Tag Archives: Populärkultur

Ain’t Got Seventy Days: Amy Winehouse och kvinnohatet på Youtube

Samma helg som tragedin i Norge nåddes vi även av nyheten om Amy Winehouses död. Född 1983 tog hennes liv slut vid 27 års ålder (likt  t.ex. Jimi Hendrix, Janis Joplins, Jim Morisons och Kurt Cobains). Det är nu klart att inga illegala droger fanns i Amy Winehouses blod vid hennes död. Alla som ”visste” att hon knarkat ihjäl sig hade fel.

Amy Winehouse i Berlin 2007. Bild från Wikipedia Commons: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:AmyWinehouseBerlin2007.jpg

Ingen behöver nog oroa sig rörande Amy Winehouses inflytande på populärmusiken de senaste åren. Hon har uppenbart banat väg för artister som Duffy och dessutom fört in ny energi och stilblandningar. I en tid då det verkligen behövts! För vem hade egentligen trott på rock- och popmusikens överlevnad när vi stod vid en vattendelare då allt gällde vem som mixade och samplade bäst? Nå, Amy Winehouse var en av dem som visade att musik fortfarande har att göra med talang. Och att musikhistorien bjuder på nya öppningar genom att blanda tidigare kända genrerer som soul, rock och jazz och göra det till sitt eget. Hon gjorde det. Hon skrev och sjöng fantastiskt och gjorde genom sina självutelämnande texter sina tankar och problem till allmänt gods.

Men nu… när man läser kommentarerna på Youtube så inser jag tydligare än någonsin hur starkt kvinnoföraktet är i musikbranschen – och i allmänheten. Många fans sörjer Amy, medan andra människor faktiskt kallar henne ”crackwhore”. Och menar att man skall vända sig från henne för att hon missbrukade droger. Helt ärligt, skulle man säga det om Hendrix, Morison och Cobain? Knappast! Manliga rockstjärnor förväntas nästan leva ett utsvävande liv, men om en kvinna gör det så är hon genast måltavla för extremt elaka kommentarer.

Och inte fan behöver man knarka för att drabbas av kvinnohatet. Det är faktiskt ganska otäckt att läsa vissa av kommentarerna på Youtube till Madonnas videos. Superstjärnan nr 1 som har befunnit sig på toppen sedan 1983 (samma år som Amy Winehouse föddes) har ständigt utmanat. Kanske inte så mycket genom sin musik som genom sin framtoning. Hon har under alla år gång på gång producerat catchiga, dansanta låtar som gillats av den stora publiken, men kanske har hon inte fört popmusiken så mycket framåt. Däremot har hon varit en föregångare i oändligt mycket annat: hennes videos har nått nya konstnärliga höjder när det gäller utformande. Detta bortförklaras av vissa på Youtube med att hon haft så bra videoregissörer. Hm. Jonas Åkerlund sade i en intervju på svensk TV för några år sedan att när han arbetat med Madonna första gången var det verkligt utmärkande att han verkligen arbetade med henne. Hon hade inte femtielva rådgivare som sade vad som ”borde” göras. Det var hon och han.

Utöver sina insatser inom popmusiken har Madonna varit frispråkig rörande sex och framför allt kvinnors sexualitet. Redan 1990 öppnade hon dörrar här genom sin Blonde Ambition Tour där sex och religion var genomgående teman (och där hon upprepade gånger fick hänvisa till sin konstnärliga frihet för att kunna genomföra konserterna i USA). Hon har lyckats bli avstängd från MTV genom att vara för (bisexuellt) sexig  i Justify My Love, sumpa ett jättekontrakt med Pepsi Cola genom att visa en svart Jesus i Like A Prayer, chocka genom BDSM-inslag i Erotica och protestera mot krig genom att framställa det som en modevisning i American Life.

En av minst två varianter av originalvideon till American Life som finns på Youtube. En variant som kallas director’s cut har ett betydligt blodigare, starkare och allvarligare slut. Jag gillar den här (börjar ca 4.28). Artist: Madonna, regissör: Jonas Åkerlund.

I just det fallet backade faktiskt Madonna och ändrade videon när hon insåg att den tolkades inte mot kriget i sig utan uppfattades som nedvärderande mot enskilda soldater. Synd, kan jag tycka och svårt att förstå när man sitter på den här sidan Atlanten.

En annan kvinnlig artist som ibland är utsatt för rena hatkampanjer på Youtube är Candice Night, sångerskan i folkrockgruppen Blackmore’s Night. Gruppen består av Candice och hennes make Ritchie Blackmore, gitarrvirtuos som tidigare spelade i legendariska hårdrocksband som Deep Purple och Rainbow. Det slutade han med, och 1997 bildades Blackmore’s Night som inriktar sig på mjukare rock som är mycket inspirerad av musik från medeltid och renässans och folkmusik.

Candice Night och Ritchie Blackmore i en konsert på Göta Lejon i Stockholm, juni 2008.

Candice och Ritchie träffades redan 1989 då hon bara var 18 år gammal medan han var 44. Utifrån sett ser det kanske ut som en typ av förhållande som sällan blir långvarigt, men de två har hållit ihop sedan dess. Efter nära femton års förlovning gifte de sig 2008 och 2010 föddes deras dotter. I ett antal intervjuer har de båda beskrivit att de nästan direkt förstod att de var tvillingsjälar som dessutom delade intresset för historia och historisk musik. Utåt sett en vacker historia, men det tycker inte många av Blackmores hårdrocksintresserade fans. Nej, istället ägnar de sig åt att sabla ner Blackmore’s Nights musik i deras videos – och naturligtvis är det Candice fel att Ritchie inte längre är ”deras”. Det är mycket snack om hur snygg Candice är och att det måste vara sex som ligger bakom det faktum att Ritchie nu slutat slå sönder gitarrer. För han är väl bara ett mähä som har fastnat i denna hondjävuls garn? Nu tvingar hon honom till att spela mesmusik. Det blir slutsatsen av många av de ibland rent elaka kommentarer som finns till bandets videos. Att kvinnan själv är en utmärkt textförfattare och sångerska och dessutom spelar ett antal instrument (hon lär sig ständigt nya) och komponerar… tycks inte riktigt ha med saken att göra. Det är bara tack vare Ritchie hon blivit känd. Annars, menar en del debattörer, skulle hon bara varit en hemmafru som ägnade sig åt att tillfredsställa sin man. Att Candice började arbeta som modell redan vid tolv års ålder, har en examen i mediekunskap och hade en egen radioshow redan innan hon träffade Ritchie  – har tydligen inte med saken att göra!

