Segergudinna och stjärna

Victoria var segerns gudinna i den romerska mytologin.Hon är mycket avbildad, men annars vet man inte så mycket om henne. Namnet Victoria har burits av en del historiska personer, mest känd är utan tvivel drottning Victoria (1819 – 1901) som knappast behöver presenteras närmare. Namnet har alltså kungliga anor. I Sverige har vi naturligtvis kronprinsessan Victoria och före henne fanns en drottning Victoria av Sverige (1862 – 1930).

Igår fick Victoria och Daniel en dotter. Alldeles nyss tillkännagav kungen att flickan skall heta Estelle Silvia Eva Mary. Alla (däribland jag själv) som trott att flickan skulle heta Kristina, Desiree, Margareta, Astrid, Alice, Lovisa – eller något annat namn ur den svenska kungahistorien – högg i sten! Lång näsa på oss!

Först tänkte jag – meeeeen? Sedan (efter typ två minuter) sansade jag mig. För att nu ha svängt till att känna beundran för Victoria. Det kan tyckas som en självklarhet att föräldrar kan ge sitt barn vilket namn de vill. Men jag tror att om modern är blivande drottning och föräldrarna namnger en blivande drottning är det steget, steget att frångå traditionen, ganska stort. Oändligt mycket större än för vem som helst av oss andra.

Gränsöverskridande är svårt. Att gå sin egen väg kostar. Victoria – du är en tuffing! För att ta ett förortsuttryck: RESPEKT!

Inte oväntat kom det raskt reaktioner från traditionalister. Herman Lindqvist menar i ett uttalande: ”Det är totalt oväntat och mycket olämpligt att en svensk framtida drottning heter Estelle. Det är helt emot all tradition och erfarenhet.”

Varför det? För övrigt är inte Victoria heller ett svenskt namn från början (som sagt – segergudinnan, Rom, latin). Drottning Estelle – funkar bra för mig i alla fall. Victoria är ett latinskt namn som betyder seger, Estelle är en fransk form av det latinska Stella som betyder stjärna. Enligt Wikipedia (min ständiga källa till – allt!) kom namnet till England med normanderna. Där kom det att bli en alternativ form även av Estrilde, vilket i sin tur var en form av Easter eller Eostre – den germanska gryningsgudinnan. Den ursprungliga namnformen var Austro och i Rom hette hon Aurora.Se där – även den vägen bar till Rom.

Heja Victoria och Daniel!

1 kommentar

Filed under Gränsöverskridande

Jämställdheten i ridsporten en chimär?

I dagens Expressen finns en artikel av Nina Lekander med titeln ”Sittopp från damsadeln”:

Rolf-Göran Bengtsson har just fått Jerringpriset och visat att ridsportens formella jämlikhet mellan könen – de tävlar på lika villkor – är en chimär. Bengtsson är bäst, men illustrerar att för en chans i eliten behövs de traditionellt manliga attributen makt och pengar.”

Jag har lite svårt att se poängen i att dra den i mitt tycke extremt långsökta slutsatsen att för att en manlig utövare av en kvinnodominerad sport vinner Jerring-priset är det bevisat att jämställdheten inom ridsporten inte existerar. På vilket sätt visar RGBs Jerringpris att jämställdheten inom ridsporten är en skuggfigur? Det är för mig en ej helt logisk slutsats. Jag kan inte alls se hur priset visar något om jämlikheten mellan könen i sporten.

Att ridsporten är mycket kostsam på högre nivåer råder det inget tvivel om, framför allt vissa grenar. Men har någon någonsin invänt mot detta? Att det tog så pass lång tid för Rolf-Göran Bengtsson, som i många år varit en av landets mest framgångsrika ryttare, var just bristen på ekonomiska resurser. Han lämnade landet för att ge sig själv bättre möjligheter och lyckades, även om det tog några år varav en del tillbringades på holländska landsortstävlingar. Om detta kan man läsa i en artikel i dagens DN. Rolf-Göran Bengtsson var visserligen gynnad så till vida att han hade hästar hemma på gården, men det var knappast fråga om några färdiga topphästar som köptes in, utan jobb som måste göras från grunden.

Rolf-Göran Bengtsson är sportsligt störst i svensk hoppsport just nu. Sätter detta de kvinnliga hoppryttarna i skuggan? Nej, jag tycker inte det.Och det är väl ändå så att svensk ridsports största affischnamn är en kvinna. För om den här damen fått Jerringpriset…

Malin Bayard och HM Butterfly Flip, ett ekipage som 2003 var rankat etta i världen. Bild från http://www.aftonbladet.se/sportbladet/ridsport/article13303623.ab

…hade nog den journalist som smällt till med rubriken ”Vem fan är Malin Bayard-Johnson?” ansetts sakna såväl hästar som boxinredning i stallet under barret.

Sedan är det mycket möjligt att ridsporten till viss del lider av samma fenomen som resten av samhället, bl.a. i fråga om att kvinnor tenderar till att dra ett större lass på hemmaplan och att en del kvinnliga stjärnryttare därför faller bort, men det är inte ett problem specifikt inom sporten – det är ett samhällsproblem.

Ridsporten faller ofta offer för den struktur som väljer män framför kvinnor, men jag kan inte tycka att Lekanders okritiska utnämnande av Rolf-Göran Bengtsson som ett exempel på detta är rättvist eller väl underbyggt. Problemet visar sig främst på andra sätt. Till exempel i hur mycket uppmärksamhet som media ger och hur mycket pengar som satsas av kommuner. För visst är det alltid viktigare att grabbarna får sin hockeyhall än att tjejerna får sitt ridhus? Och inte är kvinnor lika viktiga som män när det gäller vilken sport som är ”bäst”?

Ridhus är inte alltid en självklarhet. Och för de som bara har möjlighet att rida en gång i veckan finns det inte på kartan att skippa det hela bara för att det snöar lite.

Så än en gång, detta med att ridsport inte är en sport och att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset tack vare en kupp: Jerringpriset röstas fram av svenska folket. Jag är en lönnfet, medelålders, avdankad hobbyryttare. Innan jag tog paus i mitt hästliv sysslade jag med hästar i trettio år och hade egna i femton. Visserligen har jag garanterat tillbringat större del av mitt liv i stallet än framför TV:s sportprogram eller tidningarnas sportbilagor, men jag har fräckheten att påstå att jag har lika stor rätt att rösta på den idrottare jag tycker gjort en stor prestation som en lönnfet, medelålders manlig sportintresserad individ som kan alla resultat utantill och inte lämnar soffan när det är OS.

Är det såhär man skall se ut för att var med och rösta fram Jerringpristagaren utan att anses delta i en kupp?

Det finns säkert många olika jämställdhetsproblem även inom ridsporten, men jag hävdar att förutsättningarna för sporten i sig är jämställda. Man tävlar på lika villkor. Däremot har individer har olika förutsättningar och möjligheter, precis som i alla sporter. Jag kan inte tala för hur hela ridsporten, men att ta upp Rolf-Göran Bentssons seger som ett exempel på att kvinnor missgynnas även i ridsporten gynnar vare sig sporten eller jämställdheten.

Ester Stace hoppar 1,98 i damsadel vid en tävling år 1915. Så länge damsadel användes hade man separata klasser för kvinnor. Bild från Wikimedia Commons.

2 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Ridkonst/sport

Ridsporten – den ultimata provokationen?

Jag spinner vidare på gårdagens tråd. Fortfarande har jag inte mer än fluktat som hastigast på de mängder av hatfyllda inlägg som idiotförklara Rolf-Göran Bengtssons Jerringprisvinst och ridsporten som helhet. Jag blir helt enkelt alldeles för less på att återigen läsa samma argument från okunniga människor, varav en del är sportjournalister. En fråga som dock fascinerar mig är: varför rör ridsporten upp så mycket känslor hos många ”sporttokiga”?

