Category Archives: Vetenskapshistoria

Systrarna av Sinai

Det är titeln på en bok av Janet Soskice som jag läser just nu. Vi får där följa tvillingsystrarna Smith, som vuxna kända som Agnes Smith Lewis  (1843 – 1926) och Margaret Dunlop Gibson (1843 – 1920), på deras resor i de bibliska länderna. Resor som år 1893 ledde fram till en upptäckt som kom att slå den akademiska världen i Cambridge med häpnad.

Min strand/balkonglektyr för tillfället. Bild från bokus.com

Systrarna föddes i Skottland och blev moderlösa vid bara ett par veckors ålder. Fadern beslutades sig för att inte gifta om sig och uppfostra barnen själva. Agnes och Margaret fick en gedigen utbildning på privatskolor. De var också hängivna kristna och aktiva inom den presbyterianska kyrkan.

I faderns sällskap började de resa i Europa. Vid 23 års ålder dog han och systrarna blev helt utelämnade åt varandra. Genom resorna, faderns uppmuntran och personlig begåvning hade de börjat studera språk. De talade redan tyska, franska och italienska flytande. Med åren kom det att bli fler språk – sammanlagt minst tolv stycken.

Agnes och Margaret Smith gjorde sin första resa  till Egypten redan 1868, direkt efter faderns död. De färdades då längs Nilen och gjorde det utan manlig eskort. De hyrde inte heller någon ”reseledare”, vilket annars var det vanliga. Istället bad de Grace Blyth, en av deras f.d. lärare att följa med som förkläde. Grace var 37 år, en god ryttare och hästmänniska, utmärkt tecknare, äventyrslysten och orädd. Hon blev det perfekta sällskapet för de knappt 25-åriga systrarna. Kanske var det i samband med resan systrarna kom att bli så duktiga på arabiska att de med tiden talade  språket flytande.

Efter hemkomsten publicerade Agnes en reseberättelse: Eastern Pilgrims. The Travels of three ladies. Boken fick bra recensioner och trycks fortfarande. På nätbokhandlarna finns en utgåva från 2005.  Agnes och Margaret fortsatte att resa. Bland annat begav de sig till Grekland vilket resulterade i att de dels snart talade språket flytande, dels fick inblick i grekisk-ortodoxa seder, något som skulle visa sig mycket viktigt.

Agnes och Grace på Cypern. Från Sisters of Sinai efter en teckning av Grace Blyth.

Genom giftermål hamnade de båda omkring 1890 i Cambridge och blev en del av den akademiska miljön, även om de naturligtvis p.g.a. sitt kön inte var fullvärdiga medlemmar. Agnes började studera syriska. Hon kunde inte delta i undervisningen eftersom hon var kvinna, men fick privatlektioner av en av lärarna. Utöver detta bedrev hon självstudier med en omfattande grammatik som främsta hjälpmedel.

Under andra hälften av 1800-talet fick den bibliska skapelseberättelsen för första gången på mer än ett årtusende en allvarlig konkurrent i Västerlandet. År 1859 publicerade Charles Darwin sitt banbrytande verk The On the Origin of Species. Arbetet hade möjliggjorts av upptäckter gjorda av fossilsamlare, t.ex. Mary Annings som jag tidigare har skrivit om. Kanske gjorde den alternativa förklaringsmodellen att de som var övertygade om den bibliska blev ännu mer hängivna sin väg. Bibelkunskap var ett viktigt ämne vid universiteten. Att finna bevis i form av texter och reliker ansågs vara en del av forskningen och att lyckas var extremt prestigefullt. Att söka äldre manuskript som i tid låg närmare nedteckningen var betydelsefullt för hur Bibeln skulle tolkas. Egypten är ett land med tydlig koppling till de bibliska berättelserna. Viktiga upptäckter av mycket gamla manusskript gjordes redan på 1840- och 50-talen av den tyske bibelforskaren Konstantin von Tischendorf (1815 – 1874). Han besökte bl.a. St Catherine’s kloster vid berget Sinai och där han gjorde ett sensationellt fynd: ett antal sidor av den äldsta grekiska översättningen av Gamla testamentet (de äldsta delarna utförda på 200-talet i Alexandria, manuset von Tischendorfs hittade är nedtecknat på 300-talet). Manusskriptet räddade han enligt egen utsago från korgen med tändved. Von Tischendorfs sensationella upptäckt tycks ha blivit startskottet för en intensiv jakt på gamla bibliska texter. Antalet kända tredubblades under 1800-talets andra hälft.

