Category Archives: Uncategorized

Hon som älskade öknen

Det här är den första delen i en kort serie om västerländska kvinnor i Egypten.

Lady Anne Blunt,  15:e baronessan av Wenthworth (1837 – 1917) var en engelsk aristokrat som har gått till den hippologiska historien för sin gärning för att renavla och sprida den arabiska fullblodshästen i England, ja i hela västvärlden.

Lady Anne Blunt med sitt favoritsto Kassida. Bild från Wikipedia.

Arabiska fullblod har i alla tider varit eftertraktade i väst. Men att få fatt på dem var inte lätt. Hästarna föddes upp av de beduiner som levde på Nejd, det arabiska höglandet. Medan man i Europa gärna höll hästar i stora flockar i mer eller mindre halvvilt tillstånd där man lät djuren sköta sig själva (även om stuteridrift förekom redan för tusen år sedan), kunde beduinerna inte göra detta. Eftersom tillgången på foder var så liten måste hästantalet hållas nere. Varje häst symboliserade ett oerhört stort värde och allra mest värdefulla var stona. Dessa använde man också som ridhästar, även i strid. I Europa var hingstarna rid- och stridshästar.

Davids berömda målning av Napoleon på Vizir, troligen ett arabiskt fullblod. Bild från thelouvreproject.org.

Att få fatt på arabiska fullblodsston var mer eller mindre omöjligt, men enstaka hingstar har under många århundraden nått Västerlandet. Dessa användes för att förädla befintliga stammar. Så skapades t ex det engelska fullblodet på 16- och 1700-talen – genom en kombination mellan orientaliska, bl a arabiska, hingstar och engelska ston.

The Darley Arabian, eller Manak som han troligen hette, en av det engelska fullblodets tre anfäder. Född ca 1700, importerad till England 1704. Avbildad av John Wootton. Bild från Wikipedia.

Någon ”ren” avel med arabhästar kunde inte bedrivas, för till det behövs naturligtvis ston. Vid 1800-talets början kom kavalleritaktiken att förändras och lätta hästar med snabbhet och uthållighet blev eftertraktade. Med detta blev arabhästen, som genom årtusenden avlats för just detta, ännu mer eftertraktad. Och ännu svårare att få fatt på.

Lady Anne gifte sig 1869 med Wilfrid Scawen Blunt. De båda kom att tillbringa mycket tid på resande fot och utvecklade ett brinnande intresse för Mellanösterns kultur – inklusive områdets hästar. I slutet av 1870-talet började de arbeta med att köpa hästar av beduinerna, först i syfte att ta dem till England för att förbättra det engelska fullblodet. Men 1877 ändrades planen och Lady Anne skrev i sin dagbok:

”We have made a plan…of importing some of the best Anazeh blood to England and breeding it pure there… it would be an interesting and useful thing to do and I should like much to try it.”

Det var tveklöst en djärv plan. Att renavla arabiska fullblodshästar i Västuropa gjordes inte  (i öst fanns redan avel t.ex. i Polen). Beduinerna sålde inte alltid hästar över huvud taget och framför allt inte till utlänningar. Blunts lyckades trots det få fatt på en hel del hästar av kvalitet få skådat i Europa. År 1882 köpte Lady Anne en egendom i närheten av Kairo och grundlade stuteriet Sheykh Obeyd. Där bedrev Blunts avel. Därifrån skickade de också hästar till England, till det stuteri vars namn sedan dess är skrivet med guldskrift i alla böcker om den arabiska fullblodshästen, världens mest berömda hästras: Crabbet Park.

Lady Anne var hästkvinna ut i fingerspetsarna. Hon talade arabiska flytande (översatte bl.a. poesi) och lyckades, trots att hon var kvinna, vinna förtroendet hos uppfödare som annars inte sålde till västerlänningar. Några av Crabbet Parks mest berömda hästar köptes av den egyptiske  uppfödaren Ali Pasha Sherif (1834 – 1897). Han hade i sin tur några årtionden tidigare  (1860) ”räddat” resterna av Abbas I Pashas  berömda stuteri när hästarna, såldes på exekutiv auktion. Ali Pasha Sherif sålde vanligtvis inte sina hästar till utlänningar, men han respekterade Lady Anne och gjorde ett undantag. Den allra mest berömda blev Mesaoud, en hingst som idag förekommer i en hög andel av världens moderna arabhäststamtavlor.