Som jag skrev igår tror jag att argumentet att hästen egentligen gör jobbet bara är en undanflykt. Motorsport bemöts inte alls på samma sätt. Nej, istället är jag mer och mer övertygad om att ridsporten genom sin natur och sin organisation utmanar många människors uppfattning om hur sport skall vara. Ridsporten rubbar cirklarna och bryter gränserna – och är därmed farlig och skall bekämpas. Detta görs genom förlöjligande.

Hur menar jag då? Jo, det faktum att män och kvinnor tävlar på samma villkor och att könsfördelningen inom sporten på toppnivå är hyfsat jämn är i sig en oerhörd utmaning inom den annars tudelade idrottsrörelsen där kvinnorna i princip alltid spelar andrafiolen. Inom ridsporten är det fullständigt irrelevant vilket biologiskt kön utövaren har, om h*n är bi-, homo-, hetero- eller transsexuell. På tävlingsbanan är klädseln densamma, möjligen med undantag av kavajernas skärningar men det är nog lika ofta individuellt utformat nu för tiden.

I klippet nedan syns Leslie Burr Lenehan på Mc Lain under WC-finalen i Göteborg 1986. Hon vann.

 

Jag var där och såg för första gången live kvinnor rida i de röda kavajer som i Europa var strikt manliga. Tjugofem år har gått och gränserna har flutit ut. Idag kan hoppkavajerna ha precis vilken färg som helst. Det biologiska könet är utsuddat. Att vara gay är accepterat. Uppmärksamheten som ges vinnarna är inte mindre till de kvinnliga än de manliga ryttarna. Och det här, det är något som skrämmer. För tänk om det vore en bild av samhället? Att ryttare sedan är många och att de på gräsrotsnivå är främst kvinnor – kvinnor som själva hanterar stora djur, kvinnor som självständigt diskuterar med hovslagare och veterinärer, kvinnor som backar tunga släp med kaffekoppen i en handen (om någon av mina gamla stallkamrater läser det här dog de förmodligen nu, men ok – just det där gäller inte mig!) – huga! Nej, bättre att förlöjliga och tiga ihjäl denna sport, trots att den råkar vara en av landets absolut största! Och precis som med yrkesvärlden: när kvinnodominansen kommer sjunker statusen.

Naturligtvis sticker machokulturen och kvinnoföraktet fram sin fula nuna även i hästvärlden ibland. Men på det hela taget kan man väldigt ofta mötas över könsgränserna just som ryttare och hästintresserade. För några år sedan var jag på en resa till Portugal för att titta på hästar. Här, i den ultimata macho-ridsportens (d.v.s. tjurfäktningens) hemland, träffade vi många män och enstaka kvinnor som födde upp och arbetade med hästar. De hade alla ett visst intresse av arenan – tjurfäktningsarenan – men framför allt av hästar, avel och ridkonst.

Hoppsan! Kvinnor kan, även i tjurfäktning. Och det utan träns. Jag har faktiskt sett en ung flicka i en gatutjurfäktning från mitt hotellrumsfönster en natt i Golega, Portugal. Det här är Patricia Pellen på lusitanohingsten Opinioso. Bild från http://www.horsemagazine.com/thm/2010/07/the-horses-of-portugal-%E2%80%93-part-2-%E2%80%93-the-breeders/

Sammanfattningsvis: jag tror att det fullständiga hat mot ridsporten som vissa idioter spytt ut de senaste dagarna beror på en sak: de är rädda! Deras världsbild rubbas när män och kvinnor tävlar på samma villkor och när en 49-årig företrädare för en mycket kvinnodominerad sport röstas fram till överlägsen vinnare av Jerringpriset. I en krönika på Hippson.se drar Petra Andersson samma slutsats. Plötsligt steg Ridsporten fram och visade musklerna. Och journalisterna, med Aftonbladets (jag tänker inte länka till den blaskan – jag tänker aldrig mer gå in på sidan!) flaggskepp i täten och börjar nedvärdera, förlöjliga, bespotta. Reaktionen från ridsportens sida blev dock inte undfallande. Och jag hoppas och tror att detta faktiskt för något gott med sig, för nu är det dags att börja ställa krav! Varför ska vi krypa för sportjournalisterna? Varför ska vi stå ut med spott och spe? Vi är många! Som Annelie Lundkvist skriver i sin blogg på Hippson.se – det är möjligt att vi faktiskt skall tacka för uppmärksamheten!

Det har aldrig belagts, men enligt sägnen sade amiral Isoroku Yamamoto efter det framgångsrika anfallet på Pearl Harbor något i stil med: ”Jag fruktar att det enda vi lyckats göra är att väcka en sovande jätte och fylla honom med fruktansvärd vrede.” Han fick rätt. Reaktionerna från vissa sportjournalister och andra sportintresserade på Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris kan mycket väl få samma effekt.

Så – vi tackar!

Bild från Wikimedia Commons.

Och – ett litet P.S.

Lasse Anrell, journalisten som tyckte att Rolf-Görans häst skulle haft priset, fortsätter idag sitt dravel. Han snackar om kupper. Att det hela var en kupp. Det behövs ingen kupp! Vi ryttare är så många att vi själva kan lägga väldigt många röster. Sedan finns det nog en hel del sportintresserade som inte enbart är insnöade på fotboll och hockey, utan känner igen en god prestation och en bragd när de ser den! Anrell skrev som han gjorde för han vill dra ner brallorna på ridsporten. Varför då? Av vilken anledning? Och på vilket sätt? RGB har vunnit EM och är etta på världsrankingen. Man kan knappast säga att prestation saknas.

Dock visade det sig (naturligtvis) idag att tomma tunnor skramlar mest. När Anrell efter att ha utmanats av en ryttare tog sig upp på en av Huvudsta ridskolas hästar var det skritt som gällde. Han skulle hoppa en bana (för det är ju ändå hästen som gör jobbet, så hur svårt kan det vara?), men det blev att skritta över en bom 15 cm över marken. Nu har det bildats en Facebookgrupp som verkar för att Anrell skall vara med i stjärnornas hoppning på Globen i november. Då har han tid att lära sig lite. Det kan faktiskt bli intressant att se hur en tidigare fnysa-på-näsan-åt-ridsporten-person förändras när han får insikt. Dessutom kan han säkert få kul i Globen. För kommer han dit – så kommer publiken att applådera. Ridsportfolk är nämligen sportsliga. Ingen risk att någon kastar ägg på honom. Även om vi nog till mans önskar att han kunde vågat liiiite mer idag – så han haft ordentlig träningsvärk imorgon!

OCH – vad ser jag? I senaste uppdateringen av Tidningen Ridsports webbupplaga av eventet konstaterar Anrell:

”Om nu Jerringpriset speglar vad det svenska folket tycker ska det kanske inte bara vara fotboll och ishockey på sportsidorna.”

Kan man ana en liten, liten insikt? Eller gör han bara vad som helst för att slippa Globen? D.S. (Om någon undrar varför jag lade det här i ett PS är svaret att jag inte är helt nöjd med att falla in i en för mig väldigt raljerande ton, men jag kunde faktiskt inte låta bli!

12 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Ridkonst/sport

Ridsporten och jämställdheten

Igår var det en stor dag för svensk ridsport när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Han gjorde det i överlägsen stil med den största vinstmarginalen någonsin och fick sammanlagt 44 % av rösterna.

