Rädsla och feghet – den nya tidens ideal?

Jag gillar äventyrs- och actionfilmer. Ser dem med stort nöje som ett tidsfördriv. En trevlig stund framför datorn. Ibland kan jag kanske irritera mig över att hjältarna, som vanligen är män, är mycket lika varandra. För vad är det egentligen för skillnad på Indiana Jones och John McClane?  Det är schyssta snubbar som kan ta en hel del stryk och som ibland måste överskrida lagens gränser för att do the right thing, rädda världen och göra den till en bättre plats för alla människor.

Sigourney Weaver som Ellen Ripley, protagonisten i Alien-sviten. En av de första kvinnliga actionhjältarna. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ellen_ripley.jpg

Trots att variationer finns är hjälte-stereotypen gammal som gatan. Vi kan härleda den genom historien. Även om alla dessa hjältar och hjältinnor, från Akilles och Jeanne d’Arc till Eowyn och Harry Potter,  skiljer sig på vissa punkter finns en minsta gemensamma nämnare. En hjälte, verklig eller fiktiv, har stort mod. I den mån de är rädda, övervinner de rädslan för att inte låta den styra sina handlingar. Det är i hög grad det som gör dessa karaktärer och i viss mån historiska personer till hjältar. Mod, oräddhet och handlingskraft har länge ansetts vara attraktiva egenskaper värda att eftersträva.

Därför förvånar det mig extra mycket att ett antal Internetanvändare den senaste tiden utan tvekan visar prov på rädsla och feghet på nätet. Kanske förlitar de sig på anonymiteten? I sig gör det dem ännu fegare, att de inte vågar stå för det hat de spyr ut. Dessutom misstänker jag att de trampat i klaveret, för idag är man ytterst sällan anonym på nätet. Väldigt mycket går att spåra.

Ett antal debattörer som kommenterar artiklar på DN:s hemsida lyckas naturligtvis vända den tråkiga historien med den 11-åriga flickan som tvingades av tåget till att allt är invandrarnas fel. Rasistiska kommentarer haglar. Jag anmälde faktiskt en av de värsta där kränkande uttryck användes och skrev i meddelandet att jag ansåg att DN borde överväga polisanmälan. Efter tragedin i Norge kunde man kanske förvänta sig att högerextrema, rasistiska debattörer skulle tänka ett steg extra innan de spyr ut sitt hat på nätet. Även om de inte har planer på att ta till våld själva är det uppenbart att sådant ger näring till andra, som kan tänkas ta till våld – och gör det. Men nejdå. Inte har de lärt sig något. Och jag börjar undra, är det inte dags att ta krafttag mot denna typ av diskussioner snart? Självklart har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Men betyder det verkligen att man har rätt att skriva fördomsfulla, hatiska kommentarer på landets stora tidningars diskussionssidor? Av en enda anledning: att man själv är en rädd stackare!

Samma sak när det gäller genusinriktade diskussioner. I dagens Svenska Dagbladet läser jag om discjockeyn Towa Wellton som ville starta en debatt på Facebook om könskvotering inom discjockeybokningarna. Hon ville starta en debatt. För det har hon mottagit flera dödshot via mail och även fått anonyma telefonsamtal mitt i natten! Vad är det för fel på folk?

Feministiskt Initiativ i Västra Götaland drar samma parallell som jag. Hatet är detsamma och en del av de citat som finns i bloggen får mig verkligen att lyfta på ögonbrynen. Hat kan bero på flera saker. Men jag tror att det vanligen har två huvudingredienser: rädsla och okunskap. Är det det 21:a århundradets nya ideal?

Om någon som kan tänka sig göra en sådan sak eller skriver hatfyllda inlägg på nätet till äventyrs skulle läsa det här så undrar jag: vad är du rädd för? I en kultur där ridderlighet och mod så länge har varit utmärkande för en hjälte fascinerar det mig att så många inte drar sig för att visa sin feghet offentligt.

Filosofen och matematikern Hypatia (ca 360 - 415 AD), mördad i Alexandria av en kristen mobb som menade att hon bedrev omstörtande religiös verksamhet. Detalj från Rafaels målning "Skolan i Aten (1509-1510), Vatikanen. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Hypatia_Raphael_Sanzio_detail.jpg

Arn är schysst, men Ayla är tantsnusk?

Igår tittade jag på den första av Arn-filmerna på DVD. Det skall tilläggas att jag inte läst böckerna annat än att jag skummat Tempelriddaren.

