Monthly Archives: juni 2011

Enastående offer?

Med tanke på inriktningen i den här bloggen kunde man förvänta sig att jag skulle vara ett mycket stort fan av dokumentärserien Enastående kvinnor som just nu går på SVT (eller SVT Play för min del). Jag har också mycket riktigt sett de tre avsnitt som visats hittills. Det första handlade om en av 1900-talets mest inflytelserika politiker, kinesiskan Soong May-ling. Det andra om en av de största kvinnliga företagarna och trendsättarna på 1900-talet, nämligen Coco Chanel och det tredje om Wallis Simpson.  I programinformationen på SVT Play kan man läsa följande om Enastående kvinnor:

”Enastående kvinnor, en faktaserie om några av 1900-talets stora kvinnliga ikoner, som ofta betalade ett högt pris för sin framgång.”

Och här kommer min fråga:

Varför måste programmen fokuseras så otroligt hårt på just det höga priset? Varför göra dessa kvinnor till offer?

Coco Chanel måste tveklöst vara en av de mest inflytelserika personerna i Västvärlden under hela 1900-talet. Hon förändrade modet på ett sätt som på var starkt bidragande till att en fullständigt annan kvinnobild skapades. Tidigare kläderna passiviserat kvinnan, gjort henne ofri.

Modeteckning från 1901. Knappast kläder att göra annat än ta det mycket lugnt i.

Chanel gjorde revolution och skapade ett mode för aktiva kvinnor. Kvinnor vars kläder inte hindrade dem att göra vad de ville. För detta förtjänar hon en plats i historieböckerna. Hur hade dagens mode sett ut utan Chanel? Det kan vi inte veta, men hennes inflytande var enormt.

Louise Lombard och Stella Gonet som systrarna Eliot i "The House of Eliot", en framgångsrik drama-serie från BBC (1991-1994). Jag misstänker att Coco Chanels historia var en manusförfattarnas inspirationskällor. Serien utspelar sig på 1920-talet och revolutionen har kommit. Kjolarna är kortare, korsetterna är borta och plaggen är lösa och lediga.

Det framgick för all del i programmet om henne, men oproportionerligt mycket tid lades på att tala om hennes ”törst efter kärlek” (eller hur det nu uttrycktes). ”Hon blev aldrig mer än älskarinna”, sade berättaren i programmets inledning. Och redan där klargjordes det:

Coco Chanel, en av förra århundrades största ikoner, innovatörer och företagare var misslyckad för att hon var kvinna och aldrig gifte sig.

Det är väl tydligt att livet för Coco Chanel (liksom för de flesta) gick upp och ner. Men varför sätta på henne offerkoftan? Sådana finns inte i Chanels kollektioner och det gjorde de inte under de mer än femtio år som Coco Chanel själv styrde sitt modeimperiums konstnärliga och affärsmässiga utveckling.

Även programmet om Wallis Simpson fokuseras i hög grad på hur illa det gick och vilket offer Simpson blev för det engelska kungahusets mobbing. Om det är det enda som finns att säga om henne, varför ta med henne i ett program som ska handla om enastående kvinnor?  Det finns gott om andra kandidater. Det sena 1900-talets kanske största kvinnliga ikon kunde t.ex. ha fått ett program:

Madonna

Fast det är klart, hon lever ju. Och hade väl stämt brallorna av produktionsbolaget om de gjort henne till ett offer.

Imorgon är det Agatha Christie. Och jag undrar om programmet kommer att handla mest om hur och varför hon blev världens genom tiderna bäst-säljande romanförfattare eller om hon kanske fick ett sammanbrott när hennes förste man träffade en annan.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Film/TV, Populärkultur

Strandhugg i Viking Land längs E4?

Här i Uppsala går diskussionen just hög om ett planerat centrum i Fullerö, några kilometer utanför Uppsala. Utöver bostäder, sportarenor och affärscenter är även en upplevelsepark med tema vikingar inplanerad. Enligt beskrivningarna på Fullerö Parks hemsida så skall parken bestå av en faktadel och en fiktiv värld, en upplevelsepark. Projektet har granskats av arkeologistudenter i ett masterarbete vid Uppsala Universitet och fått tummen ned. Arkeologen och författaren Magnus Alkarp riktade nyligen (mycket!) skarp kritik i en krönika i Uppsala Nya Tidning. Även författaren Maja Hagerman har engagerat sig i frågan. Hon har i flera inlägg i sin blogg tagit upp Fullerös unika fornlämningsmiljö som kommer att förstöras om parken blir verklighet.