RGB och Ninja La Silla efter triumfen i EM. Bild från http://www.hippson.se/blogs/TetteNyman/em-guld.htm

Naturligtvis var det många ryttare som röstade – och vi är många. Jag räknar mig dit, trots att min egen ridning sedan några år ligger på hyllan. Är man hästmänniska så fortsätter man att vara det ändå trots uppehåll. Ridsporten anses vara ”liten”, men har sedan många år innehaft en pallplats bland Sveriges sporter sett till antalet utövare. Dessutom tror jag att det finns ett stort mörkertal. Jag slutade 2005 men då var det säkert tio år sedan jag fanns i någon statistik, fast jag alla dessa år hade en eller två hästar och red 4 – 5 gånger i veckan. Dock var jag inte medlem av någon klubb och fanns därför inte i några register. Det finns många, många ryttare som är som jag var. Hängivna hästmänniskor som har hästarna och ridningen som en livsstil, men inte är registrerade. Alltså är ridsporten sannolikt ännu större än vad siffrorna visar.

Igår vann RGB, idag gnäller många av Sveriges sportjournalister. De känner inte till mannen, han talar skånska, det är en överklassport (haha!), det var väl gud bevars småflickor som röstade, hästen gjorde jobbet o.s.v. (den sistnämnda kommentaren är ganska lustig – den dyker ständigt upp i ridsportsammanhang, men banne mig aldrig när det gäller motorsport eller segling). Jag tänker inte citera någon av de sportexperte/besserwissers som på detta sätt idiotförklarar 44 % av de som röstade. Istället konstaterar jag att det finns de som har fattat galoppen, t.ex. Expressens Johan Orrenius som i sin krönika konstaterar:

”Det är en sport jag vet ganska lite om. Jag kan garantera att ingen av er som röstade fram segraren ingår i min bekantskapskrets. På jobbet har det då och då grymtats när vi har gett gott om sidutrymme till RGB:s framgångar. Hur många bryr sig om ridsport, liksom?
Väldigt många bryr sig om ridsport. Ännu en nyttig påminnelse: Idrotts-Sverige är betydligt mer än bollar, puckar och fästvalla.”

Japp, det är det. Sportjournalister, tugga nu i er vad Johan Orrenius skriver – väldigt många bryr sig om ridsport! Det är en av Sveriges absolut största sporter. Det finns ytterligare några journalister som ser det löjliga i drevet, t.ex. Elin Kvist på Nyheter 24 och Elisabet Hoff på Aftonbladet.

Det här är en blogg som främst riktar sig på historiska saker, så hur är det då med ridsportens historia? Jag tänker inte göra någon lång sammanställning, men kan konstatera att människan, vad alla förståsigpåare än säger, mycket länge har tävlat med hästar. Och ja – det tävlades med hästar i de antika olympiaderna.

Hästkapplöpning kom med på det olympiska programmet redan 680 f. Kr. Bild från Wikimedia Commons.

Idag är ridsporten framför allt en kvinnosport i norra Europa, för att vara manligt dominerad söder om Alperna. Jag undrar i mitt stilla sinne om de som sitter och tycker att ridsporten är töntig och löjlig känner till något över huvud taget om sportens historia. På Iberiska halvön, finns det andra yttringar av sporten vi inte ser här uppe:

I Portugal har den gamla stridsridningen, som troligen gick tillbaka till romersk tid, bevarats genom den uppsuttna tjurfäktningen. Bild från http://www.hurstwoodlusitanos.co.uk/id1.html

Kanske är det den sista europeiska resten av vad ridkonsten och i förlängningen ridsporten en gång sprang ur i Europa – nämligen stridsridning. Inledningsvis var sporten, långt in på 1900-talet, så krigiskt inriktad att den absoluta majoriteten av tävlingsryttarna var militärer. Detta höll i sig fram till efter andra världskriget då nya vindar blåste.

Vid OS 1952 i Helsingfors tilläts kvinnor tävla i dressyr, men inte i hoppning och fälttävlan. Den första kvinnliga olympiska medaljören var Lis Hartel, Danmark på Jubilee. Hon hade vid 23 års ålder förlamats av polio nedanför knäet och fortsatte att rida mot sin läkares order. I Helsingfors tog hon och Jubilee silver (undrar om det hade ansetts vara en bragd?), något de upprepade i Stockholm fyra år senare.

Dressyrmedaljörerna i Stockholm 1956: Lis Hartel - Jubilee, DK (silver), Henri St Cyr - July, SWE (guld) och Liselott Linsenhoff - Adular, BRD (brons). Bild från http://www.chinadaily.com.cn/olympics/2007-07/27/content_6003198.htm

I Stockholm fick hoppningen sin första kvinnliga medaljör. Engelskan Pat Smythe tog brons i lag på Flanagan. Hon var då sedan flera år en av Englands ledande hoppryttare. Hon har skrivit flera böcker om sitt liv med sina hästar (och även ”hästböcker” för ungdom). I de självbiografiska böckerna får man en god inblick i den moderna hoppsporten i sin linda på 1950-talet.

Pat Smythe på OS-hästen Flanagan. Bild från http://www.janebadgerbooks.co.uk/ponybooksfile2/patsmythe.html

FEI, det internationella ridsportförbundet, tillät alltså inte kvinnligt deltagande i hoppning 1952, man hade röstat mot året före. Fälttävlan hade inte ens diskuterats. Jag undrar – funderade man någonsin på att separera klasserna vid mästerskapen? Damklasser fanns vid internationella hopptävlingar länge (kanske finns det ännu?). När jag som nybliven hästälskare storögt tittade på hoppning på TV i mitten av 70-talet var daminslaget ganska litet i världstoppen. I princip bestod det av två engelskor: Caroline Bradley och Liz Edgar. Sedan, omkring 1980, kom en revolution – amerikanskorna dök upp. Iförda röda kavajer (europeiska kvinnliga ryttare red aldrig i röda kavajer!) blåste de in – och vann. Och med tiden blev även hoppningen betydligt jämnare könsfördelad.

Vad berodde det på att man aldrig valde att dela klasserna för män och kvinnor? Kanske för att hoppsporten till viss del föddes ur en situation då båda könen deltog och red tillsammans – den klassiska jaktridningen.

The Fox Hunting Scene: The Run. Målning av William Henry Buck (1840 - 1888). Bild från http://americangallery.wordpress.com/category/buck-william-henry/

Någonstans fattades ett beslut: i ridsport tävlar män och kvinnor på lika villkor. Ett beslut som jag idag faktiskt känner stolthet över, även om jag bara är en avdankad hobbyryttare som tillfället inte rider (men – You can check out any time you want, but you can never leave). Och här tror jag vi har nått anledningen till att de ”seriösa” sportfånarna och sportjournalisterna tycker att ridsporten inte är någon riktig sport. Den ställer deras bild av hur män och kvinnor skall separeras inom sport på ända! De manliga ryttarna som utan att skämmas tävlar mot tjejerna utmanar mansbilden hos de krakarna som sitter i sofforna och bakom sina datorer. Och därmed är ridsporten farlig. För vad kan det annars vara?

Hästen gör jobbet? Nja, motorsport verkar ju vara ok. Ingen klagade väl när Tony Richardsson vann Jerringpriset?

Allmänt kvinnoförakt och ridning är en kvinnodominerad sport? Inte i det här fallet. Kvinnliga idrottare ”tillåts” vinna. Däremot att kvinnor, och kanske en hel del unga kvinnor, engagerar sig och röstar på en man runt de femtio och som inte ser ut som en tonårsidol – det är naturligtvis oroande. Då är de 13-åriga tjejer som inget fattar. Hade de istället haft den goda smaken att rösta på någon ung hunk, då hade de kanske varit ok.

Ridsporten är en överklassport? Tja, kanske spelar det roll men visst finns det väl en hel del golfare som uppskattats? Klagades det när Annika Sörenstam fick Jerringpriset? Jag minns inte.