En tanke slog mig: är det inte så att i historiska populärromaner så är det ganska stor skillnad på hur hjältinnorna framställs beroende på om romanen har en kvinnlig eller manlig huvudperson? Jag blev otroligt trött av att se Arn-filmen. Cecilia och Arn blir bannlysta. Han ger sig ut i världen som en visserligen motvillig men – märk väl – aktiv krigare i Guds tjänst. Hon spärras in i ett kloster där hon utsätts för alla tänkbara orättvisor. Efter att ha varit frimodig och framåt förvandlas hon till ett våp, ett offer.

Det var länge sedan jag läste Ivanhoe av Walter Scott, författaren som anses ha skapat den moderna, historiska romanen. Men som jag minns det fastnade jag då, i övergången mellan ungdoms- och vuxenlitteraturen, inte för vare sig Lady Rowena eller Rebecca. De fick för lite plats och var inte tillräckligt självständiga för min  smak.  Istället vändes mina ögon åt betydligt tuffare brudar som dessutom var huvudpersoner i sina respektive böcker. Jag har tidigare nämnt den franska författarinnan Anne Golons bokserie Angélique, som var min ungdoms första verkliga läsupplevelse (i samma inlägg diskuterade jag också den arkeologiska relevansen i vissa av Aylas uppfinningar i Jean M Auels böcker). Här var det äntligen en kvinna som agerade själv. Likaså fascinerades jag av en av de mest kända romanhjältinnorna genom tiderna – Scarlett O’Hara, hjältinnan i Margaret Mitchells Borta med vinden, kanske 1900-talets största historiska roman. Vilken riksbitch!

Vivien Leigh som Scarlett i den klassiska filmen. Bild från Wikimedia Commons.

Angélique, Scarlett, Ayla – de är hjältinnorna i några av 1900-talets största succéer. Men vad som också är värt att notera är att det i dessa böcker finns intressanta karaktärer av båda könen. Framför allt i Mitchells och Golons verk, Auel är lite mer stereotyp kan jag tycka, men egentligen är det inget könsbundet. Jag uppfattar hennes karaktärer som generellt sett mindre komplexa. Ser man till en modern, svensk författare med ett antal historiska romaner på sitt samvete, nämligen Carina Burman, så innehåller i alla fall den bok jag läste senast, deckaren Vit som marmor ett brett persongalleri av människor. Både kvinnor och män, med en kvinnlig protagonist i form av författaren Euthansia Bondeson. En annan svensk författare som skriver historiska romaner, därtill som utspelar sig under en epok som intresserar mig, är Dick Harrison. Och… tja, kvinnorna glimtar fram ibland, men personporträtt talar vi inte om. Istället är hans böcker i mina ögon mest en orgie i våld och blod. Mönstret känns igen. Påminner mig om när jag som läsgalen tioåring slukade pappas gamla indianböcker från 40-talet.

Illustration från 1869 års utgåva av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen (första utgåva 1826). Bild från Wikipedia.

Utan att ha gått igenom något stort material funderar jag nu på om det händelsevis kan vara så att i historiska romaner där protagonisten är en man så spelar kvinnorna ofta en mycket tillbakadragen, stereotyp och underordnad roll. Ett glimrande exempel på detta från det senaste decenniet är Conn Igguldens romansvit om Julius Caesar. Män, män, män! Kvinnorna som ibland blinkar förbi är gärna offer (som Caesars sjuka mor eller hans hustru Cornelia som mördas). Servilia, mor till Brutus och älskarinna till Caesar, har Iggulden förvandlat till en hora.  I själva verket var tillhörde hon en inflytelserik släkt och var en kvinna i samhällets toppskikt.

När protagonisten är kvinnlig, å andra sidan, ges utrymme för tuffa, starka kvinnor med flera bottnar. Men där finns även plats för nyanserade porträtt av män. Karaktärerna är kort sagt människor, även om stereotyper naturligtvis förekommer misstänker jag att mönstret inte är lika tydligt. Eller är alla män roller som kunde spelats av Clark Gable?

Men – några av de senaste årtiondets ”manliga” historiska romaner är faktiskt inte ur den här synvinkeln mycket mer än Ivanhoe, Robin Hood och Biggles  ännu en gång. Men inte uppfinner man lätt nedvärderande genrebenämningar som ”tantsnusk” och ”chicklitt” åt dem…

Lady Chatterley, Mrs Dalloway och Miss Marple

Jag har tänkt att ägna helgen åt att skriva, men just nu tryter inspirationen. Det händer ibland och jag brukar lösa det med att antingen se en film eller läsa en bok för att få idéer hur man kan behandla vissa företeelser i bild eller text. Just nu rör mina bryderier sex- och kärleksscener och jag vände mig då till en av, eller kanske den, verkliga klassikern i frågan: Lady Chatterley’s Lover (Sv: Lady Chatterleys älskare), skriven av D.H. Lawrence (1885-1930). Romanen, som är Lawrence sista, publicerades första gången 1928.  Då trycktes den i Italien. Det skulle dröja mer än trettio år innan boken kunde publiceras öppet i England. En aristokratisk kvinna som har ett passionerat kärleksförhållande med sin skogvaktare. Ingående beskrivna sexakter och frekvent användande av könsord – nej, det bara gick inte! När den till slut gavs ut i författarens hemland 1960 blev Penguin Books stämda – men frikända! Efter det har romanen tryckts om många gånger och den är översatt till många språk. Och fler förläggare har blivit stämda för att de publicerat, långt in på 1960-talet.

Sean Bean som Oliver Mellors och Joely Richardson som "Connie" Chatterley i en BBC-miniserie från 1993.

Jag tycker inte att Lady Chatterley’s Lover är någon märkvärdig bok egentligen. Språket är ganska enkelt, historian är inte sofistikerad på något sätt. Romanens storhet ligger i de teman den tar upp, rättframheten i de sexuella scenerna och det då, under 1900-talets första del, chockerande faktum att en aristokratisk kvinna som Constance Chatterley framställs som ha en stark sexdrift. Connie är en romanhjältinna som bryter mot de skira penseldrag som hjältinnor ofta tecknades med i dåtidens litteratur. Nu beskrevs en ”vanlig” kvinna, ingen Fanny Hill, med sexuell aptit. Skandalen var ett faktum. Och jag har svårt att se att Constance Chatterley inte delvis stått modell för det senare 1900-talets nya populärkulturella hjältinnor där sexualiteten visas fram och ingår i bilden av hjältinnan. Constance Chatterley, visst har hon till viss del banat väg för Lisbeth Salander?

Lady Chatterley’s Lover är en bok som har lästs av generationer och när det gäller sex i litteratur tänjde den definitivt gränserna. Vilket för mig in på huvudämnet: vad är egentligen viktig litteratur? I samband med millennie-skiftet gjordes en hel del listor över ”1900-talets bästa” och dessa omfattade även böcker. Vilka var 1900-talets främsta romaner? Tja, när jag läste flera av listorna konstaterade jag dels att den anglosaxiska dominansen är tydlig, dels att kvinnliga författare ej tycks göra sig besvär. Jag har inte gått igenom det systematiskt, men den enda kvinna som tycks vara med på alla bästa-listor är Virginia Woolf (med antingen Mrs Dalloway eller To the Lighthouse). Sedan dyker en del namn upp här och var – Karen Blixen, Doris Lessing, Nadine Gordimer för att ta några exempel, men den manliga dominansen är stor.

En lite annorlunda lista är den som 1999 sammanställdes av den franska tidningen Le Monde. Här är den icke-engelskspråkiga litteraturen mer framträdande. Redan på tionde plats dyker ett verk jag inte sett någon annan stans upp: Det andra könet (Le Deuxième Sexe) av Simone de Beuvoir (1949). En bok som anses ha haft ett mycket stort genomslag – men kanske snarare på ett politiskt plan än ett litterärt. Ett annat verk, en av 1900-talets stora bästsäljare får man leta sig grön efter på de flesta listor som har sin bas i engelskspråkiga miljöer återfinner jag hos Le Monde på plats 38 – Margaret Mitchells enda roman Gone With the Wind (1935). Några placeringar längre ner finns Francoise Sagans Bonjour Tristesse (1954). Mycket omtalad och stilbildande på sin tid. Sagan var faktiskt en av de första författare jag själv läste när jag i det tidiga 80-talet försiktigt började ta steget till vuxenlitteraturen. Andra var Anne Golon, Jean M Auel – och Ernest Hemingway. Trettio år senare kan jag säga att de förstnämnda, i litteraturkretsar halvsuspekta, halvt bortglömda kvinnorna betydde betydligt mer för mig då än den nobelprisbelönade man som ännu har en plats självklar i litteraturhistorien.

Trots att Le Mondes lista är en fräsch fläkt på många sätt (bl.a. finns serier och barnböcker bland verken) är den ändå manligt dominerad. Vanligen brukar argumenten mot att problematisera sådant gå ut på att det är en faktisk situation som speglas. Män har varit kulturbärare i högre grad än kvinnor. Det har inget med vårt synsätt att göra, det är ett faktum. Men hur är det egentligen med litteratur? Om vi väljer att se på genomslag i sålda exemplar hos 1900-talets författare, hur ser den bilden ut?

Dame Margaret Rutherford som Miss Marple.

Tja, skall vi titta på hårdfaktan, vad som verkligen har sålts så är situationen betydligt mer nyanserad. Naturligtvis finns osäkerhet i antal, men en trend kan säkert anas i Wikipedias sammanställning (som jag dock tror är en västvärlds-lista). Väljer jag ut 1900-talet är den bäst säljande författaren Agatha Christie, följd av Barbara Cartland. Christie är den näst mest säljande författaren genom alla tider, endast slagen av Shakespeare. En annan storsäljare är Enid Blyton. Över huvud taget finns ett ganska stort inslag av barn- och ungdomslitteratur bland försäljningstopparna. Vår egen Astrid Lindgren finns t.ex. med. Romaner med erotiska inslag tycks vara poppis. Både Danielle Steel och Jackie Collins ligger högt.

Att kvinnliga författare påverkar litteraturhistorien är alltså tydligt. Försäljningssiffrorna talar. Kvinnor är definitivt inget undantag i litteraturhistorien.

Det behövs fler Cate Archer

Jag läste en intressant artikel på nätet från Göteborgs universitet härom dagen. Titeln var ”SÖKES: Påklädd hjältinna med stark vilja”. Ämnet var den stora manliga dominansen, bland såväl spelskapare som protagonisterna i dataspelsvärlden.

När jag arbetade med min avhandling och åren direkt efter spelade jag ganska mycket dataspel. Det var en tid då jag tyckte det var helt normalt att arbeta tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan. Naturligtvis behövdes lite avkoppling och den fick jag dels genom mina hästar, dels genom att då och då kliva in i en helt annan verklighet och förlora mig i ett spel. Jag har alltid varit ganska förtjust i skjuta-spel, gärna i kombination med viss problemlösning. Jag har väl gått igenom ganska många.

I massan av Arnold look-alike-hjältar, diverse meniga soldater under WW2, Indiana Jones och mer eller mindre realistiska spioner stack ett spel. Förutom en härlig humor och story, skitsnygg grafik och riktigt varierande uppdrag så var det trevligt att dels bli anfallen av kvinnliga skurkar (som en hel klan med dam-ninjor och en joddlande, karatekunnig tyrolarbrud), dels att identifiera sig med den här protagonisten:

Cate Archer som hon ser ut i No One Lives Forever 2 - det hittills oöverträffade förstapersonsspel som jag har ägnat mig åt.

No One Lives Forever (NOLF) utspelar sig på 1960-talet. Hjältinnan Cate Archer är f.d. inbrottstjuv och för UNITY, en hemlig, engelsk organisation som övervakar världsfreden. När hon skickas ut på uppdrag är hennes överordnade inte helt positiva. Cate är UNITYs första kvinnliga agent och sänds iväg i ett nödläge efter att flera av hennes kollegor mördats.

Enligt Wikipedia var NOLF från början tänkt ha en manlig hjälte. Spelutvecklarna ändrade eftersom det blev för många jämförelser med James Bond-spel. Och det blev en del av ett framgångsrecept. NOLF blev en braksuccé, både hos kritiker och spelare. Tydligen funkade det utmärkt med en kvinnlig protagonist och det utan att hon klädde av sig i tid och otid eller hade en massa manliga beskyddare. Även om det förekommer män i spelet och Cate har diverse medhjälpare (den ene mer absurd än den andre!) så är det ingen tvekan vem som är hjältinna eller huvudperson. För egen del – det är länge sedan jag köpte ett dataspel, men om NOLF 3 skulle produceras, då jäklar! För vem vill inte susa runt med Cate i härliga 60-talsmiljöer, hoppa över raviner med snöskotrar (och misslyckas 333 ggr till man upptäcker att det finns en bro alldeles bredvid…) och dessutom vara klädd i härligt, utstuderat 60-talsmode?

Cate Archer är inte den enda eller ens första kvinna som spelat huvudrollen i ett storsäljande spel. Hon är inte ens den mest kända. Den titeln bör nog tillfalla en kvinna som har samma yrke som undertecknad:

Lara Croft i Tomb Raider.

Nu gör jag kanske Tomb Raider orättvisa, men det är som jag minns det inte i närheten av att vara så bra som NOLF! Framför allt är det rätt tröttsamt med den avklädda hjältinnan. Ok, inte för att speciellt många arkeologer ser ut som Harrison Ford, men Indiana Jones kläder är realistiska jämfört med Lara Crofts! Måste kvinnor vara avklädda jämt och sant? Det är såååå tröttsamt och vad är syftet? Spelar folk Tomb Raider för att Lara har D-kupa?

