Tag Archives: Kvinnohistoria

Systrarna av Sinai

Det är titeln på en bok av Janet Soskice som jag läser just nu. Vi får där följa tvillingsystrarna Smith, som vuxna kända som Agnes Smith Lewis  (1843 – 1926) och Margaret Dunlop Gibson (1843 – 1920), på deras resor i de bibliska länderna. Resor som år 1893 ledde fram till en upptäckt som kom att slå den akademiska världen i Cambridge med häpnad.

Min strand/balkonglektyr för tillfället. Bild från bokus.com

Systrarna föddes i Skottland och blev moderlösa vid bara ett par veckors ålder. Fadern beslutades sig för att inte gifta om sig och uppfostra barnen själva. Agnes och Margaret fick en gedigen utbildning på privatskolor. De var också hängivna kristna och aktiva inom den presbyterianska kyrkan.

I faderns sällskap började de resa i Europa. Vid 23 års ålder dog han och systrarna blev helt utelämnade åt varandra. Genom resorna, faderns uppmuntran och personlig begåvning hade de börjat studera språk. De talade redan tyska, franska och italienska flytande. Med åren kom det att bli fler språk – sammanlagt minst tolv stycken.

Agnes och Margaret Smith gjorde sin första resa  till Egypten redan 1868, direkt efter faderns död. De färdades då längs Nilen och gjorde det utan manlig eskort. De hyrde inte heller någon ”reseledare”, vilket annars var det vanliga. Istället bad de Grace Blyth, en av deras f.d. lärare att följa med som förkläde. Grace var 37 år, en god ryttare och hästmänniska, utmärkt tecknare, äventyrslysten och orädd. Hon blev det perfekta sällskapet för de knappt 25-åriga systrarna. Kanske var det i samband med resan systrarna kom att bli så duktiga på arabiska att de med tiden talade  språket flytande.

Efter hemkomsten publicerade Agnes en reseberättelse: Eastern Pilgrims. The Travels of three ladies. Boken fick bra recensioner och trycks fortfarande. På nätbokhandlarna finns en utgåva från 2005.  Agnes och Margaret fortsatte att resa. Bland annat begav de sig till Grekland vilket resulterade i att de dels snart talade språket flytande, dels fick inblick i grekisk-ortodoxa seder, något som skulle visa sig mycket viktigt.

Agnes och Grace på Cypern. Från Sisters of Sinai efter en teckning av Grace Blyth.

Genom giftermål hamnade de båda omkring 1890 i Cambridge och blev en del av den akademiska miljön, även om de naturligtvis p.g.a. sitt kön inte var fullvärdiga medlemmar. Agnes började studera syriska. Hon kunde inte delta i undervisningen eftersom hon var kvinna, men fick privatlektioner av en av lärarna. Utöver detta bedrev hon självstudier med en omfattande grammatik som främsta hjälpmedel.

Under andra hälften av 1800-talet fick den bibliska skapelseberättelsen för första gången på mer än ett årtusende en allvarlig konkurrent i Västerlandet. År 1859 publicerade Charles Darwin sitt banbrytande verk The On the Origin of Species. Arbetet hade möjliggjorts av upptäckter gjorda av fossilsamlare, t.ex. Mary Annings som jag tidigare har skrivit om. Kanske gjorde den alternativa förklaringsmodellen att de som var övertygade om den bibliska blev ännu mer hängivna sin väg. Bibelkunskap var ett viktigt ämne vid universiteten. Att finna bevis i form av texter och reliker ansågs vara en del av forskningen och att lyckas var extremt prestigefullt. Att söka äldre manuskript som i tid låg närmare nedteckningen var betydelsefullt för hur Bibeln skulle tolkas. Egypten är ett land med tydlig koppling till de bibliska berättelserna. Viktiga upptäckter av mycket gamla manusskript gjordes redan på 1840- och 50-talen av den tyske bibelforskaren Konstantin von Tischendorf (1815 – 1874). Han besökte bl.a. St Catherine’s kloster vid berget Sinai och där han gjorde ett sensationellt fynd: ett antal sidor av den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet (de äldsta delarna utförda på 200-talet i Alexandria, manuset von Tischendorfs hittade är nedtecknat på 300-talet). Manusskriptet räddade han enligt egen utsago från korgen med tändved. Von Tischendorfs sensationella upptäckt tycks ha blivit startskottet för en intensiv jakt på gamla bibliska texter. Antalet kända tredubblades under 1800-talets andra hälft.

Vägen upp till St Catherine's.

I Cambridge planerade systrarna Smith (numera Lewis och Dunlop Gibson) en ny resa till Bibelns länder i början av 1890-talett. Båda var änkor. De var uppbackade av den välrenommerade forskaren James Rendel Harris. Han hade själv besökt St Catherine’s och menade att där fanns en skatt av dokument på syriska, ett språk som ansågs stå mycket nära det Jesus själv talat. Av denna anledning kunde gamla bibliska skrifter på just syriska ligga närmare originalberättelserna än avskrifter på t.ex. grekiska.  Rendel Harris övertygade systrarna om vikten av att lära sig hantera en kamera, något de tog till sig. Utöver Rendel Harris var den allmänna meningen i Cambridge att det var omöjligt för systrarna att lyckas. Att två kvinnor skulle klara resan var man skeptisk till, men sedan skulle de definitivt inte få tillträde till klostret! Agnes och Margaret struntade i de kritiska rösterna. Eftersom de, till skillnad från de flesta som reste på Sinai, behärskade såväl arabiska som modern grekiska visste de att de kunde kommunicera både med beduinerna och munkarna. Från sin tid i Grekland hade de lärt sig om hur man skulle ”bete sig” i de grekisk-ortodoxa sammanhang. Agnes studier i syriska gick framåt med stormsteg. Så när de i januari 1892 lämnade Kairo med Sinai som mål kände de sig väl förberedda.

