Rädsla och feghet – den nya tidens ideal?

Jag gillar äventyrs- och actionfilmer. Ser dem med stort nöje som ett tidsfördriv. En trevlig stund framför datorn. Ibland kan jag kanske irritera mig över att hjältarna, som vanligen är män, är mycket lika varandra. För vad är det egentligen för skillnad på Indiana Jones och John McClane?  Det är schyssta snubbar som kan ta en hel del stryk och som ibland måste överskrida lagens gränser för att do the right thing, rädda världen och göra den till en bättre plats för alla människor.

Sigourney Weaver som Ellen Ripley, protagonisten i Alien-sviten. En av de första kvinnliga actionhjältarna. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ellen_ripley.jpg

Trots att variationer finns är hjälte-stereotypen gammal som gatan. Vi kan härleda den genom historien. Även om alla dessa hjältar och hjältinnor, från Akilles och Jeanne d’Arc till Eowyn och Harry Potter,  skiljer sig på vissa punkter finns en minsta gemensamma nämnare. En hjälte, verklig eller fiktiv, har stort mod. I den mån de är rädda, övervinner de rädslan för att inte låta den styra sina handlingar. Det är i hög grad det som gör dessa karaktärer och i viss mån historiska personer till hjältar. Mod, oräddhet och handlingskraft har länge ansetts vara attraktiva egenskaper värda att eftersträva.

Därför förvånar det mig extra mycket att ett antal Internetanvändare den senaste tiden utan tvekan visar prov på rädsla och feghet på nätet. Kanske förlitar de sig på anonymiteten? I sig gör det dem ännu fegare, att de inte vågar stå för det hat de spyr ut. Dessutom misstänker jag att de trampat i klaveret, för idag är man ytterst sällan anonym på nätet. Väldigt mycket går att spåra.

Ett antal debattörer som kommenterar artiklar på DN:s hemsida lyckas naturligtvis vända den tråkiga historien med den 11-åriga flickan som tvingades av tåget till att allt är invandrarnas fel. Rasistiska kommentarer haglar. Jag anmälde faktiskt en av de värsta där kränkande uttryck användes och skrev i meddelandet att jag ansåg att DN borde överväga polisanmälan. Efter tragedin i Norge kunde man kanske förvänta sig att högerextrema, rasistiska debattörer skulle tänka ett steg extra innan de spyr ut sitt hat på nätet. Även om de inte har planer på att ta till våld själva är det uppenbart att sådant ger näring till andra, som kan tänkas ta till våld – och gör det. Men nejdå. Inte har de lärt sig något. Och jag börjar undra, är det inte dags att ta krafttag mot denna typ av diskussioner snart? Självklart har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Men betyder det verkligen att man har rätt att skriva fördomsfulla, hatiska kommentarer på landets stora tidningars diskussionssidor? Av en enda anledning: att man själv är en rädd stackare!

Samma sak när det gäller genusinriktade diskussioner. I dagens Svenska Dagbladet läser jag om discjockeyn Towa Wellton som ville starta en debatt på Facebook om könskvotering inom discjockeybokningarna. Hon ville starta en debatt. För det har hon mottagit flera dödshot via mail och även fått anonyma telefonsamtal mitt i natten! Vad är det för fel på folk?

Feministiskt Initiativ i Västra Götaland drar samma parallell som jag. Hatet är detsamma och en del av de citat som finns i bloggen får mig verkligen att lyfta på ögonbrynen. Hat kan bero på flera saker. Men jag tror att det vanligen har två huvudingredienser: rädsla och okunskap. Är det det 21:a århundradets nya ideal?

Om någon som kan tänka sig göra en sådan sak eller skriver hatfyllda inlägg på nätet till äventyrs skulle läsa det här så undrar jag: vad är du rädd för? I en kultur där ridderlighet och mod så länge har varit utmärkande för en hjälte fascinerar det mig att så många inte drar sig för att visa sin feghet offentligt.

Filosofen och matematikern Hypatia (ca 360 - 415 AD), mördad i Alexandria av en kristen mobb som menade att hon bedrev omstörtande religiös verksamhet. Detalj från Rafaels målning "Skolan i Aten (1509-1510), Vatikanen. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Hypatia_Raphael_Sanzio_detail.jpg

Annonser

5 kommentarer

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet

Det finns inget annat Europa än det mångkulturella!

Jag hade förberett ett helt annat inlägg, ett som handlade om fotografen Dorothea Lange och hennes insats under depressionen på 30-talet. Men så hände allt i Norge och jag satt stum framför min dator, oförmögen att avsluta. Det inlägget kommer om några dagar.

SD-anhängare har nu börjat diskutera de bakomliggande orsakerna till det ohyggliga dåd som utfördes av en man vars namn jag knappast förmår nämna. Självklart har inte den skruvade världsbild byggd på hat och okunskap något med det hela att göra menar en av SD:s kommunpolitiker enligt en artikel i dagens Svenska Dagbladet. Istället uttrycker han i sin blogg (och jag har kollat källan) att det är mångkulturen som bär skulden:

”Breivik är en produkt av det mångkulturella samhället. Hade inte Europa blivit mångkulturellt så hade aldrig dödsskjutningarna skett.”

Det man då frågar sig är: När ”blev” Europa mångkulturellt?