Amy Winehouses fantastiska röst har tystnat, men den lever i hennes inspelningar. Hennes styrka som låt- och textskrivare kommer att framstå med tiden, det är jag övertygad om. Jag hoppas verkligen att alla de som uttalat sig kränkande om henne och tyckte att hon hade val och därför inte förtjänar att sörjas efter sin död tänker en extra gång innan de utnämner någon till ”crackwhore”. Oavsett missbruk är det en tragedi när en ung människa dör.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet, Populärkultur, Uncategorized

Rädsla och feghet – den nya tidens ideal?

Jag gillar äventyrs- och actionfilmer. Ser dem med stort nöje som ett tidsfördriv. En trevlig stund framför datorn. Ibland kan jag kanske irritera mig över att hjältarna, som vanligen är män, är mycket lika varandra. För vad är det egentligen för skillnad på Indiana Jones och John McClane?  Det är schyssta snubbar som kan ta en hel del stryk och som ibland måste överskrida lagens gränser för att do the right thing, rädda världen och göra den till en bättre plats för alla människor.

Sigourney Weaver som Ellen Ripley, protagonisten i Alien-sviten. En av de första kvinnliga actionhjältarna. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ellen_ripley.jpg

Trots att variationer finns är hjälte-stereotypen gammal som gatan. Vi kan härleda den genom historien. Även om alla dessa hjältar och hjältinnor, från Akilles och Jeanne d’Arc till Eowyn och Harry Potter,  skiljer sig på vissa punkter finns en minsta gemensamma nämnare. En hjälte, verklig eller fiktiv, har stort mod. I den mån de är rädda, övervinner de rädslan för att inte låta den styra sina handlingar. Det är i hög grad det som gör dessa karaktärer och i viss mån historiska personer till hjältar. Mod, oräddhet och handlingskraft har länge ansetts vara attraktiva egenskaper värda att eftersträva.

Därför förvånar det mig extra mycket att ett antal Internetanvändare den senaste tiden utan tvekan visar prov på rädsla och feghet på nätet. Kanske förlitar de sig på anonymiteten? I sig gör det dem ännu fegare, att de inte vågar stå för det hat de spyr ut. Dessutom misstänker jag att de trampat i klaveret, för idag är man ytterst sällan anonym på nätet. Väldigt mycket går att spåra.

Ett antal debattörer som kommenterar artiklar på DN:s hemsida lyckas naturligtvis vända den tråkiga historien med den 11-åriga flickan som tvingades av tåget till att allt är invandrarnas fel. Rasistiska kommentarer haglar. Jag anmälde faktiskt en av de värsta där kränkande uttryck användes och skrev i meddelandet att jag ansåg att DN borde överväga polisanmälan. Efter tragedin i Norge kunde man kanske förvänta sig att högerextrema, rasistiska debattörer skulle tänka ett steg extra innan de spyr ut sitt hat på nätet. Även om de inte har planer på att ta till våld själva är det uppenbart att sådant ger näring till andra, som kan tänkas ta till våld – och gör det. Men nejdå. Inte har de lärt sig något. Och jag börjar undra, är det inte dags att ta krafttag mot denna typ av diskussioner snart? Självklart har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Men betyder det verkligen att man har rätt att skriva fördomsfulla, hatiska kommentarer på landets stora tidningars diskussionssidor? Av en enda anledning: att man själv är en rädd stackare!

Samma sak när det gäller genusinriktade diskussioner. I dagens Svenska Dagbladet läser jag om discjockeyn Towa Wellton som ville starta en debatt på Facebook om könskvotering inom discjockeybokningarna. Hon ville starta en debatt. För det har hon mottagit flera dödshot via mail och även fått anonyma telefonsamtal mitt i natten! Vad är det för fel på folk?

Feministiskt Initiativ i Västra Götaland drar samma parallell som jag. Hatet är detsamma och en del av de citat som finns i bloggen får mig verkligen att lyfta på ögonbrynen. Hat kan bero på flera saker. Men jag tror att det vanligen har två huvudingredienser: rädsla och okunskap. Är det det 21:a århundradets nya ideal?

Om någon som kan tänka sig göra en sådan sak eller skriver hatfyllda inlägg på nätet till äventyrs skulle läsa det här så undrar jag: vad är du rädd för? I en kultur där ridderlighet och mod så länge har varit utmärkande för en hjälte fascinerar det mig att så många inte drar sig för att visa sin feghet offentligt.

Filosofen och matematikern Hypatia (ca 360 - 415 AD), mördad i Alexandria av en kristen mobb som menade att hon bedrev omstörtande religiös verksamhet. Detalj från Rafaels målning "Skolan i Aten (1509-1510), Vatikanen. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Hypatia_Raphael_Sanzio_detail.jpg

5 kommentarer

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet

Strandhugg i Viking Land längs E4?

Här i Uppsala går diskussionen just hög om ett planerat centrum i Fullerö, några kilometer utanför Uppsala. Utöver bostäder, sportarenor och affärscenter är även en upplevelsepark med tema vikingar inplanerad. Enligt beskrivningarna på Fullerö Parks hemsida så skall parken bestå av en faktadel och en fiktiv värld, en upplevelsepark. Projektet har granskats av arkeologistudenter i ett masterarbete vid Uppsala Universitet och fått tummen ned. Arkeologen och författaren Magnus Alkarp riktade nyligen (mycket!) skarp kritik i en krönika i Uppsala Nya Tidning. Även författaren Maja Hagerman har engagerat sig i frågan. Hon har i flera inlägg i sin blogg tagit upp Fullerös unika fornlämningsmiljö som kommer att förstöras om parken blir verklighet.

Magnus Alkarps debattartikel fick i svar i gårdagens UNT av Fullerö Parks VD Vahik Abrami. Han menar att viss av kritiken bygger på missförstånd:

”Vi har inte heller för avsikt att presentera en stereotyp bild av vikingen som den romantiserade klichébilden av en mjöddrickande våldsverkare med svärd och hornbeprydd hjälm. Vi kommer i stället att göra vikingen tillgänglig för besökare från både när och fjärran genom att visa upp vårt vikingaarv i både fakta- och mytform. Vi välkomnar därför alla former av samarbete som bidrar till att bevara, utveckla och tillgängliggöra vårt kulturarv.”

