Monthly Archives: maj 2011

Writing Queen?

Med anledning av mina skrivprojekt (beskrivs under fliken Adalin) har jag de senaste åren studerat försökt lära mig mer om Europa under andra halvan av 700-talet. Århundradet är ganska dåligt belyst i de bevarade texterna. I såväl Skandinavien som England är lutar man sig främst på arkeologin. På kontinenten finns det mer skriftliga belägg. En viktig källa är Annales regni francorum (de kungliga frankiska annalerna), d.v.s. kortfattade ”årsböcker” där viktiga händelser för perioden 741 – 829 AD nedtecknades. Annalerna är det närmaste vi kommer en officiell historia från den tidiga karolingiska eran.

Karl den store (742 el. 747 – 814 AD) har gått till historien som en man med visioner. År 768 blev han frankernas kung och han påbörjade snart arbetet med att vidga gränserna och kristna Europa. Efter årtionden av krig låg mycket stora landområden under hans spira och han kröntes på juldagen år 800 till Helig romersk kejsare i Rom. Annalerna är en viktig källa till den tid då omvälvande händelser som skakade Europa och stora skaror av besegrade folk försattes på flykt. Hela landområden tömdes och befolkningen drevs iväg. Kristendomens budskap må vara fred, men kristnadet av saxare och slaver var en blodig historia. Så blodig att den kan ha fått hedniska folk längre norrut, i Skandinavien, att resa sig och gå till motangrepp genom att från havet angripa kristna kyrkor, kloster och bosättningar. Vikingatiden tog sin början.

Tillbaka till de viktiga historiska källorna, till annalerna. Vem som skrivit dem eller ansvarat för deras tillkomst är inte känt. Många teorier har lanserats. På stilistiska grunder har det konstaterats att annalerna har flera olika författare. Trots att de kallas årsböcker och händelserna redovisas årsvis har nedtecknandet inte skett på det sättet. Istället tycks man ha skrivit i sjok och ibland har korrigeringar skett i efterhand.

Den framstående engelska medeltidshistorien Rosamond McKitterick, professor vid universitetet i Cambridge, gav år 2008 ut en bok om Karl den store. I den lanserar hon en idé, en teori som tidigare inte har berörts av forskningen. McKitterick har studerat annalerna noga, deras stil och flödet av text. Hon menar att det inte är osannolikt att drottningen ansvarat för Annales regni francorum. Kanske har hon skrivit själv, men än mer troligt är att hon övervakat och ansvarat för det viktiga arbetet med att nedteckna rikets historia.

McKittericks teori skulle förklara en förändring som sker i texternas omfattning och innehåll runt 800. Det har föreslagits att noteringarna för åren 800 – 814, då Karl den store dog, inte skrevs ner förrän efter hans död, under hans son Ludvig den frommes regering. Och faktiskt fanns det inte heller någon drottning under den åldrande kungens sista år vid makten. Liutgard, hans fjärde och sista hustru, dog år 800. Är det förklaringen till att den officiella historien är lite styvmoderligt behandlad under 800-talets första år? Utan drottning ingen historieskrivning.

En 1800-talsstaty av Karl den stores mor (och rådgivare) Betrada av Laon (f. ca 710-727, d. 783 AD), frankernas drottning 751-768. Bild från n Wikimedia Commons.

En fascinerande tanke som tydligt visar på att källmaterialet ständigt ger ny information – om man väljer att se bortom invanda ”sanningar” (som den om vit marmor som förra inlägget handlade om). Och när man tänker logisk, vem kunde egentligen vara mer lämpad att övervaka att den rätta historien nedtecknades än rikets mäktigaste kvinna?

Källa

McKitteric, R., 2008. Charlemagne. The Formation of a European Identity. Cambridge University Press. Cambridge.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia

En historia byggd på sanningar – eller vita lögner?

Nyligen förde en länk i Cecilia Klynnes blogg (varning för att man blir extremt hungrig av att läsa den bloggen!) mig till en DN-artikel av Barbro Santillo Frizell, föreståndare vid Svenska Institutet i Rom. Temat var en missuppfattning som går tillbaka till renässansen, nämligen att antikens marmorstatyer skapades för att ses som vi ser dem idag: vita. I själva verket var de bemålade, något som forskare har vetat mycket länge. Kunskapen har dock i hög grad stannat inom universiteten och andra forskningsinstitut. Jag minns väl att det diskuterades när jag studerade konsthistoria 1989. Men utåt sett – nog är idén om den vita marmorn dominerande i populärframställningarna och den allmänna idén om hur antikens konst såg ut?