Vi arkeologer arbetar med människor, ibland med idévärld, ibland med de fysiska resterna av människor och deras verksamhet. Jag låter ett enkelt foto illustrera det hela:

Två arabiska silvermynt som påträffades vid Societas Archaeologica Upsaliensis utgrävning i Gilltuna, Västerås sommaren 2010.

Att mynten var arabiska såg vi direkt när de kom upp ur jorden. Det är faktiskt ganska vanligt med sådana på boplatser som dateras till vad vi kallar vikingatid. Från 830-talet och framåt flyter en strid ström av silver in i Norden. Det tolkas allmänt som ett resultat av handelskontakter och resande. För att få ”våra” mynt närmare bestämda skickade vi bilder till Stockholms Universitet och svaret kom snabbt. Mynten slogs i slutet av 700-talet och början av 800-talet i två olika städer. Den ena hette Wasit och låg i nuvarande Irak, medan den andra staden, den legendariska Balkh (grekiska: Baktra), fortfarande existerar och ligger i vad som nu är Afghanistan.

Balkh, Wasit och Gilltuna inprickade på en satellitbild från Google Earth.

Jag tror ingen kan neka till det faktum att både Balkh och Wasit ligger utanför Europa.  Mynten hamnade troligen i den västmaländska jorden på 800-talet, för mer än 1100 år sedan. Det var i en tid då vad som nu är Sverige inte ingick i ”det kristna Europa” som SD värnar så om. Kristendomen var känd av en del, men den hade ännu inte slagit rot här. Det hade den förresten inte gjort på stora delar av den europeiska kontinenten heller, men där slaktades motståndet ner med svärd. Under 700-talets sista årtionden arbetade en frankisk kung, senare känd som Karl den store, för att återskapa det romerska imperiet, men nu under korsets standar. Han tog stora landområden med våld. Han fördrev tusentals och åter tusentals människor från deras hem för att undergräva deras vilja att resa sig. Där folket ännu inte bekänt sig till kristendomen tvingade han dem. År 782 lät han halshugga mer än fyra tusen saxare för att de blotat. Den händelsen fick eko i den nordliga, icke-kristna världen och kan mycket väl bidragit till att utlösa den våldsvåg som bara några år senare drabbade Karl den stores eget och andra kristna riken – vikingatågen.

Underligt nog tycks de som med brinnande entusiasm talar om att vi ska slå vakt om ”det kristna Europa” även bli stjärnögda när den 1800-talskonstruktion som idag kallas ”vikingatid” kommer på tal. Man vurmar för ”det kristna Europa” och för ”vikingatiden”, som i populärkulturen ofta symboliseras av den (lilla) grupp människor som med vapenmakt gick till storms mot kristendomen. Märkligt, eller hur?

För att återvända till mynten från Gilltuna så är de ett av otaliga exempel på att kulturutbyte existerade redan för mer än tusen år sedan. Europa har inte ”blivit” mångkulturellt som de obildade SD-anhängarna tror. Europa har alltid varit mångkulturellt.

Illustration av en två tusen år gammal skandal orsakad av kulturutbyte. Romarna kom troligen i kontakt med siden genom perserna. Snart var siden det mest åtråvärda man kunde tänka sig, medan moralens väktare oroade sig för att tyget var genomskinligt och ekonomiskt sinnade för de enorma summor som försvann i svarta hål utanför Imperiet. Bild från Wikimedia Commons: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Menade.jpg

Det Europa som SD och liknande falanger vill ”försvara” med våld existerar inte. Bilden av det skapades sannolikt under nationalismvurmen på 1800-talet (då även vikingatiden snickrades ihop). Denna drömbild har kostat otaliga människoliv, t.ex. mellan 50 och 70 miljoner i en enda konflikt 1939-1945. I fredags utökades antalet offer, de flesta var ungdomar som befann sig på sommarläger. Att SD-politiker sedan har mage att försvara det är så osmakligt att man inte tror att det är sant. Individen och ingen annan är ansvarig för att låta hat och okunskap bli den personliga ledstjärnan. 


Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Vetenskap

Mary Anning, snickardottern som banade väg för Darwin

Sensommaren 2002 var jag på en konferens i Rom. Där upplevde jag för första gången en diskussion som jag till dess trott var omöjlig. Diskussionsparten var nämligen en arkeolog som inte erkände evolutionsteorin utan istället hade den bibliska världsbilden som förklaringsmodell. Enligt den är jordens ålder ca 6000 år och jag lyssnade fascinerat på hur självklart det tycktes vara för personen på andra sidan bordet. Att folk är troende i min bransch händer ju, men det är då i stort sett aldrig bokstavligt på det sättet.

Alla vet väl hur det började. Charles Darwin (1809-1882) publicerade år 1859 sitt omvälvande verk On the Origin of Species och världen blev aldrig mer sig lik. Jag skrev för ett tag sedan om texter som förändrat världen. Darwins verk måste vara ett av 1800-talets mest inflytelserika. Utan det hade inte moderna vetenskaper som geologi, arkeologi och zoologi sett ut som de gör idag. Men började det hela verkligen med Darwin? Nej, naturligtvis inte helt. Det fanns andra som möjliggjorde för honom att skriva sitt banbrytande verk. En av dem var Mary Anning (1799-1847), framstående fossilsamlare, handlare och paleontolog men på grund av kön och socialgrupp utestängd från sin tids vetenskapliga samhälle.

