Etikettarkiv: Skönlitteratur

Texter som förändrat världen

Ja, när man tänker på sådana är det vanligen religiösa skrifter eller politiska manifest det gäller (ibland är jag inte helt klar över var gränsen mellan de två kategorierna går). Men faktiskt finns det också skönlitterära verk som har bidragit till att stora förändringar gjorts. Svenska Dagbladet uppmärksammade idag att det är 200 år sedan Harriet Beecher Stowe (1811-1896), författaren till Onkel Toms stuga (1852), föddes i en understreckare skriven av Nalle Valtiala.

Jag måste säga att jag tycker det var ett bra initiativ. Beecher Stowes skrev en bok som starkt bidrog till att förändra världen eller i alla fall USA. Men understreckaren ger en besk eftersmak. Valtiala hänger sig mest åt andra (mäns) häcklande beskrivningar av Beecher Stowe. Han benämner Onkel Toms stuga som ”lyckokast”, beskriver generellt författaren ganska nedlåtande och levererar följande häpnadsväckande uttalande:

”Hos Harriet fanns en genetisk disposition för stora utspel till mänsklighetens fromma.”

Helt seriöst, tror någon verkligen på något sådant? Att vi föds med genetisk disposition för stora utspel? Jag blir mållös! Kan det inte vara så enkelt att en kvinna, precis som en man, kan drivas av en vilja, ha en vision som inte behöver ha med arv att göra? Att denna gamla syn på mannen som kulturens skapare och bärare och kvinnan som en naturvarelse som bara följer arv och impulser slipper igenom i SvD:s kulturdel är skrämmande.

Men nu har jag inte tänkt ägna det här utrymmet åt att såga SvD:s understreckare (även om jag plötsligt fick god lust). Istället skall dagens inlägg ägnas åt en annan kvinna som skrev en annan bok som förändrade världen, eller i alla fall England. Hennes namn var Anna Sewell (1820-1878) och boken hette Black Beauty (1877, Vackra Svarten på svenska).

Förstautgåvan av Black Beauty. Bild från Wikimedia Commons.

Onkel Toms stuga var efter Bibeln 1800-talets bäst säljande bok med 300000 exemplar bara första året. Black Beauty har å sin sida utvecklats till en av de bäst säljande böckerna genom tiderna. Nu ligger siffrorna någonstans mellan femtio och hundra – miljoner sålda exemplar. Denna berättelse om en häst lanserade ett nytt berättartekniskt grepp. Hästen var protagonisten. Hela romanen är skriven i första person singularis. Och konceptet blev lyckat.

Anna Sewell var sjuklig bl.a. efter en olycka i ungdomen. Hon dog ett knappt halvår efter att romanen, som är den enda hon någonsin publicerade, gavs ut. Hon hann uppleva sitt verks omedelbara succé, men inte efterspelet. Med Black Beauty fick den rörelse för att behandla djur på humana sätt som sedan några årtionden växte i England ett kraftfullt vapen. Hästens berättelse tog tag i läsarna. Hundratusentals exemplar av Black Beauty distribuerades för att lära människor ta bättre hand om hästar. Och boken fick genomslag. På en sida med intressanta, historiska foton på djur hittade jag det här:

Sewell kritiserade hårt användande av stuptygel, som höll upp vagnshästarnas huvuden. Fotona är från 1909.

Anna Sewell sägs ha skrivit  sin bok för att ändra människors inställning till hästar. Med facit i hand lyckades hon definitivt skapa det mest kraftfulla debattinlägget för hästarnas väl och ve någonsin.  Och boken Black Beauty läses av nya generationer, även om vi idag inte riktigt förstår bakgrunden.

Lämna en kommentar

Under Litteratur

Arn är schysst, men Ayla är tantsnusk?

Igår tittade jag på den första av Arn-filmerna på DVD. Det skall tilläggas att jag inte läst böckerna annat än att jag skummat Tempelriddaren.