En detalj från Trajanuskolonnen(ca 113 AD) i Rom som den ser ut idag.

Trajanuskolonnen igen, nu med restaurerade färger. Bild från Discovery News.

Varför då denna utvikning? Jo, för att understryka vikten av att inte ta något för givet. I fallet med den vita marmorn har det länge varit känt att den är en renässanskonstruktion. Ändå fortsätter den att dyka upp i populärframställningarna.

Vilka andra segdragna historiska konstruktioner färgar våra glasögon när vi ser på förfluten tid? Det finns alltid anledning att skärskåda ”sanningar”, för de kan faktiskt visa sig vara lögner. Om än vita sådana.

Och den här bilden är främst med för att jag tycker att den är... snygg!

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Konst, Populärkultur, Populärvetenskap, Utställningar/levandegörande, Vetenskap

Lady Chatterley, Mrs Dalloway och Miss Marple

Jag har tänkt att ägna helgen åt att skriva, men just nu tryter inspirationen. Det händer ibland och jag brukar lösa det med att antingen se en film eller läsa en bok för att få idéer hur man kan behandla vissa företeelser i bild eller text. Just nu rör mina bryderier sex- och kärleksscener och jag vände mig då till en av, eller kanske den, verkliga klassikern i frågan: Lady Chatterley’s Lover (Sv: Lady Chatterleys älskare), skriven av D.H. Lawrence (1885-1930). Romanen, som är Lawrence sista, publicerades första gången 1928.  Då trycktes den i Italien. Det skulle dröja mer än trettio år innan boken kunde publiceras öppet i England. En aristokratisk kvinna som har ett passionerat kärleksförhållande med sin skogvaktare. Ingående beskrivna sexakter och frekvent användande av könsord – nej, det bara gick inte! När den till slut gavs ut i författarens hemland 1960 blev Penguin Books stämda – men frikända! Efter det har romanen tryckts om många gånger och den är översatt till många språk. Och fler förläggare har blivit stämda för att de publicerat, långt in på 1960-talet.

Sean Bean som Oliver Mellors och Joely Richardson som "Connie" Chatterley i en BBC-miniserie från 1993.

Jag tycker inte att Lady Chatterley’s Lover är någon märkvärdig bok egentligen. Språket är ganska enkelt, historian är inte sofistikerad på något sätt. Romanens storhet ligger i de teman den tar upp, rättframheten i de sexuella scenerna och det då, under 1900-talets första del, chockerande faktum att en aristokratisk kvinna som Constance Chatterley framställs som ha en stark sexdrift. Connie är en romanhjältinna som bryter mot de skira penseldrag som hjältinnor ofta tecknades med i dåtidens litteratur. Nu beskrevs en ”vanlig” kvinna, ingen Fanny Hill, med sexuell aptit. Skandalen var ett faktum. Och jag har svårt att se att Constance Chatterley inte delvis stått modell för det senare 1900-talets nya populärkulturella hjältinnor där sexualiteten visas fram och ingår i bilden av hjältinnan. Constance Chatterley, visst har hon till viss del banat väg för Lisbeth Salander?

Lady Chatterley’s Lover är en bok som har lästs av generationer och när det gäller sex i litteratur tänjde den definitivt gränserna. Vilket för mig in på huvudämnet: vad är egentligen viktig litteratur? I samband med millennie-skiftet gjordes en hel del listor över ”1900-talets bästa” och dessa omfattade även böcker. Vilka var 1900-talets främsta romaner? Tja, när jag läste flera av listorna konstaterade jag dels att den anglosaxiska dominansen är tydlig, dels att kvinnliga författare ej tycks göra sig besvär. Jag har inte gått igenom det systematiskt, men den enda kvinna som tycks vara med på alla bästa-listor är Virginia Woolf (med antingen Mrs Dalloway eller To the Lighthouse). Sedan dyker en del namn upp här och var – Karen Blixen, Doris Lessing, Nadine Gordimer för att ta några exempel, men den manliga dominansen är stor.