På detta tvivlar jag starkt. Att endast lyfta fram ”vikingen” är nämligen i sig att medverka till att stereotypen upprätthålls. Majoriteten av de människor som levde under vad vi kallar vikingatiden (ca 760 – 1060) var nämligen inte vikingar. En viking var en sjöfarare, en manlig sjöfarare med viss krigisk inriktning. Genom att helt fokusera på att visa vikingar utesluter man till att börja med alla kvinnor. Även om kvinnor reste så var de inte vikingar. Män som inte var krigare och aldrig reste på sjön kan inte heller räknas som vikingar. Ofria var inte vikingar.

Om nu man vill ta avstånd från klyschan, varför tycks då så mycket av det material som visas gå i stridens tecken? I ett inslag på SVT berättas att bostadsområdena designats med ”vikingaborgar” som modell. På väggen hänger en kopia av en stridsyxa. Naturligtvis är det en samling av rustningar och vapen som används som illustration på sidan om projektets egen beskrivning av temaparken. Och i TV-inslaget glimtar en av de bilder som nu städats bort från hemsidan förbi:

En av bilderna som visas i SVT-inslaget. Den har förut funnits på Fullerö Parks hemsida. När jag ser den här undrar jag verkligen om de ansvariga förmår att inte visa en klyschig bild.

Förr var de betydligt fler. Fantasyartade bilder av män med vingar och horn på hjälmarna som stod i skepp med höjda vapen. En bild av vikingatiden som jag är så oändligt trött på, men som jag inte har någon förhoppning att jag inte kommer att mötas av om Fullerö Park blir verklighet. Men hoppet är väl det sista som överger en. Så om någon engagerad i projektet mot förmodan skulle läsa den här bloggen har jag några tips från coachen:

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män.

* Inte alla bodde vid kusten.

* Det fanns garanterat människor som gick genom livet utan att ha hållit i ett svärd…

* …eller seglat i ett drakskepp…

* …eller mördat, plundrat och våldtagit.

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män… oj, det har jag redan sagt. Men det tål att upprepas, för jag undrar väldigt ofta om denna självklarhet verkligen är så självklar. Och då gäller det mycket av den populärkultur som rör vikingatiden.

En av träffarna när jag bildgooglade på "viking woman". Undrar om hon platsar i Fullerö Park? Jag misstänker det, om nu kvinnor alls planeras där.

Bilden är tydlig, till och med på seriösa ställen som Jorvik Viking Centre i York. Skillnaden är bara att den krigiska bilden av nordborna är mer logisk sett från ett brittiskt perspektiv. Det var ju så skandinaverna de först kom till öriket. Men här, i ”the homelands” finns det väl ingen anledning att belysa denna del av vår historia ur ett enda perspektiv?

Trots att jag låter allmänt skeptisk är min uppfattning ändå att vi arkeologer inte ska se ner på alternativa sätt att göra vår förhistoria tillgänglig för allmänheten. Det är en arbetsuppgift vi istället borde försöka få mycket större del i. Det finns exempel jag tycker är mycket lyckade. Lejre, ett sorts levande museum och arkeologiskt försökscenter i Danmark, är ett av dem. Här kan man gå omkring i den danska förhistorien och se rekonstruerade hus, offerplatser och annat – allt baserat på gedigen, arkeologisk expertis.

Järnåldersbyn i Lejre. Bild från Wikipedia.

I Lejre blandas dagligt liv med mer dramatiska uppträdanden av olika grupper.  Husen bebos av vanliga danska familjer som på volontärbasis ägnar delar av sin semester åt att ”bli förhistoriska” en tid. Senast jag var i Lejre satt jag och pratade med en man som berättade att förutom slakt gjorde de precis allt själva. En fantastisk upplevelse tyckte hela familjen, men ingen dans på rosor.

Sverige har Eketorps borg på Öland. Det är en rekonstruerad (på plats) befäst by man kan gå omkring inne i. Här finns djur och precis som i Lejre aktörer i form av volontärer. Dessutom finns ett litet museum. På båda ställen har man även olika evenemang. Eketorp har dock varit nedläggningshotat och verksamheten har fått en bredare inriktning på senare år. Kritiska röster har höjts. Jag har själv ännu inte varit där sedan förändringarna gjordes och har inte kunnat bilda mig en uppfattning.

Till slut kan jag inte annat än undra hur realistiskt den miljonpublik som projektörerna av Fullerö Park räknar med är. Vikingaparken är attraktionen nr 1. Lejre har enligt sin hemsida ca 55000 besökare per år. Eketorps borg hade år 2009 39000 enligt Kalmar läns museums årsberättelse. Av de statliga museerna klarar sig bara två över miljonstrecket – Skansen och Vasamuseet. Jag konsulterade Wikipedia för att kontrollera statistiken för mer upplevelseinriktade anläggningar: Gröna Lund har 1,1 miljoner besökare – och det på ett läge centralt i Stockholm. Kolmårdens djurpark 620000 besökare under 2009 och Skara Sommarland ligger runt 350000. Mot denna bakgrund, hur i hela friden kan man räkna med att locka över en miljon till en avkrok utanför Uppsala? Tiden när man kunde bli rik på att anfalla rika kloster och kyrkor och ostraffad segla iväg i dimman är över.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Utställningar/levandegörande

Arn är schysst, men Ayla är tantsnusk?

Igår tittade jag på den första av Arn-filmerna på DVD. Det skall tilläggas att jag inte läst böckerna annat än att jag skummat Tempelriddaren.

En tanke slog mig: är det inte så att i historiska populärromaner så är det ganska stor skillnad på hur hjältinnorna framställs beroende på om romanen har en kvinnlig eller manlig huvudperson? Jag blev otroligt trött av att se Arn-filmen. Cecilia och Arn blir bannlysta. Han ger sig ut i världen som en visserligen motvillig men – märk väl – aktiv krigare i Guds tjänst. Hon spärras in i ett kloster där hon utsätts för alla tänkbara orättvisor. Efter att ha varit frimodig och framåt förvandlas hon till ett våp, ett offer.

Det var länge sedan jag läste Ivanhoe av Walter Scott, författaren som anses ha skapat den moderna, historiska romanen. Men som jag minns det fastnade jag då, i övergången mellan ungdoms- och vuxenlitteraturen, inte för vare sig Lady Rowena eller Rebecca. De fick för lite plats och var inte tillräckligt självständiga för min  smak.  Istället vändes mina ögon åt betydligt tuffare brudar som dessutom var huvudpersoner i sina respektive böcker. Jag har tidigare nämnt den franska författarinnan Anne Golons bokserie Angélique, som var min ungdoms första verkliga läsupplevelse (i samma inlägg diskuterade jag också den arkeologiska relevansen i vissa av Aylas uppfinningar i Jean M Auels böcker). Här var det äntligen en kvinna som agerade själv. Likaså fascinerades jag av en av de mest kända romanhjältinnorna genom tiderna – Scarlett O’Hara, hjältinnan i Margaret Mitchells Borta med vinden, kanske 1900-talets största historiska roman. Vilken riksbitch!