Anning kom från Lyme Regis i Dorset, en plats på vad som är känt som The Jurassic Coast på grund av rikedomen av fossil som finns där. Hon var del av en stor familj, tio syskon, av vilka bara Mary och Joseph (1796-1849) uppnådde vuxen ålder. Det var fadern Richard som introducerade syskonen i fossiljakt. Lyme Regis hade blivit en populär turistort och fossiler kunde ge ett välkommet tillskott till hushållskassan. Livsmedelspriserna hade skjutit i höjden till följd av revolutionen i Frankrike följt av Napoleonkrigen och varje liten inkomst var viktigt. År 1810, när Mary var elva år gammal, dog fadern. Fossiljakten blev nu familjens levebröd. Mamma Molly skötte företagsdelen medan barnen troligen stod för det praktiska arbetet. Mary hade lärt sig läsa och skriva i skolan, men det var allt. Redan i tioårsåldern tycks hon ha blivit professionell fossiljägare.  Det verkliga genombrottet kom redan 1811 när Mary och Joseph hittade ett Ichthyosarus-skelett. För detta fick familjen bra betalt – £23. Men det behövdes, för fadern Richard hade bara lämnat skulder efter sig och barnen var tvungna att fortsätta att leta fossil för att överleva.

Fossilt Ichthyosaurus-skelett. Bild från Wikimedia Commons.

Trots fynden blev familjens situation med tiden så illa att de var tvungna att sälja sina möbler för att betala hyran. Detta upprörde en av deras mest trogna kunder som arrangerade en auktion då han sålde en del av fossilen han köpt av Annings. Auktionen var en succé och löste den akuta krisen samt gav Annings uppmärksamhet och plötsligt blev utländska kunder intresserade. Mary arbetade på trots att det var hårt och farligt. Vid ett tillfälle rasade en klippa. Hon själv klarade sig men hennes trogna hund hann inte undan utan dog. Annings arbete gav utdelning och blev först t.ex. med att hitta ett helt skelett av Plesiosaurus. Hon dissekerade moderna djur för att bättre förstå det förgångna. Hennes kunskap växte hela tiden, men som kvinna från arbetarklassen var hon utestängd från de vetenskapliga samfunden. Under hela sitt liv publicerade hon bara en artikel. Trots detta hade hon gott rykte och det förefaller som om hennes kompetens var erkänd och uppskattad av hennes samtid. Hennes upptäckter bidrog väsentligt till att bilden av en svunnen djurvärld kunde bli klarare.

Akvarell av geologen Henry de la Beche (1830) som i hög grad är baserad på Annings upptäckter. Bild från Wikimedia Commons.

Mary Annings dog av bröstcancer vid 47 års ålder 1847. Hon är idag erkänd som en av de som möjliggjorde ett nytt synsätt på livets uppkomst, det som vi kallar evolutionsteorin. År 2010 utnämnde The Royal Society of London for Improving Natural Knowledge henne till en av de tio brittiska kvinnor i historien som haft störst inflytande på vetenskapen. Redan år 1865 skrev Charles Dickens:

The carpenter’s daughter has won a name for herself, and has deserved to win it.

Mary Anning och hennes hund Tray, avbildade före 1842. Bild från Wikimedia Commons.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Vetenskap, Vetenskapshistoria

Vad visar källmaterialet egentligen?

En av mina käpphästar är att mycket av det vi ser som sanningar i historien egentligen kan vara baserat inte på källorna själva utan på förutfattade meningar eller hastigt dragna slutsatser. Det är jag övertygad om, men det är sällan jag jag hittar ett så tydligt bevis på att detta förekommer som i Discovery-dokumentären Året då sommaren aldrig kom. Den sändes igår på SVT och jag såg den nyss på SVT Play.

Ämnet för dokumentären är den indonesiska vulkanen Tamboras utbrott år 1815. Enligt experterna i filmen dödades ca 120000 människor i katastrofen (de siffror som nämns på Wikipedia är dock lägre, ca 70000-90000). Befolkningen Sumbawa, den ö som vulkanen ligger på, nästintill utplånades. Närmast vulkanen fanns en by som uppskattningsvis var hem för 6000 – 10000 personer. Av dessa överlevde inte en enda.

Det är just den byn som är mitt fokus idag, eller rättare sagt den utgrävning av ett hus i den som visas i filmen. Man får veta att människorna som levde där är helt okända för oss idag. Vi vet absolut ingenting om dem och efter den ödesdigra aprildagen 1815 fanns ingen kvar som kunde berätta deras historia. Arkeologin blir således vår enda källa till den här folkgruppen. Fynd av glas och porslin visar att de var långt ifrån isolerade utan hade vidsträckta handelskontakter. Efter flera veckor hittar teamet de första mänskliga kvarlevorna. En kropp med bl.a. bevarade tänder som ligger inne i huset, vid härden och en som ligger utanför, vid husväggen. Den sistnämnda kroppen är så förkolnad att benen näst intill ser förslaggade ut. Jag är verkligen inte säker på att jag skulle sett att det var ben själv. Att könsbedöma dessa ben genom okulär besiktning bör alltså vara omöjligt. Men ändå redogör grävningsledaren för sin teori om händelseförloppet på följande sätt (börjar ca 43 minuter in i filmen och ursäkta eventuella felstavningar):

Here in the kitchen, there was a person at the time of the eruption. Probably a woman who was mabye cooking a meal. She was caught in the pyroclastic surge and thrown back and immediately killed here, amongst the variety of tools that you find in a kitchen. At the same time another person, perhaps her husband, run outside, out of the house, seeking shelter on the west side downstream from the pyroclastic surge. And we find that body here, in the shelter of the house but again totally carbonised and killed instantly in the pyroclastic surge.