Mesaoud, f. 1887 i Egypten. Uppfödd av Ali Pasha Sherif, köpt av Blunts 1888-89, importerad till Crabbet 1891. En av världens mest inflytelserika avelshingstar någonsin.

När stuteriet senare delen av 1890-talet råkade i svårigheter lyckades Lady Anne köpa loss några av de bästa hästarna. De var i dåligt skick, men av hög kvalitet. Några stannade på Sheykh Obeyd, andra fördes till Crabbet Park.

Med tillskottet av de egyptiska hästarna blev Blunts avelsprojekt en succé. Inom ett par decennier var Crabbet Park-araberna världsberömda. Framgången var total och intressenter från när och fjärran kom för att köpa hästar. Crabbet-linjerna är idag spridda över hela världen. Hästarna anses kännetecknas av att vara utomordentliga bruksdjur. Lady Anne var ryttare själv och valde hästar inte bara för att de var vackra och vältypade. Lord Blunt var inte helt nöjd med tillvaron i sin hustrus skugga och äktenskapet knakade i fogarna och Lady Anne tillbringade en stor del av sin tid i Egypten medan Wilfrid till sin dotters förtvivlan sålde ovärderliga hästar för att betala skulder och reta sin hustru. År 1906 separerade makarna och Lady Anne fick Crabbet Park och hälften av hästarna. Stuteriet kom efter hennes död att drivas vidare av hennes dotter Judith Blunt-Lytton (Lady Wentworth).

Lady Anne själv hade dock lämnat sitt hjärta i Egypten, det land hon levt en stor del av sitt vuxna liv i. Efter separationen kom hon att tillbringa mycket tid i Egypten innan hon1915 flyttade dit på heltid. Det har beskrivits att att hon första gången hon kom ut i öknen blev helt förtrollad av den. År 1917 dog Lady Anne. Hon var då åttio år fyllda.

En av Lady Annes akvareller av ett sto och föl på Sheykh Obeyd. Målningen visar på hennes kärlek till hästar och Mellanöstern. Bild från http://ahsa.asn.au/new/art.htm

Lady Wentworth hamnade först i en tvist med sin egen far, som försökte ta de hästar dottern ärvt av modern (han sköt bl.a. ett högdräktigt sto hellre än att lämna henne på Crabbet). Efter en del turbulens lyckades Lady Wentworth få ordning på det hela, köpa tillbaka en del av hästarna och fortsätta Crabbets gärning. År 1920 sålde hon hästar till Egypten. Det visade sig nämligen att Lady Anne när hon ”räddat” resterna av Ali Pasha Sherifs stuteri gjort något som egyptiska  uppfödare missat. Nu behövde de rena egyptiska araberna ett blodstillskott. Det är också enda gången som de egyptiska araberna har tillförts blod utifrån sedan den första importen.

För att göra en lång historia kort hann Crabbet-stuteriet nästan fylla hundra år. 1972 lades det ner eftersom en motorväg skulle dras genom ägorna. Då hade det fötts upp fullblodsaraber på Crabbet sedan 1878 och under många år var stuteriet västvärldens arabhästavelscentrum. Så när man ser ett arabiskt fullblod idag, skall man tänka på att runt 90 % av dem kan spåras tillbaka till någon av Crabbet Parks hästar. Och allt detta tack vare Lady Anne Blunt och hennes dotter Lady Wentworth.