En tanke slog mig: är det inte så att i historiska populärromaner så är det ganska stor skillnad på hur hjältinnorna framställs beroende på om romanen har en kvinnlig eller manlig huvudperson? Jag blev otroligt trött av att se Arn-filmen. Cecilia och Arn blir bannlysta. Han ger sig ut i världen som en visserligen motvillig men – märk väl – aktiv krigare i Guds tjänst. Hon spärras in i ett kloster där hon utsätts för alla tänkbara orättvisor. Efter att ha varit frimodig och framåt förvandlas hon till ett våp, ett offer.

Det var länge sedan jag läste Ivanhoe av Walter Scott, författaren som anses ha skapat den moderna, historiska romanen. Men som jag minns det fastnade jag då, i övergången mellan ungdoms- och vuxenlitteraturen, inte för vare sig Lady Rowena eller Rebecca. De fick för lite plats och var inte tillräckligt självständiga för min  smak.  Istället vändes mina ögon åt betydligt tuffare brudar som dessutom var huvudpersoner i sina respektive böcker. Jag har tidigare nämnt den franska författarinnan Anne Golons bokserie Angélique, som var min ungdoms första verkliga läsupplevelse (i samma inlägg diskuterade jag också den arkeologiska relevansen i vissa av Aylas uppfinningar i Jean M Auels böcker). Här var det äntligen en kvinna som agerade själv. Likaså fascinerades jag av en av de mest kända romanhjältinnorna genom tiderna – Scarlett O’Hara, hjältinnan i Margaret Mitchells Borta med vinden, kanske 1900-talets största historiska roman. Vilken riksbitch!

Vivien Leigh som Scarlett i den klassiska filmen. Bild från Wikimedia Commons.

Angélique, Scarlett, Ayla – de är hjältinnorna i några av 1900-talets största succéer. Men vad som också är värt att notera är att det i dessa böcker finns intressanta karaktärer av båda könen. Framför allt i Mitchells och Golons verk, Auel är lite mer stereotyp kan jag tycka, men egentligen är det inget könsbundet. Jag uppfattar hennes karaktärer som generellt sett mindre komplexa. Ser man till en modern, svensk författare med ett antal historiska romaner på sitt samvete, nämligen Carina Burman, så innehåller i alla fall den bok jag läste senast, deckaren Vit som marmor ett brett persongalleri av människor. Både kvinnor och män, med en kvinnlig protagonist i form av författaren Euthansia Bondeson. En annan svensk författare som skriver historiska romaner, därtill som utspelar sig under en epok som intresserar mig, är Dick Harrison. Och… tja, kvinnorna glimtar fram ibland, men personporträtt talar vi inte om. Istället är hans böcker i mina ögon mest en orgie i våld och blod. Mönstret känns igen. Påminner mig om när jag som läsgalen tioåring slukade pappas gamla indianböcker från 40-talet.

Illustration från 1869 års utgåva av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen (första utgåva 1826). Bild från Wikipedia.

Utan att ha gått igenom något stort material funderar jag nu på om det händelsevis kan vara så att i historiska romaner där protagonisten är en man så spelar kvinnorna ofta en mycket tillbakadragen, stereotyp och underordnad roll. Ett glimrande exempel på detta från det senaste decenniet är Conn Igguldens romansvit om Julius Caesar. Män, män, män! Kvinnorna som ibland blinkar förbi är gärna offer (som Caesars sjuka mor eller hans hustru Cornelia som mördas). Servilia, mor till Brutus och älskarinna till Caesar, har Iggulden förvandlat till en hora.  I själva verket var tillhörde hon en inflytelserik släkt och var en kvinna i samhällets toppskikt.

När protagonisten är kvinnlig, å andra sidan, ges utrymme för tuffa, starka kvinnor med flera bottnar. Men där finns även plats för nyanserade porträtt av män. Karaktärerna är kort sagt människor, även om stereotyper naturligtvis förekommer misstänker jag att mönstret inte är lika tydligt. Eller är alla män roller som kunde spelats av Clark Gable?