Vivien Leigh som Scarlett i den klassiska filmen. Bild från Wikimedia Commons.

Angélique, Scarlett, Ayla – de är hjältinnorna i några av 1900-talets största succéer. Men vad som också är värt att notera är att det i dessa böcker finns intressanta karaktärer av båda könen. Framför allt i Mitchells och Golons verk, Auel är lite mer stereotyp kan jag tycka, men egentligen är det inget könsbundet. Jag uppfattar hennes karaktärer som generellt sett mindre komplexa. Ser man till en modern, svensk författare med ett antal historiska romaner på sitt samvete, nämligen Carina Burman, så innehåller i alla fall den bok jag läste senast, deckaren Vit som marmor ett brett persongalleri av människor. Både kvinnor och män, med en kvinnlig protagonist i form av författaren Euthansia Bondeson. En annan svensk författare som skriver historiska romaner, därtill som utspelar sig under en epok som intresserar mig, är Dick Harrison. Och… tja, kvinnorna glimtar fram ibland, men personporträtt talar vi inte om. Istället är hans böcker i mina ögon mest en orgie i våld och blod. Mönstret känns igen. Påminner mig om när jag som läsgalen tioåring slukade pappas gamla indianböcker från 40-talet.

Illustration från 1869 års utgåva av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen (första utgåva 1826). Bild från Wikipedia.

Utan att ha gått igenom något stort material funderar jag nu på om det händelsevis kan vara så att i historiska romaner där protagonisten är en man så spelar kvinnorna ofta en mycket tillbakadragen, stereotyp och underordnad roll. Ett glimrande exempel på detta från det senaste decenniet är Conn Igguldens romansvit om Julius Caesar. Män, män, män! Kvinnorna som ibland blinkar förbi är gärna offer (som Caesars sjuka mor eller hans hustru Cornelia som mördas). Servilia, mor till Brutus och älskarinna till Caesar, har Iggulden förvandlat till en hora.  I själva verket var tillhörde hon en inflytelserik släkt och var en kvinna i samhällets toppskikt.

När protagonisten är kvinnlig, å andra sidan, ges utrymme för tuffa, starka kvinnor med flera bottnar. Men där finns även plats för nyanserade porträtt av män. Karaktärerna är kort sagt människor, även om stereotyper naturligtvis förekommer misstänker jag att mönstret inte är lika tydligt. Eller är alla män roller som kunde spelats av Clark Gable?

Men – några av de senaste årtiondets ”manliga” historiska romaner är faktiskt inte ur den här synvinkeln mycket mer än Ivanhoe, Robin Hood och Biggles  ännu en gång. Men inte uppfinner man lätt nedvärderande genrebenämningar som ”tantsnusk” och ”chicklitt” åt dem…

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Historiska romaner, Litteratur, Populärkultur

Kvinnligt, manligt och mänskligt (eller: Does it takes a fool to remain sane?)

I fredags kväll var jag och några vänner i Uppsala Stadspark och såg avskedskonserten av ett av Sveriges största band: The Ark (UNT:s recension finns här). Vi såg också något så ovanligt som en svensk världsstjärna, eller borde vara. För den stjärnglans som slår emot en när man ser Ola Salo är magnifik, svår att överträffa. Och då har jag sett både ABBA och Madonna. Salos utstrålning är definitivt i paritet med deras (Men – nej. Bara grejen att ha ABBA är egentligen omöjligt att matcha som konsertupplevelse).

Ola Salo under konsertens senare fas.

Men, det som verkligen gör att jag gillar honom är att han sätter fokus på de för mig så problematiska orden om vad som är kvinnligt respektive manligt. Naturligtvis är kvinnor och män olika rent biologiskt. I reproduktionen har vi olika roller. So far, so good. Där stoppar, enligt mig, skillnaderna. Därefter finns det inga biologiska hinder för vad man vill göra.  Nu rör vi oss bortom det som är kvinnligt och manligt. Vi kommer in på vad som är individuellt och mänskligt. Om att vara sig själv – och det är Ola Salo verkligen! Han satte fingret på det så många gånger, han uppmanade till det. I texterna, i mellansnacket.

Det är väl egentligen allt vad allt rör sig om, eller hur? Att kunna och våga var sig själv. Som individ, inte som biologisk kvinna eller man?

Jag är arkeolog och jag är förbannat trött på att höra: ”Kvinnor har i alla tider…” (vanligen följt av ett resonemang som går ut på: inte fattat något om det som blivit historia). För det första vet vi inget om det. Som jag några gånger har belyst här, t.ex. i inlägget om de karolingiska drottningarna och de frankiska, skrivna källorna eller om Boudica, drottningen som utmanade Rom eller om kvinnliga spioner bakom tyskarnas linjer under andra världskriget så tenderar kvinnans roll även i main stream-historien att tonas ner. För det andra: vem bestämmer vad som är ”riktig” historia? Vem bestämmer vilka händelser som verkligen förändrar sin tid och världen? Ta uppfinningar som exempel. Om hundra år kommer det sannolikt inte att finnas radio, TV, CD-skivor, grammofonskivor och kassettband. Ändå har dessa uppfinningar haft en enorm betydelse för människans dagliga liv under sin samtid. Kommer det att finnas glasögon, en av de mest humanitära uppfinningarna någonsin? Jag själv har svårt att förstå den frihet som p-pillren gav kvinnorna i min föräldrageneration. En enorm innovation, men finns den med i historieböckerna? Atombomben gör det sannolikt. Är den verkligen mer betydelsefull än glasögonen och p-pillren? Som vanligt beror det mesta på perspektiven.

Vad som är ”viktigt” ligger i betraktarens öga, liksom vad som anses kvinnligt respektive manligt.  För många år sedan hörde jag en kollega öppet deklarera att kvinnor inte blev ”riktiga” kvinnor förrän de fick barn. Således är jag inte en riktig kvinna, även om jag trodde det last time I checked (för att citera L word-karaktären Alice Pieszecki när hon får frågan av militärdomstolen om hon är lesbisk).Vad mer diskvalificerar människor från att vara riktiga kvinnor respektive män? Hårlängd? Kroppsbyggnad? Språk? Intresseområde? Är jag okvinnlig för att jag inte gillar att baka muffins? Och om en man gillar det, är han omanlig då?

