Category Archives: Serier

”Last man standing” – är en kvinna

Efter två månaders tystnad (p.g.a. bristande inspiration och en himla massa jobb) är det dags att börja blogga igen. För ett kort ögonblick vänder jag tillbaka till april, då jag var på konferens i Kirkwall, Orkneyöarna och där snubblade in på ett av de trevligaste och nerdigaste museum jag någonsin varit på – The Orkney Wireless Museum. Även om museets krigshistoriska avdelning som vanligt hade manlig övervikt fanns förvånansvärt många kvinnliga aspekter att beakta –  om man tittade efter dem. Medan jag fortfarande var på Orkney skrev jag ett inlägg om Yvonne Cormeau som var en av 39 kvinnliga agenter som verkade i det ockuperade Europa under andra världskriget.

Krig framställs ofta som oerhört manligt i populärkulturen. Verkligheten var och är betydligt mindre enkönad. Bland museets foton hittade jag många exempel på sidor av andra världskriget som sällan visas.

I museets fotosamling fanns många fina foton som visar kvinnor i krigsindustrin.

Igår började SVT sända andra säsongen av den brittiska dramaserien Downton Abbey. Den utspelar sig delvis under första världskriget och här möter vi den stridande kvinnan på det i populärkulturen kanske mest förekommande sättet – som sjuksköterska.

Några av de kvinnliga karaktärerna i Downton Abbey. Kriget kom att förändra allt. Bild från http://blogg.olandsbladet.se/frokenanna/wp-content/uploads/2011/03/downn.jpg

Lady Sybil (Jessica Brown-Findlay) i en för henne ny roll. Bild från http://www.dailymail.co.uk/home/moslive/article-2043264/IAN-HYLAND-Essex-The-land-time-forgot.html

Första världskrigets blodspillan hade mänskligheten aldrig tidigare upplevt. Kriget kom att engagera de civila som inte hade oturen att se striderna utkämpas på sitt land på ett helt annat sätt än vad som skett tidigare. Kanske anade konservativa krafter redan då att även om man behövde kvinnorna som arbetskraft (och då inte bara som sjuksköterskor) var det inte riskfritt att få dem att inse att de faktiskt kunde försörja sig själva utmärkt väl. Propagandan underströk ofta de traditionella rollerna.

Men som sagt – inget skulle någonsin bli sig likt. Kriget inledde stora samhällsförändringar. Maktbalansen i världen kom helt att förskjutas. Av det brittiska imperiet, som vid 1900-talets början stod på höjden av sin makt, finns bara minnena kvar. Kolonierna har blivit självständiga. Och i hela västvärlden är kvinnlig rösträtt en självklarhet.

Det har gått nästan hundra år sedan krigsutbrottet. De senaste åren har den lilla skaran av veteraner, människor som gjorde tjänst i krigsmakten, tunnats ut. För fem år sedan var de ungefär ett dussin, idag återstår en enda. En enda person som aktivt deltog i krigsinsatsen under 1900-talets första, stora krig. Och denne siste man – är en kvinna!

Florence Green, född 1901 som Florence Patterson, tog år 1918 tog tjänst som servitris i Women’s Royal Air Force (WRAF). Det dröjde till 2010 innan hon fick officiell status som WWI-veteran. Då, för ett och ett halvt år sedan, var de fortfarande fyra allierade som gjort militär tjänst under kriget. Enligt Wikipedia återstår idag en enda. Florence Green är den sista överlevande veteranen från första världskriget.

Enligt BBC har Florence Green själv inte gjort anspråk på att få status som WWI-veteran. Det uppmärksammades av en historiker i samband med hennes 108-årsdag och gick att verifiera genom arkivstudier. Det är bara att hoppas att krigshistorier som arbetar med första världskriget nu tar tillfället i akt att samla in fler förstahandsobservationer medan tid är. För även om den sjuttonåriga Florence Patterson aldrig stred i skyttegravarna så är hennes krigsinsats ur historiska synvinklar lika viktiga. Förmodligen är hennes kontext också mindre väldokumenterad, varför personlig information från de som verkligen var med spelar ännu större roll som källa. Segraren skriver historien – och tradition spelar en inte så liten roll i vad som anses vara ”viktigt”.