SVT:s översättning:

Här i köket fanns en person, förmodligen en kvinna som lagade mat. Hon överraskades av det pyroklastiska flödet och dog omedelbart bland redskapen man hittar i ett kök. Samtidigt som en annan person, kanske hennes make, sprang ut för att söka skydd väster om huset, medströms om det pyroklastiska flödet. Vi hittar kroppen i skydd av huset, men helt förkolnad.

Vad är då problemet?

Jo, upprepade gånger har vi fått veta att utgrävningen kommer att ge den första informationen över huvud taget om människorna som levde i skuggan av Tambora. Skeletten är i för dåligt skick för att könsbedömas. Ändå förutsätter utgrävningsledaren att den person som passivt överraskas av vulkanens chockvåg är en kvinna, enbart baserad på att personen är påträffad i köket. Likaså förutsätter han att den person som aktivt försöker rädda sig är en man – baserat på ingenting!

Det är precis såhär det går till. När 1800-talets föreställningar om könsroller (och annat för den delen) förvandlas till sanningar utan att det finns stöd i källmaterialet. Och det är så vansinnigt att denna bild oemotsagd skall förmedlas gång på gång.

Men – jag är otroligt glad över att ha sett det i en modern dokumentärfilm. Ett lysande exempel på hur gamla sanningar inte ifrågasätts.

Modern illustration av Pompejii och Vesuvius utbrott år 79. BIld från Wikimedia Commons.

Skall man sedan diskutera själva dokumentären så är det intressant. År 1816 karaktäriserades i många delar av världen av missväxt, frost mitt i sommaren, en vår som aldrig kom, orkaner m.m. Och jag tänker på vad det står i Völvans spådom (Vóluspa):

Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Vetenskap

Enastående offer?

Med tanke på inriktningen i den här bloggen kunde man förvänta sig att jag skulle vara ett mycket stort fan av dokumentärserien Enastående kvinnor som just nu går på SVT (eller SVT Play för min del). Jag har också mycket riktigt sett de tre avsnitt som visats hittills. Det första handlade om en av 1900-talets mest inflytelserika politiker, kinesiskan Soong May-ling. Det andra om en av de största kvinnliga företagarna och trendsättarna på 1900-talet, nämligen Coco Chanel och det tredje om Wallis Simpson.  I programinformationen på SVT Play kan man läsa följande om Enastående kvinnor:

”Enastående kvinnor, en faktaserie om några av 1900-talets stora kvinnliga ikoner, som ofta betalade ett högt pris för sin framgång.”

Och här kommer min fråga:

Varför måste programmen fokuseras så otroligt hårt på just det höga priset? Varför göra dessa kvinnor till offer?

Coco Chanel måste tveklöst vara en av de mest inflytelserika personerna i Västvärlden under hela 1900-talet. Hon förändrade modet på ett sätt som på var starkt bidragande till att en fullständigt annan kvinnobild skapades. Tidigare kläderna passiviserat kvinnan, gjort henne ofri.

Modeteckning från 1901. Knappast kläder att göra annat än ta det mycket lugnt i.

Chanel gjorde revolution och skapade ett mode för aktiva kvinnor. Kvinnor vars kläder inte hindrade dem att göra vad de ville. För detta förtjänar hon en plats i historieböckerna. Hur hade dagens mode sett ut utan Chanel? Det kan vi inte veta, men hennes inflytande var enormt.

Louise Lombard och Stella Gonet som systrarna Eliot i "The House of Eliot", en framgångsrik drama-serie från BBC (1991-1994). Jag misstänker att Coco Chanels historia var en manusförfattarnas inspirationskällor. Serien utspelar sig på 1920-talet och revolutionen har kommit. Kjolarna är kortare, korsetterna är borta och plaggen är lösa och lediga.

Det framgick för all del i programmet om henne, men oproportionerligt mycket tid lades på att tala om hennes ”törst efter kärlek” (eller hur det nu uttrycktes). ”Hon blev aldrig mer än älskarinna”, sade berättaren i programmets inledning. Och redan där klargjordes det:

Coco Chanel, en av förra århundrades största ikoner, innovatörer och företagare var misslyckad för att hon var kvinna och aldrig gifte sig.

Det är väl tydligt att livet för Coco Chanel (liksom för de flesta) gick upp och ner. Men varför sätta på henne offerkoftan? Sådana finns inte i Chanels kollektioner och det gjorde de inte under de mer än femtio år som Coco Chanel själv styrde sitt modeimperiums konstnärliga och affärsmässiga utveckling.

Även programmet om Wallis Simpson fokuseras i hög grad på hur illa det gick och vilket offer Simpson blev för det engelska kungahusets mobbing. Om det är det enda som finns att säga om henne, varför ta med henne i ett program som ska handla om enastående kvinnor?  Det finns gott om andra kandidater. Det sena 1900-talets kanske största kvinnliga ikon kunde t.ex. ha fått ett program:

Madonna

Fast det är klart, hon lever ju. Och hade väl stämt brallorna av produktionsbolaget om de gjort henne till ett offer.