Magnus Alkarps debattartikel fick i svar i gårdagens UNT av Fullerö Parks VD Vahik Abrami. Han menar att viss av kritiken bygger på missförstånd:

”Vi har inte heller för avsikt att presentera en stereotyp bild av vikingen som den romantiserade klichébilden av en mjöddrickande våldsverkare med svärd och hornbeprydd hjälm. Vi kommer i stället att göra vikingen tillgänglig för besökare från både när och fjärran genom att visa upp vårt vikingaarv i både fakta- och mytform. Vi välkomnar därför alla former av samarbete som bidrar till att bevara, utveckla och tillgängliggöra vårt kulturarv.”

På detta tvivlar jag starkt. Att endast lyfta fram ”vikingen” är nämligen i sig att medverka till att stereotypen upprätthålls. Majoriteten av de människor som levde under vad vi kallar vikingatiden (ca 760 – 1060) var nämligen inte vikingar. En viking var en sjöfarare, en manlig sjöfarare med viss krigisk inriktning. Genom att helt fokusera på att visa vikingar utesluter man till att börja med alla kvinnor. Även om kvinnor reste så var de inte vikingar. Män som inte var krigare och aldrig reste på sjön kan inte heller räknas som vikingar. Ofria var inte vikingar.

Om nu man vill ta avstånd från klyschan, varför tycks då så mycket av det material som visas gå i stridens tecken? I ett inslag på SVT berättas att bostadsområdena designats med ”vikingaborgar” som modell. På väggen hänger en kopia av en stridsyxa. Naturligtvis är det en samling av rustningar och vapen som används som illustration på sidan om projektets egen beskrivning av temaparken. Och i TV-inslaget glimtar en av de bilder som nu städats bort från hemsidan förbi:

En av bilderna som visas i SVT-inslaget. Den har förut funnits på Fullerö Parks hemsida. När jag ser den här undrar jag verkligen om de ansvariga förmår att inte visa en klyschig bild.

Förr var de betydligt fler. Fantasyartade bilder av män med vingar och horn på hjälmarna som stod i skepp med höjda vapen. En bild av vikingatiden som jag är så oändligt trött på, men som jag inte har någon förhoppning att jag inte kommer att mötas av om Fullerö Park blir verklighet. Men hoppet är väl det sista som överger en. Så om någon engagerad i projektet mot förmodan skulle läsa den här bloggen har jag några tips från coachen:

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män.

* Inte alla bodde vid kusten.

* Det fanns garanterat människor som gick genom livet utan att ha hållit i ett svärd…

* …eller seglat i ett drakskepp…

* …eller mördat, plundrat och våldtagit.

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män… oj, det har jag redan sagt. Men det tål att upprepas, för jag undrar väldigt ofta om denna självklarhet verkligen är så självklar. Och då gäller det mycket av den populärkultur som rör vikingatiden.

En av träffarna när jag bildgooglade på "viking woman". Undrar om hon platsar i Fullerö Park? Jag misstänker det, om nu kvinnor alls planeras där.

Bilden är tydlig, till och med på seriösa ställen som Jorvik Viking Centre i York. Skillnaden är bara att den krigiska bilden av nordborna är mer logisk sett från ett brittiskt perspektiv. Det var ju så skandinaverna de först kom till öriket. Men här, i ”the homelands” finns det väl ingen anledning att belysa denna del av vår historia ur ett enda perspektiv?

Trots att jag låter allmänt skeptisk är min uppfattning ändå att vi arkeologer inte ska se ner på alternativa sätt att göra vår förhistoria tillgänglig för allmänheten. Det är en arbetsuppgift vi istället borde försöka få mycket större del i. Det finns exempel jag tycker är mycket lyckade. Lejre, ett sorts levande museum och arkeologiskt försökscenter i Danmark, är ett av dem. Här kan man gå omkring i den danska förhistorien och se rekonstruerade hus, offerplatser och annat – allt baserat på gedigen, arkeologisk expertis.