Vägen upp till St Catherine's.

I Cambridge planerade systrarna Smith (numera Lewis och Dunlop Gibson) en ny resa till Bibelns länder i början av 1890-talett. Båda var änkor. De var uppbackade av den välrenommerade forskaren James Rendel Harris. Han hade själv besökt St Catherine’s och menade att där fanns en skatt av dokument på syriska, ett språk som ansågs stå mycket nära det Jesus själv talat. Av denna anledning kunde gamla bibliska skrifter på just syriska ligga närmare originalberättelserna än avskrifter på t.ex. grekiska.  Rendel Harris övertygade systrarna om vikten av att lära sig hantera en kamera, något de tog till sig. Utöver Rendel Harris var den allmänna meningen i Cambridge att det var omöjligt för systrarna att lyckas. Att två kvinnor skulle klara resan var man skeptisk till, men sedan skulle de definitivt inte få tillträde till klostret! Agnes och Margaret struntade i de kritiska rösterna. Eftersom de, till skillnad från de flesta som reste på Sinai, behärskade såväl arabiska som modern grekiska visste de att de kunde kommunicera både med beduinerna och munkarna. Från sin tid i Grekland hade de lärt sig om hur man skulle ”bete sig” i de grekisk-ortodoxa sammanhang. Agnes studier i syriska gick framåt med stormsteg. Så när de i januari 1892 lämnade Kairo med Sinai som mål kände de sig väl förberedda.

Efter en hård tur genom berg och öken på Sinai nådde de till slut St Catherine’s. Där mottogs de mycket väl. Rendel Harris hade utmärkt sig genom att tala både arabiska och grekiska flytande och det gjorde även systrarna så snart var eventuell is bruten. De kunde börja arbeta i biblioteket. När Agnes gick igenom ett antal syriska manuskript gjorde hon upptäckten: i en bunt som förmodligen inte rörts på sekel noterade hon att den senaste texten (som handlade om kvinnliga helgons liv) skrivits över en äldre. Uppenbart var den äldre texten evangelierna, men vad kunde man säga mer? Varken Margaret eller bibliotekarien fader Galaktéon kunde syriska, så Agnes fick stå på sig för att få dokumentet ordentligt dokumenterat.  Agnes var inte utbildad i handskriftskunskap eller arkeologi, så hon kunde inte själv datera manuskriptet säkert. Genom en datumangivelse i den senare texten kunde denna dateras till 778 och evangelierna var alltså äldre. Agnes var övertygad om att de var betydligt äldre och lyckades få Margaret att gå med på att fotodokumentera varenda sida i det ca 350 sidor långa manuskriptet. Detta trots att de bara hade sammanlagt 1000 fotoplåtar med sig.

Ett av systrarnas originalfoton som sedan användes för att identifiera texten. Bild ur Sisters of Sinai.

I England avfärdades Agnes fotodokumentation av manuskriptet först som två medelålders kvinnors reseminnen. Agnes fick slita hårt för att få någon att ens titta på bilderna för att göra en bedömning.  Först när hon mer eller mindre tvingade en expert att kasta ett öga på fotona vände det. Över en natt förvandlades ”semesterbilderna” till en världssensation. För vad Agnes hittat visade sig vara den äldsta kända avskriften på syriska av de fyra evangelierna, daterade till sent 300-tal.

Upptäckten resulterade i ännu en resa till St Catherine’s. Denna gång hade systrarna full akademisk kompetens i släptåg. Förutom Rendell Harris följde också de två professorerna Francis BurkittRobert Bensly och hans hustru med.

Vardagsmat för Agnes och Margaret. Benslys var inte lika förtjusta utan experimenterade med en bärstol som hängdes mellan två kameler. Detta resulterade i att de blev sjösjuka.

