Tag Archives: Västerländska kvinnor i Egypten

Systrarna av Sinai

Det är titeln på en bok av Janet Soskice som jag läser just nu. Vi får där följa tvillingsystrarna Smith, som vuxna kända som Agnes Smith Lewis  (1843 – 1926) och Margaret Dunlop Gibson (1843 – 1920), på deras resor i de bibliska länderna. Resor som år 1893 ledde fram till en upptäckt som kom att slå den akademiska världen i Cambridge med häpnad.

Min strand/balkonglektyr för tillfället. Bild från bokus.com

Systrarna föddes i Skottland och blev moderlösa vid bara ett par veckors ålder. Fadern beslutades sig för att inte gifta om sig och uppfostra barnen själva. Agnes och Margaret fick en gedigen utbildning på privatskolor. De var också hängivna kristna och aktiva inom den presbyterianska kyrkan.

I faderns sällskap började de resa i Europa. Vid 23 års ålder dog han och systrarna blev helt utelämnade åt varandra. Genom resorna, faderns uppmuntran och personlig begåvning hade de börjat studera språk. De talade redan tyska, franska och italienska flytande. Med åren kom det att bli fler språk – sammanlagt minst tolv stycken.

Agnes och Margaret Smith gjorde sin första resa  till Egypten redan 1868, direkt efter faderns död. De färdades då längs Nilen och gjorde det utan manlig eskort. De hyrde inte heller någon ”reseledare”, vilket annars var det vanliga. Istället bad de Grace Blyth, en av deras f.d. lärare att följa med som förkläde. Grace var 37 år, en god ryttare och hästmänniska, utmärkt tecknare, äventyrslysten och orädd. Hon blev det perfekta sällskapet för de knappt 25-åriga systrarna. Kanske var det i samband med resan systrarna kom att bli så duktiga på arabiska att de med tiden talade  språket flytande.

Efter hemkomsten publicerade Agnes en reseberättelse: Eastern Pilgrims. The Travels of three ladies. Boken fick bra recensioner och trycks fortfarande. På nätbokhandlarna finns en utgåva från 2005.  Agnes och Margaret fortsatte att resa. Bland annat begav de sig till Grekland vilket resulterade i att de dels snart talade språket flytande, dels fick inblick i grekisk-ortodoxa seder, något som skulle visa sig mycket viktigt.

Agnes och Grace på Cypern. Från Sisters of Sinai efter en teckning av Grace Blyth.

Genom giftermål hamnade de båda omkring 1890 i Cambridge och blev en del av den akademiska miljön, även om de naturligtvis p.g.a. sitt kön inte var fullvärdiga medlemmar. Agnes började studera syriska. Hon kunde inte delta i undervisningen eftersom hon var kvinna, men fick privatlektioner av en av lärarna. Utöver detta bedrev hon självstudier med en omfattande grammatik som främsta hjälpmedel.

Under andra hälften av 1800-talet fick den bibliska skapelseberättelsen för första gången på mer än ett årtusende en allvarlig konkurrent i Västerlandet. År 1859 publicerade Charles Darwin sitt banbrytande verk The On the Origin of Species. Arbetet hade möjliggjorts av upptäckter gjorda av fossilsamlare, t.ex. Mary Annings som jag tidigare har skrivit om. Kanske gjorde den alternativa förklaringsmodellen att de som var övertygade om den bibliska blev ännu mer hängivna sin väg. Bibelkunskap var ett viktigt ämne vid universiteten. Att finna bevis i form av texter och reliker ansågs vara en del av forskningen och att lyckas var extremt prestigefullt. Att söka äldre manuskript som i tid låg närmare nedteckningen var betydelsefullt för hur Bibeln skulle tolkas. Egypten är ett land med tydlig koppling till de bibliska berättelserna. Viktiga upptäckter av mycket gamla manusskript gjordes redan på 1840- och 50-talen av den tyske bibelforskaren Konstantin von Tischendorf (1815 – 1874). Han besökte bl.a. St Catherine’s kloster vid berget Sinai och där han gjorde ett sensationellt fynd: ett antal sidor av den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet (de äldsta delarna utförda på 200-talet i Alexandria, manuset von Tischendorfs hittade är nedtecknat på 300-talet). Manusskriptet räddade han enligt egen utsago från korgen med tändved. Von Tischendorfs sensationella upptäckt tycks ha blivit startskottet för en intensiv jakt på gamla bibliska texter. Antalet kända tredubblades under 1800-talets andra hälft.