Järnåldersbyn i Lejre. Bild från Wikipedia.

I Lejre blandas dagligt liv med mer dramatiska uppträdanden av olika grupper.  Husen bebos av vanliga danska familjer som på volontärbasis ägnar delar av sin semester åt att ”bli förhistoriska” en tid. Senast jag var i Lejre satt jag och pratade med en man som berättade att förutom slakt gjorde de precis allt själva. En fantastisk upplevelse tyckte hela familjen, men ingen dans på rosor.

Sverige har Eketorps borg på Öland. Det är en rekonstruerad (på plats) befäst by man kan gå omkring inne i. Här finns djur och precis som i Lejre aktörer i form av volontärer. Dessutom finns ett litet museum. På båda ställen har man även olika evenemang. Eketorp har dock varit nedläggningshotat och verksamheten har fått en bredare inriktning på senare år. Kritiska röster har höjts. Jag har själv ännu inte varit där sedan förändringarna gjordes och har inte kunnat bilda mig en uppfattning.

Till slut kan jag inte annat än undra hur realistiskt den miljonpublik som projektörerna av Fullerö Park räknar med är. Vikingaparken är attraktionen nr 1. Lejre har enligt sin hemsida ca 55000 besökare per år. Eketorps borg hade år 2009 39000 enligt Kalmar läns museums årsberättelse. Av de statliga museerna klarar sig bara två över miljonstrecket – Skansen och Vasamuseet. Jag konsulterade Wikipedia för att kontrollera statistiken för mer upplevelseinriktade anläggningar: Gröna Lund har 1,1 miljoner besökare – och det på ett läge centralt i Stockholm. Kolmårdens djurpark 620000 besökare under 2009 och Skara Sommarland ligger runt 350000. Mot denna bakgrund, hur i hela friden kan man räkna med att locka över en miljon till en avkrok utanför Uppsala? Tiden när man kunde bli rik på att anfalla rika kloster och kyrkor och ostraffad segla iväg i dimman är över.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Utställningar/levandegörande

Texter som förändrat världen

Ja, när man tänker på sådana är det vanligen religiösa skrifter eller politiska manifest det gäller (ibland är jag inte helt klar över var gränsen mellan de två kategorierna går). Men faktiskt finns det också skönlitterära verk som har bidragit till att stora förändringar gjorts. Svenska Dagbladet uppmärksammade idag att det är 200 år sedan Harriet Beecher Stowe (1811-1896), författaren till Onkel Toms stuga (1852), föddes i en understreckare skriven av Nalle Valtiala.

Jag måste säga att jag tycker det var ett bra initiativ. Beecher Stowes skrev en bok som starkt bidrog till att förändra världen eller i alla fall USA. Men understreckaren ger en besk eftersmak. Valtiala hänger sig mest åt andra (mäns) häcklande beskrivningar av Beecher Stowe. Han benämner Onkel Toms stuga som ”lyckokast”, beskriver generellt författaren ganska nedlåtande och levererar följande häpnadsväckande uttalande:

”Hos Harriet fanns en genetisk disposition för stora utspel till mänsklighetens fromma.”

Helt seriöst, tror någon verkligen på något sådant? Att vi föds med genetisk disposition för stora utspel? Jag blir mållös! Kan det inte vara så enkelt att en kvinna, precis som en man, kan drivas av en vilja, ha en vision som inte behöver ha med arv att göra? Att denna gamla syn på mannen som kulturens skapare och bärare och kvinnan som en naturvarelse som bara följer arv och impulser slipper igenom i SvD:s kulturdel är skrämmande.

Men nu har jag inte tänkt ägna det här utrymmet åt att såga SvD:s understreckare (även om jag plötsligt fick god lust). Istället skall dagens inlägg ägnas åt en annan kvinna som skrev en annan bok som förändrade världen, eller i alla fall England. Hennes namn var Anna Sewell (1820-1878) och boken hette Black Beauty (1877, Vackra Svarten på svenska).