En lite annorlunda lista är den som 1999 sammanställdes av den franska tidningen Le Monde. Här är den icke-engelskspråkiga litteraturen mer framträdande. Redan på tionde plats dyker ett verk jag inte sett någon annan stans upp: Det andra könet (Le Deuxième Sexe) av Simone de Beuvoir (1949). En bok som anses ha haft ett mycket stort genomslag – men kanske snarare på ett politiskt plan än ett litterärt. Ett annat verk, en av 1900-talets stora bästsäljare får man leta sig grön efter på de flesta listor som har sin bas i engelskspråkiga miljöer återfinner jag hos Le Monde på plats 38 – Margaret Mitchells enda roman Gone With the Wind (1935). Några placeringar längre ner finns Francoise Sagans Bonjour Tristesse (1954). Mycket omtalad och stilbildande på sin tid. Sagan var faktiskt en av de första författare jag själv läste när jag i det tidiga 80-talet försiktigt började ta steget till vuxenlitteraturen. Andra var Anne Golon, Jean M Auel – och Ernest Hemingway. Trettio år senare kan jag säga att de förstnämnda, i litteraturkretsar halvsuspekta, halvt bortglömda kvinnorna betydde betydligt mer för mig då än den nobelprisbelönade man som ännu har en plats självklar i litteraturhistorien.

Trots att Le Mondes lista är en fräsch fläkt på många sätt (bl.a. finns serier och barnböcker bland verken) är den ändå manligt dominerad. Vanligen brukar argumenten mot att problematisera sådant gå ut på att det är en faktisk situation som speglas. Män har varit kulturbärare i högre grad än kvinnor. Det har inget med vårt synsätt att göra, det är ett faktum. Men hur är det egentligen med litteratur? Om vi väljer att se på genomslag i sålda exemplar hos 1900-talets författare, hur ser den bilden ut?

Dame Margaret Rutherford som Miss Marple.

Tja, skall vi titta på hårdfaktan, vad som verkligen har sålts så är situationen betydligt mer nyanserad. Naturligtvis finns osäkerhet i antal, men en trend kan säkert anas i Wikipedias sammanställning (som jag dock tror är en västvärlds-lista). Väljer jag ut 1900-talet är den bäst säljande författaren Agatha Christie, följd av Barbara Cartland. Christie är den näst mest säljande författaren genom alla tider, endast slagen av Shakespeare. En annan storsäljare är Enid Blyton. Över huvud taget finns ett ganska stort inslag av barn- och ungdomslitteratur bland försäljningstopparna. Vår egen Astrid Lindgren finns t.ex. med. Romaner med erotiska inslag tycks vara poppis. Både Danielle Steel och Jackie Collins ligger högt.

Att kvinnliga författare påverkar litteraturhistorien är alltså tydligt. Försäljningssiffrorna talar. Kvinnor är definitivt inget undantag i litteraturhistorien.

Lämna en kommentar

Filed under Erotik, Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur

Det behövs fler Cate Archer

Jag läste en intressant artikel på nätet från Göteborgs universitet härom dagen. Titeln var ”SÖKES: Påklädd hjältinna med stark vilja”. Ämnet var den stora manliga dominansen, bland såväl spelskapare som protagonisterna i dataspelsvärlden.

När jag arbetade med min avhandling och åren direkt efter spelade jag ganska mycket dataspel. Det var en tid då jag tyckte det var helt normalt att arbeta tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan. Naturligtvis behövdes lite avkoppling och den fick jag dels genom mina hästar, dels genom att då och då kliva in i en helt annan verklighet och förlora mig i ett spel. Jag har alltid varit ganska förtjust i skjuta-spel, gärna i kombination med viss problemlösning. Jag har väl gått igenom ganska många.

I massan av Arnold look-alike-hjältar, diverse meniga soldater under WW2, Indiana Jones och mer eller mindre realistiska spioner stack ett spel. Förutom en härlig humor och story, skitsnygg grafik och riktigt varierande uppdrag så var det trevligt att dels bli anfallen av kvinnliga skurkar (som en hel klan med dam-ninjor och en joddlande, karatekunnig tyrolarbrud), dels att identifiera sig med den här protagonisten:

Cate Archer som hon ser ut i No One Lives Forever 2 - det hittills oöverträffade förstapersonsspel som jag har ägnat mig åt.

No One Lives Forever (NOLF) utspelar sig på 1960-talet. Hjältinnan Cate Archer är f.d. inbrottstjuv och för UNITY, en hemlig, engelsk organisation som övervakar världsfreden. När hon skickas ut på uppdrag är hennes överordnade inte helt positiva. Cate är UNITYs första kvinnliga agent och sänds iväg i ett nödläge efter att flera av hennes kollegor mördats.