Ett arabiskt fullblod i en tävling i distansritt. Här kommer uthålligheten och säkerheten på foten som ursprunget i öknen givit väl till pass. Men utan Lady Anne är det faktiskt inte säkert att det arabiska fullblodets egyptiska blodslinjer levt kvar. Bild från http://media-2.web.britannica.com.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Alfabrudar, Arkeologi/historia, Ridkonst/sport, Uncategorized

Ain’t Got Seventy Days: Amy Winehouse och kvinnohatet på Youtube

Samma helg som tragedin i Norge nåddes vi även av nyheten om Amy Winehouses död. Född 1983 tog hennes liv slut vid 27 års ålder (likt  t.ex. Jimi Hendrix, Janis Joplins, Jim Morisons och Kurt Cobains). Det är nu klart att inga illegala droger fanns i Amy Winehouses blod vid hennes död. Alla som ”visste” att hon knarkat ihjäl sig hade fel.

Amy Winehouse i Berlin 2007. Bild från Wikipedia Commons: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:AmyWinehouseBerlin2007.jpg

Ingen behöver nog oroa sig rörande Amy Winehouses inflytande på populärmusiken de senaste åren. Hon har uppenbart banat väg för artister som Duffy och dessutom fört in ny energi och stilblandningar. I en tid då det verkligen behövts! För vem hade egentligen trott på rock- och popmusikens överlevnad när vi stod vid en vattendelare då allt gällde vem som mixade och samplade bäst? Nå, Amy Winehouse var en av dem som visade att musik fortfarande har att göra med talang. Och att musikhistorien bjuder på nya öppningar genom att blanda tidigare kända genrerer som soul, rock och jazz och göra det till sitt eget. Hon gjorde det. Hon skrev och sjöng fantastiskt och gjorde genom sina självutelämnande texter sina tankar och problem till allmänt gods.

Men nu… när man läser kommentarerna på Youtube så inser jag tydligare än någonsin hur starkt kvinnoföraktet är i musikbranschen – och i allmänheten. Många fans sörjer Amy, medan andra människor faktiskt kallar henne ”crackwhore”. Och menar att man skall vända sig från henne för att hon missbrukade droger. Helt ärligt, skulle man säga det om Hendrix, Morison och Cobain? Knappast! Manliga rockstjärnor förväntas nästan leva ett utsvävande liv, men om en kvinna gör det så är hon genast måltavla för extremt elaka kommentarer.

Och inte fan behöver man knarka för att drabbas av kvinnohatet. Det är faktiskt ganska otäckt att läsa vissa av kommentarerna på Youtube till Madonnas videos. Superstjärnan nr 1 som har befunnit sig på toppen sedan 1983 (samma år som Amy Winehouse föddes) har ständigt utmanat. Kanske inte så mycket genom sin musik som genom sin framtoning. Hon har under alla år gång på gång producerat catchiga, dansanta låtar som gillats av den stora publiken, men kanske har hon inte fört popmusiken så mycket framåt. Däremot har hon varit en föregångare i oändligt mycket annat: hennes videos har nått nya konstnärliga höjder när det gäller utformande. Detta bortförklaras av vissa på Youtube med att hon haft så bra videoregissörer. Hm. Jonas Åkerlund sade i en intervju på svensk TV för några år sedan att när han arbetat med Madonna första gången var det verkligt utmärkande att han verkligen arbetade med henne. Hon hade inte femtielva rådgivare som sade vad som ”borde” göras. Det var hon och han.

Utöver sina insatser inom popmusiken har Madonna varit frispråkig rörande sex och framför allt kvinnors sexualitet. Redan 1990 öppnade hon dörrar här genom sin Blonde Ambition Tour där sex och religion var genomgående teman (och där hon upprepade gånger fick hänvisa till sin konstnärliga frihet för att kunna genomföra konserterna i USA). Hon har lyckats bli avstängd från MTV genom att vara för (bisexuellt) sexig  i Justify My Love, sumpa ett jättekontrakt med Pepsi Cola genom att visa en svart Jesus i Like A Prayer, chocka genom BDSM-inslag i Erotica och protestera mot krig genom att framställa det som en modevisning i American Life.

En av minst två varianter av originalvideon till American Life som finns på Youtube. En variant som kallas director’s cut har ett betydligt blodigare, starkare och allvarligare slut. Jag gillar den här (börjar ca 4.28). Artist: Madonna, regissör: Jonas Åkerlund.

