Category Archives: Arkeologi/historia

Strandhugg i Viking Land längs E4?

Här i Uppsala går diskussionen just hög om ett planerat centrum i Fullerö, några kilometer utanför Uppsala. Utöver bostäder, sportarenor och affärscenter är även en upplevelsepark med tema vikingar inplanerad. Enligt beskrivningarna på Fullerö Parks hemsida så skall parken bestå av en faktadel och en fiktiv värld, en upplevelsepark. Projektet har granskats av arkeologistudenter i ett masterarbete vid Uppsala Universitet och fått tummen ned. Arkeologen och författaren Magnus Alkarp riktade nyligen (mycket!) skarp kritik i en krönika i Uppsala Nya Tidning. Även författaren Maja Hagerman har engagerat sig i frågan. Hon har i flera inlägg i sin blogg tagit upp Fullerös unika fornlämningsmiljö som kommer att förstöras om parken blir verklighet.

Magnus Alkarps debattartikel fick i svar i gårdagens UNT av Fullerö Parks VD Vahik Abrami. Han menar att viss av kritiken bygger på missförstånd:

”Vi har inte heller för avsikt att presentera en stereotyp bild av vikingen som den romantiserade klichébilden av en mjöddrickande våldsverkare med svärd och hornbeprydd hjälm. Vi kommer i stället att göra vikingen tillgänglig för besökare från både när och fjärran genom att visa upp vårt vikingaarv i både fakta- och mytform. Vi välkomnar därför alla former av samarbete som bidrar till att bevara, utveckla och tillgängliggöra vårt kulturarv.”

På detta tvivlar jag starkt. Att endast lyfta fram ”vikingen” är nämligen i sig att medverka till att stereotypen upprätthålls. Majoriteten av de människor som levde under vad vi kallar vikingatiden (ca 760 – 1060) var nämligen inte vikingar. En viking var en sjöfarare, en manlig sjöfarare med viss krigisk inriktning. Genom att helt fokusera på att visa vikingar utesluter man till att börja med alla kvinnor. Även om kvinnor reste så var de inte vikingar. Män som inte var krigare och aldrig reste på sjön kan inte heller räknas som vikingar. Ofria var inte vikingar.

Om nu man vill ta avstånd från klyschan, varför tycks då så mycket av det material som visas gå i stridens tecken? I ett inslag på SVT berättas att bostadsområdena designats med ”vikingaborgar” som modell. På väggen hänger en kopia av en stridsyxa. Naturligtvis är det en samling av rustningar och vapen som används som illustration på sidan om projektets egen beskrivning av temaparken. Och i TV-inslaget glimtar en av de bilder som nu städats bort från hemsidan förbi:

En av bilderna som visas i SVT-inslaget. Den har förut funnits på Fullerö Parks hemsida. När jag ser den här undrar jag verkligen om de ansvariga förmår att inte visa en klyschig bild.

Förr var de betydligt fler. Fantasyartade bilder av män med vingar och horn på hjälmarna som stod i skepp med höjda vapen. En bild av vikingatiden som jag är så oändligt trött på, men som jag inte har någon förhoppning att jag inte kommer att mötas av om Fullerö Park blir verklighet. Men hoppet är väl det sista som överger en. Så om någon engagerad i projektet mot förmodan skulle läsa den här bloggen har jag några tips från coachen:

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män.

* Inte alla bodde vid kusten.

* Det fanns garanterat människor som gick genom livet utan att ha hållit i ett svärd…

* …eller seglat i ett drakskepp…

* …eller mördat, plundrat och våldtagit.

* Under vikingatiden fanns både kvinnor och män… oj, det har jag redan sagt. Men det tål att upprepas, för jag undrar väldigt ofta om denna självklarhet verkligen är så självklar. Och då gäller det mycket av den populärkultur som rör vikingatiden.

En av träffarna när jag bildgooglade på "viking woman". Undrar om hon platsar i Fullerö Park? Jag misstänker det, om nu kvinnor alls planeras där.

Bilden är tydlig, till och med på seriösa ställen som Jorvik Viking Centre i York. Skillnaden är bara att den krigiska bilden av nordborna är mer logisk sett från ett brittiskt perspektiv. Det var ju så skandinaverna de först kom till öriket. Men här, i ”the homelands” finns det väl ingen anledning att belysa denna del av vår historia ur ett enda perspektiv?