Nej, i vissa kretsar är något extremt provokativt med ridsporten. Och som sagt – jag tror att den jämlikhet som finns i själva tävlandet är en viktig del i det. Och därför idag – HURRA för alla ryttare av båda de biologiska könen! På detta sätt är vår sport i frontlinjen, det är därför etablissemanget tiger.Och allra mest – stort grattis till Rolf-Göran Bengtsson! I sommar är det OS. Vad sjutton, man skulle kanske åka dit? Det vore trevligt och inte behöver man oroa sig för huliganer heller!

8 kommentarer

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Ridkonst/sport

Systrarna av Sinai

Det är titeln på en bok av Janet Soskice som jag läser just nu. Vi får där följa tvillingsystrarna Smith, som vuxna kända som Agnes Smith Lewis  (1843 – 1926) och Margaret Dunlop Gibson (1843 – 1920), på deras resor i de bibliska länderna. Resor som år 1893 ledde fram till en upptäckt som kom att slå den akademiska världen i Cambridge med häpnad.

Min strand/balkonglektyr för tillfället. Bild från bokus.com

Systrarna föddes i Skottland och blev moderlösa vid bara ett par veckors ålder. Fadern beslutades sig för att inte gifta om sig och uppfostra barnen själva. Agnes och Margaret fick en gedigen utbildning på privatskolor. De var också hängivna kristna och aktiva inom den presbyterianska kyrkan.

I faderns sällskap började de resa i Europa. Vid 23 års ålder dog han och systrarna blev helt utelämnade åt varandra. Genom resorna, faderns uppmuntran och personlig begåvning hade de börjat studera språk. De talade redan tyska, franska och italienska flytande. Med åren kom det att bli fler språk – sammanlagt minst tolv stycken.

Agnes och Margaret Smith gjorde sin första resa  till Egypten redan 1868, direkt efter faderns död. De färdades då längs Nilen och gjorde det utan manlig eskort. De hyrde inte heller någon ”reseledare”, vilket annars var det vanliga. Istället bad de Grace Blyth, en av deras f.d. lärare att följa med som förkläde. Grace var 37 år, en god ryttare och hästmänniska, utmärkt tecknare, äventyrslysten och orädd. Hon blev det perfekta sällskapet för de knappt 25-åriga systrarna. Kanske var det i samband med resan systrarna kom att bli så duktiga på arabiska att de med tiden talade  språket flytande.

Efter hemkomsten publicerade Agnes en reseberättelse: Eastern Pilgrims. The Travels of three ladies. Boken fick bra recensioner och trycks fortfarande. På nätbokhandlarna finns en utgåva från 2005.  Agnes och Margaret fortsatte att resa. Bland annat begav de sig till Grekland vilket resulterade i att de dels snart talade språket flytande, dels fick inblick i grekisk-ortodoxa seder, något som skulle visa sig mycket viktigt.

Agnes och Grace på Cypern. Från Sisters of Sinai efter en teckning av Grace Blyth.

Genom giftermål hamnade de båda omkring 1890 i Cambridge och blev en del av den akademiska miljön, även om de naturligtvis p.g.a. sitt kön inte var fullvärdiga medlemmar. Agnes började studera syriska. Hon kunde inte delta i undervisningen eftersom hon var kvinna, men fick privatlektioner av en av lärarna. Utöver detta bedrev hon självstudier med en omfattande grammatik som främsta hjälpmedel.

Under andra hälften av 1800-talet fick den bibliska skapelseberättelsen för första gången på mer än ett årtusende en allvarlig konkurrent i Västerlandet. År 1859 publicerade Charles Darwin sitt banbrytande verk The On the Origin of Species. Arbetet hade möjliggjorts av upptäckter gjorda av fossilsamlare, t.ex. Mary Annings som jag tidigare har skrivit om. Kanske gjorde den alternativa förklaringsmodellen att de som var övertygade om den bibliska blev ännu mer hängivna sin väg. Bibelkunskap var ett viktigt ämne vid universiteten. Att finna bevis i form av texter och reliker ansågs vara en del av forskningen och att lyckas var extremt prestigefullt. Att söka äldre manuskript som i tid låg närmare nedteckningen var betydelsefullt för hur Bibeln skulle tolkas. Egypten är ett land med tydlig koppling till de bibliska berättelserna. Viktiga upptäckter av mycket gamla manusskript gjordes redan på 1840- och 50-talen av den tyske bibelforskaren Konstantin von Tischendorf (1815 – 1874). Han besökte bl.a. St Catherine’s kloster vid berget Sinai och där han gjorde ett sensationellt fynd: ett antal sidor av den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet (de äldsta delarna utförda på 200-talet i Alexandria, manuset von Tischendorfs hittade är nedtecknat på 300-talet). Manusskriptet räddade han enligt egen utsago från korgen med tändved. Von Tischendorfs sensationella upptäckt tycks ha blivit startskottet för en intensiv jakt på gamla bibliska texter. Antalet kända tredubblades under 1800-talets andra hälft.

Vägen upp till St Catherine's.

I Cambridge planerade systrarna Smith (numera Lewis och Dunlop Gibson) en ny resa till Bibelns länder i början av 1890-talett. Båda var änkor. De var uppbackade av den välrenommerade forskaren James Rendel Harris. Han hade själv besökt St Catherine’s och menade att där fanns en skatt av dokument på syriska, ett språk som ansågs stå mycket nära det Jesus själv talat. Av denna anledning kunde gamla bibliska skrifter på just syriska ligga närmare originalberättelserna än avskrifter på t.ex. grekiska.  Rendel Harris övertygade systrarna om vikten av att lära sig hantera en kamera, något de tog till sig. Utöver Rendel Harris var den allmänna meningen i Cambridge att det var omöjligt för systrarna att lyckas. Att två kvinnor skulle klara resan var man skeptisk till, men sedan skulle de definitivt inte få tillträde till klostret! Agnes och Margaret struntade i de kritiska rösterna. Eftersom de, till skillnad från de flesta som reste på Sinai, behärskade såväl arabiska som modern grekiska visste de att de kunde kommunicera både med beduinerna och munkarna. Från sin tid i Grekland hade de lärt sig om hur man skulle ”bete sig” i de grekisk-ortodoxa sammanhang. Agnes studier i syriska gick framåt med stormsteg. Så när de i januari 1892 lämnade Kairo med Sinai som mål kände de sig väl förberedda.

Efter en hård tur genom berg och öken på Sinai nådde de till slut St Catherine’s. Där mottogs de mycket väl. Rendel Harris hade utmärkt sig genom att tala både arabiska och grekiska flytande och det gjorde även systrarna så snart var eventuell is bruten. De kunde börja arbeta i biblioteket. När Agnes gick igenom ett antal syriska manuskript gjorde hon upptäckten: i en bunt som förmodligen inte rörts på sekel noterade hon att den senaste texten (som handlade om kvinnliga helgons liv) skrivits över en äldre. Uppenbart var den äldre texten evangelierna, men vad kunde man säga mer? Varken Margaret eller bibliotekarien fader Galaktéon kunde syriska, så Agnes fick stå på sig för att få dokumentet ordentligt dokumenterat.  Agnes var inte utbildad i handskriftskunskap eller arkeologi, så hon kunde inte själv datera manuskriptet säkert. Genom en datumangivelse i den senare texten kunde denna dateras till 778 och evangelierna var alltså äldre. Agnes var övertygad om att de var betydligt äldre och lyckades få Margaret att gå med på att fotodokumentera varenda sida i det ca 350 sidor långa manuskriptet. Detta trots att de bara hade sammanlagt 1000 fotoplåtar med sig.