Enligt Wikipedia var NOLF från början tänkt ha en manlig hjälte. Spelutvecklarna ändrade eftersom det blev för många jämförelser med James Bond-spel. Och det blev en del av ett framgångsrecept. NOLF blev en braksuccé, både hos kritiker och spelare. Tydligen funkade det utmärkt med en kvinnlig protagonist och det utan att hon klädde av sig i tid och otid eller hade en massa manliga beskyddare. Även om det förekommer män i spelet och Cate har diverse medhjälpare (den ene mer absurd än den andre!) så är det ingen tvekan vem som är hjältinna eller huvudperson. För egen del – det är länge sedan jag köpte ett dataspel, men om NOLF 3 skulle produceras, då jäklar! För vem vill inte susa runt med Cate i härliga 60-talsmiljöer, hoppa över raviner med snöskotrar (och misslyckas 333 ggr till man upptäcker att det finns en bro alldeles bredvid…) och dessutom vara klädd i härligt, utstuderat 60-talsmode?

Cate Archer är inte den enda eller ens första kvinna som spelat huvudrollen i ett storsäljande spel. Hon är inte ens den mest kända. Den titeln bör nog tillfalla en kvinna som har samma yrke som undertecknad:

Lara Croft i Tomb Raider.

Nu gör jag kanske Tomb Raider orättvisa, men det är som jag minns det inte i närheten av att vara så bra som NOLF! Framför allt är det rätt tröttsamt med den avklädda hjältinnan. Ok, inte för att speciellt många arkeologer ser ut som Harrison Ford, men Indiana Jones kläder är realistiska jämfört med Lara Crofts! Måste kvinnor vara avklädda jämt och sant? Det är såååå tröttsamt och vad är syftet? Spelar folk Tomb Raider för att Lara har D-kupa?

Oavsett Lara Crofts kläder är både NOLF och Tomb Raider bevis på att det är möjligt att göra spel, extremt framgångsrika sådana, med kvinnliga huvudpersoner. Frågan är om de måste vara vad jag kallar Robin Hood-varianten, d.v.s. en story där alla är (muntra) män men man har tagit med en kvinna som någon form av alibi + möjlighet att få lite romantik (i syfte att locka kvinnor?). Det konceptet är extremt vanligt när det gäller filmer i historisk miljö som utspelar sig under medeltid och tidigare. Gladiator (som jag tycker är en jättebra film) är ett typiskt exempel. Massor med män, en kvinna (Lucilla) som tycks vara med mest för att tillföra lite romantik och känslomässig svaghet. I en annan har ironiskt nog en kvinna i huvudrollen:

Agora handlar om filosofen och matematikern Hypatia. Bortsett från henne fanns det tydligen knappt en enda kvinna i det senantika Alexandria – om man ska tolka filmen bokstavligt.

NOLF är inget Robin Hood-spel. En annan storsäljare som inte heller faller i den fällan är Baldur’s Gate, som har fått flera uppföljare. Spelet är ett fantasy/rollspel och har av och till röstas fram som ett av de bästa spelen. Som alltid i rollspelssammanhang skapar man själv sin karaktär. Kvinna eller man spelar ingen roll (haha, där hamnade jag i sällskapet för dåliga ordvitsar!), dina möjligheter är desamma. Likaså har jag uppfattat könsfördelningen som ganska jämn bland de fasta karaktärer man möter under spelets gång. En av de viktigaste är din syster Imoen. Och en av de bästa krigarna är faktiskt halv-alven Jaheira:

Jaheira som hon ser ut i Baldur's Gate 1. Ibland blir hon riktigt sur även på dig. Därför orkade jag aldrig med henne, medan min dåvarande sambo hade henne som en favorit!

Visst är vissa av kvinnorna i Baldur’s Gate ibland ganska avklädda. Men det är vissa av männen också. Framför allt tycks det vara kopplat till de som är krigare. Då är det mycket läder, nitar och åtsittande saker här och där oavsett kön. Just klädedräkten tycks höra samman med roll likaväl som kön. Magiker har t.ex. ofta långa rockar/klänningar.

Michelle Pfeiffer som jäkligt ond häxa i Stardust (2007), en fantasy-film där man även får se Robert de Niro som tuff piratkapten som älskar att klä sig i kjol och dansa cancan. Underbart!