Nej, det är underbart att se en potentiell världsstjärna som Ola Salo öppet deklarera att man skall våga vara sig själv! Kanske inte vara kvinnlig eller manlig – utan… mänsklig? Individuell? Följa sitt hjärta, sin inre röst (massor med klyschor, men så svårt!) Ett riktigt budskap i sommarnatten. Jag blev fan lite kär i honom (och det är jag inte ensam om;o)).

In Lust We Trust! Viva The Ark!

1 kommentar

Filed under Jämställdhet, Populärkultur

Lady Chatterley, Mrs Dalloway och Miss Marple

Jag har tänkt att ägna helgen åt att skriva, men just nu tryter inspirationen. Det händer ibland och jag brukar lösa det med att antingen se en film eller läsa en bok för att få idéer hur man kan behandla vissa företeelser i bild eller text. Just nu rör mina bryderier sex- och kärleksscener och jag vände mig då till en av, eller kanske den, verkliga klassikern i frågan: Lady Chatterley’s Lover (Sv: Lady Chatterleys älskare), skriven av D.H. Lawrence (1885-1930). Romanen, som är Lawrence sista, publicerades första gången 1928.  Då trycktes den i Italien. Det skulle dröja mer än trettio år innan boken kunde publiceras öppet i England. En aristokratisk kvinna som har ett passionerat kärleksförhållande med sin skogvaktare. Ingående beskrivna sexakter och frekvent användande av könsord – nej, det bara gick inte! När den till slut gavs ut i författarens hemland 1960 blev Penguin Books stämda – men frikända! Efter det har romanen tryckts om många gånger och den är översatt till många språk. Och fler förläggare har blivit stämda för att de publicerat, långt in på 1960-talet.

Sean Bean som Oliver Mellors och Joely Richardson som "Connie" Chatterley i en BBC-miniserie från 1993.

Jag tycker inte att Lady Chatterley’s Lover är någon märkvärdig bok egentligen. Språket är ganska enkelt, historian är inte sofistikerad på något sätt. Romanens storhet ligger i de teman den tar upp, rättframheten i de sexuella scenerna och det då, under 1900-talets första del, chockerande faktum att en aristokratisk kvinna som Constance Chatterley framställs som ha en stark sexdrift. Connie är en romanhjältinna som bryter mot de skira penseldrag som hjältinnor ofta tecknades med i dåtidens litteratur. Nu beskrevs en ”vanlig” kvinna, ingen Fanny Hill, med sexuell aptit. Skandalen var ett faktum. Och jag har svårt att se att Constance Chatterley inte delvis stått modell för det senare 1900-talets nya populärkulturella hjältinnor där sexualiteten visas fram och ingår i bilden av hjältinnan. Constance Chatterley, visst har hon till viss del banat väg för Lisbeth Salander?

Lady Chatterley’s Lover är en bok som har lästs av generationer och när det gäller sex i litteratur tänjde den definitivt gränserna. Vilket för mig in på huvudämnet: vad är egentligen viktig litteratur? I samband med millennie-skiftet gjordes en hel del listor över ”1900-talets bästa” och dessa omfattade även böcker. Vilka var 1900-talets främsta romaner? Tja, när jag läste flera av listorna konstaterade jag dels att den anglosaxiska dominansen är tydlig, dels att kvinnliga författare ej tycks göra sig besvär. Jag har inte gått igenom det systematiskt, men den enda kvinna som tycks vara med på alla bästa-listor är Virginia Woolf (med antingen Mrs Dalloway eller To the Lighthouse). Sedan dyker en del namn upp här och var – Karen Blixen, Doris Lessing, Nadine Gordimer för att ta några exempel, men den manliga dominansen är stor.

En lite annorlunda lista är den som 1999 sammanställdes av den franska tidningen Le Monde. Här är den icke-engelskspråkiga litteraturen mer framträdande. Redan på tionde plats dyker ett verk jag inte sett någon annan stans upp: Det andra könet (Le Deuxième Sexe) av Simone de Beuvoir (1949). En bok som anses ha haft ett mycket stort genomslag – men kanske snarare på ett politiskt plan än ett litterärt. Ett annat verk, en av 1900-talets stora bästsäljare får man leta sig grön efter på de flesta listor som har sin bas i engelskspråkiga miljöer återfinner jag hos Le Monde på plats 38 – Margaret Mitchells enda roman Gone With the Wind (1935). Några placeringar längre ner finns Francoise Sagans Bonjour Tristesse (1954). Mycket omtalad och stilbildande på sin tid. Sagan var faktiskt en av de första författare jag själv läste när jag i det tidiga 80-talet försiktigt började ta steget till vuxenlitteraturen. Andra var Anne Golon, Jean M Auel – och Ernest Hemingway. Trettio år senare kan jag säga att de förstnämnda, i litteraturkretsar halvsuspekta, halvt bortglömda kvinnorna betydde betydligt mer för mig då än den nobelprisbelönade man som ännu har en plats självklar i litteraturhistorien.

Trots att Le Mondes lista är en fräsch fläkt på många sätt (bl.a. finns serier och barnböcker bland verken) är den ändå manligt dominerad. Vanligen brukar argumenten mot att problematisera sådant gå ut på att det är en faktisk situation som speglas. Män har varit kulturbärare i högre grad än kvinnor. Det har inget med vårt synsätt att göra, det är ett faktum. Men hur är det egentligen med litteratur? Om vi väljer att se på genomslag i sålda exemplar hos 1900-talets författare, hur ser den bilden ut?

Dame Margaret Rutherford som Miss Marple.

Tja, skall vi titta på hårdfaktan, vad som verkligen har sålts så är situationen betydligt mer nyanserad. Naturligtvis finns osäkerhet i antal, men en trend kan säkert anas i Wikipedias sammanställning (som jag dock tror är en västvärlds-lista). Väljer jag ut 1900-talet är den bäst säljande författaren Agatha Christie, följd av Barbara Cartland. Christie är den näst mest säljande författaren genom alla tider, endast slagen av Shakespeare. En annan storsäljare är Enid Blyton. Över huvud taget finns ett ganska stort inslag av barn- och ungdomslitteratur bland försäljningstopparna. Vår egen Astrid Lindgren finns t.ex. med. Romaner med erotiska inslag tycks vara poppis. Både Danielle Steel och Jackie Collins ligger högt.

Att kvinnliga författare påverkar litteraturhistorien är alltså tydligt. Försäljningssiffrorna talar. Kvinnor är definitivt inget undantag i litteraturhistorien.

