlåtande ibland kallas ”stenåldersporr” som min kvällslitteratur när jag ska på arkeologikonferens. Jag menar nämligen att Jean M. Auel har gjort något riktigt bra med sin bokserie. Hon har gjort istidsmänniskorna till människor. Moderna människor med känslor och visioner precis som vi. Borta är den gamla, mossiga, könsstereotypa bilden där männen släpar kvinnorna i håret in i grottan. Här har vi något helt annat och för det tycker jag att man kan hissa böckerna. Auel vågar ge en annan bild av den här mycket långa epoken av människans tidiga historia.

Som arkeolog är jag inriktad på betydligt senare tider. Men just om hur djuren kom till människan har jag faktiskt lite koll på eftersom jag hållit på med förhållandet mellan människa och djur, främst hästar. Och här har vi ett lysande exempel på hur Auel vänder på steken. Det förutsätts ofta att hunden och hästen har tämjts av män, men sanningen är att ingen jäkel har en aning, för det finns inga källor. Heja Ayla! Du är ryttarinna ganska många årtusenden för tidigt, men varför skulle inte kvinnor vara hästtämjare?

Sedan kan jag väl tycka att Ayla som hjältinna är lite för god och duktig för min smak. Som ung var jag helt frälst i 1950- och 1960-talens stora succé inom genren historiska romaner med erotiska inslag (dit jag även räknar Auels böcker – för inte är det porr!), nämligen Angélique av Anne Golon. Ja Anne Golon. I Sverige och flera andra länder heter författaren Sergeanne Golon, för Annes man som gjorde researchen måste ju få sitt namn med på omslaget… Undrar hur det sett ut om det varit ombytta roller? Hur som helst så är Angélique en hjältinna mer i min smak då man ibland tar sig för pannan och suckar ”Men hur tänker du nu?” Och ändå gillar man henne. Mamma (som inte läst böckerna) var upprörd, för hon tyckte att det var skräplitteratur och att jag, som redan då ansåg mig vara feminist, inte borde läsa böcker där kvinnor objektifierades. Såhär i efterhand tycker jag att det är precis vad tonårstjejer kan behöva läsa – böcker om kvinnor som trots svåra förhållanden tar kontroll över sina liv och bygger upp dem igen. Låt vara att både Ayla och Angélique (framför allt den senare) anser sig behöva en man, det är kanske inte så pedagogiskt. Fast å andra sidan visar deras handlingar hela tiden att de inte gör det.

Så HEJA Ayla och Angélique! Ni är fiktiva men får idag vara representanter för de mängder av riktiga Aylor och Angéliquer som historien vimlar av, men som ständigt ”glöms bort” i skolböcker och annat. För kvinnor har ju inte bidragit till samhällsförändringen, NEJ DÅ!

(Jag tror alla förstår att den sista meningen var ironisk.)

Michelle Mercier som Angélique i en av de filmer som gjordes på 1960-talet.

5 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Litteratur