Ett av systrarnas originalfoton som sedan användes för att identifiera texten. Bild ur Sisters of Sinai.

I England avfärdades Agnes fotodokumentation av manuskriptet först som två medelålders kvinnors reseminnen. Agnes fick slita hårt för att få någon att ens titta på bilderna för att göra en bedömning.  Först när hon mer eller mindre tvingade en expert att kasta ett öga på fotona vände det. Över en natt förvandlades ”semesterbilderna” till en världssensation. För vad Agnes hittat visade sig vara den äldsta kända avskriften på syriska av de fyra evangelierna, daterade till sent 300-tal.

Upptäckten resulterade i ännu en resa till St Catherine’s. Denna gång hade systrarna full akademisk kompetens i släptåg. Förutom Rendell Harris följde också de två professorerna Francis BurkittRobert Bensly och hans hustru med.

Vardagsmat för Agnes och Margaret. Benslys var inte lika förtjusta utan experimenterade med en bärstol som hängdes mellan två kameler. Detta resulterade i att de blev sjösjuka.

Systrarna Smith och Harris var som fiskar i vattnet under resan över Sinai och hälsades som barn i huset av munkarna, något som ledde till spänningar inom gruppen. Agnes blev fader Galakténons språkrör och alla beställningar av manuskript gick genom henne, något som säkert förvånade Cambridge-eliten. Arbetet att dechiffera texten drog ut på tiden. Margaret hjälpte under tiden munkarna att göra översättningar från arabiska till grekiska. Agnes och Margaret tog dessutom itu med ett viktigt arbete de lovat att utföra: att göra en katalog över de manuskript som fanns på arabiska och syriska i klostrets bibliotek.

Den 13:e april 1893 nådde nyheten om Agnes upptäckt den engelska pressen och sensationen var ett faktum. Än större blev den när The Four Gospels in the Old Syriac Version transcribed from the Palimpsest on Mount Sinai gavs ut 1894. Vissa stridigheter föregick utgivandet eftersom främst Burkitt inte riktigt velat låta Agnes, som faktiskt hittat manuskriptet och direkt förstått att det var speciellt, ta del av äran. Hon var ju trots allt ”bara” en kvinna på resa, medan han själv hade tagit del i arbetet att dechiffera texten. Men Agnes kom till slut ändå att äras, som sig bör och det faktum att upptäckten gjorts av en medelålders kvinna kom att ge hela historien än större uppmärksamhet.

Agnes och Margaret fortsatte att resa fram till första världskrigets utbrott. De återvände också till Egypten. Båda ansåg att manuskript i kloster skulle stanna där, vare sig stjälas eller köpas. När de upprättade katalogen i St Catherine’s hade de förstått att det inte varit ovanligt att akademiker som studerat de gamla arabiska manuskripten före dem ofta tagit med sig försättsbladen som souvenirer. Munkarna kunde inte läsa arabiska och då ingen katalog fanns hade detta oskick kunnat ske utan att någon upptäckt det.

När manuskript dök upp på marknader kunde systrarna dock tänka sig att köpa för att rädda dem. En dag i Kairo fick Agnes ett manuskript hon kände igen i sin hand – det kom från St Catherine’s. Tack vare sitt bildminne identifierade Agnes direkt manuskriptet och ljög ihop en historia som gjorde att handlaren lade undan det åt dem så att de kunde tillkalla myndigheterna. När de återvände till St Catherine’s var det åter som högt ärade gäster och det stulna, mycket värdefulla manuskriptet återinförlivades i biblioteket.

Till slut fick systrarna också akademiska erkännanden för sina upptäckter och arbete med att översätta och publicera gamla manuskript. Agnes läste handskriftskunskap och det blev vägen till ett akademiskt erkännande. De språkliga färdigheterna hade hon redan. I Cambridge kunde kvinnor inte ta examen, men båda systrarna fick hedersexamina från universiteten i Dublin, Halle, Heidelberg och St Andrews. Agnes blev till slut den den första kvinnliga teologie doktorn – inte illa för någon vars kompetens först förkastades och vars upptäckt dömdes ut som ”semesterbilder” av det akademiska samhället.

Porträtt av Agnes Smith Lewis i akademisk stass. Bild från Wikipedia.

Även om syftet med att söka bibliska texter idag för många av oss känns lite vid sidan av de moderna historievetenskaperna, är det klart att Agnes fynd i sig är historiskt intressant – oavsett om man är troende eller ej. Än mer påfallande är systrarnas framsynthet när det gällde hur materialet skulle behandlas. I en tid då upptäcksresande och arkeologer gjorde allt för att föra sina fynd till de stora museerna i hemlandet (manuset von Tischendorf ”hittat” i vedkorgen i St Catherine’s tillhör efter en vända i Ryssland/Sovjet British Library) såg Agnes och Margaret istället till att återbörda ett stulet manus till ursprunget i St Catherine’s. Deras arbete med biblioteket gjorde också att man kunde ha kontroll över de arabiska och syriska manuskripten som tidigare varit utsatta för stölder. Dessa två viktorianska brittiskor tycks ha haft en mycket modern syn på begreppet kulturarv.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Vetenskapshistoria

Hon som älskade öknen

Det här är den första delen i en kort serie om västerländska kvinnor i Egypten.

Lady Anne Blunt,  15:e baronessan av Wenthworth (1837 – 1917) var en engelsk aristokrat som har gått till den hippologiska historien för sin gärning för att renavla och sprida den arabiska fullblodshästen i England, ja i hela västvärlden.

Lady Anne Blunt med sitt favoritsto Kassida. Bild från Wikipedia.

Arabiska fullblod har i alla tider varit eftertraktade i väst. Men att få fatt på dem var inte lätt. Hästarna föddes upp av de beduiner som levde på Nejd, det arabiska höglandet. Medan man i Europa gärna höll hästar i stora flockar i mer eller mindre halvvilt tillstånd där man lät djuren sköta sig själva (även om stuteridrift förekom redan för tusen år sedan), kunde beduinerna inte göra detta. Eftersom tillgången på foder var så liten måste hästantalet hållas nere. Varje häst symboliserade ett oerhört stort värde och allra mest värdefulla var stona. Dessa använde man också som ridhästar, även i strid. I Europa var hingstarna rid- och stridshästar.

Davids berömda målning av Napoleon på Vizir, troligen ett arabiskt fullblod. Bild från thelouvreproject.org.

Att få fatt på arabiska fullblodsston var mer eller mindre omöjligt, men enstaka hingstar har under många århundraden nått Västerlandet. Dessa användes för att förädla befintliga stammar. Så skapades t ex det engelska fullblodet på 16- och 1700-talen – genom en kombination mellan orientaliska, bl a arabiska, hingstar och engelska ston.

The Darley Arabian, eller Manak som han troligen hette, en av det engelska fullblodets tre anfäder. Född ca 1700, importerad till England 1704. Avbildad av John Wootton. Bild från Wikipedia.

Någon ”ren” avel med arabhästar kunde inte bedrivas, för till det behövs naturligtvis ston. Vid 1800-talets början kom kavalleritaktiken att förändras och lätta hästar med snabbhet och uthållighet blev eftertraktade. Med detta blev arabhästen, som genom årtusenden avlats för just detta, ännu mer eftertraktad. Och ännu svårare att få fatt på.

Lady Anne gifte sig 1869 med Wilfrid Scawen Blunt. De båda kom att tillbringa mycket tid på resande fot och utvecklade ett brinnande intresse för Mellanösterns kultur – inklusive områdets hästar. I slutet av 1870-talet började de arbeta med att köpa hästar av beduinerna, först i syfte att ta dem till England för att förbättra det engelska fullblodet. Men 1877 ändrades planen och Lady Anne skrev i sin dagbok:

”We have made a plan…of importing some of the best Anazeh blood to England and breeding it pure there… it would be an interesting and useful thing to do and I should like much to try it.”