Lämna en kommentar

Filed under Erotik, Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur

Det behövs fler Cate Archer

Jag läste en intressant artikel på nätet från Göteborgs universitet härom dagen. Titeln var ”SÖKES: Påklädd hjältinna med stark vilja”. Ämnet var den stora manliga dominansen, bland såväl spelskapare som protagonisterna i dataspelsvärlden.

När jag arbetade med min avhandling och åren direkt efter spelade jag ganska mycket dataspel. Det var en tid då jag tyckte det var helt normalt att arbeta tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan. Naturligtvis behövdes lite avkoppling och den fick jag dels genom mina hästar, dels genom att då och då kliva in i en helt annan verklighet och förlora mig i ett spel. Jag har alltid varit ganska förtjust i skjuta-spel, gärna i kombination med viss problemlösning. Jag har väl gått igenom ganska många.

I massan av Arnold look-alike-hjältar, diverse meniga soldater under WW2, Indiana Jones och mer eller mindre realistiska spioner stack ett spel. Förutom en härlig humor och story, skitsnygg grafik och riktigt varierande uppdrag så var det trevligt att dels bli anfallen av kvinnliga skurkar (som en hel klan med dam-ninjor och en joddlande, karatekunnig tyrolarbrud), dels att identifiera sig med den här protagonisten:

Cate Archer som hon ser ut i No One Lives Forever 2 - det hittills oöverträffade förstapersonsspel som jag har ägnat mig åt.

No One Lives Forever (NOLF) utspelar sig på 1960-talet. Hjältinnan Cate Archer är f.d. inbrottstjuv och för UNITY, en hemlig, engelsk organisation som övervakar världsfreden. När hon skickas ut på uppdrag är hennes överordnade inte helt positiva. Cate är UNITYs första kvinnliga agent och sänds iväg i ett nödläge efter att flera av hennes kollegor mördats.

Enligt Wikipedia var NOLF från början tänkt ha en manlig hjälte. Spelutvecklarna ändrade eftersom det blev för många jämförelser med James Bond-spel. Och det blev en del av ett framgångsrecept. NOLF blev en braksuccé, både hos kritiker och spelare. Tydligen funkade det utmärkt med en kvinnlig protagonist och det utan att hon klädde av sig i tid och otid eller hade en massa manliga beskyddare. Även om det förekommer män i spelet och Cate har diverse medhjälpare (den ene mer absurd än den andre!) så är det ingen tvekan vem som är hjältinna eller huvudperson. För egen del – det är länge sedan jag köpte ett dataspel, men om NOLF 3 skulle produceras, då jäklar! För vem vill inte susa runt med Cate i härliga 60-talsmiljöer, hoppa över raviner med snöskotrar (och misslyckas 333 ggr till man upptäcker att det finns en bro alldeles bredvid…) och dessutom vara klädd i härligt, utstuderat 60-talsmode?

Cate Archer är inte den enda eller ens första kvinna som spelat huvudrollen i ett storsäljande spel. Hon är inte ens den mest kända. Den titeln bör nog tillfalla en kvinna som har samma yrke som undertecknad:

Lara Croft i Tomb Raider.

Nu gör jag kanske Tomb Raider orättvisa, men det är som jag minns det inte i närheten av att vara så bra som NOLF! Framför allt är det rätt tröttsamt med den avklädda hjältinnan. Ok, inte för att speciellt många arkeologer ser ut som Harrison Ford, men Indiana Jones kläder är realistiska jämfört med Lara Crofts! Måste kvinnor vara avklädda jämt och sant? Det är såååå tröttsamt och vad är syftet? Spelar folk Tomb Raider för att Lara har D-kupa?

Oavsett Lara Crofts kläder är både NOLF och Tomb Raider bevis på att det är möjligt att göra spel, extremt framgångsrika sådana, med kvinnliga huvudpersoner. Frågan är om de måste vara vad jag kallar Robin Hood-varianten, d.v.s. en story där alla är (muntra) män men man har tagit med en kvinna som någon form av alibi + möjlighet att få lite romantik (i syfte att locka kvinnor?). Det konceptet är extremt vanligt när det gäller filmer i historisk miljö som utspelar sig under medeltid och tidigare. Gladiator (som jag tycker är en jättebra film) är ett typiskt exempel. Massor med män, en kvinna (Lucilla) som tycks vara med mest för att tillföra lite romantik och känslomässig svaghet. I en annan har ironiskt nog en kvinna i huvudrollen:

Agora handlar om filosofen och matematikern Hypatia. Bortsett från henne fanns det tydligen knappt en enda kvinna i det senantika Alexandria – om man ska tolka filmen bokstavligt.

NOLF är inget Robin Hood-spel. En annan storsäljare som inte heller faller i den fällan är Baldur’s Gate, som har fått flera uppföljare. Spelet är ett fantasy/rollspel och har av och till röstas fram som ett av de bästa spelen. Som alltid i rollspelssammanhang skapar man själv sin karaktär. Kvinna eller man spelar ingen roll (haha, där hamnade jag i sällskapet för dåliga ordvitsar!), dina möjligheter är desamma. Likaså har jag uppfattat könsfördelningen som ganska jämn bland de fasta karaktärer man möter under spelets gång. En av de viktigaste är din syster Imoen. Och en av de bästa krigarna är faktiskt halv-alven Jaheira:

Jaheira som hon ser ut i Baldur's Gate 1. Ibland blir hon riktigt sur även på dig. Därför orkade jag aldrig med henne, medan min dåvarande sambo hade henne som en favorit!

Visst är vissa av kvinnorna i Baldur’s Gate ibland ganska avklädda. Men det är vissa av männen också. Framför allt tycks det vara kopplat till de som är krigare. Då är det mycket läder, nitar och åtsittande saker här och där oavsett kön. Just klädedräkten tycks höra samman med roll likaväl som kön. Magiker har t.ex. ofta långa rockar/klänningar.

Michelle Pfeiffer som jäkligt ond häxa i Stardust (2007), en fantasy-film där man även får se Robert de Niro som tuff piratkapten som älskar att klä sig i kjol och dansa cancan. Underbart!

Några av spelen från det tidiga 2000-talet hade alltså kvinnliga protagonister eller stort inslag av kvinnliga figurer. Trots det, att det uppenbart säljer utan att kvinnor objektifieras, tycks det vara långt kvar. Det är lite som serier. Att det funkar med kvinnliga seriehjältar borde vara tydligt eftersom en av de absolut största, när det gäller realistiska äventyrsserier, faktiskt är kvinna.

Modesty Blaise, här i Romeros version. Bild från The London Evening Standard.