Vägen upp till St Catherine's.

I Cambridge planerade systrarna Smith (numera Lewis och Dunlop Gibson) en ny resa till Bibelns länder i början av 1890-talett. Båda var änkor. De var uppbackade av den välrenommerade forskaren James Rendel Harris. Han hade själv besökt St Catherine’s och menade att där fanns en skatt av dokument på syriska, ett språk som ansågs stå mycket nära det Jesus själv talat. Av denna anledning kunde gamla bibliska skrifter på just syriska ligga närmare originalberättelserna än avskrifter på t.ex. grekiska.  Rendel Harris övertygade systrarna om vikten av att lära sig hantera en kamera, något de tog till sig. Utöver Rendel Harris var den allmänna meningen i Cambridge att det var omöjligt för systrarna att lyckas. Att två kvinnor skulle klara resan var man skeptisk till, men sedan skulle de definitivt inte få tillträde till klostret! Agnes och Margaret struntade i de kritiska rösterna. Eftersom de, till skillnad från de flesta som reste på Sinai, behärskade såväl arabiska som modern grekiska visste de att de kunde kommunicera både med beduinerna och munkarna. Från sin tid i Grekland hade de lärt sig om hur man skulle ”bete sig” i de grekisk-ortodoxa sammanhang. Agnes studier i syriska gick framåt med stormsteg. Så när de i januari 1892 lämnade Kairo med Sinai som mål kände de sig väl förberedda.

Efter en hård tur genom berg och öken på Sinai nådde de till slut St Catherine’s. Där mottogs de mycket väl. Rendel Harris hade utmärkt sig genom att tala både arabiska och grekiska flytande och det gjorde även systrarna så snart var eventuell is bruten. De kunde börja arbeta i biblioteket. När Agnes gick igenom ett antal syriska manuskript gjorde hon upptäckten: i en bunt som förmodligen inte rörts på sekel noterade hon att den senaste texten (som handlade om kvinnliga helgons liv) skrivits över en äldre. Uppenbart var den äldre texten evangelierna, men vad kunde man säga mer? Varken Margaret eller bibliotekarien fader Galaktéon kunde syriska, så Agnes fick stå på sig för att få dokumentet ordentligt dokumenterat.  Agnes var inte utbildad i handskriftskunskap eller arkeologi, så hon kunde inte själv datera manuskriptet säkert. Genom en datumangivelse i den senare texten kunde denna dateras till 778 och evangelierna var alltså äldre. Agnes var övertygad om att de var betydligt äldre och lyckades få Margaret att gå med på att fotodokumentera varenda sida i det ca 350 sidor långa manuskriptet. Detta trots att de bara hade sammanlagt 1000 fotoplåtar med sig.

Ett av systrarnas originalfoton som sedan användes för att identifiera texten. Bild ur Sisters of Sinai.

I England avfärdades Agnes fotodokumentation av manuskriptet först som två medelålders kvinnors reseminnen. Agnes fick slita hårt för att få någon att ens titta på bilderna för att göra en bedömning.  Först när hon mer eller mindre tvingade en expert att kasta ett öga på fotona vände det. Över en natt förvandlades ”semesterbilderna” till en världssensation. För vad Agnes hittat visade sig vara den äldsta kända avskriften på syriska av de fyra evangelierna, daterade till sent 300-tal.

Upptäckten resulterade i ännu en resa till St Catherine’s. Denna gång hade systrarna full akademisk kompetens i släptåg. Förutom Rendell Harris följde också de två professorerna Francis BurkittRobert Bensly och hans hustru med.

Vardagsmat för Agnes och Margaret. Benslys var inte lika förtjusta utan experimenterade med en bärstol som hängdes mellan två kameler. Detta resulterade i att de blev sjösjuka.

Systrarna Smith och Harris var som fiskar i vattnet under resan över Sinai och hälsades som barn i huset av munkarna, något som ledde till spänningar inom gruppen. Agnes blev fader Galakténons språkrör och alla beställningar av manuskript gick genom henne, något som säkert förvånade Cambridge-eliten. Arbetet att dechiffera texten drog ut på tiden. Margaret hjälpte under tiden munkarna att göra översättningar från arabiska till grekiska. Agnes och Margaret tog dessutom itu med ett viktigt arbete de lovat att utföra: att göra en katalog över de manuskript som fanns på arabiska och syriska i klostrets bibliotek.