Det var tveklöst en djärv plan. Att renavla arabiska fullblodshästar i Västuropa gjordes inte  (i öst fanns redan avel t.ex. i Polen). Beduinerna sålde inte alltid hästar över huvud taget och framför allt inte till utlänningar. Blunts lyckades trots det få fatt på en hel del hästar av kvalitet få skådat i Europa. År 1882 köpte Lady Anne en egendom i närheten av Kairo och grundlade stuteriet Sheykh Obeyd. Där bedrev Blunts avel. Därifrån skickade de också hästar till England, till det stuteri vars namn sedan dess är skrivet med guldskrift i alla böcker om den arabiska fullblodshästen, världens mest berömda hästras: Crabbet Park.

Lady Anne var hästkvinna ut i fingerspetsarna. Hon talade arabiska flytande (översatte bl.a. poesi) och lyckades, trots att hon var kvinna, vinna förtroendet hos uppfödare som annars inte sålde till västerlänningar. Några av Crabbet Parks mest berömda hästar köptes av den egyptiske  uppfödaren Ali Pasha Sherif (1834 – 1897). Han hade i sin tur några årtionden tidigare  (1860) ”räddat” resterna av Abbas I Pashas  berömda stuteri när hästarna, såldes på exekutiv auktion. Ali Pasha Sherif sålde vanligtvis inte sina hästar till utlänningar, men han respekterade Lady Anne och gjorde ett undantag. Den allra mest berömda blev Mesaoud, en hingst som idag förekommer i en hög andel av världens moderna arabhäststamtavlor.

Mesaoud, f. 1887 i Egypten. Uppfödd av Ali Pasha Sherif, köpt av Blunts 1888-89, importerad till Crabbet 1891. En av världens mest inflytelserika avelshingstar någonsin.

När stuteriet senare delen av 1890-talet råkade i svårigheter lyckades Lady Anne köpa loss några av de bästa hästarna. De var i dåligt skick, men av hög kvalitet. Några stannade på Sheykh Obeyd, andra fördes till Crabbet Park.

Med tillskottet av de egyptiska hästarna blev Blunts avelsprojekt en succé. Inom ett par decennier var Crabbet Park-araberna världsberömda. Framgången var total och intressenter från när och fjärran kom för att köpa hästar. Crabbet-linjerna är idag spridda över hela världen. Hästarna anses kännetecknas av att vara utomordentliga bruksdjur. Lady Anne var ryttare själv och valde hästar inte bara för att de var vackra och vältypade. Lord Blunt var inte helt nöjd med tillvaron i sin hustrus skugga och äktenskapet knakade i fogarna och Lady Anne tillbringade en stor del av sin tid i Egypten medan Wilfrid till sin dotters förtvivlan sålde ovärderliga hästar för att betala skulder och reta sin hustru. År 1906 separerade makarna och Lady Anne fick Crabbet Park och hälften av hästarna. Stuteriet kom efter hennes död att drivas vidare av hennes dotter Judith Blunt-Lytton (Lady Wentworth).

Lady Anne själv hade dock lämnat sitt hjärta i Egypten, det land hon levt en stor del av sitt vuxna liv i. Efter separationen kom hon att tillbringa mycket tid i Egypten innan hon1915 flyttade dit på heltid. Det har beskrivits att att hon första gången hon kom ut i öknen blev helt förtrollad av den. År 1917 dog Lady Anne. Hon var då åttio år fyllda.

En av Lady Annes akvareller av ett sto och föl på Sheykh Obeyd. Målningen visar på hennes kärlek till hästar och Mellanöstern. Bild från http://ahsa.asn.au/new/art.htm

Lady Wentworth hamnade först i en tvist med sin egen far, som försökte ta de hästar dottern ärvt av modern (han sköt bl.a. ett högdräktigt sto hellre än att lämna henne på Crabbet). Efter en del turbulens lyckades Lady Wentworth få ordning på det hela, köpa tillbaka en del av hästarna och fortsätta Crabbets gärning. År 1920 sålde hon hästar till Egypten. Det visade sig nämligen att Lady Anne när hon ”räddat” resterna av Ali Pasha Sherifs stuteri gjort något som egyptiska  uppfödare missat. Nu behövde de rena egyptiska araberna ett blodstillskott. Det är också enda gången som de egyptiska araberna har tillförts blod utifrån sedan den första importen.

För att göra en lång historia kort hann Crabbet-stuteriet nästan fylla hundra år. 1972 lades det ner eftersom en motorväg skulle dras genom ägorna. Då hade det fötts upp fullblodsaraber på Crabbet sedan 1878 och under många år var stuteriet västvärldens arabhästavelscentrum. Så när man ser ett arabiskt fullblod idag, skall man tänka på att runt 90 % av dem kan spåras tillbaka till någon av Crabbet Parks hästar. Och allt detta tack vare Lady Anne Blunt och hennes dotter Lady Wentworth.

Ett arabiskt fullblod i en tävling i distansritt. Här kommer uthålligheten och säkerheten på foten som ursprunget i öknen givit väl till pass. Men utan Lady Anne är det faktiskt inte säkert att det arabiska fullblodets egyptiska blodslinjer levt kvar. Bild från http://media-2.web.britannica.com.

Lämna en kommentar

Filed under Alfabrudar, Arkeologi/historia, Ridkonst/sport, Uncategorized

Västerländska kvinnor i Egypten…

…har jag tänkt att skriva några inlägg om de kommande två veckorna. anledningen är att jag själv befinner mig i Dahab på Sinaihalvön.

St Catherine's, ett kloster i bergen utanför Dahab, är numera ett av UNESCOs världskulturarv. Klostret, som förknippas med St Katarina av Alexandria, uppfördes på 500-talet. Grunden är dock det kapell som Helena av Konstantinopel (ca 250 - 330 AD) lät bygga på den plats där Moses anses ha sett den brinnande busken.

I denna lilla håla, ursprungligen en beduinby, numera en turistort med inriktning på ”självständiga” turister och framför allt dykare, finns det faktiskt en bokhandel som få svenska mellanstora städer kan matcha. Vid ett besök i den har jag funnit en hel del inspiration. Förhoppningsvis blir det tre eller fyra inlägg. Det börjar med en dam som jag länge velat lyfta fram: Lady Anne Blunt, kvinnan som starkt bidrog till att den arabiska fullblodshästen fick fotfäste som egen ras inte bara förädlare i Västeuropa.

Mer om Lady Anne, hennes fascinerande livsöde och hennes hästar någon av de närmaste dagarna!

Lady Anne och hennes favorithäst Kassida. Bild från http://www.tarisio.com

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia

”Last man standing” – är en kvinna

Efter två månaders tystnad (p.g.a. bristande inspiration och en himla massa jobb) är det dags att börja blogga igen. För ett kort ögonblick vänder jag tillbaka till april, då jag var på konferens i Kirkwall, Orkneyöarna och där snubblade in på ett av de trevligaste och nerdigaste museum jag någonsin varit på – The Orkney Wireless Museum. Även om museets krigshistoriska avdelning som vanligt hade manlig övervikt fanns förvånansvärt många kvinnliga aspekter att beakta –  om man tittade efter dem. Medan jag fortfarande var på Orkney skrev jag ett inlägg om Yvonne Cormeau som var en av 39 kvinnliga agenter som verkade i det ockuperade Europa under andra världskriget.

Krig framställs ofta som oerhört manligt i populärkulturen. Verkligheten var och är betydligt mindre enkönad. Bland museets foton hittade jag många exempel på sidor av andra världskriget som sällan visas.