På något sätt kan jag inte låta bli att tänka på Modesty Blaise när jag ser Cate Archer. Kopplingarna är så uppenbara, även om Modesty Blaise är en mer allvarlig och studtals svart serie och NOLF ett glittrande, humoristiskt actiondataspel. Det är inte bara 60-talsmiljön, det finns även andra beröringspunkter. Kanske är det att båda är kvinnor som från början stod på ”fel” sida lagen men nu använder sina erfarenheter att göra gott?  Trots att hon ibland klär av sig bryter Modesty på många sätt könsrollerna. Ibland tror jag nästan att hennes skapare Peter O’Donnell lät Modesty klä av sig på ett sätt som medvetet avsexualiserade situationen. Ungefär som en bild från 90-talet på Madonna där hon står naken och liftar med en cigg i munnen och en handväska i handen (och googlar man så hittar man den). Det är inte enbart en fråga om hur mycket eller lite kläder utan om vad det är för karaktär och vilka situationer.

Den fråga man måste ställa sig är: när ska spelmakare, serieskapare och andra kreatörer av mansdominerad populärkulturella yttringar börja se kvinnor som en köpstark grupp? Det finns en uttalad oro att om en kvinna är upphovsman, exempelvis till en bok, är det ”bara” kvinnor som vill läsa. ”Bara” 50 % av befolkningen. Hm. Denna tankevurpa har resulterat i att en av det senaste decenniets absolut mest framgångsrika författare – worldwide – publicerats under ett könsneutralt namn där hennes förnamn reducerats till initialer. Ja, jag tror många vet vem jag menar: Joanne Rowling, mer känd som J.K. Rowling – författaren till Harry Potter. Refuserad av tolv förlag… and we know the rest.

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur, Serier

Boudica – hon utmanade Rom

Boudica (ca 25 – 61 AD) tillhörde icenernas folk, en grupp som troligen nämns redan av den första romerske härförare som invaderade Storbritannien. Det var år 55 – 54 BC, men då blev det ingen permanent romersk närvaro. Om icenerna verkligen var ett folk är inte säkert. Romarna identifierade ofta ”folk” som de, ifrån sitt utanförperspektiv, uppfattade som enhet. Hur människorna själva identifierade sig är inte alltid känt.

Ungefär hundra senare kom den andra romerska invasionen och denna gång stannade de i mer än tre århundraden, från år 43 till 410. Romerska källor antyder att icenerna ansåg sig vara Roms allierade ganska snart efter erövringen. En av de som ställde sig på nykomlingarnas sida var kung Prasutagus, Boudicas make. Förbund slöts, freden gynnade alla och några år av lugn följde. Men år 47 ville romarna flytta fram gränserna. En väg var att samla in alla de redan besegrades vapen, något som de naturligtvis såg som en misstroendeförklaring. Ett uppror bröt ut och britterna förlorade. Pax Romana rådde ännu en gång – i alla fall ett tag…

År 60 dog Prasutagus. I sitt testamente lämnade gjorde han enligt en tidigare överenskommelse den romerske kejsaren till sin arvinge. Men Prasutagus ville också att hans familjs framtid skulle tryggas och försökte därför lämna hälften av tillgångarna till sina döttrar. Detta accepterades inte av Rom. Allt skulle tillfalla kejsare. Dessutom uppkom vissa tvister mellan romare och icener rörande pengar som den ena parten ansåg vara gåvor och den andra ett lån. Romarnas metoder för att kväsa icenerna var brutala. Boudica  piskades och hennes döttrar våldtogs. Men om romarna trott att det skulle stoppa Boudica och icenerna så hade de fel. Istället kastade de olja på pyrande glöd. Det här var en skymf som inte kunde få vara ohämnad. Boudica beslutade sig för att revoltera mot Rom.

Under Boudicas ledarskap samlades en månghövdad skara icener och snart följda andra också folk med. Missnöjet mot romarna hade vuxit. Bland annat drevs människor från sitt land för att ge plats åt veteraner från armén. Om Boudica valdes till upprorets ledare eller själv tog rollen tycks inte vara säkert. Men ledaren var hon. Hur hon gjorde för att samla så många vet vi inte. Det finns inga samtida beskrivningar av henne, så vi vet inte säkert hur hon såg ut eller något om hennes personlighet. Hennes handlande talar om att hon måste besuttit mod och revanschlust, men i annat fall vet vi inget om hennes person, inte ens när hon var född eller om Boudica verkligen var hennes namn. Bouda är ett keltiskt ord för seger, så namnet kan vara en senare konstruktion.

Beskrivningen av henne talar om en lång, rödhårig kvinna med genomträngande blick, klädd i traditionell dräkt och med en typisk guldhalskrage. Men den är nedtecknad av en romersk historiker mer än hundra år efter upproret. Porträttet av Boudica stämmer väl in på det av barbarer i allmänhet. Sett till hur kvinnor från hennes kultur och på hennes position i sitt samhälle vanligtvis bör ha tett sig är det troligt att hon hade goda kunskaper som romersk livsstil, att hon bar vissa romerska attribut men ändå smycken typiska för icenerna och att hon tog hand om sig själv och sitt utseende (vilket gällde både kvinnor och män). Make up användes till exempel.

En konstnärs tolkning av Boudica. Från Women’s History Magazine (http://www.womenshistorymagazine.com/blog).
En guldhalsring (torc) av den typ Boudica ofta avbildas med. Just den här är från hennes hemtrakter, men lades ner ca 150 år före upproret. Bild från http://www.sheshen-eceni.co.uk/icenian.html

Skattfynd antyder att en del av de britter som samarbetat med romarna flydde när Boudicas rebeller närmade sig. Visade de samma grymhet som den Boudica, hennes döttrar och hennes folk utsatts för av romarna? Vem vet, men det är inte otroligt. Krig var inte heller då vackert.

Militärt fick Boudicas styrkor en rad med framgångar. Första målet var Camulodunum (Colchester) där de romerska veteranerna behandlade ursprungsbefolkningen illa. Rebellerna besegrade en romersk legion, förstörde staden och drog vidare. Det nya handelscentrat Londinium (London, grundat år 43) var nästa mål. Romarna evakuerade och tur var det, för rebellerna brände ner Londinium och dödade alla som var kvar. Verulamium (St Albans) mötte samma öde. Vid det laget kan tiotusentals personer ha dödats, men några säkra uppgifter finns inte.

Modell av det romerska London (Londinium) ca 25 år efter Boudica. Bild från Wikipedia.