Den 13:e april 1893 nådde nyheten om Agnes upptäckt den engelska pressen och sensationen var ett faktum. Än större blev den när The Four Gospels in the Old Syriac Version transcribed from the Palimpsest on Mount Sinai gavs ut 1894. Vissa stridigheter föregick utgivandet eftersom främst Burkitt inte riktigt velat låta Agnes, som faktiskt hittat manuskriptet och direkt förstått att det var speciellt, ta del av äran. Hon var ju trots allt ”bara” en kvinna på resa, medan han själv hade tagit del i arbetet att dechiffera texten. Men Agnes kom till slut ändå att äras, som sig bör och det faktum att upptäckten gjorts av en medelålders kvinna kom att ge hela historien än större uppmärksamhet.

Agnes och Margaret fortsatte att resa fram till första världskrigets utbrott. De återvände också till Egypten. Båda ansåg att manuskript i kloster skulle stanna där, vare sig stjälas eller köpas. När de upprättade katalogen i St Catherine’s hade de förstått att det inte varit ovanligt att akademiker som studerat de gamla arabiska manuskripten före dem ofta tagit med sig försättsbladen som souvenirer. Munkarna kunde inte läsa arabiska och då ingen katalog fanns hade detta oskick kunnat ske utan att någon upptäckt det.

När manuskript dök upp på marknader kunde systrarna dock tänka sig att köpa för att rädda dem. En dag i Kairo fick Agnes ett manuskript hon kände igen i sin hand – det kom från St Catherine’s. Tack vare sitt bildminne identifierade Agnes direkt manuskriptet och ljög ihop en historia som gjorde att handlaren lade undan det åt dem så att de kunde tillkalla myndigheterna. När de återvände till St Catherine’s var det åter som högt ärade gäster och det stulna, mycket värdefulla manuskriptet återinförlivades i biblioteket.

Till slut fick systrarna också akademiska erkännanden för sina upptäckter och arbete med att översätta och publicera gamla manuskript. Agnes läste handskriftskunskap och det blev vägen till ett akademiskt erkännande. De språkliga färdigheterna hade hon redan. I Cambridge kunde kvinnor inte ta examen, men båda systrarna fick hedersexamina från universiteten i Dublin, Halle, Heidelberg och St Andrews. Agnes blev till slut den den första kvinnliga teologie doktorn – inte illa för någon vars kompetens först förkastades och vars upptäckt dömdes ut som ”semesterbilder” av det akademiska samhället.

Porträtt av Agnes Smith Lewis i akademisk stass. Bild från Wikipedia.

Även om syftet med att söka bibliska texter idag för många av oss känns lite vid sidan av de moderna historievetenskaperna, är det klart att Agnes fynd i sig är historiskt intressant – oavsett om man är troende eller ej. Än mer påfallande är systrarnas framsynthet när det gällde hur materialet skulle behandlas. I en tid då upptäcksresande och arkeologer gjorde allt för att föra sina fynd till de stora museerna i hemlandet (manuset von Tischendorf ”hittat” i vedkorgen i St Catherine’s tillhör efter en vända i Ryssland/Sovjet British Library) såg Agnes och Margaret istället till att återbörda ett stulet manus till ursprunget i St Catherine’s. Deras arbete med biblioteket gjorde också att man kunde ha kontroll över de arabiska och syriska manuskripten som tidigare varit utsatta för stölder. Dessa två viktorianska brittiskor tycks ha haft en mycket modern syn på begreppet kulturarv.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Vetenskapshistoria

Hon som älskade öknen

Det här är den första delen i en kort serie om västerländska kvinnor i Egypten.

Lady Anne Blunt,  15:e baronessan av Wenthworth (1837 – 1917) var en engelsk aristokrat som har gått till den hippologiska historien för sin gärning för att renavla och sprida den arabiska fullblodshästen i England, ja i hela västvärlden.

Lady Anne Blunt med sitt favoritsto Kassida. Bild från Wikipedia.