Men – några av de senaste årtiondets ”manliga” historiska romaner är faktiskt inte ur den här synvinkeln mycket mer än Ivanhoe, Robin Hood och Biggles  ännu en gång. Men inte uppfinner man lätt nedvärderande genrebenämningar som ”tantsnusk” och ”chicklitt” åt dem…

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Historiska romaner, Litteratur, Populärkultur

Lady Chatterley, Mrs Dalloway och Miss Marple

Jag har tänkt att ägna helgen åt att skriva, men just nu tryter inspirationen. Det händer ibland och jag brukar lösa det med att antingen se en film eller läsa en bok för att få idéer hur man kan behandla vissa företeelser i bild eller text. Just nu rör mina bryderier sex- och kärleksscener och jag vände mig då till en av, eller kanske den, verkliga klassikern i frågan: Lady Chatterley’s Lover (Sv: Lady Chatterleys älskare), skriven av D.H. Lawrence (1885-1930). Romanen, som är Lawrence sista, publicerades första gången 1928.  Då trycktes den i Italien. Det skulle dröja mer än trettio år innan boken kunde publiceras öppet i England. En aristokratisk kvinna som har ett passionerat kärleksförhållande med sin skogvaktare. Ingående beskrivna sexakter och frekvent användande av könsord – nej, det bara gick inte! När den till slut gavs ut i författarens hemland 1960 blev Penguin Books stämda – men frikända! Efter det har romanen tryckts om många gånger och den är översatt till många språk. Och fler förläggare har blivit stämda för att de publicerat, långt in på 1960-talet.

Sean Bean som Oliver Mellors och Joely Richardson som "Connie" Chatterley i en BBC-miniserie från 1993.

Jag tycker inte att Lady Chatterley’s Lover är någon märkvärdig bok egentligen. Språket är ganska enkelt, historian är inte sofistikerad på något sätt. Romanens storhet ligger i de teman den tar upp, rättframheten i de sexuella scenerna och det då, under 1900-talets första del, chockerande faktum att en aristokratisk kvinna som Constance Chatterley framställs som ha en stark sexdrift. Connie är en romanhjältinna som bryter mot de skira penseldrag som hjältinnor ofta tecknades med i dåtidens litteratur. Nu beskrevs en ”vanlig” kvinna, ingen Fanny Hill, med sexuell aptit. Skandalen var ett faktum. Och jag har svårt att se att Constance Chatterley inte delvis stått modell för det senare 1900-talets nya populärkulturella hjältinnor där sexualiteten visas fram och ingår i bilden av hjältinnan. Constance Chatterley, visst har hon till viss del banat väg för Lisbeth Salander?

Lady Chatterley’s Lover är en bok som har lästs av generationer och när det gäller sex i litteratur tänjde den definitivt gränserna. Vilket för mig in på huvudämnet: vad är egentligen viktig litteratur? I samband med millennie-skiftet gjordes en hel del listor över ”1900-talets bästa” och dessa omfattade även böcker. Vilka var 1900-talets främsta romaner? Tja, när jag läste flera av listorna konstaterade jag dels att den anglosaxiska dominansen är tydlig, dels att kvinnliga författare ej tycks göra sig besvär. Jag har inte gått igenom det systematiskt, men den enda kvinna som tycks vara med på alla bästa-listor är Virginia Woolf (med antingen Mrs Dalloway eller To the Lighthouse). Sedan dyker en del namn upp här och var – Karen Blixen, Doris Lessing, Nadine Gordimer för att ta några exempel, men den manliga dominansen är stor.