Imorgon är det Agatha Christie. Och jag undrar om programmet kommer att handla mest om hur och varför hon blev världens genom tiderna bäst-säljande romanförfattare eller om hon kanske fick ett sammanbrott när hennes förste man träffade en annan.

Lämna en kommentar

Filed under Film/TV, Populärkultur

Strandhugg i Viking Land längs E4?

Här i Uppsala går diskussionen just hög om ett planerat centrum i Fullerö, några kilometer utanför Uppsala. Utöver bostäder, sportarenor och affärscenter är även en upplevelsepark med tema vikingar inplanerad. Enligt beskrivningarna på Fullerö Parks hemsida så skall parken bestå av en faktadel och en fiktiv värld, en upplevelsepark. Projektet har granskats av arkeologistudenter i ett masterarbete vid Uppsala Universitet och fått tummen ned. Arkeologen och författaren Magnus Alkarp riktade nyligen (mycket!) skarp kritik i en krönika i Uppsala Nya Tidning. Även författaren Maja Hagerman har engagerat sig i frågan. Hon har i flera inlägg i sin blogg tagit upp Fullerös unika fornlämningsmiljö som kommer att förstöras om parken blir verklighet.

Magnus Alkarps debattartikel fick i svar i gårdagens UNT av Fullerö Parks VD Vahik Abrami. Han menar att viss av kritiken bygger på missförstånd:

”Vi har inte heller för avsikt att presentera en stereotyp bild av vikingen som den romantiserade klichébilden av en mjöddrickande våldsverkare med svärd och hornbeprydd hjälm. Vi kommer i stället att göra vikingen tillgänglig för besökare från både när och fjärran genom att visa upp vårt vikingaarv i både fakta- och mytform. Vi välkomnar därför alla former av samarbete som bidrar till att bevara, utveckla och tillgängliggöra vårt kulturarv.”

På detta tvivlar jag starkt. Att endast lyfta fram ”vikingen” är nämligen i sig att medverka till att stereotypen upprätthålls. Majoriteten av de människor som levde under vad vi kallar vikingatiden (ca 760 – 1060) var nämligen inte vikingar. En viking var en sjöfarare, en manlig sjöfarare med viss krigisk inriktning. Genom att helt fokusera på att visa vikingar utesluter man till att börja med alla kvinnor. Även om kvinnor reste så var de inte vikingar. Män som inte var krigare och aldrig reste på sjön kan inte heller räknas som vikingar. Ofria var inte vikingar.

Om nu man vill ta avstånd från klyschan, varför tycks då så mycket av det material som visas gå i stridens tecken? I ett inslag på SVT berättas att bostadsområdena designats med ”vikingaborgar” som modell. På väggen hänger en kopia av en stridsyxa. Naturligtvis är det en samling av rustningar och vapen som används som illustration på sidan om projektets egen beskrivning av temaparken. Och i TV-inslaget glimtar en av de bilder som nu städats bort från hemsidan förbi:

En av bilderna som visas i SVT-inslaget. Den har förut funnits på Fullerö Parks hemsida. När jag ser den här undrar jag verkligen om de ansvariga förmår att inte visa en klyschig bild.

Förr var de betydligt fler. Fantasyartade bilder av män med vingar och horn på hjälmarna som stod i skepp med höjda vapen. En bild av vikingatiden som jag är så oändligt trött på, men som jag inte har någon förhoppning att jag inte kommer att mötas av om Fullerö Park blir verklighet. Men hoppet är väl det sista som överger en. Så om någon engagerad i projektet mot förmodan skulle läsa den här bloggen har jag några tips från coachen:

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män.

* Inte alla bodde vid kusten.

* Det fanns garanterat människor som gick genom livet utan att ha hållit i ett svärd…

* …eller seglat i ett drakskepp…

* …eller mördat, plundrat och våldtagit.

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män… oj, det har jag redan sagt. Men det tål att upprepas, för jag undrar väldigt ofta om denna självklarhet verkligen är så självklar. Och då gäller det mycket av den populärkultur som rör vikingatiden.

En av träffarna när jag bildgooglade på "viking woman". Undrar om hon platsar i Fullerö Park? Jag misstänker det, om nu kvinnor alls planeras där.

Bilden är tydlig, till och med på seriösa ställen som Jorvik Viking Centre i York. Skillnaden är bara att den krigiska bilden av nordborna är mer logisk sett från ett brittiskt perspektiv. Det var ju så skandinaverna de först kom till öriket. Men här, i ”the homelands” finns det väl ingen anledning att belysa denna del av vår historia ur ett enda perspektiv?

Trots att jag låter allmänt skeptisk är min uppfattning ändå att vi arkeologer inte ska se ner på alternativa sätt att göra vår förhistoria tillgänglig för allmänheten. Det är en arbetsuppgift vi istället borde försöka få mycket större del i. Det finns exempel jag tycker är mycket lyckade. Lejre, ett sorts levande museum och arkeologiskt försökscenter i Danmark, är ett av dem. Här kan man gå omkring i den danska förhistorien och se rekonstruerade hus, offerplatser och annat – allt baserat på gedigen, arkeologisk expertis.

Järnåldersbyn i Lejre. Bild från Wikipedia.

I Lejre blandas dagligt liv med mer dramatiska uppträdanden av olika grupper.  Husen bebos av vanliga danska familjer som på volontärbasis ägnar delar av sin semester åt att ”bli förhistoriska” en tid. Senast jag var i Lejre satt jag och pratade med en man som berättade att förutom slakt gjorde de precis allt själva. En fantastisk upplevelse tyckte hela familjen, men ingen dans på rosor.