Förstautgåvan av Black Beauty. Bild från Wikimedia Commons.

Onkel Toms stuga var efter Bibeln 1800-talets bäst säljande bok med 300000 exemplar bara första året. Black Beauty har å sin sida utvecklats till en av de bäst säljande böckerna genom tiderna. Nu ligger siffrorna någonstans mellan femtio och hundra – miljoner sålda exemplar. Denna berättelse om en häst lanserade ett nytt berättartekniskt grepp. Hästen var protagonisten. Hela romanen är skriven i första person singularis. Och konceptet blev lyckat.

Anna Sewell var sjuklig bl.a. efter en olycka i ungdomen. Hon dog ett knappt halvår efter att romanen, som är den enda hon någonsin publicerade, gavs ut. Hon hann uppleva sitt verks omedelbara succé, men inte efterspelet. Med Black Beauty fick den rörelse för att behandla djur på humana sätt som sedan några årtionden växte i England ett kraftfullt vapen. Hästens berättelse tog tag i läsarna. Hundratusentals exemplar av Black Beauty distribuerades för att lära människor ta bättre hand om hästar. Och boken fick genomslag. På en sida med intressanta, historiska foton på djur hittade jag det här:

Sewell kritiserade hårt användande av stuptygel, som höll upp vagnshästarnas huvuden. Fotona är från 1909.

Anna Sewell sägs ha skrivit  sin bok för att ändra människors inställning till hästar. Med facit i hand lyckades hon definitivt skapa det mest kraftfulla debattinlägget för hästarnas väl och ve någonsin.  Och boken Black Beauty läses av nya generationer, även om vi idag inte riktigt förstår bakgrunden.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Arn är schysst, men Ayla är tantsnusk?

Igår tittade jag på den första av Arn-filmerna på DVD. Det skall tilläggas att jag inte läst böckerna annat än att jag skummat Tempelriddaren.

En tanke slog mig: är det inte så att i historiska populärromaner så är det ganska stor skillnad på hur hjältinnorna framställs beroende på om romanen har en kvinnlig eller manlig huvudperson? Jag blev otroligt trött av att se Arn-filmen. Cecilia och Arn blir bannlysta. Han ger sig ut i världen som en visserligen motvillig men – märk väl – aktiv krigare i Guds tjänst. Hon spärras in i ett kloster där hon utsätts för alla tänkbara orättvisor. Efter att ha varit frimodig och framåt förvandlas hon till ett våp, ett offer.

Det var länge sedan jag läste Ivanhoe av Walter Scott, författaren som anses ha skapat den moderna, historiska romanen. Men som jag minns det fastnade jag då, i övergången mellan ungdoms- och vuxenlitteraturen, inte för vare sig Lady Rowena eller Rebecca. De fick för lite plats och var inte tillräckligt självständiga för min  smak.  Istället vändes mina ögon åt betydligt tuffare brudar som dessutom var huvudpersoner i sina respektive böcker. Jag har tidigare nämnt den franska författarinnan Anne Golons bokserie Angélique, som var min ungdoms första verkliga läsupplevelse (i samma inlägg diskuterade jag också den arkeologiska relevansen i vissa av Aylas uppfinningar i Jean M Auels böcker). Här var det äntligen en kvinna som agerade själv. Likaså fascinerades jag av en av de mest kända romanhjältinnorna genom tiderna – Scarlett O’Hara, hjältinnan i Margaret Mitchells Borta med vinden, kanske 1900-talets största historiska roman. Vilken riksbitch!

Vivien Leigh som Scarlett i den klassiska filmen. Bild från Wikimedia Commons.

