Dorothea Lange och depressionens ansikten

Bland anonyma nätdebattörer är det populärt att koppla vissa sociala problem dagens Sverige, ja i hela västvärlden, till att andelen medborgare som har sitt nära ursprung utanför Europa har ökat. Företrädare för antidemokratiska krafter (som ibland försöker förklä sin inställning genom att ansluta till rörelser med paradoxala namn som ”Ny demokrati” eller ”Sverigedemokraterna”) menar att de problem som finns i vissa bostadsområden i vårt land beror på att majoriteten av de boende där har rötter utanför Europa och en annan religion än kristendomen.Roten till det onda är de boendes religion och etnicitet.

Som vanligt är nätdebattörerna helt historielösa. Våld och nedgångna bostadsområden är dels inget nytt fenomen, dels har det inte med kulturell bakgrund att göra.  USA under första delen av 1900-talet är ett lysande exempel. Majoriteten av de som (frivilligt) befolkade landet härstammade från Europa. Trots det fanns i USA:s storstäder ökända områden, t.ex. det numera icke-existerande Five Points i New York. Våldet härskade här, liksom i områden i Europas storstäder som Londons East End.

East Ends "räddning" blev att stadsdelen bombades sönder och samman under blitzen. Ur askan reste sig ett nytt East End, som nu är en del av det ekonomiska navet i hela Storbrittannien. Foto från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:WWII_London_Blitz_East_London.jpg

För våld har inte med kulturell bakgrund och etnicitet att göra. Nej, våld är kopplat till fattigdom och utanförskap. Detta skapar desperata människor som kan ha vilken religion eller hudfärg som helst.

År 1929 var det slut på det glada 20-talet. Västvärlden gick ner i en ekonomisk kris av dignitet som inte skådats vare sig förr eller senare. Situationen i USA har beskrivits i romanform, bl.a. av den Nobelprisbelönade författaren John Steinbeck. Men den har också visats i bilder. Den som tog de allra starkaste bilderna var Dorothea Lange (1895-1965, f. Nutzhorn), tyskättad fotograf från New Jersey.

Dorothea Lange år 1936. Foto från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Dorothea_Lange_1936_portrait.jpg

Efter att utbildat sig i New York flyttade hon 1918 till San Francisco och öppnade en framgångsrik proträttstudio. När depressionen kom ändrades karriärsinriktningen helt. Dorothea Lange blev en av de fotografer som mellan 1935 och 1944 fick i uppdrag av Resettlement Administration (RA), senare kallat Farm Security Administration (FSA) att ge sig ut på vägarna dokumentera situationen för fattiga bönder, hemlösa lantarbetare och andra grupper som i depressionens fotspår drog runt i hopp om tillfälligt arbete på Californiens fruktodlingar. Sammanlagt kom 23 fotografer, varav sju kvinnor att arbeta med projektet. Den som kom att ta den allra mest berömda bilden, den som ansågs ge depressionen ett mänskligt ansikte blev Dorothea Lange:

Migrant Mother (1936). Långt senare identifierades kvinnan som Florence Owens Thompson (1903-1983). Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Lange-MigrantMother02.jpg

Några andra av Langes bilder. Jag tycker att de talar för sig själva:

Drought refugees from Oklahoma camping by the roadside. Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Dorothea_Lange,_Drought_refugees_from_Oklahoma_camping_by_the_roadside,_Blythe,_California,_1936.jpg

Homeless mother and child near Brawley, California, 1939. Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Dorothea_Lange,_Homeless_mother_and_child_near_Brawley,_California,_1939.jpg

"On U.S. 99. Near Brawley, Imperial County. Homeless family of seven, walking the highway from Phoenix, Arizona, where they picked cotton. Bound for San Diego, where the father hopes to get on the relief because he once lived there." Februari, 1939. Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:8b33132r.jpg

"Children of migrant cotton field workers from Sweetwater, Oklahoma. Eight children in the family. Note the housing. Near Casa Grande project...". Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:DorotheaLangeMigrantWorkersChildren.jpg

"Resettled farm child from Taos Junction to Bosque Farms project. New Mexico. Photograph for the Farm Security Administration, December 1935." Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Dorothea_Lange,_Resettled_farm_child,_New_Mexico,_1935.jpg

Från att ha varit studiofotograf kom Dorothea Lange att bli en av USA:s mest berömda dokumentärfotografer. Migrant Mother betraktas idag som ett ikoniskt foto, ett som verkligen trängde ut till allmänheten och bidrog till att sätta situationen för de fattiga och hemlösa offren för depressionen på kartan. Värt att notera är att alla människorna på bilderna sannolikt är kristna och av europeiskt ursprung.