Rekryteringsaffisch till WRAF. Bild från: http://www.spartacus.schoolnet.co.uk/WwracT.JPG

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Populärkultur, Serier

Det behövs fler Cate Archer

Jag läste en intressant artikel på nätet från Göteborgs universitet härom dagen. Titeln var ”SÖKES: Påklädd hjältinna med stark vilja”. Ämnet var den stora manliga dominansen, bland såväl spelskapare som protagonisterna i dataspelsvärlden.

När jag arbetade med min avhandling och åren direkt efter spelade jag ganska mycket dataspel. Det var en tid då jag tyckte det var helt normalt att arbeta tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan. Naturligtvis behövdes lite avkoppling och den fick jag dels genom mina hästar, dels genom att då och då kliva in i en helt annan verklighet och förlora mig i ett spel. Jag har alltid varit ganska förtjust i skjuta-spel, gärna i kombination med viss problemlösning. Jag har väl gått igenom ganska många.

I massan av Arnold look-alike-hjältar, diverse meniga soldater under WW2, Indiana Jones och mer eller mindre realistiska spioner stack ett spel. Förutom en härlig humor och story, skitsnygg grafik och riktigt varierande uppdrag så var det trevligt att dels bli anfallen av kvinnliga skurkar (som en hel klan med dam-ninjor och en joddlande, karatekunnig tyrolarbrud), dels att identifiera sig med den här protagonisten:

Cate Archer som hon ser ut i No One Lives Forever 2 - det hittills oöverträffade förstapersonsspel som jag har ägnat mig åt.

No One Lives Forever (NOLF) utspelar sig på 1960-talet. Hjältinnan Cate Archer är f.d. inbrottstjuv och för UNITY, en hemlig, engelsk organisation som övervakar världsfreden. När hon skickas ut på uppdrag är hennes överordnade inte helt positiva. Cate är UNITYs första kvinnliga agent och sänds iväg i ett nödläge efter att flera av hennes kollegor mördats.

Enligt Wikipedia var NOLF från början tänkt ha en manlig hjälte. Spelutvecklarna ändrade eftersom det blev för många jämförelser med James Bond-spel. Och det blev en del av ett framgångsrecept. NOLF blev en braksuccé, både hos kritiker och spelare. Tydligen funkade det utmärkt med en kvinnlig protagonist och det utan att hon klädde av sig i tid och otid eller hade en massa manliga beskyddare. Även om det förekommer män i spelet och Cate har diverse medhjälpare (den ene mer absurd än den andre!) så är det ingen tvekan vem som är hjältinna eller huvudperson. För egen del – det är länge sedan jag köpte ett dataspel, men om NOLF 3 skulle produceras, då jäklar! För vem vill inte susa runt med Cate i härliga 60-talsmiljöer, hoppa över raviner med snöskotrar (och misslyckas 333 ggr till man upptäcker att det finns en bro alldeles bredvid…) och dessutom vara klädd i härligt, utstuderat 60-talsmode?

Cate Archer är inte den enda eller ens första kvinna som spelat huvudrollen i ett storsäljande spel. Hon är inte ens den mest kända. Den titeln bör nog tillfalla en kvinna som har samma yrke som undertecknad:

Lara Croft i Tomb Raider.

Nu gör jag kanske Tomb Raider orättvisa, men det är som jag minns det inte i närheten av att vara så bra som NOLF! Framför allt är det rätt tröttsamt med den avklädda hjältinnan. Ok, inte för att speciellt många arkeologer ser ut som Harrison Ford, men Indiana Jones kläder är realistiska jämfört med Lara Crofts! Måste kvinnor vara avklädda jämt och sant? Det är såååå tröttsamt och vad är syftet? Spelar folk Tomb Raider för att Lara har D-kupa?

Oavsett Lara Crofts kläder är både NOLF och Tomb Raider bevis på att det är möjligt att göra spel, extremt framgångsrika sådana, med kvinnliga huvudpersoner. Frågan är om de måste vara vad jag kallar Robin Hood-varianten, d.v.s. en story där alla är (muntra) män men man har tagit med en kvinna som någon form av alibi + möjlighet att få lite romantik (i syfte att locka kvinnor?). Det konceptet är extremt vanligt när det gäller filmer i historisk miljö som utspelar sig under medeltid och tidigare. Gladiator (som jag tycker är en jättebra film) är ett typiskt exempel. Massor med män, en kvinna (Lucilla) som tycks vara med mest för att tillföra lite romantik och känslomässig svaghet. I en annan har ironiskt nog en kvinna i huvudrollen:

Agora handlar om filosofen och matematikern Hypatia. Bortsett från henne fanns det tydligen knappt en enda kvinna i det senantika Alexandria – om man ska tolka filmen bokstavligt.

NOLF är inget Robin Hood-spel. En annan storsäljare som inte heller faller i den fällan är Baldur’s Gate, som har fått flera uppföljare. Spelet är ett fantasy/rollspel och har av och till röstas fram som ett av de bästa spelen. Som alltid i rollspelssammanhang skapar man själv sin karaktär. Kvinna eller man spelar ingen roll (haha, där hamnade jag i sällskapet för dåliga ordvitsar!), dina möjligheter är desamma. Likaså har jag uppfattat könsfördelningen som ganska jämn bland de fasta karaktärer man möter under spelets gång. En av de viktigaste är din syster Imoen. Och en av de bästa krigarna är faktiskt halv-alven Jaheira:

Jaheira som hon ser ut i Baldur's Gate 1. Ibland blir hon riktigt sur även på dig. Därför orkade jag aldrig med henne, medan min dåvarande sambo hade henne som en favorit!

Visst är vissa av kvinnorna i Baldur’s Gate ibland ganska avklädda. Men det är vissa av männen också. Framför allt tycks det vara kopplat till de som är krigare. Då är det mycket läder, nitar och åtsittande saker här och där oavsett kön. Just klädedräkten tycks höra samman med roll likaväl som kön. Magiker har t.ex. ofta långa rockar/klänningar.

Michelle Pfeiffer som jäkligt ond häxa i Stardust (2007), en fantasy-film där man även får se Robert de Niro som tuff piratkapten som älskar att klä sig i kjol och dansa cancan. Underbart!

Några av spelen från det tidiga 2000-talet hade alltså kvinnliga protagonister eller stort inslag av kvinnliga figurer. Trots det, att det uppenbart säljer utan att kvinnor objektifieras, tycks det vara långt kvar. Det är lite som serier. Att det funkar med kvinnliga seriehjältar borde vara tydligt eftersom en av de absolut största, när det gäller realistiska äventyrsserier, faktiskt är kvinna.

Modesty Blaise, här i Romeros version. Bild från The London Evening Standard.

På något sätt kan jag inte låta bli att tänka på Modesty Blaise när jag ser Cate Archer. Kopplingarna är så uppenbara, även om Modesty Blaise är en mer allvarlig och studtals svart serie och NOLF ett glittrande, humoristiskt actiondataspel. Det är inte bara 60-talsmiljön, det finns även andra beröringspunkter. Kanske är det att båda är kvinnor som från början stod på ”fel” sida lagen men nu använder sina erfarenheter att göra gott?  Trots att hon ibland klär av sig bryter Modesty på många sätt könsrollerna. Ibland tror jag nästan att hennes skapare Peter O’Donnell lät Modesty klä av sig på ett sätt som medvetet avsexualiserade situationen. Ungefär som en bild från 90-talet på Madonna där hon står naken och liftar med en cigg i munnen och en handväska i handen (och googlar man så hittar man den). Det är inte enbart en fråga om hur mycket eller lite kläder utan om vad det är för karaktär och vilka situationer.

Den fråga man måste ställa sig är: när ska spelmakare, serieskapare och andra kreatörer av mansdominerad populärkulturella yttringar börja se kvinnor som en köpstark grupp? Det finns en uttalad oro att om en kvinna är upphovsman, exempelvis till en bok, är det ”bara” kvinnor som vill läsa. ”Bara” 50 % av befolkningen. Hm. Denna tankevurpa har resulterat i att en av det senaste decenniets absolut mest framgångsrika författare – worldwide – publicerats under ett könsneutralt namn där hennes förnamn reducerats till initialer. Ja, jag tror många vet vem jag menar: Joanne Rowling, mer känd som J.K. Rowling – författaren till Harry Potter. Refuserad av tolv förlag… and we know the rest.

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur, Serier