Några av spelen från det tidiga 2000-talet hade alltså kvinnliga protagonister eller stort inslag av kvinnliga figurer. Trots det, att det uppenbart säljer utan att kvinnor objektifieras, tycks det vara långt kvar. Det är lite som serier. Att det funkar med kvinnliga seriehjältar borde vara tydligt eftersom en av de absolut största, när det gäller realistiska äventyrsserier, faktiskt är kvinna.

Modesty Blaise, här i Romeros version. Bild från The London Evening Standard.

På något sätt kan jag inte låta bli att tänka på Modesty Blaise när jag ser Cate Archer. Kopplingarna är så uppenbara, även om Modesty Blaise är en mer allvarlig och studtals svart serie och NOLF ett glittrande, humoristiskt actiondataspel. Det är inte bara 60-talsmiljön, det finns även andra beröringspunkter. Kanske är det att båda är kvinnor som från början stod på ”fel” sida lagen men nu använder sina erfarenheter att göra gott?  Trots att hon ibland klär av sig bryter Modesty på många sätt könsrollerna. Ibland tror jag nästan att hennes skapare Peter O’Donnell lät Modesty klä av sig på ett sätt som medvetet avsexualiserade situationen. Ungefär som en bild från 90-talet på Madonna där hon står naken och liftar med en cigg i munnen och en handväska i handen (och googlar man så hittar man den). Det är inte enbart en fråga om hur mycket eller lite kläder utan om vad det är för karaktär och vilka situationer.

Den fråga man måste ställa sig är: när ska spelmakare, serieskapare och andra kreatörer av mansdominerad populärkulturella yttringar börja se kvinnor som en köpstark grupp? Det finns en uttalad oro att om en kvinna är upphovsman, exempelvis till en bok, är det ”bara” kvinnor som vill läsa. ”Bara” 50 % av befolkningen. Hm. Denna tankevurpa har resulterat i att en av det senaste decenniets absolut mest framgångsrika författare – worldwide – publicerats under ett könsneutralt namn där hennes förnamn reducerats till initialer. Ja, jag tror många vet vem jag menar: Joanne Rowling, mer känd som J.K. Rowling – författaren till Harry Potter. Refuserad av tolv förlag… and we know the rest.

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur, Serier

Vilka ämnen är ”seriösa” i svensk litteratur?

Sveriges största Internetforum för hästrelaterade diskussioner heter Bukefalos och har funnits i femton år. På statistiksidan kan vi läsa att Bukefalos i november 2010 hade 438000 unika besökare, 958000 besök och 6,4 miljoner sidvisningar. Det är verkligen inte dåligt, men så är ridning och en av Sveriges tre största sporter och den största kvinnosporten. Inte helt oväntat är andelen kvinnliga användare på Bukefalos mycket hög, men är de bara hästtokiga tjejer (om nu något skulle vara fel med det)? Nej, en undersökning som gjorts på siten och som baseras på 1200 svar, visar att ca 60 % av användarna är över 25 år.

Igår postades ett inlägg i det forum som kallas för ”Senior” och som är till för allmänna diskussioner för användare över 25 år. I inlägget berättar en ännu ej namngiven författare att h*n fått ett manus antaget av ett förlag: en psykologisk thriller där huvudpersonerna har intresset hästar och ridning gemensamt. I den allmänt uppskattande diskussion som har följt kan man läsa hur användare blir glada över att det äntligen skall komma en hästbok för vuxna och författarens kommentarer om att förlaget var tveksamt till idén, men nu tagit boken.

Här kommer då frågan: varför  tvekan? Ridning är den största kvinnosporten, kvinnor läser mest böcker. Det borde väl vara ett givet vinstkoncept? Nej, så resonerar man inte. Böcker kan utspela sig i nästan vilken miljö som helst (arkeologivärlden är populärt, men research verkar ibland vara överskattat att döma av vilka grodor som förekommer). Men tydligen har de mycket olika miljöer som är knutna till hästar ett skimmer av löjets romantik. Hur många vuxna hästkvinnor är vi inte som ett antal gånger fått höra att ridning är något man nog ”kommer över”? Som om det var någon pubertal grej man håller på med och sedan lämnar bakom sig (vanligen när man träffar ”den rätte” eller får barn). På något sätt är det provocerande att så många kvinnor har en hobby/livsstil som tar så mycket tid och kräver så mycket självständigt arbete. Det är mer ok att rida som barn och sluta i tonåren. Själv slutade jag vid 39 års ålder (efter 30 år) av ekonomiska anledningar. Men jag betraktar mig ändå som en hästkvinna – en vuxen sådan. En av väldigt många. Nu, när jag för tillfället är borta ur hästvärlden, vore det verkligen roligt att läsa om den.