I museets fotosamling fanns många fina foton som visar kvinnor i krigsindustrin.

Igår började SVT sända andra säsongen av den brittiska dramaserien Downton Abbey. Den utspelar sig delvis under första världskriget och här möter vi den stridande kvinnan på det i populärkulturen kanske mest förekommande sättet – som sjuksköterska.

Några av de kvinnliga karaktärerna i Downton Abbey. Kriget kom att förändra allt. Bild från http://blogg.olandsbladet.se/frokenanna/wp-content/uploads/2011/03/downn.jpg

Lady Sybil (Jessica Brown-Findlay) i en för henne ny roll. Bild från http://www.dailymail.co.uk/home/moslive/article-2043264/IAN-HYLAND-Essex-The-land-time-forgot.html

Första världskrigets blodspillan hade mänskligheten aldrig tidigare upplevt. Kriget kom att engagera de civila som inte hade oturen att se striderna utkämpas på sitt land på ett helt annat sätt än vad som skett tidigare. Kanske anade konservativa krafter redan då att även om man behövde kvinnorna som arbetskraft (och då inte bara som sjuksköterskor) var det inte riskfritt att få dem att inse att de faktiskt kunde försörja sig själva utmärkt väl. Propagandan underströk ofta de traditionella rollerna.

Men som sagt – inget skulle någonsin bli sig likt. Kriget inledde stora samhällsförändringar. Maktbalansen i världen kom helt att förskjutas. Av det brittiska imperiet, som vid 1900-talets början stod på höjden av sin makt, finns bara minnena kvar. Kolonierna har blivit självständiga. Och i hela västvärlden är kvinnlig rösträtt en självklarhet.

Det har gått nästan hundra år sedan krigsutbrottet. De senaste åren har den lilla skaran av veteraner, människor som gjorde tjänst i krigsmakten, tunnats ut. För fem år sedan var de ungefär ett dussin, idag återstår en enda. En enda person som aktivt deltog i krigsinsatsen under 1900-talets första, stora krig. Och denne siste man – är en kvinna!

Florence Green, född 1901 som Florence Patterson, tog år 1918 tog tjänst som servitris i Women’s Royal Air Force (WRAF). Det dröjde till 2010 innan hon fick officiell status som WWI-veteran. Då, för ett och ett halvt år sedan, var de fortfarande fyra allierade som gjort militär tjänst under kriget. Enligt Wikipedia återstår idag en enda. Florence Green är den sista överlevande veteranen från första världskriget.

Enligt BBC har Florence Green själv inte gjort anspråk på att få status som WWI-veteran. Det uppmärksammades av en historiker i samband med hennes 108-årsdag och gick att verifiera genom arkivstudier. Det är bara att hoppas att krigshistorier som arbetar med första världskriget nu tar tillfället i akt att samla in fler förstahandsobservationer medan tid är. För även om den sjuttonåriga Florence Patterson aldrig stred i skyttegravarna så är hennes krigsinsats ur historiska synvinklar lika viktiga. Förmodligen är hennes kontext också mindre väldokumenterad, varför personlig information från de som verkligen var med spelar ännu större roll som källa. Segraren skriver historien – och tradition spelar en inte så liten roll i vad som anses vara ”viktigt”.

Rekryteringsaffisch till WRAF. Bild från: http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/WwracT.JPG

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Populärkultur, Serier

Ain’t Got Seventy Days: Amy Winehouse och kvinnohatet på Youtube

Samma helg som tragedin i Norge nåddes vi även av nyheten om Amy Winehouses död. Född 1983 tog hennes liv slut vid 27 års ålder (likt  t.ex. Jimi Hendrix, Janis Joplins, Jim Morisons och Kurt Cobains). Det är nu klart att inga illegala droger fanns i Amy Winehouses blod vid hennes död. Alla som ”visste” att hon knarkat ihjäl sig hade fel.

Amy Winehouse i Berlin 2007. Bild från Wikipedia Commons: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:AmyWinehouseBerlin2007.jpg

Ingen behöver nog oroa sig rörande Amy Winehouses inflytande på populärmusiken de senaste åren. Hon har uppenbart banat väg för artister som Duffy och dessutom fört in ny energi och stilblandningar. I en tid då det verkligen behövts! För vem hade egentligen trott på rock- och popmusikens överlevnad när vi stod vid en vattendelare då allt gällde vem som mixade och samplade bäst? Nå, Amy Winehouse var en av dem som visade att musik fortfarande har att göra med talang. Och att musikhistorien bjuder på nya öppningar genom att blanda tidigare kända genrerer som soul, rock och jazz och göra det till sitt eget. Hon gjorde det. Hon skrev och sjöng fantastiskt och gjorde genom sina självutelämnande texter sina tankar och problem till allmänt gods.

Men nu… när man läser kommentarerna på Youtube så inser jag tydligare än någonsin hur starkt kvinnoföraktet är i musikbranschen – och i allmänheten. Många fans sörjer Amy, medan andra människor faktiskt kallar henne ”crackwhore”. Och menar att man skall vända sig från henne för att hon missbrukade droger. Helt ärligt, skulle man säga det om Hendrix, Morison och Cobain? Knappast! Manliga rockstjärnor förväntas nästan leva ett utsvävande liv, men om en kvinna gör det så är hon genast måltavla för extremt elaka kommentarer.

Och inte fan behöver man knarka för att drabbas av kvinnohatet. Det är faktiskt ganska otäckt att läsa vissa av kommentarerna på Youtube till Madonnas videos. Superstjärnan nr 1 som har befunnit sig på toppen sedan 1983 (samma år som Amy Winehouse föddes) har ständigt utmanat. Kanske inte så mycket genom sin musik som genom sin framtoning. Hon har under alla år gång på gång producerat catchiga, dansanta låtar som gillats av den stora publiken, men kanske har hon inte fört popmusiken så mycket framåt. Däremot har hon varit en föregångare i oändligt mycket annat: hennes videos har nått nya konstnärliga höjder när det gäller utformande. Detta bortförklaras av vissa på Youtube med att hon haft så bra videoregissörer. Hm. Jonas Åkerlund sade i en intervju på svensk TV för några år sedan att när han arbetat med Madonna första gången var det verkligt utmärkande att han verkligen arbetade med henne. Hon hade inte femtielva rådgivare som sade vad som ”borde” göras. Det var hon och han.

Utöver sina insatser inom popmusiken har Madonna varit frispråkig rörande sex och framför allt kvinnors sexualitet. Redan 1990 öppnade hon dörrar här genom sin Blonde Ambition Tour där sex och religion var genomgående teman (och där hon upprepade gånger fick hänvisa till sin konstnärliga frihet för att kunna genomföra konserterna i USA). Hon har lyckats bli avstängd från MTV genom att vara för (bisexuellt) sexig  i Justify My Love, sumpa ett jättekontrakt med Pepsi Cola genom att visa en svart Jesus i Like A Prayer, chocka genom BDSM-inslag i Erotica och protestera mot krig genom att framställa det som en modevisning i American Life.

En av minst två varianter av originalvideon till American Life som finns på Youtube. En variant som kallas director’s cut har ett betydligt blodigare, starkare och allvarligare slut. Jag gillar den här (börjar ca 4.28). Artist: Madonna, regissör: Jonas Åkerlund.

I just det fallet backade faktiskt Madonna och ändrade videon när hon insåg att den tolkades inte mot kriget i sig utan uppfattades som nedvärderande mot enskilda soldater. Synd, kan jag tycka och svårt att förstå när man sitter på den här sidan Atlanten.