Sverige har Eketorps borg på Öland. Det är en rekonstruerad (på plats) befäst by man kan gå omkring inne i. Här finns djur och precis som i Lejre aktörer i form av volontärer. Dessutom finns ett litet museum. På båda ställen har man även olika evenemang. Eketorp har dock varit nedläggningshotat och verksamheten har fått en bredare inriktning på senare år. Kritiska röster har höjts. Jag har själv ännu inte varit där sedan förändringarna gjordes och har inte kunnat bilda mig en uppfattning.

Till slut kan jag inte annat än undra hur realistiskt den miljonpublik som projektörerna av Fullerö Park räknar med är. Vikingaparken är attraktionen nr 1. Lejre har enligt sin hemsida ca 55000 besökare per år. Eketorps borg hade år 2009 39000 enligt Kalmar läns museums årsberättelse. Av de statliga museerna klarar sig bara två över miljonstrecket – Skansen och Vasamuseet. Jag konsulterade Wikipedia för att kontrollera statistiken för mer upplevelseinriktade anläggningar: Gröna Lund har 1,1 miljoner besökare – och det på ett läge centralt i Stockholm. Kolmårdens djurpark 620000 besökare under 2009 och Skara Sommarland ligger runt 350000. Mot denna bakgrund, hur i hela friden kan man räkna med att locka över en miljon till en avkrok utanför Uppsala? Tiden när man kunde bli rik på att anfalla rika kloster och kyrkor och ostraffad segla iväg i dimman är över.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Utställningar/levandegörande

Texter som förändrat världen

Ja, när man tänker på sådana är det vanligen religiösa skrifter eller politiska manifest det gäller (ibland är jag inte helt klar över var gränsen mellan de två kategorierna går). Men faktiskt finns det också skönlitterära verk som har bidragit till att stora förändringar gjorts. Svenska Dagbladet uppmärksammade idag att det är 200 år sedan Harriet Beecher Stowe (1811-1896), författaren till Onkel Toms stuga (1852), föddes i en understreckare skriven av Nalle Valtiala.

Jag måste säga att jag tycker det var ett bra initiativ. Beecher Stowes skrev en bok som starkt bidrog till att förändra världen eller i alla fall USA. Men understreckaren ger en besk eftersmak. Valtiala hänger sig mest åt andra (mäns) häcklande beskrivningar av Beecher Stowe. Han benämner Onkel Toms stuga som ”lyckokast”, beskriver generellt författaren ganska nedlåtande och levererar följande häpnadsväckande uttalande:

”Hos Harriet fanns en genetisk disposition för stora utspel till mänsklighetens fromma.”

Helt seriöst, tror någon verkligen på något sådant? Att vi föds med genetisk disposition för stora utspel? Jag blir mållös! Kan det inte vara så enkelt att en kvinna, precis som en man, kan drivas av en vilja, ha en vision som inte behöver ha med arv att göra? Att denna gamla syn på mannen som kulturens skapare och bärare och kvinnan som en naturvarelse som bara följer arv och impulser slipper igenom i SvD:s kulturdel är skrämmande.

Men nu har jag inte tänkt ägna det här utrymmet åt att såga SvD:s understreckare (även om jag plötsligt fick god lust). Istället skall dagens inlägg ägnas åt en annan kvinna som skrev en annan bok som förändrade världen, eller i alla fall England. Hennes namn var Anna Sewell (1820-1878) och boken hette Black Beauty (1877, Vackra Svarten på svenska).

Förstautgåvan av Black Beauty. Bild från Wikimedia Commons.

Onkel Toms stuga var efter Bibeln 1800-talets bäst säljande bok med 300000 exemplar bara första året. Black Beauty har å sin sida utvecklats till en av de bäst säljande böckerna genom tiderna. Nu ligger siffrorna någonstans mellan femtio och hundra – miljoner sålda exemplar. Denna berättelse om en häst lanserade ett nytt berättartekniskt grepp. Hästen var protagonisten. Hela romanen är skriven i första person singularis. Och konceptet blev lyckat.

Anna Sewell var sjuklig bl.a. efter en olycka i ungdomen. Hon dog ett knappt halvår efter att romanen, som är den enda hon någonsin publicerade, gavs ut. Hon hann uppleva sitt verks omedelbara succé, men inte efterspelet. Med Black Beauty fick den rörelse för att behandla djur på humana sätt som sedan några årtionden växte i England ett kraftfullt vapen. Hästens berättelse tog tag i läsarna. Hundratusentals exemplar av Black Beauty distribuerades för att lära människor ta bättre hand om hästar. Och boken fick genomslag. På en sida med intressanta, historiska foton på djur hittade jag det här:

Sewell kritiserade hårt användande av stuptygel, som höll upp vagnshästarnas huvuden. Fotona är från 1909.

Anna Sewell sägs ha skrivit  sin bok för att ändra människors inställning till hästar. Med facit i hand lyckades hon definitivt skapa det mest kraftfulla debattinlägget för hästarnas väl och ve någonsin.  Och boken Black Beauty läses av nya generationer, även om vi idag inte riktigt förstår bakgrunden.

Lämna en kommentar

Filed under Litteratur

Arn är schysst, men Ayla är tantsnusk?

