Etikettarkiv: Kvinnfientlighet

Ain’t Got Seventy Days: Amy Winehouse och kvinnohatet på Youtube

Samma helg som tragedin i Norge nåddes vi även av nyheten om Amy Winehouses död. Född 1983 tog hennes liv slut vid 27 års ålder (likt  t.ex. Jimi Hendrix, Janis Joplins, Jim Morisons och Kurt Cobains). Det är nu klart att inga illegala droger fanns i Amy Winehouses blod vid hennes död. Alla som ”visste” att hon knarkat ihjäl sig hade fel.

Amy Winehouse i Berlin 2007. Bild från Wikipedia Commons: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:AmyWinehouseBerlin2007.jpg

Ingen behöver nog oroa sig rörande Amy Winehouses inflytande på populärmusiken de senaste åren. Hon har uppenbart banat väg för artister som Duffy och dessutom fört in ny energi och stilblandningar. I en tid då det verkligen behövts! För vem hade egentligen trott på rock- och popmusikens överlevnad när vi stod vid en vattendelare då allt gällde vem som mixade och samplade bäst? Nå, Amy Winehouse var en av dem som visade att musik fortfarande har att göra med talang. Och att musikhistorien bjuder på nya öppningar genom att blanda tidigare kända genrerer som soul, rock och jazz och göra det till sitt eget. Hon gjorde det. Hon skrev och sjöng fantastiskt och gjorde genom sina självutelämnande texter sina tankar och problem till allmänt gods.

Men nu… när man läser kommentarerna på Youtube så inser jag tydligare än någonsin hur starkt kvinnoföraktet är i musikbranschen – och i allmänheten. Många fans sörjer Amy, medan andra människor faktiskt kallar henne ”crackwhore”. Och menar att man skall vända sig från henne för att hon missbrukade droger. Helt ärligt, skulle man säga det om Hendrix, Morison och Cobain? Knappast! Manliga rockstjärnor förväntas nästan leva ett utsvävande liv, men om en kvinna gör det så är hon genast måltavla för extremt elaka kommentarer.

Och inte fan behöver man knarka för att drabbas av kvinnohatet. Det är faktiskt ganska otäckt att läsa vissa av kommentarerna på Youtube till Madonnas videos. Superstjärnan nr 1 som har befunnit sig på toppen sedan 1983 (samma år som Amy Winehouse föddes) har ständigt utmanat. Kanske inte så mycket genom sin musik som genom sin framtoning. Hon har under alla år gång på gång producerat catchiga, dansanta låtar som gillats av den stora publiken, men kanske har hon inte fört popmusiken så mycket framåt. Däremot har hon varit en föregångare i oändligt mycket annat: hennes videos har nått nya konstnärliga höjder när det gäller utformande. Detta bortförklaras av vissa på Youtube med att hon haft så bra videoregissörer. Hm. Jonas Åkerlund sade i en intervju på svensk TV för några år sedan att när han arbetat med Madonna första gången var det verkligt utmärkande att han verkligen arbetade med henne. Hon hade inte femtielva rådgivare som sade vad som ”borde” göras. Det var hon och han.

Utöver sina insatser inom popmusiken har Madonna varit frispråkig rörande sex och framför allt kvinnors sexualitet. Redan 1990 öppnade hon dörrar här genom sin Blonde Ambition Tour där sex och religion var genomgående teman (och där hon upprepade gånger fick hänvisa till sin konstnärliga frihet för att kunna genomföra konserterna i USA). Hon har lyckats bli avstängd från MTV genom att vara för (bisexuellt) sexig  i Justify My Love, sumpa ett jättekontrakt med Pepsi Cola genom att visa en svart Jesus i Like A Prayer, chocka genom BDSM-inslag i Erotica och protestera mot krig genom att framställa det som en modevisning i American Life.

En av minst två varianter av originalvideon till American Life som finns på Youtube. En variant som kallas director’s cut har ett betydligt blodigare, starkare och allvarligare slut. Jag gillar den här (börjar ca 4.28). Artist: Madonna, regissör: Jonas Åkerlund.

I just det fallet backade faktiskt Madonna och ändrade videon när hon insåg att den tolkades inte mot kriget i sig utan uppfattades som nedvärderande mot enskilda soldater. Synd, kan jag tycka och svårt att förstå när man sitter på den här sidan Atlanten.

En annan kvinnlig artist som ibland är utsatt för rena hatkampanjer på Youtube är Candice Night, sångerskan i folkrockgruppen Blackmore’s Night. Gruppen består av Candice och hennes make Ritchie Blackmore, gitarrvirtuos som tidigare spelade i legendariska hårdrocksband som Deep Purple och Rainbow. Det slutade han med, och 1997 bildades Blackmore’s Night som inriktar sig på mjukare rock som är mycket inspirerad av musik från medeltid och renässans och folkmusik.

Candice Night och Ritchie Blackmore i en konsert på Göta Lejon i Stockholm, juni 2008.

Candice och Ritchie träffades redan 1989 då hon bara var 18 år gammal medan han var 44. Utifrån sett ser det kanske ut som en typ av förhållande som sällan blir långvarigt, men de två har hållit ihop sedan dess. Efter nära femton års förlovning gifte de sig 2008 och 2010 föddes deras dotter. I ett antal intervjuer har de båda beskrivit att de nästan direkt förstod att de var tvillingsjälar som dessutom delade intresset för historia och historisk musik. Utåt sett en vacker historia, men det tycker inte många av Blackmores hårdrocksintresserade fans. Nej, istället ägnar de sig åt att sabla ner Blackmore’s Nights musik i deras videos – och naturligtvis är det Candice fel att Ritchie inte längre är ”deras”. Det är mycket snack om hur snygg Candice är och att det måste vara sex som ligger bakom det faktum att Ritchie nu slutat slå sönder gitarrer. För han är väl bara ett mähä som har fastnat i denna hondjävuls garn? Nu tvingar hon honom till att spela mesmusik. Det blir slutsatsen av många av de ibland rent elaka kommentarer som finns till bandets videos. Att kvinnan själv är en utmärkt textförfattare och sångerska och dessutom spelar ett antal instrument (hon lär sig ständigt nya) och komponerar… tycks inte riktigt ha med saken att göra. Det är bara tack vare Ritchie hon blivit känd. Annars, menar en del debattörer, skulle hon bara varit en hemmafru som ägnade sig åt att tillfredsställa sin man. Att Candice började arbeta som modell redan vid tolv års ålder, har en examen i mediekunskap och hade en egen radioshow redan innan hon träffade Ritchie  – har tydligen inte med saken att göra!

Amy Winehouses fantastiska röst har tystnat, men den lever i hennes inspelningar. Hennes styrka som låt- och textskrivare kommer att framstå med tiden, det är jag övertygad om. Jag hoppas verkligen att alla de som uttalat sig kränkande om henne och tyckte att hon hade val och därför inte förtjänar att sörjas efter sin död tänker en extra gång innan de utnämner någon till ”crackwhore”. Oavsett missbruk är det en tragedi när en ung människa dör.

 

Lämna en kommentar

Under Jämställdhet, Populärkultur, Uncategorized