Efter en hård tur genom berg och öken på Sinai nådde de till slut St Catherine’s. Där mottogs de mycket väl. Rendel Harris hade utmärkt sig genom att tala både arabiska och grekiska flytande och det gjorde även systrarna så snart var eventuell is bruten. De kunde börja arbeta i biblioteket. När Agnes gick igenom ett antal syriska manuskript gjorde hon upptäckten: i en bunt som förmodligen inte rörts på sekel noterade hon att den senaste texten (som handlade om kvinnliga helgons liv) skrivits över en äldre. Uppenbart var den äldre texten evangelierna, men vad kunde man säga mer? Varken Margaret eller bibliotekarien fader Galaktéon kunde syriska, så Agnes fick stå på sig för att få dokumentet ordentligt dokumenterat.  Agnes var inte utbildad i handskriftskunskap eller arkeologi, så hon kunde inte själv datera manuskriptet säkert. Genom en datumangivelse i den senare texten kunde denna dateras till 778 och evangelierna var alltså äldre. Agnes var övertygad om att de var betydligt äldre och lyckades få Margaret att gå med på att fotodokumentera varenda sida i det ca 350 sidor långa manuskriptet. Detta trots att de bara hade sammanlagt 1000 fotoplåtar med sig.

Ett av systrarnas originalfoton som sedan användes för att identifiera texten. Bild ur Sisters of Sinai.

I England avfärdades Agnes fotodokumentation av manuskriptet först som två medelålders kvinnors reseminnen. Agnes fick slita hårt för att få någon att ens titta på bilderna för att göra en bedömning.  Först när hon mer eller mindre tvingade en expert att kasta ett öga på fotona vände det. Över en natt förvandlades ”semesterbilderna” till en världssensation. För vad Agnes hittat visade sig vara den äldsta kända avskriften på syriska av de fyra evangelierna, daterade till sent 300-tal.

Upptäckten resulterade i ännu en resa till St Catherine’s. Denna gång hade systrarna full akademisk kompetens i släptåg. Förutom Rendell Harris följde också de två professorerna Francis BurkittRobert Bensly och hans hustru med.

Vardagsmat för Agnes och Margaret. Benslys var inte lika förtjusta utan experimenterade med en bärstol som hängdes mellan två kameler. Detta resulterade i att de blev sjösjuka.

Systrarna Smith och Harris var som fiskar i vattnet under resan över Sinai och hälsades som barn i huset av munkarna, något som ledde till spänningar inom gruppen. Agnes blev fader Galakténons språkrör och alla beställningar av manuskript gick genom henne, något som säkert förvånade Cambridge-eliten. Arbetet att dechiffera texten drog ut på tiden. Margaret hjälpte under tiden munkarna att göra översättningar från arabiska till grekiska. Agnes och Margaret tog dessutom itu med ett viktigt arbete de lovat att utföra: att göra en katalog över de manuskript som fanns på arabiska och syriska i klostrets bibliotek.

Den 13:e april 1893 nådde nyheten om Agnes upptäckt den engelska pressen och sensationen var ett faktum. Än större blev den när The Four Gospels in the Old Syriac Version transcribed from the Palimpsest on Mount Sinai gavs ut 1894. Vissa stridigheter föregick utgivandet eftersom främst Burkitt inte riktigt velat låta Agnes, som faktiskt hittat manuskriptet och direkt förstått att det var speciellt, ta del av äran. Hon var ju trots allt ”bara” en kvinna på resa, medan han själv hade tagit del i arbetet att dechiffera texten. Men Agnes kom till slut ändå att äras, som sig bör och det faktum att upptäckten gjorts av en medelålders kvinna kom att ge hela historien än större uppmärksamhet.

Agnes och Margaret fortsatte att resa fram till första världskrigets utbrott. De återvände också till Egypten. Båda ansåg att manuskript i kloster skulle stanna där, vare sig stjälas eller köpas. När de upprättade katalogen i St Catherine’s hade de förstått att det inte varit ovanligt att akademiker som studerat de gamla arabiska manuskripten före dem ofta tagit med sig försättsbladen som souvenirer. Munkarna kunde inte läsa arabiska och då ingen katalog fanns hade detta oskick kunnat ske utan att någon upptäckt det.

När manuskript dök upp på marknader kunde systrarna dock tänka sig att köpa för att rädda dem. En dag i Kairo fick Agnes ett manuskript hon kände igen i sin hand – det kom från St Catherine’s. Tack vare sitt bildminne identifierade Agnes direkt manuskriptet och ljög ihop en historia som gjorde att handlaren lade undan det åt dem så att de kunde tillkalla myndigheterna. När de återvände till St Catherine’s var det åter som högt ärade gäster och det stulna, mycket värdefulla manuskriptet återinförlivades i biblioteket.

Till slut fick systrarna också akademiska erkännanden för sina upptäckter och arbete med att översätta och publicera gamla manuskript. Agnes läste handskriftskunskap och det blev vägen till ett akademiskt erkännande. De språkliga färdigheterna hade hon redan. I Cambridge kunde kvinnor inte ta examen, men båda systrarna fick hedersexamina från universiteten i Dublin, Halle, Heidelberg och St Andrews. Agnes blev till slut den den första kvinnliga teologie doktorn – inte illa för någon vars kompetens först förkastades och vars upptäckt dömdes ut som ”semesterbilder” av det akademiska samhället.

Porträtt av Agnes Smith Lewis i akademisk stass. Bild från Wikipedia.

Även om syftet med att söka bibliska texter idag för många av oss känns lite vid sidan av de moderna historievetenskaperna, är det klart att Agnes fynd i sig är historiskt intressant – oavsett om man är troende eller ej. Än mer påfallande är systrarnas framsynthet när det gällde hur materialet skulle behandlas. I en tid då upptäcksresande och arkeologer gjorde allt för att föra sina fynd till de stora museerna i hemlandet (manuset von Tischendorf ”hittat” i vedkorgen i St Catherine’s tillhör efter en vända i Ryssland/Sovjet British Library) såg Agnes och Margaret istället till att återbörda ett stulet manus till ursprunget i St Catherine’s. Deras arbete med biblioteket gjorde också att man kunde ha kontroll över de arabiska och syriska manuskripten som tidigare varit utsatta för stölder. Dessa två viktorianska brittiskor tycks ha haft en mycket modern syn på begreppet kulturarv.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Vetenskapshistoria

Hon som älskade öknen

Det här är den första delen i en kort serie om västerländska kvinnor i Egypten.