Än Sverige då? Ja på sätt och vis kan man säga att det finns en svensk motsvarighet till Dorothea Lange. Uppsala-fotografen Gunnar Sundgren (1901-1970) fick på 1940-talet stadens befolkning att sätta (det genuint svenska?) elva-kaffet i halsen med sin fotoutställning Uppsala över gården där han skildrade stadens slum. Det var en sjaskig träkåksbebyggelse där hela familjer levde i ett rum och kök.  Rinnande vatten var inte en självklarhet. Dassen fanns på innergårdarna. Det var slitet och smutsigt. Och i detta levde helt vanliga människor, en blandning av arbetare och personer som hankade sig fram på annat sätt.

Etnicitet och religion har inte något med förhållanden som dessa att göra. Men fattigdom och utanförskap har det. Det är Dorothea Langes bilder, sjuttio år senare mycket starka bevis på. Det kunde vara vem som helst.

En historia byggd på sanningar – eller vita lögner?

Nyligen förde en länk i Cecilia Klynnes blogg (varning för att man blir extremt hungrig av att läsa den bloggen!) mig till en DN-artikel av Barbro Santillo Frizell, föreståndare vid Svenska Institutet i Rom. Temat var en missuppfattning som går tillbaka till renässansen, nämligen att antikens marmorstatyer skapades för att ses som vi ser dem idag: vita. I själva verket var de bemålade, något som forskare har vetat mycket länge. Kunskapen har dock i hög grad stannat inom universiteten och andra forskningsinstitut. Jag minns väl att det diskuterades när jag studerade konsthistoria 1989. Men utåt sett – nog är idén om den vita marmorn dominerande i populärframställningarna och den allmänna idén om hur antikens konst såg ut?

En detalj från Trajanuskolonnen(ca 113 AD) i Rom som den ser ut idag.

Trajanuskolonnen igen, nu med restaurerade färger. Bild från Discovery News.

Varför då denna utvikning? Jo, för att understryka vikten av att inte ta något för givet. I fallet med den vita marmorn har det länge varit känt att den är en renässanskonstruktion. Ändå fortsätter den att dyka upp i populärframställningarna.

Vilka andra segdragna historiska konstruktioner färgar våra glasögon när vi ser på förfluten tid? Det finns alltid anledning att skärskåda ”sanningar”, för de kan faktiskt visa sig vara lögner. Om än vita sådana.

Och den här bilden är främst med för att jag tycker att den är... snygg!

Representativitet på museerna – på den politiska agendan!

Jag befinner mig fortfarande i någon form av baksmälla efter Lust & Last. Vanligen klagar jag ju på att man ser för lite kvinnor i de flesta situationer, museer inkluderat. Därför blev det något av en spiken-i-kistan-känsla att inse att för att kvinnor skall lyftas fram ordentligt på en stor utställning vid ett nationellt museum så krävs det tydligen att de ges en roll som går ut på att kvinnokroppen exponeras och till viss mån objektifieras.

Danaë och guldregnet av Adlof Ulrik Wertmüller har fått äran att utgöra framsida på museikatalogen till Lust & Last. Självklart är det en naken, ensam kvinna även på baksidan. Bild från Nationalmuseums hemsida.

Nu har jag faktiskt inget principiellt mot att man visar ett visst mått av exponerande konst vid en utställning som Lust & Last, det är helt rimligt. Men jag önskar att exponeringen av manskroppen fått större del av kakan. För naturligtvis finns det sådan konst också.

Rädslan för att visa män nakna tycks vara ett ganska sent fenomen – som håller sig in i våra dagar. Hur många filmer har man inte sett med nakna kvinnor, men där det råkar fladdra så lägligt framför det manliga organet? Men åter måste jag understryka: det finns konst även från de perioder som Lust & Last var fokuserad på som visar mannen i all sin manlighet (den könsliga då). Men den ska plockas fram också…

Vissa - som Michelangelo - fegade ju verkligen inte. Hans berömda staty David blev klar 1504 och stod till allmän beskådan ute på ett av Florens torg. Bild från Wikipedia.

Nå, tydligen är det inte bara jag som tycker att könsrepresentation i utställningar är ett problem. Kulturdepartementet har nu avsatt 17,5 miljoner för att öka jämställdheten inom kulturområdet och denna gång omfattas även museerna av satsningen. Av detta tillfaller en viss pott Historiska museet. Där har en projektgrupp redan tagit tag i saken och organiserat en hearing och workshop i slutet på maj.

