Rädsla och feghet – den nya tidens ideal?

Jag gillar äventyrs- och actionfilmer. Ser dem med stort nöje som ett tidsfördriv. En trevlig stund framför datorn. Ibland kan jag kanske irritera mig över att hjältarna, som vanligen är män, är mycket lika varandra. För vad är det egentligen för skillnad på Indiana Jones och John McClane?  Det är schyssta snubbar som kan ta en hel del stryk och som ibland måste överskrida lagens gränser för att do the right thing, rädda världen och göra den till en bättre plats för alla människor.

Sigourney Weaver som Ellen Ripley, protagonisten i Alien-sviten. En av de första kvinnliga actionhjältarna. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ellen_ripley.jpg

Trots att variationer finns är hjälte-stereotypen gammal som gatan. Vi kan härleda den genom historien. Även om alla dessa hjältar och hjältinnor, från Akilles och Jeanne d’Arc till Eowyn och Harry Potter,  skiljer sig på vissa punkter finns en minsta gemensamma nämnare. En hjälte, verklig eller fiktiv, har stort mod. I den mån de är rädda, övervinner de rädslan för att inte låta den styra sina handlingar. Det är i hög grad det som gör dessa karaktärer och i viss mån historiska personer till hjältar. Mod, oräddhet och handlingskraft har länge ansetts vara attraktiva egenskaper värda att eftersträva.

Därför förvånar det mig extra mycket att ett antal Internetanvändare den senaste tiden utan tvekan visar prov på rädsla och feghet på nätet. Kanske förlitar de sig på anonymiteten? I sig gör det dem ännu fegare, att de inte vågar stå för det hat de spyr ut. Dessutom misstänker jag att de trampat i klaveret, för idag är man ytterst sällan anonym på nätet. Väldigt mycket går att spåra.

Ett antal debattörer som kommenterar artiklar på DN:s hemsida lyckas naturligtvis vända den tråkiga historien med den 11-åriga flickan som tvingades av tåget till att allt är invandrarnas fel. Rasistiska kommentarer haglar. Jag anmälde faktiskt en av de värsta där kränkande uttryck användes och skrev i meddelandet att jag ansåg att DN borde överväga polisanmälan. Efter tragedin i Norge kunde man kanske förvänta sig att högerextrema, rasistiska debattörer skulle tänka ett steg extra innan de spyr ut sitt hat på nätet. Även om de inte har planer på att ta till våld själva är det uppenbart att sådant ger näring till andra, som kan tänkas ta till våld – och gör det. Men nejdå. Inte har de lärt sig något. Och jag börjar undra, är det inte dags att ta krafttag mot denna typ av diskussioner snart? Självklart har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Men betyder det verkligen att man har rätt att skriva fördomsfulla, hatiska kommentarer på landets stora tidningars diskussionssidor? Av en enda anledning: att man själv är en rädd stackare!

Samma sak när det gäller genusinriktade diskussioner. I dagens Svenska Dagbladet läser jag om discjockeyn Towa Wellton som ville starta en debatt på Facebook om könskvotering inom discjockeybokningarna. Hon ville starta en debatt. För det har hon mottagit flera dödshot via mail och även fått anonyma telefonsamtal mitt i natten! Vad är det för fel på folk?

Feministiskt Initiativ i Västra Götaland drar samma parallell som jag. Hatet är detsamma och en del av de citat som finns i bloggen får mig verkligen att lyfta på ögonbrynen. Hat kan bero på flera saker. Men jag tror att det vanligen har två huvudingredienser: rädsla och okunskap. Är det det 21:a århundradets nya ideal?

Om någon som kan tänka sig göra en sådan sak eller skriver hatfyllda inlägg på nätet till äventyrs skulle läsa det här så undrar jag: vad är du rädd för? I en kultur där ridderlighet och mod så länge har varit utmärkande för en hjälte fascinerar det mig att så många inte drar sig för att visa sin feghet offentligt.

Filosofen och matematikern Hypatia (ca 360 - 415 AD), mördad i Alexandria av en kristen mobb som menade att hon bedrev omstörtande religiös verksamhet. Detalj från Rafaels målning "Skolan i Aten (1509-1510), Vatikanen. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Hypatia_Raphael_Sanzio_detail.jpg