Lady Anne Blunt,  15:e baronessan av Wenthworth (1837 – 1917) var en engelsk aristokrat som har gått till den hippologiska historien för sin gärning för att renavla och sprida den arabiska fullblodshästen i England, ja i hela västvärlden.

Lady Anne Blunt med sitt favoritsto Kassida. Bild från Wikipedia.

Arabiska fullblod har i alla tider varit eftertraktade i väst. Men att få fatt på dem var inte lätt. Hästarna föddes upp av de beduiner som levde på Nejd, det arabiska höglandet. Medan man i Europa gärna höll hästar i stora flockar i mer eller mindre halvvilt tillstånd där man lät djuren sköta sig själva (även om stuteridrift förekom redan för tusen år sedan), kunde beduinerna inte göra detta. Eftersom tillgången på foder var så liten måste hästantalet hållas nere. Varje häst symboliserade ett oerhört stort värde och allra mest värdefulla var stona. Dessa använde man också som ridhästar, även i strid. I Europa var hingstarna rid- och stridshästar.

Davids berömda målning av Napoleon på Vizir, troligen ett arabiskt fullblod. Bild från thelouvreproject.org.

Att få fatt på arabiska fullblodsston var mer eller mindre omöjligt, men enstaka hingstar har under många århundraden nått Västerlandet. Dessa användes för att förädla befintliga stammar. Så skapades t ex det engelska fullblodet på 16- och 1700-talen – genom en kombination mellan orientaliska, bl a arabiska, hingstar och engelska ston.

The Darley Arabian, eller Manak som han troligen hette, en av det engelska fullblodets tre anfäder. Född ca 1700, importerad till England 1704. Avbildad av John Wootton. Bild från Wikipedia.

Någon ”ren” avel med arabhästar kunde inte bedrivas, för till det behövs naturligtvis ston. Vid 1800-talets början kom kavalleritaktiken att förändras och lätta hästar med snabbhet och uthållighet blev eftertraktade. Med detta blev arabhästen, som genom årtusenden avlats för just detta, ännu mer eftertraktad. Och ännu svårare att få fatt på.

Lady Anne gifte sig 1869 med Wilfrid Scawen Blunt. De båda kom att tillbringa mycket tid på resande fot och utvecklade ett brinnande intresse för Mellanösterns kultur – inklusive områdets hästar. I slutet av 1870-talet började de arbeta med att köpa hästar av beduinerna, först i syfte att ta dem till England för att förbättra det engelska fullblodet. Men 1877 ändrades planen och Lady Anne skrev i sin dagbok:

”We have made a plan…of importing some of the best Anazeh blood to England and breeding it pure there… it would be an interesting and useful thing to do and I should like much to try it.”

Det var tveklöst en djärv plan. Att renavla arabiska fullblodshästar i Västuropa gjordes inte  (i öst fanns redan avel t.ex. i Polen). Beduinerna sålde inte alltid hästar över huvud taget och framför allt inte till utlänningar. Blunts lyckades trots det få fatt på en hel del hästar av kvalitet få skådat i Europa. År 1882 köpte Lady Anne en egendom i närheten av Kairo och grundlade stuteriet Sheykh Obeyd. Där bedrev Blunts avel. Därifrån skickade de också hästar till England, till det stuteri vars namn sedan dess är skrivet med guldskrift i alla böcker om den arabiska fullblodshästen, världens mest berömda hästras: Crabbet Park.

Lady Anne var hästkvinna ut i fingerspetsarna. Hon talade arabiska flytande (översatte bl.a. poesi) och lyckades, trots att hon var kvinna, vinna förtroendet hos uppfödare som annars inte sålde till västerlänningar. Några av Crabbet Parks mest berömda hästar köptes av den egyptiske  uppfödaren Ali Pasha Sherif (1834 – 1897). Han hade i sin tur några årtionden tidigare  (1860) ”räddat” resterna av Abbas I Pashas  berömda stuteri när hästarna, såldes på exekutiv auktion. Ali Pasha Sherif sålde vanligtvis inte sina hästar till utlänningar, men han respekterade Lady Anne och gjorde ett undantag. Den allra mest berömda blev Mesaoud, en hingst som idag förekommer i en hög andel av världens moderna arabhäststamtavlor.

Mesaoud, f. 1887 i Egypten. Uppfödd av Ali Pasha Sherif, köpt av Blunts 1888-89, importerad till Crabbet 1891. En av världens mest inflytelserika avelshingstar någonsin.

När stuteriet senare delen av 1890-talet råkade i svårigheter lyckades Lady Anne köpa loss några av de bästa hästarna. De var i dåligt skick, men av hög kvalitet. Några stannade på Sheykh Obeyd, andra fördes till Crabbet Park.

Med tillskottet av de egyptiska hästarna blev Blunts avelsprojekt en succé. Inom ett par decennier var Crabbet Park-araberna världsberömda. Framgången var total och intressenter från när och fjärran kom för att köpa hästar. Crabbet-linjerna är idag spridda över hela världen. Hästarna anses kännetecknas av att vara utomordentliga bruksdjur. Lady Anne var ryttare själv och valde hästar inte bara för att de var vackra och vältypade. Lord Blunt var inte helt nöjd med tillvaron i sin hustrus skugga och äktenskapet knakade i fogarna och Lady Anne tillbringade en stor del av sin tid i Egypten medan Wilfrid till sin dotters förtvivlan sålde ovärderliga hästar för att betala skulder och reta sin hustru. År 1906 separerade makarna och Lady Anne fick Crabbet Park och hälften av hästarna. Stuteriet kom efter hennes död att drivas vidare av hennes dotter Judith Blunt-Lytton (Lady Wentworth).