Igår tittade jag på den första av Arn-filmerna på DVD. Det skall tilläggas att jag inte läst böckerna annat än att jag skummat Tempelriddaren.

En tanke slog mig: är det inte så att i historiska populärromaner så är det ganska stor skillnad på hur hjältinnorna framställs beroende på om romanen har en kvinnlig eller manlig huvudperson? Jag blev otroligt trött av att se Arn-filmen. Cecilia och Arn blir bannlysta. Han ger sig ut i världen som en visserligen motvillig men – märk väl – aktiv krigare i Guds tjänst. Hon spärras in i ett kloster där hon utsätts för alla tänkbara orättvisor. Efter att ha varit frimodig och framåt förvandlas hon till ett våp, ett offer.

Det var länge sedan jag läste Ivanhoe av Walter Scott, författaren som anses ha skapat den moderna, historiska romanen. Men som jag minns det fastnade jag då, i övergången mellan ungdoms- och vuxenlitteraturen, inte för vare sig Lady Rowena eller Rebecca. De fick för lite plats och var inte tillräckligt självständiga för min  smak.  Istället vändes mina ögon åt betydligt tuffare brudar som dessutom var huvudpersoner i sina respektive böcker. Jag har tidigare nämnt den franska författarinnan Anne Golons bokserie Angélique, som var min ungdoms första verkliga läsupplevelse (i samma inlägg diskuterade jag också den arkeologiska relevansen i vissa av Aylas uppfinningar i Jean M Auels böcker). Här var det äntligen en kvinna som agerade själv. Likaså fascinerades jag av en av de mest kända romanhjältinnorna genom tiderna – Scarlett O’Hara, hjältinnan i Margaret Mitchells Borta med vinden, kanske 1900-talets största historiska roman. Vilken riksbitch!

Vivien Leigh som Scarlett i den klassiska filmen. Bild från Wikimedia Commons.

Angélique, Scarlett, Ayla – de är hjältinnorna i några av 1900-talets största succéer. Men vad som också är värt att notera är att det i dessa böcker finns intressanta karaktärer av båda könen. Framför allt i Mitchells och Golons verk, Auel är lite mer stereotyp kan jag tycka, men egentligen är det inget könsbundet. Jag uppfattar hennes karaktärer som generellt sett mindre komplexa. Ser man till en modern, svensk författare med ett antal historiska romaner på sitt samvete, nämligen Carina Burman, så innehåller i alla fall den bok jag läste senast, deckaren Vit som marmor ett brett persongalleri av människor. Både kvinnor och män, med en kvinnlig protagonist i form av författaren Euthansia Bondeson. En annan svensk författare som skriver historiska romaner, därtill som utspelar sig under en epok som intresserar mig, är Dick Harrison. Och… tja, kvinnorna glimtar fram ibland, men personporträtt talar vi inte om. Istället är hans böcker i mina ögon mest en orgie i våld och blod. Mönstret känns igen. Påminner mig om när jag som läsgalen tioåring slukade pappas gamla indianböcker från 40-talet.

Illustration från 1869 års utgåva av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen (första utgåva 1826). Bild från Wikipedia.

Utan att ha gått igenom något stort material funderar jag nu på om det händelsevis kan vara så att i historiska romaner där protagonisten är en man så spelar kvinnorna ofta en mycket tillbakadragen, stereotyp och underordnad roll. Ett glimrande exempel på detta från det senaste decenniet är Conn Igguldens romansvit om Julius Caesar. Män, män, män! Kvinnorna som ibland blinkar förbi är gärna offer (som Caesars sjuka mor eller hans hustru Cornelia som mördas). Servilia, mor till Brutus och älskarinna till Caesar, har Iggulden förvandlat till en hora.  I själva verket var tillhörde hon en inflytelserik släkt och var en kvinna i samhällets toppskikt.

När protagonisten är kvinnlig, å andra sidan, ges utrymme för tuffa, starka kvinnor med flera bottnar. Men där finns även plats för nyanserade porträtt av män. Karaktärerna är kort sagt människor, även om stereotyper naturligtvis förekommer misstänker jag att mönstret inte är lika tydligt. Eller är alla män roller som kunde spelats av Clark Gable?

Men – några av de senaste årtiondets ”manliga” historiska romaner är faktiskt inte ur den här synvinkeln mycket mer än Ivanhoe, Robin Hood och Biggles  ännu en gång. Men inte uppfinner man lätt nedvärderande genrebenämningar som ”tantsnusk” och ”chicklitt” åt dem…

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Historiska romaner, Litteratur, Populärkultur

Soong May-ling ska det vara!

Efter att just ha sett första delen av dokumentärserien Enastående kvinnor på SVT Play konstaterar jag lite nöjt att jag inte var helt ute och cyklade när jag för någon månad sedan var upprörd över att tidskriften Världens Historia (som enligt mig borde heta Vita, västerländska, heterosexuella mäns historia) helt marginaliserade Soong May-ling, även känd som Madame Chiang Kai-Shek. Hon namngavs inte ens utan var endast fru till Chiang Kai-Shek. I England var hon var intressant nog att göra en entimmes dokumentär om med inblandning av självaste BBC. BBC är ju gudarna i mycket när det gäller TV, både dramer och dokumentärer i alla fall om man frågar mig (och jag har inte så många andra att fråga just nu).