Jean M Auel har plockat upp det stora intresset som finns för hästar (och hundar) och elegant smugit in det i sina böcker. Det är en ett individbaserat berättande där Aylas djur framställs som personligheter, långt ifrån den mängd av hästar som förekommer i många historiska romaner, men där djuren som individer aldrig finns i fokus och där vi ofta inte ens får veta deras namn.

Den första hästkvinnan? I alla fall i fiktionens värld. Ayla kommer in i Hästarnas dal. Digital konst av KityKati727 (http://kittykati727.deviantart.com/)

Det finns ytterligare exempel på framgångsrika romaner som utspelar sig i hästvärlden: engelska Jilly Cooper har skrivit ett antal och de har sålt mycket bra. Dick Francis hade varit jockey när han började skriva och erfarenheterna av kapplöpningsvärlden användes i många av hans deckare. De stora försäljningssiffrorna hos dessa två författare tycker man borde tala sitt tydliga språk. Ändå tycks det vara svårt, mycket svårt för förlagen att tugga i sig att alla dessa människor som har hästar och ridning som en livsstil faktiskt även gärna läser romaner som utspelar sig i hästmiljö.

I mitt eget skrivprojekt har jag ett ganska stort inslag av hästar. Nu vet vi inte om (nej, NÄR!;o)) den boken kommer ut, men den har ju lästs av en hel del personer. Flera har framfört åsikten att det är intressant och roligt att läsa de delarna, men möjligheterna att publicera skulle nog öka om hästdelarna ströks ner. Och jag tror att det mycket väl kan vara sant. Men varför är det så? Varför är inte en sport, en kulturyttring, en livsstil som engagerar så många i vårt land ”rumsren” i skönlitteraturen?

Det återstår att fundera på, men jag har definitivt en teori.

Marie Antoinette

Marie Antoinette på jakt (och som synes ej i damsadel!). Porträtt av Louis Auguste Brun de Versoix, 1783.

Ett tillägg:

”Ridning dras med sin gamla stämpel som snobbsport” brukar man förklara ointresset från media o.s.v. med. Jag har hört det så många gånger och jag tror inte på det. Istället är jag ganska övertygad om att den egentliga förklaringen ligger i att ridning idag har utvecklats till en kvinnosport. Och något som är så kvinnodominerat, det betraktas ofta som fånigt. Nu skulle jag verkligen välkomna fler män i ridsporten. Men inte för att höja statusen, för det är väl själve f*n att sådant skall ”behövas”. Men för att jag tycker om könsblandade miljöer och ridsporten verkligen har potential att vara en bra hobby för både kvinnor och män.

3 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur

Ur nattomhöljda tider…

Tidskriften Levande Historia fångade min uppmärksamhet härom dagen. Bortsett att Hitler fanns på framsidan så verkade innehållet mer varierat än vad man vanligen ser (och som jag själv exemplifierade i mitt senaste inlägg). Just den dagen råkade dock vara Valborg och jag var på snabbvisit på Ica för att inhandla en st grillad kyckling till den kommande lunchen, så eventuella inköp fick vänta. Och de gör de fortfarande.

Men jag upptäckte just att en artikel från Levande Historia har publicerats på nätversionen av Svenska Dagbladets kulturdel: Partyprinsessan blev kapare på Östersjön handlar om Cecilia Vasa (1540-1627), dotter till Margareta Leijonhuvud och Gustav Vasa.

Cecilia som storhertiginna av Baden. Bild från Wikipedia.

Befriande att läsa om en renässanskvinna som uppenbart gick sina egna vägar och hade skinn på näsan. Sådana finns det gott om i historien – människoöden som förtjänar att berättas och som med säkerhet kan intressera och fascinera minst lika många som strategiska överväganden och böljande fronter på slagfälten. Redan i skolan pratades det om att historia bara är krig och kungar. Nå, det är för att vi gör den till det. Det finns så otroligt mycket mer!

Ett bra initiativ av Levande Historia att lyfta fram ett exempel på de mindre kända berättelserna! Jag ska köpa tidningen och se om resten av den faller mig i smaken.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Populärvetenskap