Trots att jag låter allmänt skeptisk är min uppfattning ändå att vi arkeologer inte ska se ner på alternativa sätt att göra vår förhistoria tillgänglig för allmänheten. Det är en arbetsuppgift vi istället borde försöka få mycket större del i. Det finns exempel jag tycker är mycket lyckade. Lejre, ett sorts levande museum och arkeologiskt försökscenter i Danmark, är ett av dem. Här kan man gå omkring i den danska förhistorien och se rekonstruerade hus, offerplatser och annat – allt baserat på gedigen, arkeologisk expertis.

Järnåldersbyn i Lejre. Bild från Wikipedia.

I Lejre blandas dagligt liv med mer dramatiska uppträdanden av olika grupper.  Husen bebos av vanliga danska familjer som på volontärbasis ägnar delar av sin semester åt att ”bli förhistoriska” en tid. Senast jag var i Lejre satt jag och pratade med en man som berättade att förutom slakt gjorde de precis allt själva. En fantastisk upplevelse tyckte hela familjen, men ingen dans på rosor.

Sverige har Eketorps borg på Öland. Det är en rekonstruerad (på plats) befäst by man kan gå omkring inne i. Här finns djur och precis som i Lejre aktörer i form av volontärer. Dessutom finns ett litet museum. På båda ställen har man även olika evenemang. Eketorp har dock varit nedläggningshotat och verksamheten har fått en bredare inriktning på senare år. Kritiska röster har höjts. Jag har själv ännu inte varit där sedan förändringarna gjordes och har inte kunnat bilda mig en uppfattning.

Till slut kan jag inte annat än undra hur realistiskt den miljonpublik som projektörerna av Fullerö Park räknar med är. Vikingaparken är attraktionen nr 1. Lejre har enligt sin hemsida ca 55000 besökare per år. Eketorps borg hade år 2009 39000 enligt Kalmar läns museums årsberättelse. Av de statliga museerna klarar sig bara två över miljonstrecket – Skansen och Vasamuseet. Jag konsulterade Wikipedia för att kontrollera statistiken för mer upplevelseinriktade anläggningar: Gröna Lund har 1,1 miljoner besökare – och det på ett läge centralt i Stockholm. Kolmårdens djurpark 620000 besökare under 2009 och Skara Sommarland ligger runt 350000. Mot denna bakgrund, hur i hela friden kan man räkna med att locka över en miljon till en avkrok utanför Uppsala? Tiden när man kunde bli rik på att anfalla rika kloster och kyrkor och ostraffad segla iväg i dimman är över.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Utställningar/levandegörande

Arn är schysst, men Ayla är tantsnusk?

Igår tittade jag på den första av Arn-filmerna på DVD. Det skall tilläggas att jag inte läst böckerna annat än att jag skummat Tempelriddaren.

En tanke slog mig: är det inte så att i historiska populärromaner så är det ganska stor skillnad på hur hjältinnorna framställs beroende på om romanen har en kvinnlig eller manlig huvudperson? Jag blev otroligt trött av att se Arn-filmen. Cecilia och Arn blir bannlysta. Han ger sig ut i världen som en visserligen motvillig men – märk väl – aktiv krigare i Guds tjänst. Hon spärras in i ett kloster där hon utsätts för alla tänkbara orättvisor. Efter att ha varit frimodig och framåt förvandlas hon till ett våp, ett offer.

Det var länge sedan jag läste Ivanhoe av Walter Scott, författaren som anses ha skapat den moderna, historiska romanen. Men som jag minns det fastnade jag då, i övergången mellan ungdoms- och vuxenlitteraturen, inte för vare sig Lady Rowena eller Rebecca. De fick för lite plats och var inte tillräckligt självständiga för min  smak.  Istället vändes mina ögon åt betydligt tuffare brudar som dessutom var huvudpersoner i sina respektive böcker. Jag har tidigare nämnt den franska författarinnan Anne Golons bokserie Angélique, som var min ungdoms första verkliga läsupplevelse (i samma inlägg diskuterade jag också den arkeologiska relevansen i vissa av Aylas uppfinningar i Jean M Auels böcker). Här var det äntligen en kvinna som agerade själv. Likaså fascinerades jag av en av de mest kända romanhjältinnorna genom tiderna – Scarlett O’Hara, hjältinnan i Margaret Mitchells Borta med vinden, kanske 1900-talets största historiska roman. Vilken riksbitch!

Vivien Leigh som Scarlett i den klassiska filmen. Bild från Wikimedia Commons.