Arabiska fullblod har i alla tider varit eftertraktade i väst. Men att få fatt på dem var inte lätt. Hästarna föddes upp av de beduiner som levde på Nejd, det arabiska höglandet. Medan man i Europa gärna höll hästar i stora flockar i mer eller mindre halvvilt tillstånd där man lät djuren sköta sig själva (även om stuteridrift förekom redan för tusen år sedan), kunde beduinerna inte göra detta. Eftersom tillgången på foder var så liten måste hästantalet hållas nere. Varje häst symboliserade ett oerhört stort värde och allra mest värdefulla var stona. Dessa använde man också som ridhästar, även i strid. I Europa var hingstarna rid- och stridshästar.

Davids berömda målning av Napoleon på Vizir, troligen ett arabiskt fullblod. Bild från thelouvreproject.org.

Att få fatt på arabiska fullblodsston var mer eller mindre omöjligt, men enstaka hingstar har under många århundraden nått Västerlandet. Dessa användes för att förädla befintliga stammar. Så skapades t ex det engelska fullblodet på 16- och 1700-talen – genom en kombination mellan orientaliska, bl a arabiska, hingstar och engelska ston.

The Darley Arabian, eller Manak som han troligen hette, en av det engelska fullblodets tre anfäder. Född ca 1700, importerad till England 1704. Avbildad av John Wootton. Bild från Wikipedia.

Någon ”ren” avel med arabhästar kunde inte bedrivas, för till det behövs naturligtvis ston. Vid 1800-talets början kom kavalleritaktiken att förändras och lätta hästar med snabbhet och uthållighet blev eftertraktade. Med detta blev arabhästen, som genom årtusenden avlats för just detta, ännu mer eftertraktad. Och ännu svårare att få fatt på.

Lady Anne gifte sig 1869 med Wilfrid Scawen Blunt. De båda kom att tillbringa mycket tid på resande fot och utvecklade ett brinnande intresse för Mellanösterns kultur – inklusive områdets hästar. I slutet av 1870-talet började de arbeta med att köpa hästar av beduinerna, först i syfte att ta dem till England för att förbättra det engelska fullblodet. Men 1877 ändrades planen och Lady Anne skrev i sin dagbok:

”We have made a plan…of importing some of the best Anazeh blood to England and breeding it pure there… it would be an interesting and useful thing to do and I should like much to try it.”

Det var tveklöst en djärv plan. Att renavla arabiska fullblodshästar i Västuropa gjordes inte  (i öst fanns redan avel t.ex. i Polen). Beduinerna sålde inte alltid hästar över huvud taget och framför allt inte till utlänningar. Blunts lyckades trots det få fatt på en hel del hästar av kvalitet få skådat i Europa. År 1882 köpte Lady Anne en egendom i närheten av Kairo och grundlade stuteriet Sheykh Obeyd. Där bedrev Blunts avel. Därifrån skickade de också hästar till England, till det stuteri vars namn sedan dess är skrivet med guldskrift i alla böcker om den arabiska fullblodshästen, världens mest berömda hästras: Crabbet Park.

Lady Anne var hästkvinna ut i fingerspetsarna. Hon talade arabiska flytande (översatte bl.a. poesi) och lyckades, trots att hon var kvinna, vinna förtroendet hos uppfödare som annars inte sålde till västerlänningar. Några av Crabbet Parks mest berömda hästar köptes av den egyptiske  uppfödaren Ali Pasha Sherif (1834 – 1897). Han hade i sin tur några årtionden tidigare  (1860) ”räddat” resterna av Abbas I Pashas  berömda stuteri när hästarna, såldes på exekutiv auktion. Ali Pasha Sherif sålde vanligtvis inte sina hästar till utlänningar, men han respekterade Lady Anne och gjorde ett undantag. Den allra mest berömda blev Mesaoud, en hingst som idag förekommer i en hög andel av världens moderna arabhäststamtavlor.

Mesaoud, f. 1887 i Egypten. Uppfödd av Ali Pasha Sherif, köpt av Blunts 1888-89, importerad till Crabbet 1891. En av världens mest inflytelserika avelshingstar någonsin.

När stuteriet senare delen av 1890-talet råkade i svårigheter lyckades Lady Anne köpa loss några av de bästa hästarna. De var i dåligt skick, men av hög kvalitet. Några stannade på Sheykh Obeyd, andra fördes till Crabbet Park.