Angélique, Scarlett, Ayla – de är hjältinnorna i några av 1900-talets största succéer. Men vad som också är värt att notera är att det i dessa böcker finns intressanta karaktärer av båda könen. Framför allt i Mitchells och Golons verk, Auel är lite mer stereotyp kan jag tycka, men egentligen är det inget könsbundet. Jag uppfattar hennes karaktärer som generellt sett mindre komplexa. Ser man till en modern, svensk författare med ett antal historiska romaner på sitt samvete, nämligen Carina Burman, så innehåller i alla fall den bok jag läste senast, deckaren Vit som marmor ett brett persongalleri av människor. Både kvinnor och män, med en kvinnlig protagonist i form av författaren Euthansia Bondeson. En annan svensk författare som skriver historiska romaner, därtill som utspelar sig under en epok som intresserar mig, är Dick Harrison. Och… tja, kvinnorna glimtar fram ibland, men personporträtt talar vi inte om. Istället är hans böcker i mina ögon mest en orgie i våld och blod. Mönstret känns igen. Påminner mig om när jag som läsgalen tioåring slukade pappas gamla indianböcker från 40-talet.

Illustration från 1869 års utgåva av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen (första utgåva 1826). Bild från Wikipedia.

Utan att ha gått igenom något stort material funderar jag nu på om det händelsevis kan vara så att i historiska romaner där protagonisten är en man så spelar kvinnorna ofta en mycket tillbakadragen, stereotyp och underordnad roll. Ett glimrande exempel på detta från det senaste decenniet är Conn Igguldens romansvit om Julius Caesar. Män, män, män! Kvinnorna som ibland blinkar förbi är gärna offer (som Caesars sjuka mor eller hans hustru Cornelia som mördas). Servilia, mor till Brutus och älskarinna till Caesar, har Iggulden förvandlat till en hora.  I själva verket var tillhörde hon en inflytelserik släkt och var en kvinna i samhällets toppskikt.

När protagonisten är kvinnlig, å andra sidan, ges utrymme för tuffa, starka kvinnor med flera bottnar. Men där finns även plats för nyanserade porträtt av män. Karaktärerna är kort sagt människor, även om stereotyper naturligtvis förekommer misstänker jag att mönstret inte är lika tydligt. Eller är alla män roller som kunde spelats av Clark Gable?

Men – några av de senaste årtiondets ”manliga” historiska romaner är faktiskt inte ur den här synvinkeln mycket mer än Ivanhoe, Robin Hood och Biggles  ännu en gång. Men inte uppfinner man lätt nedvärderande genrebenämningar som ”tantsnusk” och ”chicklitt” åt dem…

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Historiska romaner, Litteratur, Populärkultur

Soong May-ling ska det vara!

Efter att just ha sett första delen av dokumentärserien Enastående kvinnor på SVT Play konstaterar jag lite nöjt att jag inte var helt ute och cyklade när jag för någon månad sedan var upprörd över att tidskriften Världens Historia (som enligt mig borde heta Vita, västerländska, heterosexuella mäns historia) helt marginaliserade Soong May-ling, även känd som Madame Chiang Kai-Shek. Hon namngavs inte ens utan var endast fru till Chiang Kai-Shek. I England var hon var intressant nog att göra en entimmes dokumentär om med inblandning av självaste BBC. BBC är ju gudarna i mycket när det gäller TV, både dramer och dokumentärer i alla fall om man frågar mig (och jag har inte så många andra att fråga just nu).

Jag läste lite om Soong May-ling – jag föredrar att kalla henne vid hennes eget namn – när jag skrev förra gången. Det stod helt klart för mig att hon var en personlighet vars historia var intressant och som förtjänade att berättas. Och som sannolikt tonats ner i senare tiders populärhistorieskrivning. Andra världskriget är när man man läser om det ofta framställt som ett europeiskt fenomen. Undantaget är Stilla havs-kampanjerna. Soong May-lings historia visar en annan sida av kriget, även om det för Kinas del började tidigare.

Soong May-ling (t.h) och Eleanor Roosevelt i Washington 1943. Bild från Wikipedia.

Jag googlade på programtiteln Enastående kvinnor och hittade bara en enda recension, skriven av Mikael Vestlin (som ska ha cred för att uppmärksammat serien!) i Helsingborgs Dagblad 10 juni. Han kände inte till Soong May-ling tidigare, men tycker generellt att programmet var bra. Dock för torrt och faktatyngt om man inte redan är insatt i Kinas historia. Jag är det inte, men hade inga större problem att hänga med. Vestlin ser fram emot kommande program som handlar om Coco Chanel, Audrey Hepburn och Indira Ghandi. Jag noterar att de alla är mer kända, i alla fall i Västvärlden än Soong May-king och då ställer mig frågan: varför ser vi historiska dokumentärer? Är det bara för att bekräfta och till viss del utöka det vi redan vet? Eller vill vi faktiskt höra något nytt och inse att en historia rymmer fler historier? Ja, det bör vi fundera över!