Angélique, Scarlett, Ayla – de är hjältinnorna i några av 1900-talets största succéer. Men vad som också är värt att notera är att det i dessa böcker finns intressanta karaktärer av båda könen. Framför allt i Mitchells och Golons verk, Auel är lite mer stereotyp kan jag tycka, men egentligen är det inget könsbundet. Jag uppfattar hennes karaktärer som generellt sett mindre komplexa. Ser man till en modern, svensk författare med ett antal historiska romaner på sitt samvete, nämligen Carina Burman, så innehåller i alla fall den bok jag läste senast, deckaren Vit som marmor ett brett persongalleri av människor. Både kvinnor och män, med en kvinnlig protagonist i form av författaren Euthansia Bondeson. En annan svensk författare som skriver historiska romaner, därtill som utspelar sig under en epok som intresserar mig, är Dick Harrison. Och… tja, kvinnorna glimtar fram ibland, men personporträtt talar vi inte om. Istället är hans böcker i mina ögon mest en orgie i våld och blod. Mönstret känns igen. Påminner mig om när jag som läsgalen tioåring slukade pappas gamla indianböcker från 40-talet.

Illustration från 1869 års utgåva av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen (första utgåva 1826). Bild från Wikipedia.

Utan att ha gått igenom något stort material funderar jag nu på om det händelsevis kan vara så att i historiska romaner där protagonisten är en man så spelar kvinnorna ofta en mycket tillbakadragen, stereotyp och underordnad roll. Ett glimrande exempel på detta från det senaste decenniet är Conn Igguldens romansvit om Julius Caesar. Män, män, män! Kvinnorna som ibland blinkar förbi är gärna offer (som Caesars sjuka mor eller hans hustru Cornelia som mördas). Servilia, mor till Brutus och älskarinna till Caesar, har Iggulden förvandlat till en hora.  I själva verket var tillhörde hon en inflytelserik släkt och var en kvinna i samhällets toppskikt.

När protagonisten är kvinnlig, å andra sidan, ges utrymme för tuffa, starka kvinnor med flera bottnar. Men där finns även plats för nyanserade porträtt av män. Karaktärerna är kort sagt människor, även om stereotyper naturligtvis förekommer misstänker jag att mönstret inte är lika tydligt. Eller är alla män roller som kunde spelats av Clark Gable?

Men – några av de senaste årtiondets ”manliga” historiska romaner är faktiskt inte ur den här synvinkeln mycket mer än Ivanhoe, Robin Hood och Biggles  ännu en gång. Men inte uppfinner man lätt nedvärderande genrebenämningar som ”tantsnusk” och ”chicklitt” åt dem…

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Historiska romaner, Litteratur, Populärkultur

Soong May-ling ska det vara!

Efter att just ha sett första delen av dokumentärserien Enastående kvinnor på SVT Play konstaterar jag lite nöjt att jag inte var helt ute och cyklade när jag för någon månad sedan var upprörd över att tidskriften Världens Historia (som enligt mig borde heta Vita, västerländska, heterosexuella mäns historia) helt marginaliserade Soong May-ling, även känd som Madame Chiang Kai-Shek. Hon namngavs inte ens utan var endast fru till Chiang Kai-Shek. I England var hon var intressant nog att göra en entimmes dokumentär om med inblandning av självaste BBC. BBC är ju gudarna i mycket när det gäller TV, både dramer och dokumentärer i alla fall om man frågar mig (och jag har inte så många andra att fråga just nu).

Jag läste lite om Soong May-ling – jag föredrar att kalla henne vid hennes eget namn – när jag skrev förra gången. Det stod helt klart för mig att hon var en personlighet vars historia var intressant och som förtjänade att berättas. Och som sannolikt tonats ner i senare tiders populärhistorieskrivning. Andra världskriget är när man man läser om det ofta framställt som ett europeiskt fenomen. Undantaget är Stilla havs-kampanjerna. Soong May-lings historia visar en annan sida av kriget, även om det för Kinas del började tidigare.

Soong May-ling (t.h) och Eleanor Roosevelt i Washington 1943. Bild från Wikipedia.

Jag googlade på programtiteln Enastående kvinnor och hittade bara en enda recension, skriven av Mikael Vestlin (som ska ha cred för att uppmärksammat serien!) i Helsingborgs Dagblad 10 juni. Han kände inte till Soong May-ling tidigare, men tycker generellt att programmet var bra. Dock för torrt och faktatyngt om man inte redan är insatt i Kinas historia. Jag är det inte, men hade inga större problem att hänga med. Vestlin ser fram emot kommande program som handlar om Coco Chanel, Audrey Hepburn och Indira Ghandi. Jag noterar att de alla är mer kända, i alla fall i Västvärlden än Soong May-king och då ställer mig frågan: varför ser vi historiska dokumentärer? Är det bara för att bekräfta och till viss del utöka det vi redan vet? Eller vill vi faktiskt höra något nytt och inse att en historia rymmer fler historier? Ja, det bör vi fundera över!

Så länge vi får lära oss i skolan att Marie Antoinette sade Men kan de inte äta kakor? så kommer vi att vara nöjda med att låta den skrönan, som helt saknar historisk grund, vandra vidare genom generationerna.

Så länge Nationalmuseum tror att samlande av konst enligt estetiska principer (det är tydligen det de håller på med har jag hört) är objektivt, att det sanna, rätta och sköna existerar, kommer vi att få se objektifierande, sexistiska utställningar som Lust & Last.

Fler berättelser, alternativa berättelser kan nyansera bilden.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Film/TV, Populärkultur

Kvinnoporträtt på SVT och andra ställen

Jag har ingen TV (vilket enligt många, speciellt telefonförsäljare, är mycket märkligt). Men som tur är så finns ju SVT Play. Ikväll är det premiär för serien Enastående kvinnor på SVT. Den skall jag definitivt följa.

Eftersom den svenska historieböcker för skolan marginaliserar kvinnan är det skönt att se att det finns andra vägar där kvinnor i historien lyfts fram. För det behövs! Unga människor behöver förebilder av båda könen. Dessutom anser jag att den enkönade bilden är historieförfalskning. Fram för fler alternativa berättelser, de finns där. Och de är lika viktiga.

En viktig roll i historieberättandet har självklart museerna. Jag skrev tidigare här i bloggen om att jag Kulturdepartementet avsatt pengar för att öka jämställdheten inom kulturområdet. Historiska museet (SHM) håller i arbetet när det gäller museerna och avstamp var en hearing på SHM i förra veckan. Jag var där och har skrivit om mina intryck i SAU:s blogg. Projektledaren Katty Hauptman Wahlgren, museichef Lars Amréus och SHM:s forskningschef Fredrik Svanberg har också bloggat om dagen.

Första gången jag såg den här filmaffischen tänkte jag att det ofta är så män och kvinnor visas i installationer på museer. Som stjärna och birollsinnehavare.

Ingen tror nog att arbetet kommer att bedrivas på en räkmacka, men de allra flesta tyckte att initiativet var mycket bra. Och snabbt gick det. Heja projektgruppen! Trots det hade jag en viss bitter bismak i munnen när jag gick därifrån. Vi var många som var där, föreläsningssalen var full och så många stod på kölistan att föredragen sändes via webb-TV så att fler kunde ta del av vad som sas. Men jag kände ändå att några saknades.

Kan man till exempel inte förvänta sig att de nationella museerna skall inse att det här är viktigt och ha med minst en representant? Flera hade det, medan andra saknades. Var fanns Nationalmuseum? Jag misstänkte redan när jag såg utställningen Lust & Last i påskas att genusfrågor och alternativa perspektiv inte stod så högt i kurs under taket där. Mycket riktigt hade detta ”Sveriges ledande konst- och designmuseum” (enligt hemsidan) ingen representant vid hearingen. Statens museer för världskultur består av Etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Världskulturmuseet. Jag hittar endast Etnografiska i deltagarlistan. Jämställdhet innefattar jämlikhet vilket i sin tur knyter an till dekolonialisering. Således kan man tänka sig att hearingen vore högintressant för alla dessa museer.

En av de enligt mig mest tankeväckande föredragen hölls av Anna Samuelsson, forskare vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala Universitet. Men samma universitets eget museum, Museum Gustavianum, fanns inte representerat.

Det vi såg nu var det första mötet inför kommande arbete. Det gick snabbt och det kan vara en anledning till att många av de som ”borde” vara där saknades. Jag hoppas att det var fallet snarare än att några av Sveriges viktigaste museum inte tycker att jämställdhetsfrågorna är något som berör dem. För ingen kan väl tro idag, 2011, att en utställning saknar budskap vid sidan av det som verken själva innehåller? Inte kan väl någon tro att insamlandet, vad man väljer att visa och hur man visar det färgas av ett antal människors olika glasögon?

Neeeeej! Eller?

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Utställningar/levandegörande

Writing Queen?

Med anledning av mina skrivprojekt (beskrivs under fliken Adalin) har jag de senaste åren studerat försökt lära mig mer om Europa under andra halvan av 700-talet. Århundradet är ganska dåligt belyst i de bevarade texterna. I såväl Skandinavien som England är lutar man sig främst på arkeologin. På kontinenten finns det mer skriftliga belägg. En viktig källa är Annales regni francorum (de kungliga frankiska annalerna), d.v.s. kortfattade ”årsböcker” där viktiga händelser för perioden 741 – 829 AD nedtecknades. Annalerna är det närmaste vi kommer en officiell historia från den tidiga karolingiska eran.

Karl den store (742 el. 747 – 814 AD) har gått till historien som en man med visioner. År 768 blev han frankernas kung och han påbörjade snart arbetet med att vidga gränserna och kristna Europa. Efter årtionden av krig låg mycket stora landområden under hans spira och han kröntes på juldagen år 800 till Helig romersk kejsare i Rom. Annalerna är en viktig källa till den tid då omvälvande händelser som skakade Europa och stora skaror av besegrade folk försattes på flykt. Hela landområden tömdes och befolkningen drevs iväg. Kristendomens budskap må vara fred, men kristnadet av saxare och slaver var en blodig historia. Så blodig att den kan ha fått hedniska folk längre norrut, i Skandinavien, att resa sig och gå till motangrepp genom att från havet angripa kristna kyrkor, kloster och bosättningar. Vikingatiden tog sin början.

Tillbaka till de viktiga historiska källorna, till annalerna. Vem som skrivit dem eller ansvarat för deras tillkomst är inte känt. Många teorier har lanserats. På stilistiska grunder har det konstaterats att annalerna har flera olika författare. Trots att de kallas årsböcker och händelserna redovisas årsvis har nedtecknandet inte skett på det sättet. Istället tycks man ha skrivit i sjok och ibland har korrigeringar skett i efterhand.

Den framstående engelska medeltidshistorien Rosamond McKitterick, professor vid universitetet i Cambridge, gav år 2008 ut en bok om Karl den store. I den lanserar hon en idé, en teori som tidigare inte har berörts av forskningen. McKitterick har studerat annalerna noga, deras stil och flödet av text. Hon menar att det inte är osannolikt att drottningen ansvarat för Annales regni francorum. Kanske har hon skrivit själv, men än mer troligt är att hon övervakat och ansvarat för det viktiga arbetet med att nedteckna rikets historia.

McKittericks teori skulle förklara en förändring som sker i texternas omfattning och innehåll runt 800. Det har föreslagits att noteringarna för åren 800 – 814, då Karl den store dog, inte skrevs ner förrän efter hans död, under hans son Ludvig den frommes regering. Och faktiskt fanns det inte heller någon drottning under den åldrande kungens sista år vid makten. Liutgard, hans fjärde och sista hustru, dog år 800. Är det förklaringen till att den officiella historien är lite styvmoderligt behandlad under 800-talets första år? Utan drottning ingen historieskrivning.

En 1800-talsstaty av Karl den stores mor (och rådgivare) Betrada av Laon (f. ca 710-727, d. 783 AD), frankernas drottning 751-768. Bild från n Wikimedia Commons.

En fascinerande tanke som tydligt visar på att källmaterialet ständigt ger ny information – om man väljer att se bortom invanda ”sanningar” (som den om vit marmor som förra inlägget handlade om). Och när man tänker logisk, vem kunde egentligen vara mer lämpad att övervaka att den rätta historien nedtecknades än rikets mäktigaste kvinna?

Källa

McKitteric, R., 2008. Charlemagne. The Formation of a European Identity. Cambridge University Press. Cambridge.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia

En historia byggd på sanningar – eller vita lögner?

Nyligen förde en länk i Cecilia Klynnes blogg (varning för att man blir extremt hungrig av att läsa den bloggen!) mig till en DN-artikel av Barbro Santillo Frizell, föreståndare vid Svenska Institutet i Rom. Temat var en missuppfattning som går tillbaka till renässansen, nämligen att antikens marmorstatyer skapades för att ses som vi ser dem idag: vita. I själva verket var de bemålade, något som forskare har vetat mycket länge. Kunskapen har dock i hög grad stannat inom universiteten och andra forskningsinstitut. Jag minns väl att det diskuterades när jag studerade konsthistoria 1989. Men utåt sett – nog är idén om den vita marmorn dominerande i populärframställningarna och den allmänna idén om hur antikens konst såg ut?

En detalj från Trajanuskolonnen(ca 113 AD) i Rom som den ser ut idag.

Trajanuskolonnen igen, nu med restaurerade färger. Bild från Discovery News.

Varför då denna utvikning? Jo, för att understryka vikten av att inte ta något för givet. I fallet med den vita marmorn har det länge varit känt att den är en renässanskonstruktion. Ändå fortsätter den att dyka upp i populärframställningarna.