Romarna insåg att det var allvar. De lurade britternas här till en plats lämplig för att använda hela erfarenheten och effektiviteten i den romerska stridsmaskinen. Och trots att de var många, många fler slaktades britterna. Boudicas uppror var över. Vad som hände med henne själv är än idag ett mysterium. Den romerske härföraren lyckades inte fånga henne. Kanske tog hon livet av sig hellre än att föras till Rom som fånge, kanske kom hon faktiskt undan.

Trots att hon föll i glömska under medeltiden är Boudica idag en av de mest kända personerna i den tidiga, engelska historien. Sin renässans fick hon framför allt under den victorianska eran då britterna ännu en gång kom att ledas av en stark drottning – Victoria (1819 – 1901).

Emily Blunt som Victoria i Jean-Marc Vallées film The Young Victoria från 2009.

Boudica förekommer i populärkulturen och ett flertal dokumentärer har gjorts om henne. I Thetford, den stad som kanske främst är kopplad till hennes ”hemland”, finns avbildningar av Boudica överallt. Hon stod upp för sin sak och ledde det kraftfullaste upproret mot Rom under den mer än tre århundrade långa ockupationen.

Thomas Thornycrofts staty av Boudica i Westminster, London. Bild från Wikipedia.

Några källor

Davies, John. 2008. The Land of Boudica. Prehistoric and Roman Norfolk. Norfolk Museums and Archaeology Service. Oxbow Books. Oxford.

Goldsworthy, Adrian. 2003. The Complete Roman Army. Thames & Hudson. London.

Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Boudica (2011-04-19).

Lämna en kommentar

Filed under Alfabrudar, Arkeologi/historia, Populärkultur

Andra perspektiv, andra historier

Jag kan inte släppa det inslagna spåret utan började igår fundera på hur ett annorlunda historiemagasin skulle se ut. Uppenbart är jag inte ensam om tankarna – läste just Claes Carlsson-Klauzners blogg Med öga för historia och han hade redan en vision om ett upplägg för nytt populärhistoriskt magasin. Kul!

En sak som poängteras är perspektivet skall utgå från människan, inte från makten. Här känner jag som arkeolog igen mig, det är nämligen på den nivån, den enskilda människans, vi utför mycket av vårt arbete. Det som är fantastiskt med arkeologin är att materialet (=fynd och strukturer) på ett sätt är jämlikt. Det finns där, det är lämningar efter alla möjliga typer av människor och många olika liv. Sedan måste vi tolka det. Och ska jag (för ovanlighetens skull;o)) komma in på representation av kvinnor och män – så är även den jämlik. Kvinnorna framträder mycket tydligt i det arkeologiska materialet. På bosättningar syns faktiskt kvinnor ibland mer eftersom många metallfynd består av dräktspännen.

nne från Gilltuna-boplatsen i Västerås. Datering: 550-650. Källa: www.sau.se, fotograf: undertecknad.

Ett spänne från Gilltuna-boplatsen i Västerås. Datering: 550-650 AD. Källa: http://www.sau.se, fotograf: undertecknad.

Arkeologin som ämne är inte knutet till specifika tidsperioder. Jag var nyligen på ett seminarium där Neil Price, University of Aberdeen, talade om Peleliu 1944: the archaeology of a World War II battlefield in Micronesia. Här används alltså arkeologisk kompetens för att få fler perspektiv, att skapa fler bilder av ett av andra världskrigets blodigaste slag. Historien är skriven, som alltid av segrarna. Arkeologin kan fördjupa och förmänskliga det vi känner som foton och kartor i böcker.

Och inte förvånande finns det naturligtvis massor av andra perspektiv och därmed andra berättelser även när det gäller andra världskrigets slagfält. Det bodde människor på ön när slaget inleddes. Hur ser deras historier ut? De som var kvar hemma, oavsett om det var i USA eller Japan? Trots att seminariet handlade om slagfältsarkeologi och jag nyligen beklagat mig över krigsfixeringen i populärhistoriska framställningar satte det verkligen fingret på något mycket viktigt: det finns alltid andra perspektiv och därmed andra historier. Det vill bara till att någon rotar fram dem och berättar dem.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Populärkultur

Den enkönade historien

Idag har jag semester. Därför sitter jag just nu inte på SAU:s måndagsmöte utan äter istället frukost framför min dator. Egentligen skulle jag kunna ta semester från att skriva här också, för igår postade Åsa M Larsson ett inlägg i sin blogg Ting och Tankar som pricksäkert tar upp precis det jag noterat under en längre tid: hur lite kvinnor det finns i populärhistoriska tidskrifter.

Jag tog till och med upp en diskussion med en redaktör för en sådan tidskrift på Bokmässan 2010. Exemplet jag lyfte fram var en artikel om livet i det antika Rom. Läsarna fick följa två romare under en dag. Naturligtvis var båda män. När det varit så enkelt att ta en av varje kön (jag ska se om jag kan hitta tidningen så kan jag fylla på med lite mer fakta). Exemplen är hur många som helst. Gå in i en affär, ta en populärhistorisk tidskrift – vilken som helst – och bläddra.

Populärhistoriska tidskrifter är ofta fokuserade på andra världskriget. Och då blir det ju män… eller inte? En stor tragedi som berörde miljontals människor över hela världen – var de alla män? Naturligtvis inte, men så som det framställs i populärvetenskapen och populärkulturen tycks det ha varit så. I det sistnämnda finns ändå undantag och jag får nu hissa BBC:s produktioner. När jag för några år sedan åter stiftade bekantskap med gamla kärlekar från barndom och tonårstid i form av klassiska engelska TV-serier så insåg jag hur oerhört väl utarbetade, klichéfria persongallerier de engelska serierna ofta hade redan då. I fallet andra världskriget hade vare sig BBC (t.ex. Sercret Army, 1977-1979) eller ITV (t.ex. Wish Me Luck, 1987-1989) inte alls svårt att göra bra action(!)serier med såväl kvinnor som män:

Hemliga armén - fortfarande det bästa jag någonsin sett om andra världskriget

En annan favorit, minns tyvärr inte den svenska titeln.

Mer behöver jag inte skriva om det här, Åsa gör det så bra. Men hennes sista mening, att bilda ett uppror på Facebook, fick ändå igång mina tankar. Åsa har ett mycket målande foto på ett tidningsställ med populärhistoriska och populärvetenskapliga tidskrifter. Och då tänker jag: kanske skulle man under en viss tid fotografera framsidorna av varje nummer som kommer ut av sådana tidskrifter. Sedan kan man göra en ”konstutställning” på Fejan och visa bilden av historien i Sverige, idag år 2011.

3 kommentarer

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Populärkultur