Systrarna Smith och Harris var som fiskar i vattnet under resan över Sinai och hälsades som barn i huset av munkarna, något som ledde till spänningar inom gruppen. Agnes blev fader Galakténons språkrör och alla beställningar av manuskript gick genom henne, något som säkert förvånade Cambridge-eliten. Arbetet att dechiffera texten drog ut på tiden. Margaret hjälpte under tiden munkarna att göra översättningar från arabiska till grekiska. Agnes och Margaret tog dessutom itu med ett viktigt arbete de lovat att utföra: att göra en katalog över de manuskript som fanns på arabiska och syriska i klostrets bibliotek.

Den 13:e april 1893 nådde nyheten om Agnes upptäckt den engelska pressen och sensationen var ett faktum. Än större blev den när The Four Gospels in the Old Syriac Version transcribed from the Palimpsest on Mount Sinai gavs ut 1894. Vissa stridigheter föregick utgivandet eftersom främst Burkitt inte riktigt velat låta Agnes, som faktiskt hittat manuskriptet och direkt förstått att det var speciellt, ta del av äran. Hon var ju trots allt ”bara” en kvinna på resa, medan han själv hade tagit del i arbetet att dechiffera texten. Men Agnes kom till slut ändå att äras, som sig bör och det faktum att upptäckten gjorts av en medelålders kvinna kom att ge hela historien än större uppmärksamhet.

Agnes och Margaret fortsatte att resa fram till första världskrigets utbrott. De återvände också till Egypten. Båda ansåg att manuskript i kloster skulle stanna där, vare sig stjälas eller köpas. När de upprättade katalogen i St Catherine’s hade de förstått att det inte varit ovanligt att akademiker som studerat de gamla arabiska manuskripten före dem ofta tagit med sig försättsbladen som souvenirer. Munkarna kunde inte läsa arabiska och då ingen katalog fanns hade detta oskick kunnat ske utan att någon upptäckt det.

När manuskript dök upp på marknader kunde systrarna dock tänka sig att köpa för att rädda dem. En dag i Kairo fick Agnes ett manuskript hon kände igen i sin hand – det kom från St Catherine’s. Tack vare sitt bildminne identifierade Agnes direkt manuskriptet och ljög ihop en historia som gjorde att handlaren lade undan det åt dem så att de kunde tillkalla myndigheterna. När de återvände till St Catherine’s var det åter som högt ärade gäster och det stulna, mycket värdefulla manuskriptet återinförlivades i biblioteket.

Till slut fick systrarna också akademiska erkännanden för sina upptäckter och arbete med att översätta och publicera gamla manuskript. Agnes läste handskriftskunskap och det blev vägen till ett akademiskt erkännande. De språkliga färdigheterna hade hon redan. I Cambridge kunde kvinnor inte ta examen, men båda systrarna fick hedersexamina från universiteten i Dublin, Halle, Heidelberg och St Andrews. Agnes blev till slut den den första kvinnliga teologie doktorn – inte illa för någon vars kompetens först förkastades och vars upptäckt dömdes ut som ”semesterbilder” av det akademiska samhället.

Porträtt av Agnes Smith Lewis i akademisk stass. Bild från Wikipedia.

Även om syftet med att söka bibliska texter idag för många av oss känns lite vid sidan av de moderna historievetenskaperna, är det klart att Agnes fynd i sig är historiskt intressant – oavsett om man är troende eller ej. Än mer påfallande är systrarnas framsynthet när det gällde hur materialet skulle behandlas. I en tid då upptäcksresande och arkeologer gjorde allt för att föra sina fynd till de stora museerna i hemlandet (manuset von Tischendorf ”hittat” i vedkorgen i St Catherine’s tillhör efter en vända i Ryssland/Sovjet British Library) såg Agnes och Margaret istället till att återbörda ett stulet manus till ursprunget i St Catherine’s. Deras arbete med biblioteket gjorde också att man kunde ha kontroll över de arabiska och syriska manuskripten som tidigare varit utsatta för stölder. Dessa två viktorianska brittiskor tycks ha haft en mycket modern syn på begreppet kulturarv.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Vetenskapshistoria

Mary Anning, snickardottern som banade väg för Darwin

Sensommaren 2002 var jag på en konferens i Rom. Där upplevde jag för första gången en diskussion som jag till dess trott var omöjlig. Diskussionsparten var nämligen en arkeolog som inte erkände evolutionsteorin utan istället hade den bibliska världsbilden som förklaringsmodell. Enligt den är jordens ålder ca 6000 år och jag lyssnade fascinerat på hur självklart det tycktes vara för personen på andra sidan bordet. Att folk är troende i min bransch händer ju, men det är då i stort sett aldrig bokstavligt på det sättet.