En annan kvinnlig artist som ibland är utsatt för rena hatkampanjer på Youtube är Candice Night, sångerskan i folkrockgruppen Blackmore’s Night. Gruppen består av Candice och hennes make Ritchie Blackmore, gitarrvirtuos som tidigare spelade i legendariska hårdrocksband som Deep Purple och Rainbow. Det slutade han med, och 1997 bildades Blackmore’s Night som inriktar sig på mjukare rock som är mycket inspirerad av musik från medeltid och renässans och folkmusik.

Candice Night och Ritchie Blackmore i en konsert på Göta Lejon i Stockholm, juni 2008.

Candice och Ritchie träffades redan 1989 då hon bara var 18 år gammal medan han var 44. Utifrån sett ser det kanske ut som en typ av förhållande som sällan blir långvarigt, men de två har hållit ihop sedan dess. Efter nära femton års förlovning gifte de sig 2008 och 2010 föddes deras dotter. I ett antal intervjuer har de båda beskrivit att de nästan direkt förstod att de var tvillingsjälar som dessutom delade intresset för historia och historisk musik. Utåt sett en vacker historia, men det tycker inte många av Blackmores hårdrocksintresserade fans. Nej, istället ägnar de sig åt att sabla ner Blackmore’s Nights musik i deras videos – och naturligtvis är det Candice fel att Ritchie inte längre är ”deras”. Det är mycket snack om hur snygg Candice är och att det måste vara sex som ligger bakom det faktum att Ritchie nu slutat slå sönder gitarrer. För han är väl bara ett mähä som har fastnat i denna hondjävuls garn? Nu tvingar hon honom till att spela mesmusik. Det blir slutsatsen av många av de ibland rent elaka kommentarer som finns till bandets videos. Att kvinnan själv är en utmärkt textförfattare och sångerska och dessutom spelar ett antal instrument (hon lär sig ständigt nya) och komponerar… tycks inte riktigt ha med saken att göra. Det är bara tack vare Ritchie hon blivit känd. Annars, menar en del debattörer, skulle hon bara varit en hemmafru som ägnade sig åt att tillfredsställa sin man. Att Candice började arbeta som modell redan vid tolv års ålder, har en examen i mediekunskap och hade en egen radioshow redan innan hon träffade Ritchie  – har tydligen inte med saken att göra!

Amy Winehouses fantastiska röst har tystnat, men den lever i hennes inspelningar. Hennes styrka som låt- och textskrivare kommer att framstå med tiden, det är jag övertygad om. Jag hoppas verkligen att alla de som uttalat sig kränkande om henne och tyckte att hon hade val och därför inte förtjänar att sörjas efter sin död tänker en extra gång innan de utnämner någon till ”crackwhore”. Oavsett missbruk är det en tragedi när en ung människa dör.

 

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet, Populärkultur, Uncategorized

Dorothea Lange och depressionens ansikten

Bland anonyma nätdebattörer är det populärt att koppla vissa sociala problem dagens Sverige, ja i hela västvärlden, till att andelen medborgare som har sitt nära ursprung utanför Europa har ökat. Företrädare för antidemokratiska krafter (som ibland försöker förklä sin inställning genom att ansluta till rörelser med paradoxala namn som ”Ny demokrati” eller ”Sverigedemokraterna”) menar att de problem som finns i vissa bostadsområden i vårt land beror på att majoriteten av de boende där har rötter utanför Europa och en annan religion än kristendomen.Roten till det onda är de boendes religion och etnicitet.

Som vanligt är nätdebattörerna helt historielösa. Våld och nedgångna bostadsområden är dels inget nytt fenomen, dels har det inte med kulturell bakgrund att göra.  USA under första delen av 1900-talet är ett lysande exempel. Majoriteten av de som (frivilligt) befolkade landet härstammade från Europa. Trots det fanns i USA:s storstäder ökända områden, t.ex. det numera icke-existerande Five Points i New York. Våldet härskade här, liksom i områden i Europas storstäder som Londons East End.

East Ends "räddning" blev att stadsdelen bombades sönder och samman under blitzen. Ur askan reste sig ett nytt East End, som nu är en del av det ekonomiska navet i hela Storbrittannien. Foto från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:WWII_London_Blitz_East_London.jpg

För våld har inte med kulturell bakgrund och etnicitet att göra. Nej, våld är kopplat till fattigdom och utanförskap. Detta skapar desperata människor som kan ha vilken religion eller hudfärg som helst.

År 1929 var det slut på det glada 20-talet. Västvärlden gick ner i en ekonomisk kris av dignitet som inte skådats vare sig förr eller senare. Situationen i USA har beskrivits i romanform, bl.a. av den Nobelprisbelönade författaren John Steinbeck. Men den har också visats i bilder. Den som tog de allra starkaste bilderna var Dorothea Lange (1895-1965, f. Nutzhorn), tyskättad fotograf från New Jersey.

Efter att utbildat sig i New York flyttade hon 1918 till San Francisco och öppnade en framgångsrik proträttstudio. När depressionen kom ändrades karriärsinriktningen helt. Dorothea Lange blev en av de fotografer som mellan 1935 och 1944 fick i uppdrag av Resettlement Administration (RA), senare kallat Farm Security Administration (FSA) att ge sig ut på vägarna dokumentera situationen för fattiga bönder, hemlösa lantarbetare och andra grupper som i depressionens fotspår drog runt i hopp om tillfälligt arbete på Californiens fruktodlingar. Sammanlagt kom 23 fotografer, varav sju kvinnor att arbeta med projektet. Den som kom att ta den allra mest berömda bilden, den som ansågs ge depressionen ett mänskligt ansikte blev Dorothea Lange:

Migrant Mother (1936). Långt senare identifierades kvinnan som Florence Owens Thompson (1903-1983). Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Lange-MigrantMother02.jpg

Några andra av Langes bilder. Jag tycker att de talar för sig själva:

"On U.S. 99. Near Brawley, Imperial County. Homeless family of seven, walking the highway from Phoenix, Arizona, where they picked cotton. Bound for San Diego, where the father hopes to get on the relief because he once lived there." Februari, 1939. Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:8b33132r.jpg

"Children of migrant cotton field workers from Sweetwater, Oklahoma. Eight children in the family. Note the housing. Near Casa Grande project...". Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:DorotheaLangeMigrantWorkersChildren.jpg

"Resettled farm child from Taos Junction to Bosque Farms project. New Mexico. Photograph for the Farm Security Administration, December 1935." Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Dorothea_Lange,_Resettled_farm_child,_New_Mexico,_1935.jpg

Från att ha varit studiofotograf kom Dorothea Lange att bli en av USA:s mest berömda dokumentärfotografer. Migrant Mother betraktas idag som ett ikoniskt foto, ett som verkligen trängde ut till allmänheten och bidrog till att sätta situationen för de fattiga och hemlösa offren för depressionen på kartan. Värt att notera är att alla människorna på bilderna sannolikt är kristna och av europeiskt ursprung.

Än Sverige då? Ja på sätt och vis kan man säga att det finns en svensk motsvarighet till Dorothea Lange. Uppsala-fotografen Gunnar Sundgren (1901-1970) fick på 1940-talet stadens befolkning att sätta (det genuint svenska?) elva-kaffet i halsen med sin fotoutställning Uppsala över gården där han skildrade stadens slum. Det var en sjaskig träkåksbebyggelse där hela familjer levde i ett rum och kök.  Rinnande vatten var inte en självklarhet. Dassen fanns på innergårdarna. Det var slitet och smutsigt. Och i detta levde helt vanliga människor, en blandning av arbetare och personer som hankade sig fram på annat sätt.

Etnicitet och religion har inte något med förhållanden som dessa att göra. Men fattigdom och utanförskap har det. Det är Dorothea Langes bilder, sjuttio år senare mycket starka bevis på. Det kunde vara vem som helst.

1 kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Konst, Uncategorized