Lady Anne själv hade dock lämnat sitt hjärta i Egypten, det land hon levt en stor del av sitt vuxna liv i. Efter separationen kom hon att tillbringa mycket tid i Egypten innan hon1915 flyttade dit på heltid. Det har beskrivits att att hon första gången hon kom ut i öknen blev helt förtrollad av den. År 1917 dog Lady Anne. Hon var då åttio år fyllda.

En av Lady Annes akvareller av ett sto och föl på Sheykh Obeyd. Målningen visar på hennes kärlek till hästar och Mellanöstern. Bild från http://ahsa.asn.au/new/art.htm

Lady Wentworth hamnade först i en tvist med sin egen far, som försökte ta de hästar dottern ärvt av modern (han sköt bl.a. ett högdräktigt sto hellre än att lämna henne på Crabbet). Efter en del turbulens lyckades Lady Wentworth få ordning på det hela, köpa tillbaka en del av hästarna och fortsätta Crabbets gärning. År 1920 sålde hon hästar till Egypten. Det visade sig nämligen att Lady Anne när hon ”räddat” resterna av Ali Pasha Sherifs stuteri gjort något som egyptiska  uppfödare missat. Nu behövde de rena egyptiska araberna ett blodstillskott. Det är också enda gången som de egyptiska araberna har tillförts blod utifrån sedan den första importen.

För att göra en lång historia kort hann Crabbet-stuteriet nästan fylla hundra år. 1972 lades det ner eftersom en motorväg skulle dras genom ägorna. Då hade det fötts upp fullblodsaraber på Crabbet sedan 1878 och under många år var stuteriet västvärldens arabhästavelscentrum. Så när man ser ett arabiskt fullblod idag, skall man tänka på att runt 90 % av dem kan spåras tillbaka till någon av Crabbet Parks hästar. Och allt detta tack vare Lady Anne Blunt och hennes dotter Lady Wentworth.

Ett arabiskt fullblod i en tävling i distansritt. Här kommer uthålligheten och säkerheten på foten som ursprunget i öknen givit väl till pass. Men utan Lady Anne är det faktiskt inte säkert att det arabiska fullblodets egyptiska blodslinjer levt kvar. Bild från http://media-2.web.britannica.com.

Lämna en kommentar

Filed under Alfabrudar, Arkeologi/historia, Ridkonst/sport, Uncategorized

Västerländska kvinnor i Egypten…

…har jag tänkt att skriva några inlägg om de kommande två veckorna. anledningen är att jag själv befinner mig i Dahab på Sinaihalvön.

St Catherine's, ett kloster i bergen utanför Dahab, är numera ett av UNESCOs världskulturarv. Klostret, som förknippas med St Katarina av Alexandria, uppfördes på 500-talet. Grunden är dock det kapell som Helena av Konstantinopel (ca 250 - 330 AD) lät bygga på den plats där Moses anses ha sett den brinnande busken.

I denna lilla håla, ursprungligen en beduinby, numera en turistort med inriktning på ”självständiga” turister och framför allt dykare, finns det faktiskt en bokhandel som få svenska mellanstora städer kan matcha. Vid ett besök i den har jag funnit en hel del inspiration. Förhoppningsvis blir det tre eller fyra inlägg. Det börjar med en dam som jag länge velat lyfta fram: Lady Anne Blunt, kvinnan som starkt bidrog till att den arabiska fullblodshästen fick fotfäste som egen ras inte bara förädlare i Västeuropa.

Mer om Lady Anne, hennes fascinerande livsöde och hennes hästar någon av de närmaste dagarna!

Lady Anne och hennes favorithäst Kassida. Bild från http://www.tarisio.com

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia

”Last man standing” – är en kvinna

Efter två månaders tystnad (p.g.a. bristande inspiration och en himla massa jobb) är det dags att börja blogga igen. För ett kort ögonblick vänder jag tillbaka till april, då jag var på konferens i Kirkwall, Orkneyöarna och där snubblade in på ett av de trevligaste och nerdigaste museum jag någonsin varit på – The Orkney Wireless Museum. Även om museets krigshistoriska avdelning som vanligt hade manlig övervikt fanns förvånansvärt många kvinnliga aspekter att beakta –  om man tittade efter dem. Medan jag fortfarande var på Orkney skrev jag ett inlägg om Yvonne Cormeau som var en av 39 kvinnliga agenter som verkade i det ockuperade Europa under andra världskriget.

Krig framställs ofta som oerhört manligt i populärkulturen. Verkligheten var och är betydligt mindre enkönad. Bland museets foton hittade jag många exempel på sidor av andra världskriget som sällan visas.

I museets fotosamling fanns många fina foton som visar kvinnor i krigsindustrin.

Igår började SVT sända andra säsongen av den brittiska dramaserien Downton Abbey. Den utspelar sig delvis under första världskriget och här möter vi den stridande kvinnan på det i populärkulturen kanske mest förekommande sättet – som sjuksköterska.

Några av de kvinnliga karaktärerna i Downton Abbey. Kriget kom att förändra allt. Bild från http://blogg.olandsbladet.se/frokenanna/wp-content/uploads/2011/03/downn.jpg

Lady Sybil (Jessica Brown-Findlay) i en för henne ny roll. Bild från http://www.dailymail.co.uk/home/moslive/article-2043264/IAN-HYLAND-Essex-The-land-time-forgot.html

Första världskrigets blodspillan hade mänskligheten aldrig tidigare upplevt. Kriget kom att engagera de civila som inte hade oturen att se striderna utkämpas på sitt land på ett helt annat sätt än vad som skett tidigare. Kanske anade konservativa krafter redan då att även om man behövde kvinnorna som arbetskraft (och då inte bara som sjuksköterskor) var det inte riskfritt att få dem att inse att de faktiskt kunde försörja sig själva utmärkt väl. Propagandan underströk ofta de traditionella rollerna.

Men som sagt – inget skulle någonsin bli sig likt. Kriget inledde stora samhällsförändringar. Maktbalansen i världen kom helt att förskjutas. Av det brittiska imperiet, som vid 1900-talets början stod på höjden av sin makt, finns bara minnena kvar. Kolonierna har blivit självständiga. Och i hela västvärlden är kvinnlig rösträtt en självklarhet.