Med tillskottet av de egyptiska hästarna blev Blunts avelsprojekt en succé. Inom ett par decennier var Crabbet Park-araberna världsberömda. Framgången var total och intressenter från när och fjärran kom för att köpa hästar. Crabbet-linjerna är idag spridda över hela världen. Hästarna anses kännetecknas av att vara utomordentliga bruksdjur. Lady Anne var ryttare själv och valde hästar inte bara för att de var vackra och vältypade. Lord Blunt var inte helt nöjd med tillvaron i sin hustrus skugga och äktenskapet knakade i fogarna och Lady Anne tillbringade en stor del av sin tid i Egypten medan Wilfrid till sin dotters förtvivlan sålde ovärderliga hästar för att betala skulder och reta sin hustru. År 1906 separerade makarna och Lady Anne fick Crabbet Park och hälften av hästarna. Stuteriet kom efter hennes död att drivas vidare av hennes dotter Judith Blunt-Lytton (Lady Wentworth).

Lady Anne själv hade dock lämnat sitt hjärta i Egypten, det land hon levt en stor del av sitt vuxna liv i. Efter separationen kom hon att tillbringa mycket tid i Egypten innan hon1915 flyttade dit på heltid. Det har beskrivits att att hon första gången hon kom ut i öknen blev helt förtrollad av den. År 1917 dog Lady Anne. Hon var då åttio år fyllda.

En av Lady Annes akvareller av ett sto och föl på Sheykh Obeyd. Målningen visar på hennes kärlek till hästar och Mellanöstern. Bild från http://ahsa.asn.au/new/art.htm

Lady Wentworth hamnade först i en tvist med sin egen far, som försökte ta de hästar dottern ärvt av modern (han sköt bl.a. ett högdräktigt sto hellre än att lämna henne på Crabbet). Efter en del turbulens lyckades Lady Wentworth få ordning på det hela, köpa tillbaka en del av hästarna och fortsätta Crabbets gärning. År 1920 sålde hon hästar till Egypten. Det visade sig nämligen att Lady Anne när hon ”räddat” resterna av Ali Pasha Sherifs stuteri gjort något som egyptiska  uppfödare missat. Nu behövde de rena egyptiska araberna ett blodstillskott. Det är också enda gången som de egyptiska araberna har tillförts blod utifrån sedan den första importen.

För att göra en lång historia kort hann Crabbet-stuteriet nästan fylla hundra år. 1972 lades det ner eftersom en motorväg skulle dras genom ägorna. Då hade det fötts upp fullblodsaraber på Crabbet sedan 1878 och under många år var stuteriet västvärldens arabhästavelscentrum. Så när man ser ett arabiskt fullblod idag, skall man tänka på att runt 90 % av dem kan spåras tillbaka till någon av Crabbet Parks hästar. Och allt detta tack vare Lady Anne Blunt och hennes dotter Lady Wentworth.

Ett arabiskt fullblod i en tävling i distansritt. Här kommer uthålligheten och säkerheten på foten som ursprunget i öknen givit väl till pass. Men utan Lady Anne är det faktiskt inte säkert att det arabiska fullblodets egyptiska blodslinjer levt kvar. Bild från http://media-2.web.britannica.com.

Lämna en kommentar

Filed under Alfabrudar, Arkeologi/historia, Ridkonst/sport, Uncategorized

Västerländska kvinnor i Egypten…

…har jag tänkt att skriva några inlägg om de kommande två veckorna. anledningen är att jag själv befinner mig i Dahab på Sinaihalvön.

St Catherine's, ett kloster i bergen utanför Dahab, är numera ett av UNESCOs världskulturarv. Klostret, som förknippas med St Katarina av Alexandria, uppfördes på 500-talet. Grunden är dock det kapell som Helena av Konstantinopel (ca 250 - 330 AD) lät bygga på den plats där Moses anses ha sett den brinnande busken.

I denna lilla håla, ursprungligen en beduinby, numera en turistort med inriktning på ”självständiga” turister och framför allt dykare, finns det faktiskt en bokhandel som få svenska mellanstora städer kan matcha. Vid ett besök i den har jag funnit en hel del inspiration. Förhoppningsvis blir det tre eller fyra inlägg. Det börjar med en dam som jag länge velat lyfta fram: Lady Anne Blunt, kvinnan som starkt bidrog till att den arabiska fullblodshästen fick fotfäste som egen ras inte bara förädlare i Västeuropa.

Mer om Lady Anne, hennes fascinerande livsöde och hennes hästar någon av de närmaste dagarna!

Lady Anne och hennes favorithäst Kassida. Bild från http://www.tarisio.com

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia