Etikettarkiv: Romanhjältinnor

Arn är schysst, men Ayla är tantsnusk?

Igår tittade jag på den första av Arn-filmerna på DVD. Det skall tilläggas att jag inte läst böckerna annat än att jag skummat Tempelriddaren.

En tanke slog mig: är det inte så att i historiska populärromaner så är det ganska stor skillnad på hur hjältinnorna framställs beroende på om romanen har en kvinnlig eller manlig huvudperson? Jag blev otroligt trött av att se Arn-filmen. Cecilia och Arn blir bannlysta. Han ger sig ut i världen som en visserligen motvillig men – märk väl – aktiv krigare i Guds tjänst. Hon spärras in i ett kloster där hon utsätts för alla tänkbara orättvisor. Efter att ha varit frimodig och framåt förvandlas hon till ett våp, ett offer.

Det var länge sedan jag läste Ivanhoe av Walter Scott, författaren som anses ha skapat den moderna, historiska romanen. Men som jag minns det fastnade jag då, i övergången mellan ungdoms- och vuxenlitteraturen, inte för vare sig Lady Rowena eller Rebecca. De fick för lite plats och var inte tillräckligt självständiga för min  smak.  Istället vändes mina ögon åt betydligt tuffare brudar som dessutom var huvudpersoner i sina respektive böcker. Jag har tidigare nämnt den franska författarinnan Anne Golons bokserie Angélique, som var min ungdoms första verkliga läsupplevelse (i samma inlägg diskuterade jag också den arkeologiska relevansen i vissa av Aylas uppfinningar i Jean M Auels böcker). Här var det äntligen en kvinna som agerade själv. Likaså fascinerades jag av en av de mest kända romanhjältinnorna genom tiderna – Scarlett O’Hara, hjältinnan i Margaret Mitchells Borta med vinden, kanske 1900-talets största historiska roman. Vilken riksbitch!

Vivien Leigh som Scarlett i den klassiska filmen. Bild från Wikimedia Commons.

Angélique, Scarlett, Ayla – de är hjältinnorna i några av 1900-talets största succéer. Men vad som också är värt att notera är att det i dessa böcker finns intressanta karaktärer av båda könen. Framför allt i Mitchells och Golons verk, Auel är lite mer stereotyp kan jag tycka, men egentligen är det inget könsbundet. Jag uppfattar hennes karaktärer som generellt sett mindre komplexa. Ser man till en modern, svensk författare med ett antal historiska romaner på sitt samvete, nämligen Carina Burman, så innehåller i alla fall den bok jag läste senast, deckaren Vit som marmor ett brett persongalleri av människor. Både kvinnor och män, med en kvinnlig protagonist i form av författaren Euthansia Bondeson. En annan svensk författare som skriver historiska romaner, därtill som utspelar sig under en epok som intresserar mig, är Dick Harrison. Och… tja, kvinnorna glimtar fram ibland, men personporträtt talar vi inte om. Istället är hans böcker i mina ögon mest en orgie i våld och blod. Mönstret känns igen. Påminner mig om när jag som läsgalen tioåring slukade pappas gamla indianböcker från 40-talet.

Illustration från 1869 års utgåva av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen (första utgåva 1826). Bild från Wikipedia.

Utan att ha gått igenom något stort material funderar jag nu på om det händelsevis kan vara så att i historiska romaner där protagonisten är en man så spelar kvinnorna ofta en mycket tillbakadragen, stereotyp och underordnad roll. Ett glimrande exempel på detta från det senaste decenniet är Conn Igguldens romansvit om Julius Caesar. Män, män, män! Kvinnorna som ibland blinkar förbi är gärna offer (som Caesars sjuka mor eller hans hustru Cornelia som mördas). Servilia, mor till Brutus och älskarinna till Caesar, har Iggulden förvandlat till en hora.  I själva verket var tillhörde hon en inflytelserik släkt och var en kvinna i samhällets toppskikt.

När protagonisten är kvinnlig, å andra sidan, ges utrymme för tuffa, starka kvinnor med flera bottnar. Men där finns även plats för nyanserade porträtt av män. Karaktärerna är kort sagt människor, även om stereotyper naturligtvis förekommer misstänker jag att mönstret inte är lika tydligt. Eller är alla män roller som kunde spelats av Clark Gable?

Men – några av de senaste årtiondets ”manliga” historiska romaner är faktiskt inte ur den här synvinkeln mycket mer än Ivanhoe, Robin Hood och Biggles  ännu en gång. Men inte uppfinner man lätt nedvärderande genrebenämningar som ”tantsnusk” och ”chicklitt” åt dem…

Lämna en kommentar

Under Arkeologi/historia, Historiska romaner, Litteratur, Populärkultur

Lady Chatterley, Mrs Dalloway och Miss Marple

Jag har tänkt att ägna helgen åt att skriva, men just nu tryter inspirationen. Det händer ibland och jag brukar lösa det med att antingen se en film eller läsa en bok för att få idéer hur man kan behandla vissa företeelser i bild eller text. Just nu rör mina bryderier sex- och kärleksscener och jag vände mig då till en av, eller kanske den, verkliga klassikern i frågan: Lady Chatterley’s Lover (Sv: Lady Chatterleys älskare), skriven av D.H. Lawrence (1885-1930). Romanen, som är Lawrence sista, publicerades första gången 1928.  Då trycktes den i Italien. Det skulle dröja mer än trettio år innan boken kunde publiceras öppet i England. En aristokratisk kvinna som har ett passionerat kärleksförhållande med sin skogvaktare. Ingående beskrivna sexakter och frekvent användande av könsord – nej, det bara gick inte! När den till slut gavs ut i författarens hemland 1960 blev Penguin Books stämda – men frikända! Efter det har romanen tryckts om många gånger och den är översatt till många språk. Och fler förläggare har blivit stämda för att de publicerat, långt in på 1960-talet.

Sean Bean som Oliver Mellors och Joely Richardson som "Connie" Chatterley i en BBC-miniserie från 1993.

Jag tycker inte att Lady Chatterley’s Lover är någon märkvärdig bok egentligen. Språket är ganska enkelt, historian är inte sofistikerad på något sätt. Romanens storhet ligger i de teman den tar upp, rättframheten i de sexuella scenerna och det då, under 1900-talets första del, chockerande faktum att en aristokratisk kvinna som Constance Chatterley framställs som ha en stark sexdrift. Connie är en romanhjältinna som bryter mot de skira penseldrag som hjältinnor ofta tecknades med i dåtidens litteratur. Nu beskrevs en ”vanlig” kvinna, ingen Fanny Hill, med sexuell aptit. Skandalen var ett faktum. Och jag har svårt att se att Constance Chatterley inte delvis stått modell för det senare 1900-talets nya populärkulturella hjältinnor där sexualiteten visas fram och ingår i bilden av hjältinnan. Constance Chatterley, visst har hon till viss del banat väg för Lisbeth Salander?

Lady Chatterley’s Lover är en bok som har lästs av generationer och när det gäller sex i litteratur tänjde den definitivt gränserna. Vilket för mig in på huvudämnet: vad är egentligen viktig litteratur? I samband med millennie-skiftet gjordes en hel del listor över ”1900-talets bästa” och dessa omfattade även böcker. Vilka var 1900-talets främsta romaner? Tja, när jag läste flera av listorna konstaterade jag dels att den anglosaxiska dominansen är tydlig, dels att kvinnliga författare ej tycks göra sig besvär. Jag har inte gått igenom det systematiskt, men den enda kvinna som tycks vara med på alla bästa-listor är Virginia Woolf (med antingen Mrs Dalloway eller To the Lighthouse). Sedan dyker en del namn upp här och var – Karen Blixen, Doris Lessing, Nadine Gordimer för att ta några exempel, men den manliga dominansen är stor.

En lite annorlunda lista är den som 1999 sammanställdes av den franska tidningen Le Monde. Här är den icke-engelskspråkiga litteraturen mer framträdande. Redan på tionde plats dyker ett verk jag inte sett någon annan stans upp: Det andra könet (Le Deuxième Sexe) av Simone de Beuvoir (1949). En bok som anses ha haft ett mycket stort genomslag – men kanske snarare på ett politiskt plan än ett litterärt. Ett annat verk, en av 1900-talets stora bästsäljare får man leta sig grön efter på de flesta listor som har sin bas i engelskspråkiga miljöer återfinner jag hos Le Monde på plats 38 – Margaret Mitchells enda roman Gone With the Wind (1935). Några placeringar längre ner finns Francoise Sagans Bonjour Tristesse (1954). Mycket omtalad och stilbildande på sin tid. Sagan var faktiskt en av de första författare jag själv läste när jag i det tidiga 80-talet försiktigt började ta steget till vuxenlitteraturen. Andra var Anne Golon, Jean M Auel – och Ernest Hemingway. Trettio år senare kan jag säga att de förstnämnda, i litteraturkretsar halvsuspekta, halvt bortglömda kvinnorna betydde betydligt mer för mig då än den nobelprisbelönade man som ännu har en plats självklar i litteraturhistorien.

Trots att Le Mondes lista är en fräsch fläkt på många sätt (bl.a. finns serier och barnböcker bland verken) är den ändå manligt dominerad. Vanligen brukar argumenten mot att problematisera sådant gå ut på att det är en faktisk situation som speglas. Män har varit kulturbärare i högre grad än kvinnor. Det har inget med vårt synsätt att göra, det är ett faktum. Men hur är det egentligen med litteratur? Om vi väljer att se på genomslag i sålda exemplar hos 1900-talets författare, hur ser den bilden ut?

Dame Margaret Rutherford som Miss Marple.

Tja, skall vi titta på hårdfaktan, vad som verkligen har sålts så är situationen betydligt mer nyanserad. Naturligtvis finns osäkerhet i antal, men en trend kan säkert anas i Wikipedias sammanställning (som jag dock tror är en västvärlds-lista). Väljer jag ut 1900-talet är den bäst säljande författaren Agatha Christie, följd av Barbara Cartland. Christie är den näst mest säljande författaren genom alla tider, endast slagen av Shakespeare. En annan storsäljare är Enid Blyton. Över huvud taget finns ett ganska stort inslag av barn- och ungdomslitteratur bland försäljningstopparna. Vår egen Astrid Lindgren finns t.ex. med. Romaner med erotiska inslag tycks vara poppis. Både Danielle Steel och Jackie Collins ligger högt.

Att kvinnliga författare påverkar litteraturhistorien är alltså tydligt. Försäljningssiffrorna talar. Kvinnor är definitivt inget undantag i litteraturhistorien.

Lämna en kommentar

Under Erotik, Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur

Ayla, Auel och Angélique

I min hand fick jag häromdagen The Land of Painted Caves av Jean M. Auel. Boken är sista delen i den serie som på engelska heter Earth’s Children men i Sverige vanligen kallas Grottbjörnens folk efter den första boken som kom 1980.

Jag har ännu bara hunnit några kapitel och den är 750 sidor så det lär ta sin tid. Nästa vecka åker jag på konferens till Orkney och då får Ayla följa med som ressällskap.

Japp, jag har inga problem att ta med en bok i en serie som lite nedlåtande ibland kallas ”stenåldersporr” som min kvällslitteratur när jag ska på arkeologikonferens. Jag menar nämligen att Jean M. Auel har gjort något riktigt bra med sin bokserie. Hon har gjort istidsmänniskorna till människor. Moderna människor med känslor och visioner precis som vi. Borta är den gamla, mossiga, könsstereotypa bilden där männen släpar kvinnorna i håret in i grottan. Här har vi något helt annat och för det tycker jag att man kan hissa böckerna. Auel vågar ge en annan bild av den här mycket långa epoken av människans tidiga historia.

Som arkeolog är jag inriktad på betydligt senare tider. Men just om hur djuren kom till människan har jag faktiskt lite koll på eftersom jag hållit på med förhållandet mellan människa och djur, främst hästar. Och här har vi ett lysande exempel på hur Auel vänder på steken. Det förutsätts ofta att hunden och hästen har tämjts av män, men sanningen är att ingen jäkel har en aning, för det finns inga källor. Heja Ayla! Du är ryttarinna ganska många årtusenden för tidigt, men varför skulle inte kvinnor vara hästtämjare?

Sedan kan jag väl tycka att Ayla som hjältinna är lite för god och duktig för min smak. Som ung var jag helt frälst i 1950- och 1960-talens stora succé inom genren historiska romaner med erotiska inslag (dit jag även räknar Auels böcker – för inte är det porr!), nämligen Angélique av Anne Golon. Ja Anne Golon. I Sverige och flera andra länder heter författaren Sergeanne Golon, för Annes man som gjorde researchen måste ju få sitt namn med på omslaget… Undrar hur det sett ut om det varit ombytta roller? Hur som helst så är Angélique en hjältinna mer i min smak då man ibland tar sig för pannan och suckar ”Men hur tänker du nu?” Och ändå gillar man henne. Mamma (som inte läst böckerna) var upprörd, för hon tyckte att det var skräplitteratur och att jag, som redan då ansåg mig vara feminist, inte borde läsa böcker där kvinnor objektifierades. Såhär i efterhand tycker jag att det är precis vad tonårstjejer kan behöva läsa – böcker om kvinnor som trots svåra förhållanden tar kontroll över sina liv och bygger upp dem igen. Låt vara att både Ayla och Angélique (framför allt den senare) anser sig behöva en man, det är kanske inte så pedagogiskt. Fast å andra sidan visar deras handlingar hela tiden att de inte gör det.

Så HEJA Ayla och Angélique! Ni är fiktiva men får idag vara representanter för de mängder av riktiga Aylor och Angéliquer som historien vimlar av, men som ständigt ”glöms bort” i skolböcker och annat. För kvinnor har ju inte bidragit till samhällsförändringen, NEJ DÅ!

(Jag tror alla förstår att den sista meningen var ironisk.)

Michelle Mercier som Angélique i en av de filmer som gjordes på 1960-talet.

5 kommentarer

Under Arkeologi/historia, Litteratur