I just det fallet backade faktiskt Madonna och ändrade videon när hon insåg att den tolkades inte mot kriget i sig utan uppfattades som nedvärderande mot enskilda soldater. Synd, kan jag tycka och svårt att förstå när man sitter på den här sidan Atlanten.

En annan kvinnlig artist som ibland är utsatt för rena hatkampanjer på Youtube är Candice Night, sångerskan i folkrockgruppen Blackmore’s Night. Gruppen består av Candice och hennes make Ritchie Blackmore, gitarrvirtuos som tidigare spelade i legendariska hårdrocksband som Deep Purple och Rainbow. Det slutade han med, och 1997 bildades Blackmore’s Night som inriktar sig på mjukare rock som är mycket inspirerad av musik från medeltid och renässans och folkmusik.

Candice Night och Ritchie Blackmore i en konsert på Göta Lejon i Stockholm, juni 2008.

Candice och Ritchie träffades redan 1989 då hon bara var 18 år gammal medan han var 44. Utifrån sett ser det kanske ut som en typ av förhållande som sällan blir långvarigt, men de två har hållit ihop sedan dess. Efter nära femton års förlovning gifte de sig 2008 och 2010 föddes deras dotter. I ett antal intervjuer har de båda beskrivit att de nästan direkt förstod att de var tvillingsjälar som dessutom delade intresset för historia och historisk musik. Utåt sett en vacker historia, men det tycker inte många av Blackmores hårdrocksintresserade fans. Nej, istället ägnar de sig åt att sabla ner Blackmore’s Nights musik i deras videos – och naturligtvis är det Candice fel att Ritchie inte längre är ”deras”. Det är mycket snack om hur snygg Candice är och att det måste vara sex som ligger bakom det faktum att Ritchie nu slutat slå sönder gitarrer. För han är väl bara ett mähä som har fastnat i denna hondjävuls garn? Nu tvingar hon honom till att spela mesmusik. Det blir slutsatsen av många av de ibland rent elaka kommentarer som finns till bandets videos. Att kvinnan själv är en utmärkt textförfattare och sångerska och dessutom spelar ett antal instrument (hon lär sig ständigt nya) och komponerar… tycks inte riktigt ha med saken att göra. Det är bara tack vare Ritchie hon blivit känd. Annars, menar en del debattörer, skulle hon bara varit en hemmafru som ägnade sig åt att tillfredsställa sin man. Att Candice började arbeta som modell redan vid tolv års ålder, har en examen i mediekunskap och hade en egen radioshow redan innan hon träffade Ritchie  – har tydligen inte med saken att göra!

Amy Winehouses fantastiska röst har tystnat, men den lever i hennes inspelningar. Hennes styrka som låt- och textskrivare kommer att framstå med tiden, det är jag övertygad om. Jag hoppas verkligen att alla de som uttalat sig kränkande om henne och tyckte att hon hade val och därför inte förtjänar att sörjas efter sin död tänker en extra gång innan de utnämner någon till ”crackwhore”. Oavsett missbruk är det en tragedi när en ung människa dör.

 

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet, Populärkultur, Uncategorized

Dorothea Lange och depressionens ansikten

Bland anonyma nätdebattörer är det populärt att koppla vissa sociala problem dagens Sverige, ja i hela västvärlden, till att andelen medborgare som har sitt nära ursprung utanför Europa har ökat. Företrädare för antidemokratiska krafter (som ibland försöker förklä sin inställning genom att ansluta till rörelser med paradoxala namn som ”Ny demokrati” eller ”Sverigedemokraterna”) menar att de problem som finns i vissa bostadsområden i vårt land beror på att majoriteten av de boende där har rötter utanför Europa och en annan religion än kristendomen.Roten till det onda är de boendes religion och etnicitet.

Som vanligt är nätdebattörerna helt historielösa. Våld och nedgångna bostadsområden är dels inget nytt fenomen, dels har det inte med kulturell bakgrund att göra.  USA under första delen av 1900-talet är ett lysande exempel. Majoriteten av de som (frivilligt) befolkade landet härstammade från Europa. Trots det fanns i USA:s storstäder ökända områden, t.ex. det numera icke-existerande Five Points i New York. Våldet härskade här, liksom i områden i Europas storstäder som Londons East End.