En lite annorlunda lista är den som 1999 sammanställdes av den franska tidningen Le Monde. Här är den icke-engelskspråkiga litteraturen mer framträdande. Redan på tionde plats dyker ett verk jag inte sett någon annan stans upp: Det andra könet (Le Deuxième Sexe) av Simone de Beuvoir (1949). En bok som anses ha haft ett mycket stort genomslag – men kanske snarare på ett politiskt plan än ett litterärt. Ett annat verk, en av 1900-talets stora bästsäljare får man leta sig grön efter på de flesta listor som har sin bas i engelskspråkiga miljöer återfinner jag hos Le Monde på plats 38 – Margaret Mitchells enda roman Gone With the Wind (1935). Några placeringar längre ner finns Francoise Sagans Bonjour Tristesse (1954). Mycket omtalad och stilbildande på sin tid. Sagan var faktiskt en av de första författare jag själv läste när jag i det tidiga 80-talet försiktigt började ta steget till vuxenlitteraturen. Andra var Anne Golon, Jean M Auel – och Ernest Hemingway. Trettio år senare kan jag säga att de förstnämnda, i litteraturkretsar halvsuspekta, halvt bortglömda kvinnorna betydde betydligt mer för mig då än den nobelprisbelönade man som ännu har en plats självklar i litteraturhistorien.

Trots att Le Mondes lista är en fräsch fläkt på många sätt (bl.a. finns serier och barnböcker bland verken) är den ändå manligt dominerad. Vanligen brukar argumenten mot att problematisera sådant gå ut på att det är en faktisk situation som speglas. Män har varit kulturbärare i högre grad än kvinnor. Det har inget med vårt synsätt att göra, det är ett faktum. Men hur är det egentligen med litteratur? Om vi väljer att se på genomslag i sålda exemplar hos 1900-talets författare, hur ser den bilden ut?

Dame Margaret Rutherford som Miss Marple.

Tja, skall vi titta på hårdfaktan, vad som verkligen har sålts så är situationen betydligt mer nyanserad. Naturligtvis finns osäkerhet i antal, men en trend kan säkert anas i Wikipedias sammanställning (som jag dock tror är en västvärlds-lista). Väljer jag ut 1900-talet är den bäst säljande författaren Agatha Christie, följd av Barbara Cartland. Christie är den näst mest säljande författaren genom alla tider, endast slagen av Shakespeare. En annan storsäljare är Enid Blyton. Över huvud taget finns ett ganska stort inslag av barn- och ungdomslitteratur bland försäljningstopparna. Vår egen Astrid Lindgren finns t.ex. med. Romaner med erotiska inslag tycks vara poppis. Både Danielle Steel och Jackie Collins ligger högt.

Att kvinnliga författare påverkar litteraturhistorien är alltså tydligt. Försäljningssiffrorna talar. Kvinnor är definitivt inget undantag i litteraturhistorien.

Lämna en kommentar

Under Erotik, Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur

Vilka ämnen är ”seriösa” i svensk litteratur?

Sveriges största Internetforum för hästrelaterade diskussioner heter Bukefalos och har funnits i femton år. På statistiksidan kan vi läsa att Bukefalos i november 2010 hade 438000 unika besökare, 958000 besök och 6,4 miljoner sidvisningar. Det är verkligen inte dåligt, men så är ridning och en av Sveriges tre största sporter och den största kvinnosporten. Inte helt oväntat är andelen kvinnliga användare på Bukefalos mycket hög, men är de bara hästtokiga tjejer (om nu något skulle vara fel med det)? Nej, en undersökning som gjorts på siten och som baseras på 1200 svar, visar att ca 60 % av användarna är över 25 år.

Igår postades ett inlägg i det forum som kallas för ”Senior” och som är till för allmänna diskussioner för användare över 25 år. I inlägget berättar en ännu ej namngiven författare att h*n fått ett manus antaget av ett förlag: en psykologisk thriller där huvudpersonerna har intresset hästar och ridning gemensamt. I den allmänt uppskattande diskussion som har följt kan man läsa hur användare blir glada över att det äntligen skall komma en hästbok för vuxna och författarens kommentarer om att förlaget var tveksamt till idén, men nu tagit boken.