Faktiskt känns det otroligt skönt! Jag har haft en liten hopplöshetskänsla efter Lust & Last.  Men kanske vågar man ändå tro på att möjlighet finns att ta ett steg mot utställningar som berör olika perspektiv, som bygger på reflektion och inte endast söker lättfunna ”sanningar”?  Som vågar flytta sig från skolboksnormen och belysa andra verkligheter?

Sådana utställningar behövs. Och jag tror att de visst kan locka stor publik. Men om inte de nationella museerna går i bräschen, vem ska då göra det?

Ett kärlekspar på ett centimeterstort guldbleck från Skandinavisk järnålder. De små blecken, som finns mellan ca 500 och 900, visar ofta erotiska motiv som detta. Bild från Historiska Museet.

Lust & Last – nakenchocken uteblev

Jag tillbringade en del av påskaftonen på Nationalmuseum där jag tillsammans med en väninna besåg utställningen Lust & Last. Medvetet valde jag att inte läsa några recensioner eftersom jag ville se själv utan andra förväntningar än mina egna. Nu, nyss hemkommen har jag gått igenom en hel del recensioner och måste säga att jag håller med t.ex. Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe (DN 31/3 och DN 5/4) och Birgitta Rubin (DN 13/4). Utställningen saknar det som för mig är det allra viktigaste och vad som lite tillspetsat är vad som hör historien och historieforskningen viktig för nutidsmänniskan: att belysa att vi även i förfluten tid sett världen på olika sätt, haft olika perspektiv. I Lust & Last förklaras lite översiktligt att i svunnen tid var den heterosexuella mannen norm och därför ser det ut som det gör. För mig signalerar det dels mycket kort tidsperspektiv, dels en förvånande övertro på skolbokshistorien. Hur kan alternativa sanningar och utgångspunkten tillåtas behandlas så styvmoderligt på ett nationellt museum?

Innan jag går vidare till att utveckla min kritik av utställningens idé (eller brist på densamma) så några korta kommentarer om saker som definitivt är störande:

1. Dålig ljussättning

Det är extremt irriterande att Nationalmuseum inte lyckats med ljussättningen. I vissa fall är det omöjligt att från samma punkt läsa skylten med konstnärens namn samtidigt som man betraktar konstverket, för ljuset reflekteras.

2. Brist på texter

Bo Madestrand (DN 24/3) menar (liksom ovan nämnda skribenter) att utställningen har vissa pedagogiska tillkortakommanden, att texter saknas och att poänger ibland går besökaren förbi eftersom det förutsätts att man skall känna till bakgrunden till attribut och symbolik. Jag håller med! Mina allmänna historiekunskaper är hyfsade och jag läste 30 p konstvetenskap på 80-talet, men ändå kändes det ibland QUE? när jag absolut inte förstod varför vissa verk hängts tillsammans och vad man ville åt. Är det verkligen självklart att någon som kanske inte är van museibesökare skall känna till symbolinnebörden i lampor, pärlor, rovor… you name it? Det tycker inte jag.  Vissa av verken hade kommit bättre till sin rätt med mer texter. Bara några ord kan göra underverk. Helt ärligt kände jag ibland som om jag vandrade i ett konstgalleri där varje verk bara talar för sig själv än i en tematisk utställning.

3. Där texter finns är de extremt generaliserande

Om man bara läst historia i skolan och sedan inte öppnat en bok eller populärvetenskaplig tidskrift känner man igen sig. Det var fint under antiken, medeltiden (i den europeiska meningen, d.v.s. från 400-talet och ca 1000 år framåt) var bara elände och inte värt att nämnas. Lust, nej det fanns nog inte.

En erotisk scen från nedre bården på Bayeux-tapeten (utförd ca 1070). Tydligen fanns lust och sex även under den mörka medeltiden.

Sedan blev det ok under renässansen, men under 1700-talet föddes den moderna människan och då började vi för första gången våga ifrågasätta världsbilden. Hej, vilket dravel! Jag förstår att man måste förenkla, men strävar man så hårt efter igenkänningsfaktorn? (Och nu både generaliserar och ironiserar jag dessutom – men inte jättemycket.)

Så till utställningens perspektiv: jag uppfattar det som väldigt heterosexuellt, manligt och normativt. Kvinnan framställs som objekt. Bisexualitet och homosexualitet tycks knappast existera. Men det finns kanske inte några exempel? Nja, jag behöver inte ens vända mig till min (älskade!) förhistoria eller äldre historia. Vi klarar oss ganska bra med 1800-talet:

Gustave Coubert - Le Sommeil (De sovande), 1866. Bild från Wikipedia.