Så länge vi får lära oss i skolan att Marie Antoinette sade Men kan de inte äta kakor? så kommer vi att vara nöjda med att låta den skrönan, som helt saknar historisk grund, vandra vidare genom generationerna.

Så länge Nationalmuseum tror att samlande av konst enligt estetiska principer (det är tydligen det de håller på med har jag hört) är objektivt, att det sanna, rätta och sköna existerar, kommer vi att få se objektifierande, sexistiska utställningar som Lust & Last.

Fler berättelser, alternativa berättelser kan nyansera bilden.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Film/TV, Populärkultur

Kvinnoporträtt på SVT och andra ställen

Jag har ingen TV (vilket enligt många, speciellt telefonförsäljare, är mycket märkligt). Men som tur är så finns ju SVT Play. Ikväll är det premiär för serien Enastående kvinnor på SVT. Den skall jag definitivt följa.

Eftersom den svenska historieböcker för skolan marginaliserar kvinnan är det skönt att se att det finns andra vägar där kvinnor i historien lyfts fram. För det behövs! Unga människor behöver förebilder av båda könen. Dessutom anser jag att den enkönade bilden är historieförfalskning. Fram för fler alternativa berättelser, de finns där. Och de är lika viktiga.

En viktig roll i historieberättandet har självklart museerna. Jag skrev tidigare här i bloggen om att jag Kulturdepartementet avsatt pengar för att öka jämställdheten inom kulturområdet. Historiska museet (SHM) håller i arbetet när det gäller museerna och avstamp var en hearing på SHM i förra veckan. Jag var där och har skrivit om mina intryck i SAU:s blogg. Projektledaren Katty Hauptman Wahlgren, museichef Lars Amréus och SHM:s forskningschef Fredrik Svanberg har också bloggat om dagen.

Första gången jag såg den här filmaffischen tänkte jag att det ofta är så män och kvinnor visas i installationer på museer. Som stjärna och birollsinnehavare.

Ingen tror nog att arbetet kommer att bedrivas på en räkmacka, men de allra flesta tyckte att initiativet var mycket bra. Och snabbt gick det. Heja projektgruppen! Trots det hade jag en viss bitter bismak i munnen när jag gick därifrån. Vi var många som var där, föreläsningssalen var full och så många stod på kölistan att föredragen sändes via webb-TV så att fler kunde ta del av vad som sas. Men jag kände ändå att några saknades.

Kan man till exempel inte förvänta sig att de nationella museerna skall inse att det här är viktigt och ha med minst en representant? Flera hade det, medan andra saknades. Var fanns Nationalmuseum? Jag misstänkte redan när jag såg utställningen Lust & Last i påskas att genusfrågor och alternativa perspektiv inte stod så högt i kurs under taket där. Mycket riktigt hade detta ”Sveriges ledande konst- och designmuseum” (enligt hemsidan) ingen representant vid hearingen. Statens museer för världskultur består av Etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Världskulturmuseet. Jag hittar endast Etnografiska i deltagarlistan. Jämställdhet innefattar jämlikhet vilket i sin tur knyter an till dekolonialisering. Således kan man tänka sig att hearingen vore högintressant för alla dessa museer.

En av de enligt mig mest tankeväckande föredragen hölls av Anna Samuelsson, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala Universitet. Men samma universitets eget museum, Museum Gustavianum, fanns inte representerat.

Det vi såg nu var det första mötet inför kommande arbete. Det gick snabbt och det kan vara en anledning till att många av de som ”borde” vara där saknades. Jag hoppas att det var fallet snarare än att några av Sveriges viktigaste museum inte tycker att jämställdhetsfrågorna är något som berör dem. För ingen kan väl tro idag, 2011, att en utställning saknar budskap vid sidan av det som verken själva innehåller? Inte kan väl någon tro att insamlandet, vad man väljer att visa och hur man visar det färgas av ett antal människors olika glasögon?

