Category Archives: Jämställdhet

Jämställdheten i ridsporten en chimär?

I dagens Expressen finns en artikel av Nina Lekander med titeln ”Sittopp från damsadeln”:

Rolf-Göran Bengtsson har just fått Jerringpriset och visat att ridsportens formella jämlikhet mellan könen – de tävlar på lika villkor – är en chimär. Bengtsson är bäst, men illustrerar att för en chans i eliten behövs de traditionellt manliga attributen makt och pengar.”

Jag har lite svårt att se poängen i att dra den i mitt tycke extremt långsökta slutsatsen att för att en manlig utövare av en kvinnodominerad sport vinner Jerring-priset är det bevisat att jämställdheten inom ridsporten inte existerar. På vilket sätt visar RGBs Jerringpris att jämställdheten inom ridsporten är en skuggfigur? Det är för mig en ej helt logisk slutsats. Jag kan inte alls se hur priset visar något om jämlikheten mellan könen i sporten.

Att ridsporten är mycket kostsam på högre nivåer råder det inget tvivel om, framför allt vissa grenar. Men har någon någonsin invänt mot detta? Att det tog så pass lång tid för Rolf-Göran Bengtsson, som i många år varit en av landets mest framgångsrika ryttare, var just bristen på ekonomiska resurser. Han lämnade landet för att ge sig själv bättre möjligheter och lyckades, även om det tog några år varav en del tillbringades på holländska landsortstävlingar. Om detta kan man läsa i en artikel i dagens DN. Rolf-Göran Bengtsson var visserligen gynnad så till vida att han hade hästar hemma på gården, men det var knappast fråga om några färdiga topphästar som köptes in, utan jobb som måste göras från grunden.

Rolf-Göran Bengtsson är sportsligt störst i svensk hoppsport just nu. Sätter detta de kvinnliga hoppryttarna i skuggan? Nej, jag tycker inte det.Och det är väl ändå så att svensk ridsports största affischnamn är en kvinna. För om den här damen fått Jerringpriset…

Malin Bayard och HM Butterfly Flip, ett ekipage som 2003 var rankat etta i världen. Bild från http://www.aftonbladet.se/sportbladet/ridsport/article13303623.ab

…hade nog den journalist som smällt till med rubriken ”Vem fan är Malin Bayard-Johnson?” ansetts sakna såväl hästar som boxinredning i stallet under barret.

Sedan är det mycket möjligt att ridsporten till viss del lider av samma fenomen som resten av samhället, bl.a. i fråga om att kvinnor tenderar till att dra ett större lass på hemmaplan och att en del kvinnliga stjärnryttare därför faller bort, men det är inte ett problem specifikt inom sporten – det är ett samhällsproblem.

Ridsporten faller ofta offer för den struktur som väljer män framför kvinnor, men jag kan inte tycka att Lekanders okritiska utnämnande av Rolf-Göran Bengtsson som ett exempel på detta är rättvist eller väl underbyggt. Problemet visar sig främst på andra sätt. Till exempel i hur mycket uppmärksamhet som media ger och hur mycket pengar som satsas av kommuner. För visst är det alltid viktigare att grabbarna får sin hockeyhall än att tjejerna får sitt ridhus? Och inte är kvinnor lika viktiga som män när det gäller vilken sport som är ”bäst”?

Ridhus är inte alltid en självklarhet. Och för de som bara har möjlighet att rida en gång i veckan finns det inte på kartan att skippa det hela bara för att det snöar lite.

Så än en gång, detta med att ridsport inte är en sport och att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset tack vare en kupp: Jerringpriset röstas fram av svenska folket. Jag är en lönnfet, medelålders, avdankad hobbyryttare. Innan jag tog paus i mitt hästliv sysslade jag med hästar i trettio år och hade egna i femton. Visserligen har jag garanterat tillbringat större del av mitt liv i stallet än framför TV:s sportprogram eller tidningarnas sportbilagor, men jag har fräckheten att påstå att jag har lika stor rätt att rösta på den idrottare jag tycker gjort en stor prestation som en lönnfet, medelålders manlig sportintresserad individ som kan alla resultat utantill och inte lämnar soffan när det är OS.

Är det såhär man skall se ut för att var med och rösta fram Jerringpristagaren utan att anses delta i en kupp?

Det finns säkert många olika jämställdhetsproblem även inom ridsporten, men jag hävdar att förutsättningarna för sporten i sig är jämställda. Man tävlar på lika villkor. Däremot har individer har olika förutsättningar och möjligheter, precis som i alla sporter. Jag kan inte tala för hur hela ridsporten, men att ta upp Rolf-Göran Bentssons seger som ett exempel på att kvinnor missgynnas även i ridsporten gynnar vare sig sporten eller jämställdheten.

Ester Stace hoppar 1,98 i damsadel vid en tävling år 1915. Så länge damsadel användes hade man separata klasser för kvinnor. Bild från Wikimedia Commons.

2 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Ridkonst/sport

Ridsporten – den ultimata provokationen?

Jag spinner vidare på gårdagens tråd. Fortfarande har jag inte mer än fluktat som hastigast på de mängder av hatfyllda inlägg som idiotförklara Rolf-Göran Bengtssons Jerringprisvinst och ridsporten som helhet. Jag blir helt enkelt alldeles för less på att återigen läsa samma argument från okunniga människor, varav en del är sportjournalister. En fråga som dock fascinerar mig är: varför rör ridsporten upp så mycket känslor hos många ”sporttokiga”?

Som jag skrev igår tror jag att argumentet att hästen egentligen gör jobbet bara är en undanflykt. Motorsport bemöts inte alls på samma sätt. Nej, istället är jag mer och mer övertygad om att ridsporten genom sin natur och sin organisation utmanar många människors uppfattning om hur sport skall vara. Ridsporten rubbar cirklarna och bryter gränserna – och är därmed farlig och skall bekämpas. Detta görs genom förlöjligande.

Hur menar jag då? Jo, det faktum att män och kvinnor tävlar på samma villkor och att könsfördelningen inom sporten på toppnivå är hyfsat jämn är i sig en oerhörd utmaning inom den annars tudelade idrottsrörelsen där kvinnorna i princip alltid spelar andrafiolen. Inom ridsporten är det fullständigt irrelevant vilket biologiskt kön utövaren har, om h*n är bi-, homo-, hetero- eller transsexuell. På tävlingsbanan är klädseln densamma, möjligen med undantag av kavajernas skärningar men det är nog lika ofta individuellt utformat nu för tiden.

I klippet nedan syns Leslie Burr Lenehan på Mc Lain under WC-finalen i Göteborg 1986. Hon vann.

 

Jag var där och såg för första gången live kvinnor rida i de röda kavajer som i Europa var strikt manliga. Tjugofem år har gått och gränserna har flutit ut. Idag kan hoppkavajerna ha precis vilken färg som helst. Det biologiska könet är utsuddat. Att vara gay är accepterat. Uppmärksamheten som ges vinnarna är inte mindre till de kvinnliga än de manliga ryttarna. Och det här, det är något som skrämmer. För tänk om det vore en bild av samhället? Att ryttare sedan är många och att de på gräsrotsnivå är främst kvinnor – kvinnor som själva hanterar stora djur, kvinnor som självständigt diskuterar med hovslagare och veterinärer, kvinnor som backar tunga släp med kaffekoppen i en handen (om någon av mina gamla stallkamrater läser det här dog de förmodligen nu, men ok – just det där gäller inte mig!) – huga! Nej, bättre att förlöjliga och tiga ihjäl denna sport, trots att den råkar vara en av landets absolut största! Och precis som med yrkesvärlden: när kvinnodominansen kommer sjunker statusen.

Naturligtvis sticker machokulturen och kvinnoföraktet fram sin fula nuna även i hästvärlden ibland. Men på det hela taget kan man väldigt ofta mötas över könsgränserna just som ryttare och hästintresserade. För några år sedan var jag på en resa till Portugal för att titta på hästar. Här, i den ultimata macho-ridsportens (d.v.s. tjurfäktningens) hemland, träffade vi många män och enstaka kvinnor som födde upp och arbetade med hästar. De hade alla ett visst intresse av arenan – tjurfäktningsarenan – men framför allt av hästar, avel och ridkonst.

Hoppsan! Kvinnor kan, även i tjurfäktning. Och det utan träns. Jag har faktiskt sett en ung flicka i en gatutjurfäktning från mitt hotellrumsfönster en natt i Golega, Portugal. Det här är Patricia Pellen på lusitanohingsten Opinioso. Bild från http://www.horsemagazine.com/thm/2010/07/the-horses-of-portugal-%E2%80%93-part-2-%E2%80%93-the-breeders/

Sammanfattningsvis: jag tror att det fullständiga hat mot ridsporten som vissa idioter spytt ut de senaste dagarna beror på en sak: de är rädda! Deras världsbild rubbas när män och kvinnor tävlar på samma villkor och när en 49-årig företrädare för en mycket kvinnodominerad sport röstas fram till överlägsen vinnare av Jerringpriset. I en krönika på Hippson.se drar Petra Andersson samma slutsats. Plötsligt steg Ridsporten fram och visade musklerna. Och journalisterna, med Aftonbladets (jag tänker inte länka till den blaskan – jag tänker aldrig mer gå in på sidan!) flaggskepp i täten och börjar nedvärdera, förlöjliga, bespotta. Reaktionen från ridsportens sida blev dock inte undfallande. Och jag hoppas och tror att detta faktiskt för något gott med sig, för nu är det dags att börja ställa krav! Varför ska vi krypa för sportjournalisterna? Varför ska vi stå ut med spott och spe? Vi är många! Som Annelie Lundkvist skriver i sin blogg på Hippson.se – det är möjligt att vi faktiskt skall tacka för uppmärksamheten!

Det har aldrig belagts, men enligt sägnen sade amiral Isoroku Yamamoto efter det framgångsrika anfallet på Pearl Harbor något i stil med: ”Jag fruktar att det enda vi lyckats göra är att väcka en sovande jätte och fylla honom med fruktansvärd vrede.” Han fick rätt. Reaktionerna från vissa sportjournalister och andra sportintresserade på Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris kan mycket väl få samma effekt.

Så – vi tackar!

Bild från Wikimedia Commons.

Och – ett litet P.S.

Lasse Anrell, journalisten som tyckte att Rolf-Görans häst skulle haft priset, fortsätter idag sitt dravel. Han snackar om kupper. Att det hela var en kupp. Det behövs ingen kupp! Vi ryttare är så många att vi själva kan lägga väldigt många röster. Sedan finns det nog en hel del sportintresserade som inte enbart är insnöade på fotboll och hockey, utan känner igen en god prestation och en bragd när de ser den! Anrell skrev som han gjorde för han vill dra ner brallorna på ridsporten. Varför då? Av vilken anledning? Och på vilket sätt? RGB har vunnit EM och är etta på världsrankingen. Man kan knappast säga att prestation saknas.

Dock visade det sig (naturligtvis) idag att tomma tunnor skramlar mest. När Anrell efter att ha utmanats av en ryttare tog sig upp på en av Huvudsta ridskolas hästar var det skritt som gällde. Han skulle hoppa en bana (för det är ju ändå hästen som gör jobbet, så hur svårt kan det vara?), men det blev att skritta över en bom 15 cm över marken. Nu har det bildats en Facebookgrupp som verkar för att Anrell skall vara med i stjärnornas hoppning på Globen i november. Då har han tid att lära sig lite. Det kan faktiskt bli intressant att se hur en tidigare fnysa-på-näsan-åt-ridsporten-person förändras när han får insikt. Dessutom kan han säkert få kul i Globen. För kommer han dit – så kommer publiken att applådera. Ridsportfolk är nämligen sportsliga. Ingen risk att någon kastar ägg på honom. Även om vi nog till mans önskar att han kunde vågat liiiite mer idag – så han haft ordentlig träningsvärk imorgon!

OCH – vad ser jag? I senaste uppdateringen av Tidningen Ridsports webbupplaga av eventet konstaterar Anrell:

”Om nu Jerringpriset speglar vad det svenska folket tycker ska det kanske inte bara vara fotboll och ishockey på sportsidorna.”

Kan man ana en liten, liten insikt? Eller gör han bara vad som helst för att slippa Globen? D.S. (Om någon undrar varför jag lade det här i ett PS är svaret att jag inte är helt nöjd med att falla in i en för mig väldigt raljerande ton, men jag kunde faktiskt inte låta bli!

12 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Ridkonst/sport

Ridsporten och jämställdheten

Igår var det en stor dag för svensk ridsport när Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Han gjorde det i överlägsen stil med den största vinstmarginalen någonsin och fick sammanlagt 44 % av rösterna.

RGB och Ninja La Silla efter triumfen i EM. Bild från http://www.hippson.se/blogs/TetteNyman/em-guld.htm

Naturligtvis var det många ryttare som röstade – och vi är många. Jag räknar mig dit, trots att min egen ridning sedan några år ligger på hyllan. Är man hästmänniska så fortsätter man att vara det ändå trots uppehåll. Ridsporten anses vara ”liten”, men har sedan många år innehaft en pallplats bland Sveriges sporter sett till antalet utövare. Dessutom tror jag att det finns ett stort mörkertal. Jag slutade 2005 men då var det säkert tio år sedan jag fanns i någon statistik, fast jag alla dessa år hade en eller två hästar och red 4 – 5 gånger i veckan. Dock var jag inte medlem av någon klubb och fanns därför inte i några register. Det finns många, många ryttare som är som jag var. Hängivna hästmänniskor som har hästarna och ridningen som en livsstil, men inte är registrerade. Alltså är ridsporten sannolikt ännu större än vad siffrorna visar.

Igår vann RGB, idag gnäller många av Sveriges sportjournalister. De känner inte till mannen, han talar skånska, det är en överklassport (haha!), det var väl gud bevars småflickor som röstade, hästen gjorde jobbet o.s.v. (den sistnämnda kommentaren är ganska lustig – den dyker ständigt upp i ridsportsammanhang, men banne mig aldrig när det gäller motorsport eller segling). Jag tänker inte citera någon av de sportexperte/besserwissers som på detta sätt idiotförklarar 44 % av de som röstade. Istället konstaterar jag att det finns de som har fattat galoppen, t.ex. Expressens Johan Orrenius som i sin krönika konstaterar:

”Det är en sport jag vet ganska lite om. Jag kan garantera att ingen av er som röstade fram segraren ingår i min bekantskapskrets. På jobbet har det då och då grymtats när vi har gett gott om sidutrymme till RGB:s framgångar. Hur många bryr sig om ridsport, liksom?
Väldigt många bryr sig om ridsport. Ännu en nyttig påminnelse: Idrotts-Sverige är betydligt mer än bollar, puckar och fästvalla.”

Japp, det är det. Sportjournalister, tugga nu i er vad Johan Orrenius skriver – väldigt många bryr sig om ridsport! Det är en av Sveriges absolut största sporter. Det finns ytterligare några journalister som ser det löjliga i drevet, t.ex. Elin Kvist på Nyheter 24 och Elisabet Hoff på Aftonbladet.

Det här är en blogg som främst riktar sig på historiska saker, så hur är det då med ridsportens historia? Jag tänker inte göra någon lång sammanställning, men kan konstatera att människan, vad alla förståsigpåare än säger, mycket länge har tävlat med hästar. Och ja – det tävlades med hästar i de antika olympiaderna.

Hästkapplöpning kom med på det olympiska programmet redan 680 f. Kr. Bild från Wikimedia Commons.

Idag är ridsporten framför allt en kvinnosport i norra Europa, för att vara manligt dominerad söder om Alperna. Jag undrar i mitt stilla sinne om de som sitter och tycker att ridsporten är töntig och löjlig känner till något över huvud taget om sportens historia. På Iberiska halvön, finns det andra yttringar av sporten vi inte ser här uppe:

I Portugal har den gamla stridsridningen, som troligen gick tillbaka till romersk tid, bevarats genom den uppsuttna tjurfäktningen. Bild från http://www.hurstwoodlusitanos.co.uk/id1.html

Kanske är det den sista europeiska resten av vad ridkonsten och i förlängningen ridsporten en gång sprang ur i Europa – nämligen stridsridning. Inledningsvis var sporten, långt in på 1900-talet, så krigiskt inriktad att den absoluta majoriteten av tävlingsryttarna var militärer. Detta höll i sig fram till efter andra världskriget då nya vindar blåste.

Vid OS 1952 i Helsingfors tilläts kvinnor tävla i dressyr, men inte i hoppning och fälttävlan. Den första kvinnliga olympiska medaljören var Lis Hartel, Danmark på Jubilee. Hon hade vid 23 års ålder förlamats av polio nedanför knäet och fortsatte att rida mot sin läkares order. I Helsingfors tog hon och Jubilee silver (undrar om det hade ansetts vara en bragd?), något de upprepade i Stockholm fyra år senare.

Dressyrmedaljörerna i Stockholm 1956: Lis Hartel - Jubilee, DK (silver), Henri St Cyr - July, SWE (guld) och Liselott Linsenhoff - Adular, BRD (brons). Bild från http://www.chinadaily.com.cn/olympics/2007-07/27/content_6003198.htm

I Stockholm fick hoppningen sin första kvinnliga medaljör. Engelskan Pat Smythe tog brons i lag på Flanagan. Hon var då sedan flera år en av Englands ledande hoppryttare. Hon har skrivit flera böcker om sitt liv med sina hästar (och även ”hästböcker” för ungdom). I de självbiografiska böckerna får man en god inblick i den moderna hoppsporten i sin linda på 1950-talet.

Pat Smythe på OS-hästen Flanagan. Bild från http://www.janebadgerbooks.co.uk/ponybooksfile2/patsmythe.html

FEI, det internationella ridsportförbundet, tillät alltså inte kvinnligt deltagande i hoppning 1952, man hade röstat mot året före. Fälttävlan hade inte ens diskuterats. Jag undrar – funderade man någonsin på att separera klasserna vid mästerskapen? Damklasser fanns vid internationella hopptävlingar länge (kanske finns det ännu?). När jag som nybliven hästälskare storögt tittade på hoppning på TV i mitten av 70-talet var daminslaget ganska litet i världstoppen. I princip bestod det av två engelskor: Caroline Bradley och Liz Edgar. Sedan, omkring 1980, kom en revolution – amerikanskorna dök upp. Iförda röda kavajer (europeiska kvinnliga ryttare red aldrig i röda kavajer!) blåste de in – och vann. Och med tiden blev även hoppningen betydligt jämnare könsfördelad.

Vad berodde det på att man aldrig valde att dela klasserna för män och kvinnor? Kanske för att hoppsporten till viss del föddes ur en situation då båda könen deltog och red tillsammans – den klassiska jaktridningen.

The Fox Hunting Scene: The Run. Målning av William Henry Buck (1840 - 1888). Bild från http://americangallery.wordpress.com/category/buck-william-henry/

Någonstans fattades ett beslut: i ridsport tävlar män och kvinnor på lika villkor. Ett beslut som jag idag faktiskt känner stolthet över, även om jag bara är en avdankad hobbyryttare som tillfället inte rider (men – You can check out any time you want, but you can never leave). Och här tror jag vi har nått anledningen till att de ”seriösa” sportfånarna och sportjournalisterna tycker att ridsporten inte är någon riktig sport. Den ställer deras bild av hur män och kvinnor skall separeras inom sport på ända! De manliga ryttarna som utan att skämmas tävlar mot tjejerna utmanar mansbilden hos de krakarna som sitter i sofforna och bakom sina datorer. Och därmed är ridsporten farlig. För vad kan det annars vara?

Hästen gör jobbet? Nja, motorsport verkar ju vara ok. Ingen klagade väl när Tony Richardsson vann Jerringpriset?

Allmänt kvinnoförakt och ridning är en kvinnodominerad sport? Inte i det här fallet. Kvinnliga idrottare ”tillåts” vinna. Däremot att kvinnor, och kanske en hel del unga kvinnor, engagerar sig och röstar på en man runt de femtio och som inte ser ut som en tonårsidol – det är naturligtvis oroande. Då är de 13-åriga tjejer som inget fattar. Hade de istället haft den goda smaken att rösta på någon ung hunk, då hade de kanske varit ok.

Ridsporten är en överklassport? Tja, kanske spelar det roll men visst finns det väl en hel del golfare som uppskattats? Klagades det när Annika Sörenstam fick Jerringpriset? Jag minns inte.

Nej, i vissa kretsar är något extremt provokativt med ridsporten. Och som sagt – jag tror att den jämlikhet som finns i själva tävlandet är en viktig del i det. Och därför idag – HURRA för alla ryttare av båda de biologiska könen! På detta sätt är vår sport i frontlinjen, det är därför etablissemanget tiger.Och allra mest – stort grattis till Rolf-Göran Bengtsson! I sommar är det OS. Vad sjutton, man skulle kanske åka dit? Det vore trevligt och inte behöver man oroa sig för huliganer heller!

8 kommentarer

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Ridkonst/sport

Ain’t Got Seventy Days: Amy Winehouse och kvinnohatet på Youtube

Samma helg som tragedin i Norge nåddes vi även av nyheten om Amy Winehouses död. Född 1983 tog hennes liv slut vid 27 års ålder (likt  t.ex. Jimi Hendrix, Janis Joplins, Jim Morisons och Kurt Cobains). Det är nu klart att inga illegala droger fanns i Amy Winehouses blod vid hennes död. Alla som ”visste” att hon knarkat ihjäl sig hade fel.

Amy Winehouse i Berlin 2007. Bild från Wikipedia Commons: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:AmyWinehouseBerlin2007.jpg

Ingen behöver nog oroa sig rörande Amy Winehouses inflytande på populärmusiken de senaste åren. Hon har uppenbart banat väg för artister som Duffy och dessutom fört in ny energi och stilblandningar. I en tid då det verkligen behövts! För vem hade egentligen trott på rock- och popmusikens överlevnad när vi stod vid en vattendelare då allt gällde vem som mixade och samplade bäst? Nå, Amy Winehouse var en av dem som visade att musik fortfarande har att göra med talang. Och att musikhistorien bjuder på nya öppningar genom att blanda tidigare kända genrerer som soul, rock och jazz och göra det till sitt eget. Hon gjorde det. Hon skrev och sjöng fantastiskt och gjorde genom sina självutelämnande texter sina tankar och problem till allmänt gods.

Men nu… när man läser kommentarerna på Youtube så inser jag tydligare än någonsin hur starkt kvinnoföraktet är i musikbranschen – och i allmänheten. Många fans sörjer Amy, medan andra människor faktiskt kallar henne ”crackwhore”. Och menar att man skall vända sig från henne för att hon missbrukade droger. Helt ärligt, skulle man säga det om Hendrix, Morison och Cobain? Knappast! Manliga rockstjärnor förväntas nästan leva ett utsvävande liv, men om en kvinna gör det så är hon genast måltavla för extremt elaka kommentarer.

Och inte fan behöver man knarka för att drabbas av kvinnohatet. Det är faktiskt ganska otäckt att läsa vissa av kommentarerna på Youtube till Madonnas videos. Superstjärnan nr 1 som har befunnit sig på toppen sedan 1983 (samma år som Amy Winehouse föddes) har ständigt utmanat. Kanske inte så mycket genom sin musik som genom sin framtoning. Hon har under alla år gång på gång producerat catchiga, dansanta låtar som gillats av den stora publiken, men kanske har hon inte fört popmusiken så mycket framåt. Däremot har hon varit en föregångare i oändligt mycket annat: hennes videos har nått nya konstnärliga höjder när det gäller utformande. Detta bortförklaras av vissa på Youtube med att hon haft så bra videoregissörer. Hm. Jonas Åkerlund sade i en intervju på svensk TV för några år sedan att när han arbetat med Madonna första gången var det verkligt utmärkande att han verkligen arbetade med henne. Hon hade inte femtielva rådgivare som sade vad som ”borde” göras. Det var hon och han.

Utöver sina insatser inom popmusiken har Madonna varit frispråkig rörande sex och framför allt kvinnors sexualitet. Redan 1990 öppnade hon dörrar här genom sin Blonde Ambition Tour där sex och religion var genomgående teman (och där hon upprepade gånger fick hänvisa till sin konstnärliga frihet för att kunna genomföra konserterna i USA). Hon har lyckats bli avstängd från MTV genom att vara för (bisexuellt) sexig  i Justify My Love, sumpa ett jättekontrakt med Pepsi Cola genom att visa en svart Jesus i Like A Prayer, chocka genom BDSM-inslag i Erotica och protestera mot krig genom att framställa det som en modevisning i American Life.

En av minst två varianter av originalvideon till American Life som finns på Youtube. En variant som kallas director’s cut har ett betydligt blodigare, starkare och allvarligare slut. Jag gillar den här (börjar ca 4.28). Artist: Madonna, regissör: Jonas Åkerlund.

I just det fallet backade faktiskt Madonna och ändrade videon när hon insåg att den tolkades inte mot kriget i sig utan uppfattades som nedvärderande mot enskilda soldater. Synd, kan jag tycka och svårt att förstå när man sitter på den här sidan Atlanten.

En annan kvinnlig artist som ibland är utsatt för rena hatkampanjer på Youtube är Candice Night, sångerskan i folkrockgruppen Blackmore’s Night. Gruppen består av Candice och hennes make Ritchie Blackmore, gitarrvirtuos som tidigare spelade i legendariska hårdrocksband som Deep Purple och Rainbow. Det slutade han med, och 1997 bildades Blackmore’s Night som inriktar sig på mjukare rock som är mycket inspirerad av musik från medeltid och renässans och folkmusik.

Candice Night och Ritchie Blackmore i en konsert på Göta Lejon i Stockholm, juni 2008.

Candice och Ritchie träffades redan 1989 då hon bara var 18 år gammal medan han var 44. Utifrån sett ser det kanske ut som en typ av förhållande som sällan blir långvarigt, men de två har hållit ihop sedan dess. Efter nära femton års förlovning gifte de sig 2008 och 2010 föddes deras dotter. I ett antal intervjuer har de båda beskrivit att de nästan direkt förstod att de var tvillingsjälar som dessutom delade intresset för historia och historisk musik. Utåt sett en vacker historia, men det tycker inte många av Blackmores hårdrocksintresserade fans. Nej, istället ägnar de sig åt att sabla ner Blackmore’s Nights musik i deras videos – och naturligtvis är det Candice fel att Ritchie inte längre är ”deras”. Det är mycket snack om hur snygg Candice är och att det måste vara sex som ligger bakom det faktum att Ritchie nu slutat slå sönder gitarrer. För han är väl bara ett mähä som har fastnat i denna hondjävuls garn? Nu tvingar hon honom till att spela mesmusik. Det blir slutsatsen av många av de ibland rent elaka kommentarer som finns till bandets videos. Att kvinnan själv är en utmärkt textförfattare och sångerska och dessutom spelar ett antal instrument (hon lär sig ständigt nya) och komponerar… tycks inte riktigt ha med saken att göra. Det är bara tack vare Ritchie hon blivit känd. Annars, menar en del debattörer, skulle hon bara varit en hemmafru som ägnade sig åt att tillfredsställa sin man. Att Candice började arbeta som modell redan vid tolv års ålder, har en examen i mediekunskap och hade en egen radioshow redan innan hon träffade Ritchie  – har tydligen inte med saken att göra!

Amy Winehouses fantastiska röst har tystnat, men den lever i hennes inspelningar. Hennes styrka som låt- och textskrivare kommer att framstå med tiden, det är jag övertygad om. Jag hoppas verkligen att alla de som uttalat sig kränkande om henne och tyckte att hon hade val och därför inte förtjänar att sörjas efter sin död tänker en extra gång innan de utnämner någon till ”crackwhore”. Oavsett missbruk är det en tragedi när en ung människa dör.

 

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet, Populärkultur, Uncategorized

Rädsla och feghet – den nya tidens ideal?

Jag gillar äventyrs- och actionfilmer. Ser dem med stort nöje som ett tidsfördriv. En trevlig stund framför datorn. Ibland kan jag kanske irritera mig över att hjältarna, som vanligen är män, är mycket lika varandra. För vad är det egentligen för skillnad på Indiana Jones och John McClane?  Det är schyssta snubbar som kan ta en hel del stryk och som ibland måste överskrida lagens gränser för att do the right thing, rädda världen och göra den till en bättre plats för alla människor.

Sigourney Weaver som Ellen Ripley, protagonisten i Alien-sviten. En av de första kvinnliga actionhjältarna. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Ellen_ripley.jpg

Trots att variationer finns är hjälte-stereotypen gammal som gatan. Vi kan härleda den genom historien. Även om alla dessa hjältar och hjältinnor, från Akilles och Jeanne d’Arc till Eowyn och Harry Potter,  skiljer sig på vissa punkter finns en minsta gemensamma nämnare. En hjälte, verklig eller fiktiv, har stort mod. I den mån de är rädda, övervinner de rädslan för att inte låta den styra sina handlingar. Det är i hög grad det som gör dessa karaktärer och i viss mån historiska personer till hjältar. Mod, oräddhet och handlingskraft har länge ansetts vara attraktiva egenskaper värda att eftersträva.

Därför förvånar det mig extra mycket att ett antal Internetanvändare den senaste tiden utan tvekan visar prov på rädsla och feghet på nätet. Kanske förlitar de sig på anonymiteten? I sig gör det dem ännu fegare, att de inte vågar stå för det hat de spyr ut. Dessutom misstänker jag att de trampat i klaveret, för idag är man ytterst sällan anonym på nätet. Väldigt mycket går att spåra.

Ett antal debattörer som kommenterar artiklar på DN:s hemsida lyckas naturligtvis vända den tråkiga historien med den 11-åriga flickan som tvingades av tåget till att allt är invandrarnas fel. Rasistiska kommentarer haglar. Jag anmälde faktiskt en av de värsta där kränkande uttryck användes och skrev i meddelandet att jag ansåg att DN borde överväga polisanmälan. Efter tragedin i Norge kunde man kanske förvänta sig att högerextrema, rasistiska debattörer skulle tänka ett steg extra innan de spyr ut sitt hat på nätet. Även om de inte har planer på att ta till våld själva är det uppenbart att sådant ger näring till andra, som kan tänkas ta till våld – och gör det. Men nejdå. Inte har de lärt sig något. Och jag börjar undra, är det inte dags att ta krafttag mot denna typ av diskussioner snart? Självklart har vi åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Men betyder det verkligen att man har rätt att skriva fördomsfulla, hatiska kommentarer på landets stora tidningars diskussionssidor? Av en enda anledning: att man själv är en rädd stackare!

Samma sak när det gäller genusinriktade diskussioner. I dagens Svenska Dagbladet läser jag om discjockeyn Towa Wellton som ville starta en debatt på Facebook om könskvotering inom discjockeybokningarna. Hon ville starta en debatt. För det har hon mottagit flera dödshot via mail och även fått anonyma telefonsamtal mitt i natten! Vad är det för fel på folk?

Feministiskt Initiativ i Västra Götaland drar samma parallell som jag. Hatet är detsamma och en del av de citat som finns i bloggen får mig verkligen att lyfta på ögonbrynen. Hat kan bero på flera saker. Men jag tror att det vanligen har två huvudingredienser: rädsla och okunskap. Är det det 21:a århundradets nya ideal?

Om någon som kan tänka sig göra en sådan sak eller skriver hatfyllda inlägg på nätet till äventyrs skulle läsa det här så undrar jag: vad är du rädd för? I en kultur där ridderlighet och mod så länge har varit utmärkande för en hjälte fascinerar det mig att så många inte drar sig för att visa sin feghet offentligt.

Filosofen och matematikern Hypatia (ca 360 - 415 AD), mördad i Alexandria av en kristen mobb som menade att hon bedrev omstörtande religiös verksamhet. Detalj från Rafaels målning "Skolan i Aten (1509-1510), Vatikanen. Bild från: http://en.wikipedia.org/wiki/File:Hypatia_Raphael_Sanzio_detail.jpg

5 kommentarer

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet

Kvinnoporträtt på SVT och andra ställen

Jag har ingen TV (vilket enligt många, speciellt telefonförsäljare, är mycket märkligt). Men som tur är så finns ju SVT Play. Ikväll är det premiär för serien Enastående kvinnor på SVT. Den skall jag definitivt följa.

Eftersom den svenska historieböcker för skolan marginaliserar kvinnan är det skönt att se att det finns andra vägar där kvinnor i historien lyfts fram. För det behövs! Unga människor behöver förebilder av båda könen. Dessutom anser jag att den enkönade bilden är historieförfalskning. Fram för fler alternativa berättelser, de finns där. Och de är lika viktiga.

En viktig roll i historieberättandet har självklart museerna. Jag skrev tidigare här i bloggen om att jag Kulturdepartementet avsatt pengar för att öka jämställdheten inom kulturområdet. Historiska museet (SHM) håller i arbetet när det gäller museerna och avstamp var en hearing på SHM i förra veckan. Jag var där och har skrivit om mina intryck i SAU:s blogg. Projektledaren Katty Hauptman Wahlgren, museichef Lars Amréus och SHM:s forskningschef Fredrik Svanberg har också bloggat om dagen.

Första gången jag såg den här filmaffischen tänkte jag att det ofta är så män och kvinnor visas i installationer på museer. Som stjärna och birollsinnehavare.

Ingen tror nog att arbetet kommer att bedrivas på en räkmacka, men de allra flesta tyckte att initiativet var mycket bra. Och snabbt gick det. Heja projektgruppen! Trots det hade jag en viss bitter bismak i munnen när jag gick därifrån. Vi var många som var där, föreläsningssalen var full och så många stod på kölistan att föredragen sändes via webb-TV så att fler kunde ta del av vad som sas. Men jag kände ändå att några saknades.

Kan man till exempel inte förvänta sig att de nationella museerna skall inse att det här är viktigt och ha med minst en representant? Flera hade det, medan andra saknades. Var fanns Nationalmuseum? Jag misstänkte redan när jag såg utställningen Lust & Last i påskas att genusfrågor och alternativa perspektiv inte stod så högt i kurs under taket där. Mycket riktigt hade detta ”Sveriges ledande konst- och designmuseum” (enligt hemsidan) ingen representant vid hearingen. Statens museer för världskultur består av Etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Världskulturmuseet. Jag hittar endast Etnografiska i deltagarlistan. Jämställdhet innefattar jämlikhet vilket i sin tur knyter an till dekolonialisering. Således kan man tänka sig att hearingen vore högintressant för alla dessa museer.

En av de enligt mig mest tankeväckande föredragen hölls av Anna Samuelsson, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala Universitet. Men samma universitets eget museum, Museum Gustavianum, fanns inte representerat.

Det vi såg nu var det första mötet inför kommande arbete. Det gick snabbt och det kan vara en anledning till att många av de som ”borde” vara där saknades. Jag hoppas att det var fallet snarare än att några av Sveriges viktigaste museum inte tycker att jämställdhetsfrågorna är något som berör dem. För ingen kan väl tro idag, 2011, att en utställning saknar budskap vid sidan av det som verken själva innehåller? Inte kan väl någon tro att insamlandet, vad man väljer att visa och hur man visar det färgas av ett antal människors olika glasögon?

Neeeeej! Eller?

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Utställningar/levandegörande

Kvinnligt, manligt och mänskligt (eller: Does it takes a fool to remain sane?)

I fredags kväll var jag och några vänner i Uppsala Stadspark och såg avskedskonserten av ett av Sveriges största band: The Ark (UNT:s recension finns här). Vi såg också något så ovanligt som en svensk världsstjärna, eller borde vara. För den stjärnglans som slår emot en när man ser Ola Salo är magnifik, svår att överträffa. Och då har jag sett både ABBA och Madonna. Salos utstrålning är definitivt i paritet med deras (Men – nej. Bara grejen att ha ABBA är egentligen omöjligt att matcha som konsertupplevelse).

Ola Salo under konsertens senare fas.

Men, det som verkligen gör att jag gillar honom är att han sätter fokus på de för mig så problematiska orden om vad som är kvinnligt respektive manligt. Naturligtvis är kvinnor och män olika rent biologiskt. I reproduktionen har vi olika roller. So far, so good. Där stoppar, enligt mig, skillnaderna. Därefter finns det inga biologiska hinder för vad man vill göra.  Nu rör vi oss bortom det som är kvinnligt och manligt. Vi kommer in på vad som är individuellt och mänskligt. Om att vara sig själv – och det är Ola Salo verkligen! Han satte fingret på det så många gånger, han uppmanade till det. I texterna, i mellansnacket.

Det är väl egentligen allt vad allt rör sig om, eller hur? Att kunna och våga var sig själv. Som individ, inte som biologisk kvinna eller man?

Jag är arkeolog och jag är förbannat trött på att höra: ”Kvinnor har i alla tider…” (vanligen följt av ett resonemang som går ut på: inte fattat något om det som blivit historia). För det första vet vi inget om det. Som jag några gånger har belyst här, t.ex. i inlägget om de karolingiska drottningarna och de frankiska, skrivna källorna eller om Boudica, drottningen som utmanade Rom eller om kvinnliga spioner bakom tyskarnas linjer under andra världskriget så tenderar kvinnans roll även i main stream-historien att tonas ner. För det andra: vem bestämmer vad som är ”riktig” historia? Vem bestämmer vilka händelser som verkligen förändrar sin tid och världen? Ta uppfinningar som exempel. Om hundra år kommer det sannolikt inte att finnas radio, TV, CD-skivor, grammofonskivor och kassettband. Ändå har dessa uppfinningar haft en enorm betydelse för människans dagliga liv under sin samtid. Kommer det att finnas glasögon, en av de mest humanitära uppfinningarna någonsin? Jag själv har svårt att förstå den frihet som p-pillren gav kvinnorna i min föräldrageneration. En enorm innovation, men finns den med i historieböckerna? Atombomben gör det sannolikt. Är den verkligen mer betydelsefull än glasögonen och p-pillren? Som vanligt beror det mesta på perspektiven.

Vad som är ”viktigt” ligger i betraktarens öga, liksom vad som anses kvinnligt respektive manligt.  För många år sedan hörde jag en kollega öppet deklarera att kvinnor inte blev ”riktiga” kvinnor förrän de fick barn. Således är jag inte en riktig kvinna, även om jag trodde det last time I checked (för att citera L word-karaktären Alice Pieszecki när hon får frågan av militärdomstolen om hon är lesbisk).Vad mer diskvalificerar människor från att vara riktiga kvinnor respektive män? Hårlängd? Kroppsbyggnad? Språk? Intresseområde? Är jag okvinnlig för att jag inte gillar att baka muffins? Och om en man gillar det, är han omanlig då?

Nej, det är underbart att se en potentiell världsstjärna som Ola Salo öppet deklarera att man skall våga vara sig själv! Kanske inte vara kvinnlig eller manlig – utan… mänsklig? Individuell? Följa sitt hjärta, sin inre röst (massor med klyschor, men så svårt!) Ett riktigt budskap i sommarnatten. Jag blev fan lite kär i honom (och det är jag inte ensam om;o)).

In Lust We Trust! Viva The Ark!

1 kommentar

Filed under Jämställdhet, Populärkultur

Lady Chatterley, Mrs Dalloway och Miss Marple

Jag har tänkt att ägna helgen åt att skriva, men just nu tryter inspirationen. Det händer ibland och jag brukar lösa det med att antingen se en film eller läsa en bok för att få idéer hur man kan behandla vissa företeelser i bild eller text. Just nu rör mina bryderier sex- och kärleksscener och jag vände mig då till en av, eller kanske den, verkliga klassikern i frågan: Lady Chatterley’s Lover (Sv: Lady Chatterleys älskare), skriven av D.H. Lawrence (1885-1930). Romanen, som är Lawrence sista, publicerades första gången 1928.  Då trycktes den i Italien. Det skulle dröja mer än trettio år innan boken kunde publiceras öppet i England. En aristokratisk kvinna som har ett passionerat kärleksförhållande med sin skogvaktare. Ingående beskrivna sexakter och frekvent användande av könsord – nej, det bara gick inte! När den till slut gavs ut i författarens hemland 1960 blev Penguin Books stämda – men frikända! Efter det har romanen tryckts om många gånger och den är översatt till många språk. Och fler förläggare har blivit stämda för att de publicerat, långt in på 1960-talet.

Sean Bean som Oliver Mellors och Joely Richardson som "Connie" Chatterley i en BBC-miniserie från 1993.

Jag tycker inte att Lady Chatterley’s Lover är någon märkvärdig bok egentligen. Språket är ganska enkelt, historian är inte sofistikerad på något sätt. Romanens storhet ligger i de teman den tar upp, rättframheten i de sexuella scenerna och det då, under 1900-talets första del, chockerande faktum att en aristokratisk kvinna som Constance Chatterley framställs som ha en stark sexdrift. Connie är en romanhjältinna som bryter mot de skira penseldrag som hjältinnor ofta tecknades med i dåtidens litteratur. Nu beskrevs en ”vanlig” kvinna, ingen Fanny Hill, med sexuell aptit. Skandalen var ett faktum. Och jag har svårt att se att Constance Chatterley inte delvis stått modell för det senare 1900-talets nya populärkulturella hjältinnor där sexualiteten visas fram och ingår i bilden av hjältinnan. Constance Chatterley, visst har hon till viss del banat väg för Lisbeth Salander?

Lady Chatterley’s Lover är en bok som har lästs av generationer och när det gäller sex i litteratur tänjde den definitivt gränserna. Vilket för mig in på huvudämnet: vad är egentligen viktig litteratur? I samband med millennie-skiftet gjordes en hel del listor över ”1900-talets bästa” och dessa omfattade även böcker. Vilka var 1900-talets främsta romaner? Tja, när jag läste flera av listorna konstaterade jag dels att den anglosaxiska dominansen är tydlig, dels att kvinnliga författare ej tycks göra sig besvär. Jag har inte gått igenom det systematiskt, men den enda kvinna som tycks vara med på alla bästa-listor är Virginia Woolf (med antingen Mrs Dalloway eller To the Lighthouse). Sedan dyker en del namn upp här och var – Karen Blixen, Doris Lessing, Nadine Gordimer för att ta några exempel, men den manliga dominansen är stor.

En lite annorlunda lista är den som 1999 sammanställdes av den franska tidningen Le Monde. Här är den icke-engelskspråkiga litteraturen mer framträdande. Redan på tionde plats dyker ett verk jag inte sett någon annan stans upp: Det andra könet (Le Deuxième Sexe) av Simone de Beuvoir (1949). En bok som anses ha haft ett mycket stort genomslag – men kanske snarare på ett politiskt plan än ett litterärt. Ett annat verk, en av 1900-talets stora bästsäljare får man leta sig grön efter på de flesta listor som har sin bas i engelskspråkiga miljöer återfinner jag hos Le Monde på plats 38 – Margaret Mitchells enda roman Gone With the Wind (1935). Några placeringar längre ner finns Francoise Sagans Bonjour Tristesse (1954). Mycket omtalad och stilbildande på sin tid. Sagan var faktiskt en av de första författare jag själv läste när jag i det tidiga 80-talet försiktigt började ta steget till vuxenlitteraturen. Andra var Anne Golon, Jean M Auel – och Ernest Hemingway. Trettio år senare kan jag säga att de förstnämnda, i litteraturkretsar halvsuspekta, halvt bortglömda kvinnorna betydde betydligt mer för mig då än den nobelprisbelönade man som ännu har en plats självklar i litteraturhistorien.

Trots att Le Mondes lista är en fräsch fläkt på många sätt (bl.a. finns serier och barnböcker bland verken) är den ändå manligt dominerad. Vanligen brukar argumenten mot att problematisera sådant gå ut på att det är en faktisk situation som speglas. Män har varit kulturbärare i högre grad än kvinnor. Det har inget med vårt synsätt att göra, det är ett faktum. Men hur är det egentligen med litteratur? Om vi väljer att se på genomslag i sålda exemplar hos 1900-talets författare, hur ser den bilden ut?

Dame Margaret Rutherford som Miss Marple.

Tja, skall vi titta på hårdfaktan, vad som verkligen har sålts så är situationen betydligt mer nyanserad. Naturligtvis finns osäkerhet i antal, men en trend kan säkert anas i Wikipedias sammanställning (som jag dock tror är en västvärlds-lista). Väljer jag ut 1900-talet är den bäst säljande författaren Agatha Christie, följd av Barbara Cartland. Christie är den näst mest säljande författaren genom alla tider, endast slagen av Shakespeare. En annan storsäljare är Enid Blyton. Över huvud taget finns ett ganska stort inslag av barn- och ungdomslitteratur bland försäljningstopparna. Vår egen Astrid Lindgren finns t.ex. med. Romaner med erotiska inslag tycks vara poppis. Både Danielle Steel och Jackie Collins ligger högt.

Att kvinnliga författare påverkar litteraturhistorien är alltså tydligt. Försäljningssiffrorna talar. Kvinnor är definitivt inget undantag i litteraturhistorien.

Lämna en kommentar

Filed under Erotik, Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur

Det behövs fler Cate Archer

Jag läste en intressant artikel på nätet från Göteborgs universitet härom dagen. Titeln var ”SÖKES: Påklädd hjältinna med stark vilja”. Ämnet var den stora manliga dominansen, bland såväl spelskapare som protagonisterna i dataspelsvärlden.

När jag arbetade med min avhandling och åren direkt efter spelade jag ganska mycket dataspel. Det var en tid då jag tyckte det var helt normalt att arbeta tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan. Naturligtvis behövdes lite avkoppling och den fick jag dels genom mina hästar, dels genom att då och då kliva in i en helt annan verklighet och förlora mig i ett spel. Jag har alltid varit ganska förtjust i skjuta-spel, gärna i kombination med viss problemlösning. Jag har väl gått igenom ganska många.

I massan av Arnold look-alike-hjältar, diverse meniga soldater under WW2, Indiana Jones och mer eller mindre realistiska spioner stack ett spel. Förutom en härlig humor och story, skitsnygg grafik och riktigt varierande uppdrag så var det trevligt att dels bli anfallen av kvinnliga skurkar (som en hel klan med dam-ninjor och en joddlande, karatekunnig tyrolarbrud), dels att identifiera sig med den här protagonisten:

Cate Archer som hon ser ut i No One Lives Forever 2 - det hittills oöverträffade förstapersonsspel som jag har ägnat mig åt.

No One Lives Forever (NOLF) utspelar sig på 1960-talet. Hjältinnan Cate Archer är f.d. inbrottstjuv och för UNITY, en hemlig, engelsk organisation som övervakar världsfreden. När hon skickas ut på uppdrag är hennes överordnade inte helt positiva. Cate är UNITYs första kvinnliga agent och sänds iväg i ett nödläge efter att flera av hennes kollegor mördats.

Enligt Wikipedia var NOLF från början tänkt ha en manlig hjälte. Spelutvecklarna ändrade eftersom det blev för många jämförelser med James Bond-spel. Och det blev en del av ett framgångsrecept. NOLF blev en braksuccé, både hos kritiker och spelare. Tydligen funkade det utmärkt med en kvinnlig protagonist och det utan att hon klädde av sig i tid och otid eller hade en massa manliga beskyddare. Även om det förekommer män i spelet och Cate har diverse medhjälpare (den ene mer absurd än den andre!) så är det ingen tvekan vem som är hjältinna eller huvudperson. För egen del – det är länge sedan jag köpte ett dataspel, men om NOLF 3 skulle produceras, då jäklar! För vem vill inte susa runt med Cate i härliga 60-talsmiljöer, hoppa över raviner med snöskotrar (och misslyckas 333 ggr till man upptäcker att det finns en bro alldeles bredvid…) och dessutom vara klädd i härligt, utstuderat 60-talsmode?

Cate Archer är inte den enda eller ens första kvinna som spelat huvudrollen i ett storsäljande spel. Hon är inte ens den mest kända. Den titeln bör nog tillfalla en kvinna som har samma yrke som undertecknad:

Lara Croft i Tomb Raider.

Nu gör jag kanske Tomb Raider orättvisa, men det är som jag minns det inte i närheten av att vara så bra som NOLF! Framför allt är det rätt tröttsamt med den avklädda hjältinnan. Ok, inte för att speciellt många arkeologer ser ut som Harrison Ford, men Indiana Jones kläder är realistiska jämfört med Lara Crofts! Måste kvinnor vara avklädda jämt och sant? Det är såååå tröttsamt och vad är syftet? Spelar folk Tomb Raider för att Lara har D-kupa?

Oavsett Lara Crofts kläder är både NOLF och Tomb Raider bevis på att det är möjligt att göra spel, extremt framgångsrika sådana, med kvinnliga huvudpersoner. Frågan är om de måste vara vad jag kallar Robin Hood-varianten, d.v.s. en story där alla är (muntra) män men man har tagit med en kvinna som någon form av alibi + möjlighet att få lite romantik (i syfte att locka kvinnor?). Det konceptet är extremt vanligt när det gäller filmer i historisk miljö som utspelar sig under medeltid och tidigare. Gladiator (som jag tycker är en jättebra film) är ett typiskt exempel. Massor med män, en kvinna (Lucilla) som tycks vara med mest för att tillföra lite romantik och känslomässig svaghet. I en annan har ironiskt nog en kvinna i huvudrollen:

Agora handlar om filosofen och matematikern Hypatia. Bortsett från henne fanns det tydligen knappt en enda kvinna i det senantika Alexandria – om man ska tolka filmen bokstavligt.

NOLF är inget Robin Hood-spel. En annan storsäljare som inte heller faller i den fällan är Baldur’s Gate, som har fått flera uppföljare. Spelet är ett fantasy/rollspel och har av och till röstas fram som ett av de bästa spelen. Som alltid i rollspelssammanhang skapar man själv sin karaktär. Kvinna eller man spelar ingen roll (haha, där hamnade jag i sällskapet för dåliga ordvitsar!), dina möjligheter är desamma. Likaså har jag uppfattat könsfördelningen som ganska jämn bland de fasta karaktärer man möter under spelets gång. En av de viktigaste är din syster Imoen. Och en av de bästa krigarna är faktiskt halv-alven Jaheira:

Jaheira som hon ser ut i Baldur's Gate 1. Ibland blir hon riktigt sur även på dig. Därför orkade jag aldrig med henne, medan min dåvarande sambo hade henne som en favorit!

Visst är vissa av kvinnorna i Baldur’s Gate ibland ganska avklädda. Men det är vissa av männen också. Framför allt tycks det vara kopplat till de som är krigare. Då är det mycket läder, nitar och åtsittande saker här och där oavsett kön. Just klädedräkten tycks höra samman med roll likaväl som kön. Magiker har t.ex. ofta långa rockar/klänningar.

Michelle Pfeiffer som jäkligt ond häxa i Stardust (2007), en fantasy-film där man även får se Robert de Niro som tuff piratkapten som älskar att klä sig i kjol och dansa cancan. Underbart!

Några av spelen från det tidiga 2000-talet hade alltså kvinnliga protagonister eller stort inslag av kvinnliga figurer. Trots det, att det uppenbart säljer utan att kvinnor objektifieras, tycks det vara långt kvar. Det är lite som serier. Att det funkar med kvinnliga seriehjältar borde vara tydligt eftersom en av de absolut största, när det gäller realistiska äventyrsserier, faktiskt är kvinna.

Modesty Blaise, här i Romeros version. Bild från The London Evening Standard.

På något sätt kan jag inte låta bli att tänka på Modesty Blaise när jag ser Cate Archer. Kopplingarna är så uppenbara, även om Modesty Blaise är en mer allvarlig och studtals svart serie och NOLF ett glittrande, humoristiskt actiondataspel. Det är inte bara 60-talsmiljön, det finns även andra beröringspunkter. Kanske är det att båda är kvinnor som från början stod på ”fel” sida lagen men nu använder sina erfarenheter att göra gott?  Trots att hon ibland klär av sig bryter Modesty på många sätt könsrollerna. Ibland tror jag nästan att hennes skapare Peter O’Donnell lät Modesty klä av sig på ett sätt som medvetet avsexualiserade situationen. Ungefär som en bild från 90-talet på Madonna där hon står naken och liftar med en cigg i munnen och en handväska i handen (och googlar man så hittar man den). Det är inte enbart en fråga om hur mycket eller lite kläder utan om vad det är för karaktär och vilka situationer.

Den fråga man måste ställa sig är: när ska spelmakare, serieskapare och andra kreatörer av mansdominerad populärkulturella yttringar börja se kvinnor som en köpstark grupp? Det finns en uttalad oro att om en kvinna är upphovsman, exempelvis till en bok, är det ”bara” kvinnor som vill läsa. ”Bara” 50 % av befolkningen. Hm. Denna tankevurpa har resulterat i att en av det senaste decenniets absolut mest framgångsrika författare – worldwide – publicerats under ett könsneutralt namn där hennes förnamn reducerats till initialer. Ja, jag tror många vet vem jag menar: Joanne Rowling, mer känd som J.K. Rowling – författaren till Harry Potter. Refuserad av tolv förlag… and we know the rest.

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur, Serier

Vilka ämnen är ”seriösa” i svensk litteratur?

Sveriges största Internetforum för hästrelaterade diskussioner heter Bukefalos och har funnits i femton år. På statistiksidan kan vi läsa att Bukefalos i november 2010 hade 438000 unika besökare, 958000 besök och 6,4 miljoner sidvisningar. Det är verkligen inte dåligt, men så är ridning och en av Sveriges tre största sporter och den största kvinnosporten. Inte helt oväntat är andelen kvinnliga användare på Bukefalos mycket hög, men är de bara hästtokiga tjejer (om nu något skulle vara fel med det)? Nej, en undersökning som gjorts på siten och som baseras på 1200 svar, visar att ca 60 % av användarna är över 25 år.

Igår postades ett inlägg i det forum som kallas för ”Senior” och som är till för allmänna diskussioner för användare över 25 år. I inlägget berättar en ännu ej namngiven författare att h*n fått ett manus antaget av ett förlag: en psykologisk thriller där huvudpersonerna har intresset hästar och ridning gemensamt. I den allmänt uppskattande diskussion som har följt kan man läsa hur användare blir glada över att det äntligen skall komma en hästbok för vuxna och författarens kommentarer om att förlaget var tveksamt till idén, men nu tagit boken.

Här kommer då frågan: varför  tvekan? Ridning är den största kvinnosporten, kvinnor läser mest böcker. Det borde väl vara ett givet vinstkoncept? Nej, så resonerar man inte. Böcker kan utspela sig i nästan vilken miljö som helst (arkeologivärlden är populärt, men research verkar ibland vara överskattat att döma av vilka grodor som förekommer). Men tydligen har de mycket olika miljöer som är knutna till hästar ett skimmer av löjets romantik. Hur många vuxna hästkvinnor är vi inte som ett antal gånger fått höra att ridning är något man nog ”kommer över”? Som om det var någon pubertal grej man håller på med och sedan lämnar bakom sig (vanligen när man träffar ”den rätte” eller får barn). På något sätt är det provocerande att så många kvinnor har en hobby/livsstil som tar så mycket tid och kräver så mycket självständigt arbete. Det är mer ok att rida som barn och sluta i tonåren. Själv slutade jag vid 39 års ålder (efter 30 år) av ekonomiska anledningar. Men jag betraktar mig ändå som en hästkvinna – en vuxen sådan. En av väldigt många. Nu, när jag för tillfället är borta ur hästvärlden, vore det verkligen roligt att läsa om den.

Jean M Auel har plockat upp det stora intresset som finns för hästar (och hundar) och elegant smugit in det i sina böcker. Det är en ett individbaserat berättande där Aylas djur framställs som personligheter, långt ifrån den mängd av hästar som förekommer i många historiska romaner, men där djuren som individer aldrig finns i fokus och där vi ofta inte ens får veta deras namn.

Den första hästkvinnan? I alla fall i fiktionens värld. Ayla kommer in i Hästarnas dal. Digital konst av KityKati727 (http://kittykati727.deviantart.com/)

Det finns ytterligare exempel på framgångsrika romaner som utspelar sig i hästvärlden: engelska Jilly Cooper har skrivit ett antal och de har sålt mycket bra. Dick Francis hade varit jockey när han började skriva och erfarenheterna av kapplöpningsvärlden användes i många av hans deckare. De stora försäljningssiffrorna hos dessa två författare tycker man borde tala sitt tydliga språk. Ändå tycks det vara svårt, mycket svårt för förlagen att tugga i sig att alla dessa människor som har hästar och ridning som en livsstil faktiskt även gärna läser romaner som utspelar sig i hästmiljö.

I mitt eget skrivprojekt har jag ett ganska stort inslag av hästar. Nu vet vi inte om (nej, NÄR!;o)) den boken kommer ut, men den har ju lästs av en hel del personer. Flera har framfört åsikten att det är intressant och roligt att läsa de delarna, men möjligheterna att publicera skulle nog öka om hästdelarna ströks ner. Och jag tror att det mycket väl kan vara sant. Men varför är det så? Varför är inte en sport, en kulturyttring, en livsstil som engagerar så många i vårt land ”rumsren” i skönlitteraturen?

Det återstår att fundera på, men jag har definitivt en teori.

Marie Antoinette

Marie Antoinette på jakt (och som synes ej i damsadel!). Porträtt av Louis Auguste Brun de Versoix, 1783.

Ett tillägg:

”Ridning dras med sin gamla stämpel som snobbsport” brukar man förklara ointresset från media o.s.v. med. Jag har hört det så många gånger och jag tror inte på det. Istället är jag ganska övertygad om att den egentliga förklaringen ligger i att ridning idag har utvecklats till en kvinnosport. Och något som är så kvinnodominerat, det betraktas ofta som fånigt. Nu skulle jag verkligen välkomna fler män i ridsporten. Men inte för att höja statusen, för det är väl själve f*n att sådant skall ”behövas”. Men för att jag tycker om könsblandade miljöer och ridsporten verkligen har potential att vara en bra hobby för både kvinnor och män.

3 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Litteratur, Populärkultur