Vilka andra segdragna historiska konstruktioner färgar våra glasögon när vi ser på förfluten tid? Det finns alltid anledning att skärskåda ”sanningar”, för de kan faktiskt visa sig vara lögner. Om än vita sådana.

Och den här bilden är främst med för att jag tycker att den är... snygg!

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Konst, Populärkultur, Populärvetenskap, Utställningar/levandegörande, Vetenskap

Ur nattomhöljda tider…

Tidskriften Levande Historia fångade min uppmärksamhet härom dagen. Bortsett att Hitler fanns på framsidan så verkade innehållet mer varierat än vad man vanligen ser (och som jag själv exemplifierade i mitt senaste inlägg). Just den dagen råkade dock vara Valborg och jag var på snabbvisit på Ica för att inhandla en st grillad kyckling till den kommande lunchen, så eventuella inköp fick vänta. Och de gör de fortfarande.

Men jag upptäckte just att en artikel från Levande Historia har publicerats på nätversionen av Svenska Dagbladets kulturdel: Partyprinsessan blev kapare på Östersjön handlar om Cecilia Vasa (1540-1627), dotter till Margareta Leijonhuvud och Gustav Vasa.

Cecilia som storhertiginna av Baden. Bild från Wikipedia.

Befriande att läsa om en renässanskvinna som uppenbart gick sina egna vägar och hade skinn på näsan. Sådana finns det gott om i historien – människoöden som förtjänar att berättas och som med säkerhet kan intressera och fascinera minst lika många som strategiska överväganden och böljande fronter på slagfälten. Redan i skolan pratades det om att historia bara är krig och kungar. Nå, det är för att vi gör den till det. Det finns så otroligt mycket mer!

Ett bra initiativ av Levande Historia att lyfta fram ett exempel på de mindre kända berättelserna! Jag ska köpa tidningen och se om resten av den faller mig i smaken.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Populärvetenskap

”Världens historia” – består av (vita, västerländska, heterosexuella) män?

Världens Historia är en tidskrift som ges ut av Bonnier Publications. Syftet beskrivs på s. 4 i nr 7/2011  enligt följande:

Målet för oss på Världens Historia är att förmedla de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien.

Trots att jag är luttrad reagerade jag vid första genombläddringen på hur få kvinnor som finns i tidningen. De är så få att jag blev frestad att räkna dem. Eftersom tidskriften är väldigt inriktad på krig (förmodligen anser redaktionen att krig, och främst europeiskt baserade sådana, är de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien) blev det svårt då många bilder visar ett oräkneligt antal män. Alltså räknade jag istället bilder med kvinnor, män och både kvinnor och män. Resultatet blev följande:

Bilder med enbart kvinnor: 13 st

Bilder med enbart män: 78 st

Bilder med både män och kvinnor: 10 st

Vad är det då för kvinnor som ändå enligt tidskriftsmakarna platsar bland de som bidrar till de mest spännande, dramatiska och epokgörande händelserna i världshistorien? Den som får mest utrymme Anne Frank (s. 52-59), född 1929 och död i Bergen-Belsen våren 1945. Artikeln om Anne Frank bidrar för övrigt med sex av kvinnobilderna och två av de med både kvinnor och män i tidningen.

Ytterligare en kvinna kan sägas vara huvudperson, en mumifierad inka-flicka som sannolikt offrats till gudarna (s. 40-45). Agenten i berättelsen är dock inte flickan, som kallas för La Doncella, utan de manliga forskare som hittade henne 1999.

För övrigt möter vi ytterligare några namngivna kvinnor, faktiskt drottning Boudica som jag själv skrev om i ett inlägg 18 april. Det berättas att hon förlorade mot romarna och tog livet av sig, något som inte är fastslaget. En annan person som skymtar förbi i en notis om Tjernobyls anonyma hjältar är Ljudmilla Ignatenko, ”Brandmannen Vasilijs gravida fru” (s. 70). Vi delges den tragiska historien om hur Ignatenko förlorade sitt barn p.g.a. strålningsmängden hon tog mot när hon skötte maken. Men om hon anses vara en av Tjernobyls anonyma hjältar är jag osäker på.

I notisen ”Vad blev det av…” (s. 13) är Chiang Kai-Shek ämnet:

Chiang-Kai Shek och hans hustru höll Taiwan i ett järngrepp i 26 år.