Det har gått nästan hundra år sedan krigsutbrottet. De senaste åren har den lilla skaran av veteraner, människor som gjorde tjänst i krigsmakten, tunnats ut. För fem år sedan var de ungefär ett dussin, idag återstår en enda. En enda person som aktivt deltog i krigsinsatsen under 1900-talets första, stora krig. Och denne siste man – är en kvinna!

Florence Green, född 1901 som Florence Patterson, tog år 1918 tog tjänst som servitris i Women’s Royal Air Force (WRAF). Det dröjde till 2010 innan hon fick officiell status som WWI-veteran. Då, för ett och ett halvt år sedan, var de fortfarande fyra allierade som gjort militär tjänst under kriget. Enligt Wikipedia återstår idag en enda. Florence Green är den sista överlevande veteranen från första världskriget.

Enligt BBC har Florence Green själv inte gjort anspråk på att få status som WWI-veteran. Det uppmärksammades av en historiker i samband med hennes 108-årsdag och gick att verifiera genom arkivstudier. Det är bara att hoppas att krigshistorier som arbetar med första världskriget nu tar tillfället i akt att samla in fler förstahandsobservationer medan tid är. För även om den sjuttonåriga Florence Patterson aldrig stred i skyttegravarna så är hennes krigsinsats ur historiska synvinklar lika viktiga. Förmodligen är hennes kontext också mindre väldokumenterad, varför personlig information från de som verkligen var med spelar ännu större roll som källa. Segraren skriver historien – och tradition spelar en inte så liten roll i vad som anses vara ”viktigt”.

Rekryteringsaffisch till WRAF. Bild från: http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/WwracT.JPG

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Populärkultur, Serier

Mary Anning, snickardottern som banade väg för Darwin

Sensommaren 2002 var jag på en konferens i Rom. Där upplevde jag för första gången en diskussion som jag till dess trott var omöjlig. Diskussionsparten var nämligen en arkeolog som inte erkände evolutionsteorin utan istället hade den bibliska världsbilden som förklaringsmodell. Enligt den är jordens ålder ca 6000 år och jag lyssnade fascinerat på hur självklart det tycktes vara för personen på andra sidan bordet. Att folk är troende i min bransch händer ju, men det är då i stort sett aldrig bokstavligt på det sättet.

Alla vet väl hur det började. Charles Darwin (1809-1882) publicerade år 1859 sitt omvälvande verk On the Origin of Species och världen blev aldrig mer sig lik. Jag skrev för ett tag sedan om texter som förändrat världen. Darwins verk måste vara ett av 1800-talets mest inflytelserika. Utan det hade inte moderna vetenskaper som geologi, arkeologi och zoologi sett ut som de gör idag. Men började det hela verkligen med Darwin? Nej, naturligtvis inte helt. Det fanns andra som möjliggjorde för honom att skriva sitt banbrytande verk. En av dem var Mary Anning (1799-1847), framstående fossilsamlare, handlare och paleontolog men på grund av kön och socialgrupp utestängd från sin tids vetenskapliga samhälle.

Anning kom från Lyme Regis i Dorset, en plats på vad som är känt som The Jurassic Coast på grund av rikedomen av fossil som finns där. Hon var del av en stor familj, tio syskon, av vilka bara Mary och Joseph (1796-1849) uppnådde vuxen ålder. Det var fadern Richard som introducerade syskonen i fossiljakt. Lyme Regis hade blivit en populär turistort och fossiler kunde ge ett välkommet tillskott till hushållskassan. Livsmedelspriserna hade skjutit i höjden till följd av revolutionen i Frankrike följt av Napoleonkrigen och varje liten inkomst var viktigt. År 1810, när Mary var elva år gammal, dog fadern. Fossiljakten blev nu familjens levebröd. Mamma Molly skötte företagsdelen medan barnen troligen stod för det praktiska arbetet. Mary hade lärt sig läsa och skriva i skolan, men det var allt. Redan i tioårsåldern tycks hon ha blivit professionell fossiljägare.  Det verkliga genombrottet kom redan 1811 när Mary och Joseph hittade ett Ichthyosarus-skelett. För detta fick familjen bra betalt – £23. Men det behövdes, för fadern Richard hade bara lämnat skulder efter sig och barnen var tvungna att fortsätta att leta fossil för att överleva.

Fossilt Ichthyosaurus-skelett. Bild från Wikimedia Commons.

Trots fynden blev familjens situation med tiden så illa att de var tvungna att sälja sina möbler för att betala hyran. Detta upprörde en av deras mest trogna kunder som arrangerade en auktion då han sålde en del av fossilen han köpt av Annings. Auktionen var en succé och löste den akuta krisen samt gav Annings uppmärksamhet och plötsligt blev utländska kunder intresserade. Mary arbetade på trots att det var hårt och farligt. Vid ett tillfälle rasade en klippa. Hon själv klarade sig men hennes trogna hund hann inte undan utan dog. Annings arbete gav utdelning och blev först t.ex. med att hitta ett helt skelett av Plesiosaurus. Hon dissekerade moderna djur för att bättre förstå det förgångna. Hennes kunskap växte hela tiden, men som kvinna från arbetarklassen var hon utestängd från de vetenskapliga samfunden. Under hela sitt liv publicerade hon bara en artikel. Trots detta hade hon gott rykte och det förefaller som om hennes kompetens var erkänd och uppskattad av hennes samtid. Hennes upptäckter bidrog väsentligt till att bilden av en svunnen djurvärld kunde bli klarare.

Akvarell av geologen Henry de la Beche (1830) som i hög grad är baserad på Annings upptäckter. Bild från Wikimedia Commons.

Mary Annings dog av bröstcancer vid 47 års ålder 1847. Hon är idag erkänd som en av de som möjliggjorde ett nytt synsätt på livets uppkomst, det som vi kallar evolutionsteorin. År 2010 utnämnde The Royal Society of London for Improving Natural Knowledge henne till en av de tio brittiska kvinnor i historien som haft störst inflytande på vetenskapen. Redan år 1865 skrev Charles Dickens:

The carpenter’s daughter has won a name for herself, and has deserved to win it.