East Ends "räddning" blev att stadsdelen bombades sönder och samman under blitzen. Ur askan reste sig ett nytt East End, som nu är en del av det ekonomiska navet i hela Storbrittannien. Foto från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:WWII_London_Blitz_East_London.jpg

För våld har inte med kulturell bakgrund och etnicitet att göra. Nej, våld är kopplat till fattigdom och utanförskap. Detta skapar desperata människor som kan ha vilken religion eller hudfärg som helst.

År 1929 var det slut på det glada 20-talet. Västvärlden gick ner i en ekonomisk kris av dignitet som inte skådats vare sig förr eller senare. Situationen i USA har beskrivits i romanform, bl.a. av den Nobelprisbelönade författaren John Steinbeck. Men den har också visats i bilder. Den som tog de allra starkaste bilderna var Dorothea Lange (1895-1965, f. Nutzhorn), tyskättad fotograf från New Jersey.

Efter att utbildat sig i New York flyttade hon 1918 till San Francisco och öppnade en framgångsrik proträttstudio. När depressionen kom ändrades karriärsinriktningen helt. Dorothea Lange blev en av de fotografer som mellan 1935 och 1944 fick i uppdrag av Resettlement Administration (RA), senare kallat Farm Security Administration (FSA) att ge sig ut på vägarna dokumentera situationen för fattiga bönder, hemlösa lantarbetare och andra grupper som i depressionens fotspår drog runt i hopp om tillfälligt arbete på Californiens fruktodlingar. Sammanlagt kom 23 fotografer, varav sju kvinnor att arbeta med projektet. Den som kom att ta den allra mest berömda bilden, den som ansågs ge depressionen ett mänskligt ansikte blev Dorothea Lange:

Migrant Mother (1936). Långt senare identifierades kvinnan som Florence Owens Thompson (1903-1983). Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Lange-MigrantMother02.jpg

Några andra av Langes bilder. Jag tycker att de talar för sig själva:

"On U.S. 99. Near Brawley, Imperial County. Homeless family of seven, walking the highway from Phoenix, Arizona, where they picked cotton. Bound for San Diego, where the father hopes to get on the relief because he once lived there." Februari, 1939. Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:8b33132r.jpg

"Children of migrant cotton field workers from Sweetwater, Oklahoma. Eight children in the family. Note the housing. Near Casa Grande project...". Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:DorotheaLangeMigrantWorkersChildren.jpg

"Resettled farm child from Taos Junction to Bosque Farms project. New Mexico. Photograph for the Farm Security Administration, December 1935." Bild från: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Dorothea_Lange,_Resettled_farm_child,_New_Mexico,_1935.jpg

Från att ha varit studiofotograf kom Dorothea Lange att bli en av USA:s mest berömda dokumentärfotografer. Migrant Mother betraktas idag som ett ikoniskt foto, ett som verkligen trängde ut till allmänheten och bidrog till att sätta situationen för de fattiga och hemlösa offren för depressionen på kartan. Värt att notera är att alla människorna på bilderna sannolikt är kristna och av europeiskt ursprung.

Än Sverige då? Ja på sätt och vis kan man säga att det finns en svensk motsvarighet till Dorothea Lange. Uppsala-fotografen Gunnar Sundgren (1901-1970) fick på 1940-talet stadens befolkning att sätta (det genuint svenska?) elva-kaffet i halsen med sin fotoutställning Uppsala över gården där han skildrade stadens slum. Det var en sjaskig träkåksbebyggelse där hela familjer levde i ett rum och kök.  Rinnande vatten var inte en självklarhet. Dassen fanns på innergårdarna. Det var slitet och smutsigt. Och i detta levde helt vanliga människor, en blandning av arbetare och personer som hankade sig fram på annat sätt.

Etnicitet och religion har inte något med förhållanden som dessa att göra. Men fattigdom och utanförskap har det. Det är Dorothea Langes bilder, sjuttio år senare mycket starka bevis på. Det kunde vara vem som helst.

1 kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Konst, Uncategorized