Vad hustrun hette är tydligen inte intressant att berätta, hon var ju bara ett namnlöst bihang till sin make. Jag kan meddela att hennes namn var Soong May-ling, att hon var politiker och konstnär, levde till 105 års ålder och förefaller ha varit känd för sin egen skull. Men det är klart, till skillnad från Anne Frank, Boudica och La Doncella kan inte Soong May-ling med bästa vilja i världen göras till ett offer, något som de kvinnor som ges mer framträdande roller i Världens historia annars har gemensamt.

Song May-ling. Bild från Wikipedia.

En berättelse som kunde varit värd att brodera ut mer är t.ex. Miep Gies.  Jag vet inte, var det helt riskfritt att ge sig in i gömstället efter att tyskarna fört bort familjen Frank? Gies gjorde det i alla fall och förutom att ha tagit aktiv part i att gömma familjen var det hon och endast hon som räddade Anne Franks dagbok till eftervärlden.

Så var det då detta med världens historia. Jag är väl lite udda, men jag tycker att kvinnor är en del av världen. När man så konsekvent bortser från ett kön kan man knappast göra anspråk på att berätta världens historia. Det kan man inte heller om man ser allt ur ett västligt, ibland kolonialt perspektiv. Av de elva större artiklarna i tidskriften behandlar nio helt europeiska eller västliga ämnen. I en av de övriga möter vi franska kolonialister i Amerika. Vissa sammandrabbningar med lokalbefolkning finns med, men generellt berättas en historia om fransmän om än i Nya världen. Kvar finns artikeln om de offrade inka-barnen. Den är den enda som helt fokuserar på något som inte är europeiskt.

De kortare artiklarna ser till en början geografiskt mer spridda ut. Men det är en chimär. De östliga ryttarfolken vi får en översikt av – ja, de svepte ju in i Europa från 400-talet och framåt. Och vi får lära oss en del om Etiopien – eller i alla fall om hur Italien invaderade landet 1935. Under rubriken Världens brännpunkter presenteras Kurdistan, som väl är så nära Europa man kan vara utan att vara i Europa. Typ.

”Världen” känns geografiskt snäv. Och påfallande många av de aktiva vi möter är vita, västerländska män. Tidningens egen expertpanel, en kvinna och sju män (samtliga tycks vara av nordeuropeiskt ursprung), speglar ganska väl sammansättningen på de historiska personer som spelar huvudrollerna i artiklarna.

Till sist – ofta höjs röster mot önskemål och krav på jämlikhet i utställningar, böcker etc med att verken speglar källäget. Det finns inga källor som belyser annat än vita, västerländska, heterosexuella män får man höra. Det är fel. Källor finns, men man måste bemöda sig att ta fram dem och kan inte läsa i närmaste historiebok som står i hyllan. Magasin som Världens Historia skulle själva kunna hjälpa till att vidga vyerna med mycket enkla medel. Exempelvis ställs en läsarfråga ”Hur länge har vi haft egna flaggor?”. Som illustration till svaret används Edward Morans By Dawn’s Early Light.

Francis Scott Key får inspiration till att skriva The Star-Spangled Banner. Bild från Wikipedia.

Men om redaktionen velat hade de lika gärna kunnat ta den här, som är betydligt mer känd i Europa:

Eugène Delacroix - Friheten på barrikaderna. Bild från NE.

Eller det här roliga vykortet jag hittade på nätet.

Eller, om man nu inte vill ha symboler som svenska Moder Svea eller franska Marianne, så finns det riktiga, levande, synnerligen fysiska kvinnor att tillgå:

Jag menar, JES… nej, MADONNA, hur svårt kan det vara? (Jag googlade fram bilderna ovan på tio minuter.)

Men, om jag skall återgå till att vara seriös, så räcker det i längden naturligtvis inte med add women and stir som Sandra Harding så träffsäkert har uttryckt det. Historiesynen vidgas och delvis förändras i grunden. Men för mig är jag i nuläget ganska nöjd om vi kan uppnå add women (och andra etniciteter, sexualiteter…). På så sätt får de som intresserar sig för förfluten tid tillgång till många fantastiska historier. Nu är de dolda, för de passar inte i bilden.

Som de som läst hit räknat ut för väldigt länge sedan dissar jag detta nummer av Världens Historia. Tror jag ska föreslå att den döps om till Vita, Västerländska, Heterosexuella Mäns Historia i Europa och kolonierna. För det är vad det är.

2 kommentarer

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet, Populärvetenskap

Representativitet på museerna – på den politiska agendan!