Mary Anning och hennes hund Tray, avbildade före 1842. Bild från Wikimedia Commons.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Vetenskap, Vetenskapshistoria

Enastående offer?

Med tanke på inriktningen i den här bloggen kunde man förvänta sig att jag skulle vara ett mycket stort fan av dokumentärserien Enastående kvinnor som just nu går på SVT (eller SVT Play för min del). Jag har också mycket riktigt sett de tre avsnitt som visats hittills. Det första handlade om en av 1900-talets mest inflytelserika politiker, kinesiskan Soong May-ling. Det andra om en av de största kvinnliga företagarna och trendsättarna på 1900-talet, nämligen Coco Chanel och det tredje om Wallis Simpson.  I programinformationen på SVT Play kan man läsa följande om Enastående kvinnor:

”Enastående kvinnor, en faktaserie om några av 1900-talets stora kvinnliga ikoner, som ofta betalade ett högt pris för sin framgång.”

Och här kommer min fråga:

Varför måste programmen fokuseras så otroligt hårt på just det höga priset? Varför göra dessa kvinnor till offer?

Coco Chanel måste tveklöst vara en av de mest inflytelserika personerna i Västvärlden under hela 1900-talet. Hon förändrade modet på ett sätt som på var starkt bidragande till att en fullständigt annan kvinnobild skapades. Tidigare kläderna passiviserat kvinnan, gjort henne ofri.

Modeteckning från 1901. Knappast kläder att göra annat än ta det mycket lugnt i.

Chanel gjorde revolution och skapade ett mode för aktiva kvinnor. Kvinnor vars kläder inte hindrade dem att göra vad de ville. För detta förtjänar hon en plats i historieböckerna. Hur hade dagens mode sett ut utan Chanel? Det kan vi inte veta, men hennes inflytande var enormt.

Louise Lombard och Stella Gonet som systrarna Eliot i "The House of Eliot", en framgångsrik drama-serie från BBC (1991-1994). Jag misstänker att Coco Chanels historia var en manusförfattarnas inspirationskällor. Serien utspelar sig på 1920-talet och revolutionen har kommit. Kjolarna är kortare, korsetterna är borta och plaggen är lösa och lediga.

Det framgick för all del i programmet om henne, men oproportionerligt mycket tid lades på att tala om hennes ”törst efter kärlek” (eller hur det nu uttrycktes). ”Hon blev aldrig mer än älskarinna”, sade berättaren i programmets inledning. Och redan där klargjordes det:

Coco Chanel, en av förra århundrades största ikoner, innovatörer och företagare var misslyckad för att hon var kvinna och aldrig gifte sig.

Det är väl tydligt att livet för Coco Chanel (liksom för de flesta) gick upp och ner. Men varför sätta på henne offerkoftan? Sådana finns inte i Chanels kollektioner och det gjorde de inte under de mer än femtio år som Coco Chanel själv styrde sitt modeimperiums konstnärliga och affärsmässiga utveckling.

Även programmet om Wallis Simpson fokuseras i hög grad på hur illa det gick och vilket offer Simpson blev för det engelska kungahusets mobbing. Om det är det enda som finns att säga om henne, varför ta med henne i ett program som ska handla om enastående kvinnor?  Det finns gott om andra kandidater. Det sena 1900-talets kanske största kvinnliga ikon kunde t.ex. ha fått ett program:

Madonna

Fast det är klart, hon lever ju. Och hade väl stämt brallorna av produktionsbolaget om de gjort henne till ett offer.

Imorgon är det Agatha Christie. Och jag undrar om programmet kommer att handla mest om hur och varför hon blev världens genom tiderna bäst-säljande romanförfattare eller om hon kanske fick ett sammanbrott när hennes förste man träffade en annan.

Lämna en kommentar

Filed under Film/TV, Populärkultur

Soong May-ling ska det vara!

Efter att just ha sett första delen av dokumentärserien Enastående kvinnor på SVT Play konstaterar jag lite nöjt att jag inte var helt ute och cyklade när jag för någon månad sedan var upprörd över att tidskriften Världens Historia (som enligt mig borde heta Vita, västerländska, heterosexuella mäns historia) helt marginaliserade Soong May-ling, även känd som Madame Chiang Kai-Shek. Hon namngavs inte ens utan var endast fru till Chiang Kai-Shek. I England var hon var intressant nog att göra en entimmes dokumentär om med inblandning av självaste BBC. BBC är ju gudarna i mycket när det gäller TV, både dramer och dokumentärer i alla fall om man frågar mig (och jag har inte så många andra att fråga just nu).

Jag läste lite om Soong May-ling – jag föredrar att kalla henne vid hennes eget namn – när jag skrev förra gången. Det stod helt klart för mig att hon var en personlighet vars historia var intressant och som förtjänade att berättas. Och som sannolikt tonats ner i senare tiders populärhistorieskrivning. Andra världskriget är när man man läser om det ofta framställt som ett europeiskt fenomen. Undantaget är Stilla havs-kampanjerna. Soong May-lings historia visar en annan sida av kriget, även om det för Kinas del började tidigare.

Soong May-ling (t.h) och Eleanor Roosevelt i Washington 1943. Bild från Wikipedia.

Jag googlade på programtiteln Enastående kvinnor och hittade bara en enda recension, skriven av Mikael Vestlin (som ska ha cred för att uppmärksammat serien!) i Helsingborgs Dagblad 10 juni. Han kände inte till Soong May-ling tidigare, men tycker generellt att programmet var bra. Dock för torrt och faktatyngt om man inte redan är insatt i Kinas historia. Jag är det inte, men hade inga större problem att hänga med. Vestlin ser fram emot kommande program som handlar om Coco Chanel, Audrey Hepburn och Indira Ghandi. Jag noterar att de alla är mer kända, i alla fall i Västvärlden än Soong May-king och då ställer mig frågan: varför ser vi historiska dokumentärer? Är det bara för att bekräfta och till viss del utöka det vi redan vet? Eller vill vi faktiskt höra något nytt och inse att en historia rymmer fler historier? Ja, det bör vi fundera över!