Jag läste lite om Soong May-ling – jag föredrar att kalla henne vid hennes eget namn – när jag skrev förra gången. Det stod helt klart för mig att hon var en personlighet vars historia var intressant och som förtjänade att berättas. Och som sannolikt tonats ner i senare tiders populärhistorieskrivning. Andra världskriget är när man man läser om det ofta framställt som ett europeiskt fenomen. Undantaget är Stilla havs-kampanjerna. Soong May-lings historia visar en annan sida av kriget, även om det för Kinas del började tidigare.

Soong May-ling (t.h) och Eleanor Roosevelt i Washington 1943. Bild från Wikipedia.

Jag googlade på programtiteln Enastående kvinnor och hittade bara en enda recension, skriven av Mikael Vestlin (som ska ha cred för att uppmärksammat serien!) i Helsingborgs Dagblad 10 juni. Han kände inte till Soong May-ling tidigare, men tycker generellt att programmet var bra. Dock för torrt och faktatyngt om man inte redan är insatt i Kinas historia. Jag är det inte, men hade inga större problem att hänga med. Vestlin ser fram emot kommande program som handlar om Coco Chanel, Audrey Hepburn och Indira Ghandi. Jag noterar att de alla är mer kända, i alla fall i Västvärlden än Soong May-king och då ställer mig frågan: varför ser vi historiska dokumentärer? Är det bara för att bekräfta och till viss del utöka det vi redan vet? Eller vill vi faktiskt höra något nytt och inse att en historia rymmer fler historier? Ja, det bör vi fundera över!

Så länge vi får lära oss i skolan att Marie Antoinette sade Men kan de inte äta kakor? så kommer vi att vara nöjda med att låta den skrönan, som helt saknar historisk grund, vandra vidare genom generationerna.

Så länge Nationalmuseum tror att samlande av konst enligt estetiska principer (det är tydligen det de håller på med har jag hört) är objektivt, att det sanna, rätta och sköna existerar, kommer vi att få se objektifierande, sexistiska utställningar som Lust & Last.

Fler berättelser, alternativa berättelser kan nyansera bilden.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Film/TV, Populärkultur

Kvinnoporträtt på SVT och andra ställen

Jag har ingen TV (vilket enligt många, speciellt telefonförsäljare, är mycket märkligt). Men som tur är så finns ju SVT Play. Ikväll är det premiär för serien Enastående kvinnor på SVT. Den skall jag definitivt följa.

Eftersom den svenska historieböcker för skolan marginaliserar kvinnan är det skönt att se att det finns andra vägar där kvinnor i historien lyfts fram. För det behövs! Unga människor behöver förebilder av båda könen. Dessutom anser jag att den enkönade bilden är historieförfalskning. Fram för fler alternativa berättelser, de finns där. Och de är lika viktiga.

En viktig roll i historieberättandet har självklart museerna. Jag skrev tidigare här i bloggen om att jag Kulturdepartementet avsatt pengar för att öka jämställdheten inom kulturområdet. Historiska museet (SHM) håller i arbetet när det gäller museerna och avstamp var en hearing på SHM i förra veckan. Jag var där och har skrivit om mina intryck i SAU:s blogg. Projektledaren Katty Hauptman Wahlgren, museichef Lars Amréus och SHM:s forskningschef Fredrik Svanberg har också bloggat om dagen.

Första gången jag såg den här filmaffischen tänkte jag att det ofta är så män och kvinnor visas i installationer på museer. Som stjärna och birollsinnehavare.

Ingen tror nog att arbetet kommer att bedrivas på en räkmacka, men de allra flesta tyckte att initiativet var mycket bra. Och snabbt gick det. Heja projektgruppen! Trots det hade jag en viss bitter bismak i munnen när jag gick därifrån. Vi var många som var där, föreläsningssalen var full och så många stod på kölistan att föredragen sändes via webb-TV så att fler kunde ta del av vad som sas. Men jag kände ändå att några saknades.

Kan man till exempel inte förvänta sig att de nationella museerna skall inse att det här är viktigt och ha med minst en representant? Flera hade det, medan andra saknades. Var fanns Nationalmuseum? Jag misstänkte redan när jag såg utställningen Lust & Last i påskas att genusfrågor och alternativa perspektiv inte stod så högt i kurs under taket där. Mycket riktigt hade detta ”Sveriges ledande konst- och designmuseum” (enligt hemsidan) ingen representant vid hearingen. Statens museer för världskultur består av Etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Världskulturmuseet. Jag hittar endast Etnografiska i deltagarlistan. Jämställdhet innefattar jämlikhet vilket i sin tur knyter an till dekolonialisering. Således kan man tänka sig att hearingen vore högintressant för alla dessa museer.

En av de enligt mig mest tankeväckande föredragen hölls av Anna Samuelsson, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala Universitet. Men samma universitets eget museum, Museum Gustavianum, fanns inte representerat.

Det vi såg nu var det första mötet inför kommande arbete. Det gick snabbt och det kan vara en anledning till att många av de som ”borde” vara där saknades. Jag hoppas att det var fallet snarare än att några av Sveriges viktigaste museum inte tycker att jämställdhetsfrågorna är något som berör dem. För ingen kan väl tro idag, 2011, att en utställning saknar budskap vid sidan av det som verken själva innehåller? Inte kan väl någon tro att insamlandet, vad man väljer att visa och hur man visar det färgas av ett antal människors olika glasögon?

Neeeeej! Eller?

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Utställningar/levandegörande