Neeeeej! Eller?

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Utställningar/levandegörande

Kvinnligt, manligt och mänskligt (eller: Does it takes a fool to remain sane?)

I fredags kväll var jag och några vänner i Uppsala Stadspark och såg avskedskonserten av ett av Sveriges största band: The Ark (UNT:s recension finns här). Vi såg också något så ovanligt som en svensk världsstjärna, eller borde vara. För den stjärnglans som slår emot en när man ser Ola Salo är magnifik, svår att överträffa. Och då har jag sett både ABBA och Madonna. Salos utstrålning är definitivt i paritet med deras (Men – nej. Bara grejen att ha ABBA är egentligen omöjligt att matcha som konsertupplevelse).

Ola Salo under konsertens senare fas.

Men, det som verkligen gör att jag gillar honom är att han sätter fokus på de för mig så problematiska orden om vad som är kvinnligt respektive manligt. Naturligtvis är kvinnor och män olika rent biologiskt. I reproduktionen har vi olika roller. So far, so good. Där stoppar, enligt mig, skillnaderna. Därefter finns det inga biologiska hinder för vad man vill göra.  Nu rör vi oss bortom det som är kvinnligt och manligt. Vi kommer in på vad som är individuellt och mänskligt. Om att vara sig själv – och det är Ola Salo verkligen! Han satte fingret på det så många gånger, han uppmanade till det. I texterna, i mellansnacket.

Det är väl egentligen allt vad allt rör sig om, eller hur? Att kunna och våga var sig själv. Som individ, inte som biologisk kvinna eller man?

Jag är arkeolog och jag är förbannat trött på att höra: ”Kvinnor har i alla tider…” (vanligen följt av ett resonemang som går ut på: inte fattat något om det som blivit historia). För det första vet vi inget om det. Som jag några gånger har belyst här, t.ex. i inlägget om de karolingiska drottningarna och de frankiska, skrivna källorna eller om Boudica, drottningen som utmanade Rom eller om kvinnliga spioner bakom tyskarnas linjer under andra världskriget så tenderar kvinnans roll även i main stream-historien att tonas ner. För det andra: vem bestämmer vad som är ”riktig” historia? Vem bestämmer vilka händelser som verkligen förändrar sin tid och världen? Ta uppfinningar som exempel. Om hundra år kommer det sannolikt inte att finnas radio, TV, CD-skivor, grammofonskivor och kassettband. Ändå har dessa uppfinningar haft en enorm betydelse för människans dagliga liv under sin samtid. Kommer det att finnas glasögon, en av de mest humanitära uppfinningarna någonsin? Jag själv har svårt att förstå den frihet som p-pillren gav kvinnorna i min föräldrageneration. En enorm innovation, men finns den med i historieböckerna? Atombomben gör det sannolikt. Är den verkligen mer betydelsefull än glasögonen och p-pillren? Som vanligt beror det mesta på perspektiven.

Vad som är ”viktigt” ligger i betraktarens öga, liksom vad som anses kvinnligt respektive manligt.  För många år sedan hörde jag en kollega öppet deklarera att kvinnor inte blev ”riktiga” kvinnor förrän de fick barn. Således är jag inte en riktig kvinna, även om jag trodde det last time I checked (för att citera L word-karaktären Alice Pieszecki när hon får frågan av militärdomstolen om hon är lesbisk).Vad mer diskvalificerar människor från att vara riktiga kvinnor respektive män? Hårlängd? Kroppsbyggnad? Språk? Intresseområde? Är jag okvinnlig för att jag inte gillar att baka muffins? Och om en man gillar det, är han omanlig då?

Nej, det är underbart att se en potentiell världsstjärna som Ola Salo öppet deklarera att man skall våga vara sig själv! Kanske inte vara kvinnlig eller manlig – utan… mänsklig? Individuell? Följa sitt hjärta, sin inre röst (massor med klyschor, men så svårt!) Ett riktigt budskap i sommarnatten. Jag blev fan lite kär i honom (och det är jag inte ensam om;o)).

In Lust We Trust! Viva The Ark!

1 kommentar

Filed under Jämställdhet, Populärkultur