Så länge vi får lära oss i skolan att Marie Antoinette sade Men kan de inte äta kakor? så kommer vi att vara nöjda med att låta den skrönan, som helt saknar historisk grund, vandra vidare genom generationerna.

Så länge Nationalmuseum tror att samlande av konst enligt estetiska principer (det är tydligen det de håller på med har jag hört) är objektivt, att det sanna, rätta och sköna existerar, kommer vi att få se objektifierande, sexistiska utställningar som Lust & Last.

Fler berättelser, alternativa berättelser kan nyansera bilden.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Film/TV, Populärkultur

Writing Queen?

Med anledning av mina skrivprojekt (beskrivs under fliken Adalin) har jag de senaste åren studerat försökt lära mig mer om Europa under andra halvan av 700-talet. Århundradet är ganska dåligt belyst i de bevarade texterna. I såväl Skandinavien som England är lutar man sig främst på arkeologin. På kontinenten finns det mer skriftliga belägg. En viktig källa är Annales regni francorum (de kungliga frankiska annalerna), d.v.s. kortfattade ”årsböcker” där viktiga händelser för perioden 741 – 829 AD nedtecknades. Annalerna är det närmaste vi kommer en officiell historia från den tidiga karolingiska eran.

Karl den store (742 el. 747 – 814 AD) har gått till historien som en man med visioner. År 768 blev han frankernas kung och han påbörjade snart arbetet med att vidga gränserna och kristna Europa. Efter årtionden av krig låg mycket stora landområden under hans spira och han kröntes på juldagen år 800 till Helig romersk kejsare i Rom. Annalerna är en viktig källa till den tid då omvälvande händelser som skakade Europa och stora skaror av besegrade folk försattes på flykt. Hela landområden tömdes och befolkningen drevs iväg. Kristendomens budskap må vara fred, men kristnadet av saxare och slaver var en blodig historia. Så blodig att den kan ha fått hedniska folk längre norrut, i Skandinavien, att resa sig och gå till motangrepp genom att från havet angripa kristna kyrkor, kloster och bosättningar. Vikingatiden tog sin början.

Tillbaka till de viktiga historiska källorna, till annalerna. Vem som skrivit dem eller ansvarat för deras tillkomst är inte känt. Många teorier har lanserats. På stilistiska grunder har det konstaterats att annalerna har flera olika författare. Trots att de kallas årsböcker och händelserna redovisas årsvis har nedtecknandet inte skett på det sättet. Istället tycks man ha skrivit i sjok och ibland har korrigeringar skett i efterhand.

Den framstående engelska medeltidshistorien Rosamond McKitterick, professor vid universitetet i Cambridge, gav år 2008 ut en bok om Karl den store. I den lanserar hon en idé, en teori som tidigare inte har berörts av forskningen. McKitterick har studerat annalerna noga, deras stil och flödet av text. Hon menar att det inte är osannolikt att drottningen ansvarat för Annales regni francorum. Kanske har hon skrivit själv, men än mer troligt är att hon övervakat och ansvarat för det viktiga arbetet med att nedteckna rikets historia.

McKittericks teori skulle förklara en förändring som sker i texternas omfattning och innehåll runt 800. Det har föreslagits att noteringarna för åren 800 – 814, då Karl den store dog, inte skrevs ner förrän efter hans död, under hans son Ludvig den frommes regering. Och faktiskt fanns det inte heller någon drottning under den åldrande kungens sista år vid makten. Liutgard, hans fjärde och sista hustru, dog år 800. Är det förklaringen till att den officiella historien är lite styvmoderligt behandlad under 800-talets första år? Utan drottning ingen historieskrivning.

En 1800-talsstaty av Karl den stores mor (och rådgivare) Betrada av Laon (f. ca 710-727, d. 783 AD), frankernas drottning 751-768. Bild från n Wikimedia Commons.

En fascinerande tanke som tydligt visar på att källmaterialet ständigt ger ny information – om man väljer att se bortom invanda ”sanningar” (som den om vit marmor som förra inlägget handlade om). Och när man tänker logisk, vem kunde egentligen vara mer lämpad att övervaka att den rätta historien nedtecknades än rikets mäktigaste kvinna?

Källa

McKitteric, R., 2008. Charlemagne. The Formation of a European Identity. Cambridge University Press. Cambridge.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia

Lady Chatterley, Mrs Dalloway och Miss Marple

Jag har tänkt att ägna helgen åt att skriva, men just nu tryter inspirationen. Det händer ibland och jag brukar lösa det med att antingen se en film eller läsa en bok för att få idéer hur man kan behandla vissa företeelser i bild eller text. Just nu rör mina bryderier sex- och kärleksscener och jag vände mig då till en av, eller kanske den, verkliga klassikern i frågan: Lady Chatterley’s Lover (Sv: Lady Chatterleys älskare), skriven av D.H. Lawrence (1885-1930). Romanen, som är Lawrence sista, publicerades första gången 1928.  Då trycktes den i Italien. Det skulle dröja mer än trettio år innan boken kunde publiceras öppet i England. En aristokratisk kvinna som har ett passionerat kärleksförhållande med sin skogvaktare. Ingående beskrivna sexakter och frekvent användande av könsord – nej, det bara gick inte! När den till slut gavs ut i författarens hemland 1960 blev Penguin Books stämda – men frikända! Efter det har romanen tryckts om många gånger och den är översatt till många språk. Och fler förläggare har blivit stämda för att de publicerat, långt in på 1960-talet.

Sean Bean som Oliver Mellors och Joely Richardson som "Connie" Chatterley i en BBC-miniserie från 1993.