Eller varför inte…?

Henri de Toulouse-Lautrec, The two girlfriends, 1894-95. Bild från Wikipedia.

Invändningar kan göras. Visst är väl ovanstående bilder bara ytterligare ett exempel på manlig exponering av kvinnokroppen? Kanske. Men när jag bläddrade bland Toulose-Lautrecs avbildningar av kvinnor som gillar kvinnor valde jag The two girlfriends (hittar ingen originaltitel) för att jag själv gillar bilden. Det finns många andra, varav en del inte är avklädda alls.

Toulouse-Lautrecs The Kiss, 1892.

Inte behövde jag direkt leta på konsthistoriens bakgator för att finna verk som visar homosexualitet. Både Coubert och Tolouse-Lautrec finns nog i standardverken. När det gäller verk av kvinnliga konstnärer, t.ex. internationellt kända Élisabeth Vigée Le Brun (1755-1842) fanns det sådana i utställningen. Dock kommenterades de inte utifrån den aspekten utan flöt in i mängden. Det hade varit så otroligt intressant att se hur kvinnor valt att visa erotik. Efter att ha snokat lite på nätet om Le Brun drar jag själv slutsatsen att hon mycket följde den gängse normen och traditionen. Men så är det också de kvinnliga konstnärerna som fått en plats i konsthistorien. De, både kvinnor och män, som verkade utanför normen. Hur var deras bild av lust och last?

Att visa manskroppen ur ett erotiskt perspektiv – har det alls förekommit? Tja, jag skulle nog säga att det är minst lika vanligt som att göra det med kvinnokroppen. Fallosar kan det ibland bli för mycket av. Vänder vi oss till den svenska konsten från tiden runt förra sekelskiftet finns enligt mig flera lysande exempel hos Eugene Jansson (1862-1915):

Eugene Jansson - Tyngder på en arm, 1914. Bild från Wikipedia.

En annan sak jag tyckt det varit intressant att få kommenterat var de androgyna ideal som mötte mig i vissa av målningarna. Ett exempel, som också andades erotisk spänning:

Adolf Ulrik Wertmüller (1751-1811), 1785. Gustaf Mauritz Armfelt i skytisk dräkt. Bild från Nationalmuseum.

Var går gränsen mellan kvinnligt och manligt? Osökt tänker jag på Sally Potters mästerliga filmatisering av Virginia Woolfs Orlando. Där är skiljelinjen suddig, medan det erotiska anslaget ofta är mycket nära.

Tilda Swinton som Orlando (1992).

Till sist: Nationalmuseum uppmanar Kom och testa dina egna gränser! Vilka då? För helt ärligt, har du sett ett enda avsnitt av amerikanska (!) TV-serier som Rome (HBO, 2005-2007), Sex and the City (HBO 1998-2004), True Blood (HBO 2008 -) eller The L Word (Showtime 2004-2009) så har du sannolikt sett något som är mer sexuellt ”utsvävande” rörande vad som visas än något du hittar på Lust & Last. Och då talar vi om amerikanska produktioner för de stora tittarskarorna!

Jag har nyligen sett två fantastiska filmer av den spanske regissören Julio Médem: Sex och Lucia och Room in Rome. Känner man för en erotisk upplevelse via konst så är det betydligt bättre investerade pengar att köpa en av de filmerna för en hundring jämfört med att pynta 120 pix på Nationalmuseum. I Médems produktioner möts vi nämligen av något nytt och fräscht – historier som håller och förtrollar, vackra foton, bra dialog – hos mig satt det kvar länge efteråt.

Natasha Yarovenko och Helena Anaya i Room in Rome (2010).

Men Lust & Last… tja, jag har gått på några konstmuseer i min dag. Jag har sett nakna damer från 1700-talet. Vad var nytt? Ja, Zorn fick inte vara med. Synd, för jag tycker han konstnärligt sett är typ bäst. Men annars var det knappast något som var nytt eller fräscht. Nej Lust & Last var en besvikelse, det finns inget annat ord.

Zorn var rätt bra på att måla män också, tycker jag. Här - en roddare.

P.S. Jag lade ner 2-3 timmar på att skriva det här inlägget, inklusive bildsök. På den tiden lyckades jag hitta (enligt mig) konstnärligt högkvalitativa exempel på framställningar av (kvinnlig) homosexualitet, lust under den ”mörka” medeltiden och män som är avbildade från erotiska perspektiv – sådant som inte finns enligt Lust & Last. Hur svårt kan det vara? D.S.