Alla vet väl hur det började. Charles Darwin (1809-1882) publicerade år 1859 sitt omvälvande verk On the Origin of Species och världen blev aldrig mer sig lik. Jag skrev för ett tag sedan om texter som förändrat världen. Darwins verk måste vara ett av 1800-talets mest inflytelserika. Utan det hade inte moderna vetenskaper som geologi, arkeologi och zoologi sett ut som de gör idag. Men började det hela verkligen med Darwin? Nej, naturligtvis inte helt. Det fanns andra som möjliggjorde för honom att skriva sitt banbrytande verk. En av dem var Mary Anning (1799-1847), framstående fossilsamlare, handlare och paleontolog men på grund av kön och socialgrupp utestängd från sin tids vetenskapliga samhälle.

Anning kom från Lyme Regis i Dorset, en plats på vad som är känt som The Jurassic Coast på grund av rikedomen av fossil som finns där. Hon var del av en stor familj, tio syskon, av vilka bara Mary och Joseph (1796-1849) uppnådde vuxen ålder. Det var fadern Richard som introducerade syskonen i fossiljakt. Lyme Regis hade blivit en populär turistort och fossiler kunde ge ett välkommet tillskott till hushållskassan. Livsmedelspriserna hade skjutit i höjden till följd av revolutionen i Frankrike följt av Napoleonkrigen och varje liten inkomst var viktigt. År 1810, när Mary var elva år gammal, dog fadern. Fossiljakten blev nu familjens levebröd. Mamma Molly skötte företagsdelen medan barnen troligen stod för det praktiska arbetet. Mary hade lärt sig läsa och skriva i skolan, men det var allt. Redan i tioårsåldern tycks hon ha blivit professionell fossiljägare.  Det verkliga genombrottet kom redan 1811 när Mary och Joseph hittade ett Ichthyosarus-skelett. För detta fick familjen bra betalt – £23. Men det behövdes, för fadern Richard hade bara lämnat skulder efter sig och barnen var tvungna att fortsätta att leta fossil för att överleva.

Fossilt Ichthyosaurus-skelett. Bild från Wikimedia Commons.

Trots fynden blev familjens situation med tiden så illa att de var tvungna att sälja sina möbler för att betala hyran. Detta upprörde en av deras mest trogna kunder som arrangerade en auktion då han sålde en del av fossilen han köpt av Annings. Auktionen var en succé och löste den akuta krisen samt gav Annings uppmärksamhet och plötsligt blev utländska kunder intresserade. Mary arbetade på trots att det var hårt och farligt. Vid ett tillfälle rasade en klippa. Hon själv klarade sig men hennes trogna hund hann inte undan utan dog. Annings arbete gav utdelning och blev först t.ex. med att hitta ett helt skelett av Plesiosaurus. Hon dissekerade moderna djur för att bättre förstå det förgångna. Hennes kunskap växte hela tiden, men som kvinna från arbetarklassen var hon utestängd från de vetenskapliga samfunden. Under hela sitt liv publicerade hon bara en artikel. Trots detta hade hon gott rykte och det förefaller som om hennes kompetens var erkänd och uppskattad av hennes samtid. Hennes upptäckter bidrog väsentligt till att bilden av en svunnen djurvärld kunde bli klarare.

Akvarell av geologen Henry de la Beche (1830) som i hög grad är baserad på Annings upptäckter. Bild från Wikimedia Commons.

Mary Annings dog av bröstcancer vid 47 års ålder 1847. Hon är idag erkänd som en av de som möjliggjorde ett nytt synsätt på livets uppkomst, det som vi kallar evolutionsteorin. År 2010 utnämnde The Royal Society of London for Improving Natural Knowledge henne till en av de tio brittiska kvinnor i historien som haft störst inflytande på vetenskapen. Redan år 1865 skrev Charles Dickens:

The carpenter’s daughter has won a name for herself, and has deserved to win it.

Mary Anning och hennes hund Tray, avbildade före 1842. Bild från Wikimedia Commons.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Vetenskap, Vetenskapshistoria