Här kommer då frågan: varför  tvekan? Ridning är den största kvinnosporten, kvinnor läser mest böcker. Det borde väl vara ett givet vinstkoncept? Nej, så resonerar man inte. Böcker kan utspela sig i nästan vilken miljö som helst (arkeologivärlden är populärt, men research verkar ibland vara överskattat att döma av vilka grodor som förekommer). Men tydligen har de mycket olika miljöer som är knutna till hästar ett skimmer av löjets romantik. Hur många vuxna hästkvinnor är vi inte som ett antal gånger fått höra att ridning är något man nog ”kommer över”? Som om det var någon pubertal grej man håller på med och sedan lämnar bakom sig (vanligen när man träffar ”den rätte” eller får barn). På något sätt är det provocerande att så många kvinnor har en hobby/livsstil som tar så mycket tid och kräver så mycket självständigt arbete. Det är mer ok att rida som barn och sluta i tonåren. Själv slutade jag vid 39 års ålder (efter 30 år) av ekonomiska anledningar. Men jag betraktar mig ändå som en hästkvinna – en vuxen sådan. En av väldigt många. Nu, när jag för tillfället är borta ur hästvärlden, vore det verkligen roligt att läsa om den.

Jean M Auel har plockat upp det stora intresset som finns för hästar (och hundar) och elegant smugit in det i sina böcker. Det är en ett individbaserat berättande där Aylas djur framställs som personligheter, långt ifrån den mängd av hästar som förekommer i många historiska romaner, men där djuren som individer aldrig finns i fokus och där vi ofta inte ens får veta deras namn.

Den första hästkvinnan? I alla fall i fiktionens värld. Ayla kommer in i Hästarnas dal. Digital konst av KityKati727 (http://kittykati727.deviantart.com/)

Det finns ytterligare exempel på framgångsrika romaner som utspelar sig i hästvärlden: engelska Jilly Cooper har skrivit ett antal och de har sålt mycket bra. Dick Francis hade varit jockey när han började skriva och erfarenheterna av kapplöpningsvärlden användes i många av hans deckare. De stora försäljningssiffrorna hos dessa två författare tycker man borde tala sitt tydliga språk. Ändå tycks det vara svårt, mycket svårt för förlagen att tugga i sig att alla dessa människor som har hästar och ridning som en livsstil faktiskt även gärna läser romaner som utspelar sig i hästmiljö.

I mitt eget skrivprojekt har jag ett ganska stort inslag av hästar. Nu vet vi inte om (nej, NÄR!;o)) den boken kommer ut, men den har ju lästs av en hel del personer. Flera har framfört åsikten att det är intressant och roligt att läsa de delarna, men möjligheterna att publicera skulle nog öka om hästdelarna ströks ner. Och jag tror att det mycket väl kan vara sant. Men varför är det så? Varför är inte en sport, en kulturyttring, en livsstil som engagerar så många i vårt land ”rumsren” i skönlitteraturen?

Det återstår att fundera på, men jag har definitivt en teori.

Marie Antoinette

Marie Antoinette på jakt (och som synes ej i damsadel!). Porträtt av Louis Auguste Brun de Versoix, 1783.

Ett tillägg:

”Ridning dras med sin gamla stämpel som snobbsport” brukar man förklara ointresset från media o.s.v. med. Jag har hört det så många gånger och jag tror inte på det. Istället är jag ganska övertygad om att den egentliga förklaringen ligger i att ridning idag har utvecklats till en kvinnosport. Och något som är så kvinnodominerat, det betraktas ofta som fånigt. Nu skulle jag verkligen välkomna fler män i ridsporten. Men inte för att höja statusen, för det är väl själve f*n att sådant skall ”behövas”. Men för att jag tycker om könsblandade miljöer och ridsporten verkligen har potential att vara en bra hobby för både kvinnor och män.

3 kommentarer

Under Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur