Vilka ämnen är ”seriösa” i svensk litteratur?

Sveriges största Internetforum för hästrelaterade diskussioner heter Bukefalos och har funnits i femton år. På statistiksidan kan vi läsa att Bukefalos i november 2010 hade 438000 unika besökare, 958000 besök och 6,4 miljoner sidvisningar. Det är verkligen inte dåligt, men så är ridning och en av Sveriges tre största sporter och den största kvinnosporten. Inte helt oväntat är andelen kvinnliga användare på Bukefalos mycket hög, men är de bara hästtokiga tjejer (om nu något skulle vara fel med det)? Nej, en undersökning som gjorts på siten och som baseras på 1200 svar, visar att ca 60 % av användarna är över 25 år.

Igår postades ett inlägg i det forum som kallas för ”Senior” och som är till för allmänna diskussioner för användare över 25 år. I inlägget berättar en ännu ej namngiven författare att h*n fått ett manus antaget av ett förlag: en psykologisk thriller där huvudpersonerna har intresset hästar och ridning gemensamt. I den allmänt uppskattande diskussion som har följt kan man läsa hur användare blir glada över att det äntligen skall komma en hästbok för vuxna och författarens kommentarer om att förlaget var tveksamt till idén, men nu tagit boken.

Här kommer då frågan: varför  tvekan? Ridning är den största kvinnosporten, kvinnor läser mest böcker. Det borde väl vara ett givet vinstkoncept? Nej, så resonerar man inte. Böcker kan utspela sig i nästan vilken miljö som helst (arkeologivärlden är populärt, men research verkar ibland vara överskattat att döma av vilka grodor som förekommer). Men tydligen har de mycket olika miljöer som är knutna till hästar ett skimmer av löjets romantik. Hur många vuxna hästkvinnor är vi inte som ett antal gånger fått höra att ridning är något man nog ”kommer över”? Som om det var någon pubertal grej man håller på med och sedan lämnar bakom sig (vanligen när man träffar ”den rätte” eller får barn). På något sätt är det provocerande att så många kvinnor har en hobby/livsstil som tar så mycket tid och kräver så mycket självständigt arbete. Det är mer ok att rida som barn och sluta i tonåren. Själv slutade jag vid 39 års ålder (efter 30 år) av ekonomiska anledningar. Men jag betraktar mig ändå som en hästkvinna – en vuxen sådan. En av väldigt många. Nu, när jag för tillfället är borta ur hästvärlden, vore det verkligen roligt att läsa om den.

Jean M Auel har plockat upp det stora intresset som finns för hästar (och hundar) och elegant smugit in det i sina böcker. Det är en ett individbaserat berättande där Aylas djur framställs som personligheter, långt ifrån den mängd av hästar som förekommer i många historiska romaner, men där djuren som individer aldrig finns i fokus och där vi ofta inte ens får veta deras namn.

Den första hästkvinnan? I alla fall i fiktionens värld. Ayla kommer in i Hästarnas dal. Digital konst av KityKati727 (http://kittykati727.deviantart.com/)

Det finns ytterligare exempel på framgångsrika romaner som utspelar sig i hästvärlden: engelska Jilly Cooper har skrivit ett antal och de har sålt mycket bra. Dick Francis hade varit jockey när han började skriva och erfarenheterna av kapplöpningsvärlden användes i många av hans deckare. De stora försäljningssiffrorna hos dessa två författare tycker man borde tala sitt tydliga språk. Ändå tycks det vara svårt, mycket svårt för förlagen att tugga i sig att alla dessa människor som har hästar och ridning som en livsstil faktiskt även gärna läser romaner som utspelar sig i hästmiljö.

I mitt eget skrivprojekt har jag ett ganska stort inslag av hästar. Nu vet vi inte om (nej, NÄR!;o)) den boken kommer ut, men den har ju lästs av en hel del personer. Flera har framfört åsikten att det är intressant och roligt att läsa de delarna, men möjligheterna att publicera skulle nog öka om hästdelarna ströks ner. Och jag tror att det mycket väl kan vara sant. Men varför är det så? Varför är inte en sport, en kulturyttring, en livsstil som engagerar så många i vårt land ”rumsren” i skönlitteraturen?

Det återstår att fundera på, men jag har definitivt en teori.

Marie Antoinette

Marie Antoinette på jakt (och som synes ej i damsadel!). Porträtt av Louis Auguste Brun de Versoix, 1783.

Ett tillägg:

”Ridning dras med sin gamla stämpel som snobbsport” brukar man förklara ointresset från media o.s.v. med. Jag har hört det så många gånger och jag tror inte på det. Istället är jag ganska övertygad om att den egentliga förklaringen ligger i att ridning idag har utvecklats till en kvinnosport. Och något som är så kvinnodominerat, det betraktas ofta som fånigt. Nu skulle jag verkligen välkomna fler män i ridsporten. Men inte för att höja statusen, för det är väl själve f*n att sådant skall ”behövas”. Men för att jag tycker om könsblandade miljöer och ridsporten verkligen har potential att vara en bra hobby för både kvinnor och män.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur

3 responses to “Vilka ämnen är ”seriösa” i svensk litteratur?

  1. Jag skrev i samband med princessbrölloppet förra året om detta på min blogg. För ett halvt decennium sedan var ridning fortfarande något som de riktiga karlakarlarna höll på med. Det var officerare och det högre ståndet som red. Ridning ansågs som något för män, och flickor ansågs aldrig kuna bli bra ryttare. Inför OS i Stockholm 1956 blev det stora artiklar om att egelsmännen hade med sig kvinliga hästskötare som klarade sitt jobb trots att de var så söta.

    I samband med arméns modernisering ändrades detta kraftigt. Jag tror att ridning plötsligt betraktades som gamaldags och de fina herrarna ville inte längre visa sig till häst. Av anledningar som nog ännu inte är klarlagda, förflytades hästen i ett huj från att vara en statussymbol för män, till att bli ansett som gullobjekt för småflickor. Hästar är idag så förknippade med småflickor att många blir förvånade när jag säger att jag bara undervisar vuxna ryttare.

    Det är en underlig och ovanlig klassresa hästen har gjort. Jag tror inte något annat objekt kan visa en liknande resa. Men ändå plockas hästarna fram när det skall vara riktigt högtidligt, som vid kungliga begivenheter. Men bara kungliga. Vi har väl aldrig sett någon president vinka till folket från en hästanspänd vagn? Detta sista visar att det dock fortfarande finns en koppling mellan häst och överklass, en överklass som tydligen presidenter inte vill associeras med.

    Kopplingen hästar-småflickor/kvinlighet kommer inte bara utifrån utan även inifrån de egna leden. Som ung grabb betraktades jag ofta som något underligt i stallarna. Eftersom jag dessutom var dressyrryttare blev folk än mer brydda, och tog för givet att jag var bög. Riktiga karlar red såklart ine dressyr…

    • Klassresan tycker jag är helt ok. En styrka i ridsporten, som ju inte enbart är sport utan även livsstil, kultur och hobby, är att den kan utföras på så många olika nivåer. Individuellt och tillsammans med andra. En gång i veckan eller månaden eller varje dag. Där har klassresan öppnat för dem som kanske inte har möjlighet att hålla egen häst att ändå ägna sig åt ridning.

      Kopplingen till att ridning skulle vara något ”flickigt” för att det är en kvinnosport (i betydelsen: de flesta utövarna i vårt land är kvinnor) är däremot inte positiv. Varför får inte vuxna kvinnor utöva sitt största intresse utan att folk rynkar på näsan? Och varför anses det underligt att du som man ägnar dig åt något som råkar vara kvinnodominerat? Det är trevligt om det kommer mer män i ridsporten, men det ska inte behöva vara en förutsättning för att den ska tas seriöst och för att ryttare, oavsett ålder och kön, ska få sitt val av hobby respekterat.

  2. Jag hittade för några månader denna blogg, som kanske kan intressera dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s