Jag tycker inte att Lady Chatterley’s Lover är någon märkvärdig bok egentligen. Språket är ganska enkelt, historian är inte sofistikerad på något sätt. Romanens storhet ligger i de teman den tar upp, rättframheten i de sexuella scenerna och det då, under 1900-talets första del, chockerande faktum att en aristokratisk kvinna som Constance Chatterley framställs som ha en stark sexdrift. Connie är en romanhjältinna som bryter mot de skira penseldrag som hjältinnor ofta tecknades med i dåtidens litteratur. Nu beskrevs en ”vanlig” kvinna, ingen Fanny Hill, med sexuell aptit. Skandalen var ett faktum. Och jag har svårt att se att Constance Chatterley inte delvis stått modell för det senare 1900-talets nya populärkulturella hjältinnor där sexualiteten visas fram och ingår i bilden av hjältinnan. Constance Chatterley, visst har hon till viss del banat väg för Lisbeth Salander?

Lady Chatterley’s Lover är en bok som har lästs av generationer och när det gäller sex i litteratur tänjde den definitivt gränserna. Vilket för mig in på huvudämnet: vad är egentligen viktig litteratur? I samband med millennie-skiftet gjordes en hel del listor över ”1900-talets bästa” och dessa omfattade även böcker. Vilka var 1900-talets främsta romaner? Tja, när jag läste flera av listorna konstaterade jag dels att den anglosaxiska dominansen är tydlig, dels att kvinnliga författare ej tycks göra sig besvär. Jag har inte gått igenom det systematiskt, men den enda kvinna som tycks vara med på alla bästa-listor är Virginia Woolf (med antingen Mrs Dalloway eller To the Lighthouse). Sedan dyker en del namn upp här och var – Karen Blixen, Doris Lessing, Nadine Gordimer för att ta några exempel, men den manliga dominansen är stor.

En lite annorlunda lista är den som 1999 sammanställdes av den franska tidningen Le Monde. Här är den icke-engelskspråkiga litteraturen mer framträdande. Redan på tionde plats dyker ett verk jag inte sett någon annan stans upp: Det andra könet (Le Deuxième Sexe) av Simone de Beuvoir (1949). En bok som anses ha haft ett mycket stort genomslag – men kanske snarare på ett politiskt plan än ett litterärt. Ett annat verk, en av 1900-talets stora bästsäljare får man leta sig grön efter på de flesta listor som har sin bas i engelskspråkiga miljöer återfinner jag hos Le Monde på plats 38 – Margaret Mitchells enda roman Gone With the Wind (1935). Några placeringar längre ner finns Francoise Sagans Bonjour Tristesse (1954). Mycket omtalad och stilbildande på sin tid. Sagan var faktiskt en av de första författare jag själv läste när jag i det tidiga 80-talet försiktigt började ta steget till vuxenlitteraturen. Andra var Anne Golon, Jean M Auel – och Ernest Hemingway. Trettio år senare kan jag säga att de förstnämnda, i litteraturkretsar halvsuspekta, halvt bortglömda kvinnorna betydde betydligt mer för mig då än den nobelprisbelönade man som ännu har en plats självklar i litteraturhistorien.

Trots att Le Mondes lista är en fräsch fläkt på många sätt (bl.a. finns serier och barnböcker bland verken) är den ändå manligt dominerad. Vanligen brukar argumenten mot att problematisera sådant gå ut på att det är en faktisk situation som speglas. Män har varit kulturbärare i högre grad än kvinnor. Det har inget med vårt synsätt att göra, det är ett faktum. Men hur är det egentligen med litteratur? Om vi väljer att se på genomslag i sålda exemplar hos 1900-talets författare, hur ser den bilden ut?

Dame Margaret Rutherford som Miss Marple.

Tja, skall vi titta på hårdfaktan, vad som verkligen har sålts så är situationen betydligt mer nyanserad. Naturligtvis finns osäkerhet i antal, men en trend kan säkert anas i Wikipedias sammanställning (som jag dock tror är en västvärlds-lista). Väljer jag ut 1900-talet är den bäst säljande författaren Agatha Christie, följd av Barbara Cartland. Christie är den näst mest säljande författaren genom alla tider, endast slagen av Shakespeare. En annan storsäljare är Enid Blyton. Över huvud taget finns ett ganska stort inslag av barn- och ungdomslitteratur bland försäljningstopparna. Vår egen Astrid Lindgren finns t.ex. med. Romaner med erotiska inslag tycks vara poppis. Både Danielle Steel och Jackie Collins ligger högt.

Att kvinnliga författare påverkar litteraturhistorien är alltså tydligt. Försäljningssiffrorna talar. Kvinnor är definitivt inget undantag i litteraturhistorien.

Lämna en kommentar

Filed under Erotik, Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur

Ur nattomhöljda tider…

Tidskriften Levande Historia fångade min uppmärksamhet härom dagen. Bortsett att Hitler fanns på framsidan så verkade innehållet mer varierat än vad man vanligen ser (och som jag själv exemplifierade i mitt senaste inlägg). Just den dagen råkade dock vara Valborg och jag var på snabbvisit på Ica för att inhandla en st grillad kyckling till den kommande lunchen, så eventuella inköp fick vänta. Och de gör de fortfarande.

Men jag upptäckte just att en artikel från Levande Historia har publicerats på nätversionen av Svenska Dagbladets kulturdel: Partyprinsessan blev kapare på Östersjön handlar om Cecilia Vasa (1540-1627), dotter till Margareta Leijonhuvud och Gustav Vasa.

Cecilia som storhertiginna av Baden. Bild från Wikipedia.

Befriande att läsa om en renässanskvinna som uppenbart gick sina egna vägar och hade skinn på näsan. Sådana finns det gott om i historien – människoöden som förtjänar att berättas och som med säkerhet kan intressera och fascinera minst lika många som strategiska överväganden och böljande fronter på slagfälten. Redan i skolan pratades det om att historia bara är krig och kungar. Nå, det är för att vi gör den till det. Det finns så otroligt mycket mer!

Ett bra initiativ av Levande Historia att lyfta fram ett exempel på de mindre kända berättelserna! Jag ska köpa tidningen och se om resten av den faller mig i smaken.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Populärvetenskap