Oavsett Lara Crofts kläder är både NOLF och Tomb Raider bevis på att det är möjligt att göra spel, extremt framgångsrika sådana, med kvinnliga huvudpersoner. Frågan är om de måste vara vad jag kallar Robin Hood-varianten, d.v.s. en story där alla är (muntra) män men man har tagit med en kvinna som någon form av alibi + möjlighet att få lite romantik (i syfte att locka kvinnor?). Det konceptet är extremt vanligt när det gäller filmer i historisk miljö som utspelar sig under medeltid och tidigare. Gladiator (som jag tycker är en jättebra film) är ett typiskt exempel. Massor med män, en kvinna (Lucilla) som tycks vara med mest för att tillföra lite romantik och känslomässig svaghet. I en annan har ironiskt nog en kvinna i huvudrollen:

Agora handlar om filosofen och matematikern Hypatia. Bortsett från henne fanns det tydligen knappt en enda kvinna i det senantika Alexandria – om man ska tolka filmen bokstavligt.

NOLF är inget Robin Hood-spel. En annan storsäljare som inte heller faller i den fällan är Baldur’s Gate, som har fått flera uppföljare. Spelet är ett fantasy/rollspel och har av och till röstas fram som ett av de bästa spelen. Som alltid i rollspelssammanhang skapar man själv sin karaktär. Kvinna eller man spelar ingen roll (haha, där hamnade jag i sällskapet för dåliga ordvitsar!), dina möjligheter är desamma. Likaså har jag uppfattat könsfördelningen som ganska jämn bland de fasta karaktärer man möter under spelets gång. En av de viktigaste är din syster Imoen. Och en av de bästa krigarna är faktiskt halv-alven Jaheira:

Jaheira som hon ser ut i Baldur's Gate 1. Ibland blir hon riktigt sur även på dig. Därför orkade jag aldrig med henne, medan min dåvarande sambo hade henne som en favorit!

Visst är vissa av kvinnorna i Baldur’s Gate ibland ganska avklädda. Men det är vissa av männen också. Framför allt tycks det vara kopplat till de som är krigare. Då är det mycket läder, nitar och åtsittande saker här och där oavsett kön. Just klädedräkten tycks höra samman med roll likaväl som kön. Magiker har t.ex. ofta långa rockar/klänningar.

Michelle Pfeiffer som jäkligt ond häxa i Stardust (2007), en fantasy-film där man även får se Robert de Niro som tuff piratkapten som älskar att klä sig i kjol och dansa cancan. Underbart!

Några av spelen från det tidiga 2000-talet hade alltså kvinnliga protagonister eller stort inslag av kvinnliga figurer. Trots det, att det uppenbart säljer utan att kvinnor objektifieras, tycks det vara långt kvar. Det är lite som serier. Att det funkar med kvinnliga seriehjältar borde vara tydligt eftersom en av de absolut största, när det gäller realistiska äventyrsserier, faktiskt är kvinna.

Modesty Blaise, här i Romeros version. Bild från The London Evening Standard.

På något sätt kan jag inte låta bli att tänka på Modesty Blaise när jag ser Cate Archer. Kopplingarna är så uppenbara, även om Modesty Blaise är en mer allvarlig och studtals svart serie och NOLF ett glittrande, humoristiskt actiondataspel. Det är inte bara 60-talsmiljön, det finns även andra beröringspunkter. Kanske är det att båda är kvinnor som från början stod på ”fel” sida lagen men nu använder sina erfarenheter att göra gott?  Trots att hon ibland klär av sig bryter Modesty på många sätt könsrollerna. Ibland tror jag nästan att hennes skapare Peter O’Donnell lät Modesty klä av sig på ett sätt som medvetet avsexualiserade situationen. Ungefär som en bild från 90-talet på Madonna där hon står naken och liftar med en cigg i munnen och en handväska i handen (och googlar man så hittar man den). Det är inte enbart en fråga om hur mycket eller lite kläder utan om vad det är för karaktär och vilka situationer.

Den fråga man måste ställa sig är: när ska spelmakare, serieskapare och andra kreatörer av mansdominerad populärkulturella yttringar börja se kvinnor som en köpstark grupp? Det finns en uttalad oro att om en kvinna är upphovsman, exempelvis till en bok, är det ”bara” kvinnor som vill läsa. ”Bara” 50 % av befolkningen. Hm. Denna tankevurpa har resulterat i att en av det senaste decenniets absolut mest framgångsrika författare – worldwide – publicerats under ett könsneutralt namn där hennes förnamn reducerats till initialer. Ja, jag tror många vet vem jag menar: Joanne Rowling, mer känd som J.K. Rowling – författaren till Harry Potter. Refuserad av tolv förlag… and we know the rest.