Jag befinner mig fortfarande i någon form av baksmälla efter Lust & Last. Vanligen klagar jag ju på att man ser för lite kvinnor i de flesta situationer, museer inkluderat. Därför blev det något av en spiken-i-kistan-känsla att inse att för att kvinnor skall lyftas fram ordentligt på en stor utställning vid ett nationellt museum så krävs det tydligen att de ges en roll som går ut på att kvinnokroppen exponeras och till viss mån objektifieras.

Danaë och guldregnet av Adlof Ulrik Wertmüller har fått äran att utgöra framsida på museikatalogen till Lust & Last. Självklart är det en naken, ensam kvinna även på baksidan. Bild från Nationalmuseums hemsida.

Nu har jag faktiskt inget principiellt mot att man visar ett visst mått av exponerande konst vid en utställning som Lust & Last, det är helt rimligt. Men jag önskar att exponeringen av manskroppen fått större del av kakan. För naturligtvis finns det sådan konst också.

Rädslan för att visa män nakna tycks vara ett ganska sent fenomen – som håller sig in i våra dagar. Hur många filmer har man inte sett med nakna kvinnor, men där det råkar fladdra så lägligt framför det manliga organet? Men åter måste jag understryka: det finns konst även från de perioder som Lust & Last var fokuserad på som visar mannen i all sin manlighet (den könsliga då). Men den ska plockas fram också…

Vissa - som Michelangelo - fegade ju verkligen inte. Hans berömda staty David blev klar 1504 och stod till allmän beskådan ute på ett av Florens torg. Bild från Wikipedia.

Nå, tydligen är det inte bara jag som tycker att könsrepresentation i utställningar är ett problem. Kulturdepartementet har nu avsatt 17,5 miljoner för att öka jämställdheten inom kulturområdet och denna gång omfattas även museerna av satsningen. Av detta tillfaller en viss pott Historiska museet. Där har en projektgrupp redan tagit tag i saken och organiserat en hearing och workshop i slutet på maj.

Faktiskt känns det otroligt skönt! Jag har haft en liten hopplöshetskänsla efter Lust & Last.  Men kanske vågar man ändå tro på att möjlighet finns att ta ett steg mot utställningar som berör olika perspektiv, som bygger på reflektion och inte endast söker lättfunna ”sanningar”?  Som vågar flytta sig från skolboksnormen och belysa andra verkligheter?

Sådana utställningar behövs. Och jag tror att de visst kan locka stor publik. Men om inte de nationella museerna går i bräschen, vem ska då göra det?

Ett kärlekspar på ett centimeterstort guldbleck från Skandinavisk järnålder. De små blecken, som finns mellan ca 500 och 900, visar ofta erotiska motiv som detta. Bild från Historiska Museet.

Lämna en kommentar

Filed under Arkeologi/historia, Erotik, Jämställdhet, Konst, Utställningar/levandegörande

Det moderna Sverige – snart pigg 90-åring

Det slog mig idag att Sverige, det moderna Sverige, på sätt och vis firar nittioårsjubileum i år. Födelsedagen infaller den 12 september. Ja, naturligtvis är nationen betydligt äldre än så. Men 12 september 1921 är ändå ett mycket viktigt datum i svensk historia. Den dagen var det nämligen val i landet. Det första då både kvinnor och män fick rösta, d.v.s. vårt första demokratiska parlamentsval. En grundlagsändring krävdes för att göra det möjligt.

Signe Bergman - ordförande i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1914-1917. Bild från Wikipedia.

Sverige var sist med att införa kvinnlig rösträtt i Norden. Finland startade 1906 och följdes av Danmark och Island 1913 och Norge 1915. Sverige var alltså efter både min mors och biologiska mormors födelseländer Finland och USA (1920). I pionjärstaten Wyoming fick kvinnor faktiskt rösta redan 1869, medan den brittiska kolonin Pitcairn (Polynesien) var ännu mer framsynta – 1838. Allra första nation i världen var Nya Zealand där reformen kom 1893.

Min svenska mormor (d.v.s. min mammas adoptivmor) var född 1897. Hon skulle fylla 24 år samma höst som valet hölls och därmed klarade hon åldersgränsen som var 23. Mormor dog 1987 och jag vet inte om jag någonsin frågade henne om hon tog chansen och röstade den där septemberdagen för 90 år sedan.

Jag undrar om det blir en hejdundrande fest vid 100-årsjubileet om tio år? Visst är det väl något för alla i vårt land vill att fira? Att vi till slut tog möjligheten att bli en demokratisk nation.

Elin Wägner var en av de som arbetade aktivt för frågan. Bild från Wikipedia.

På valdagen förra året fick jag faktiskt en liten aning om hur fantastiskt det måste varit för de där kvinnorna som gick till valurnorna 1921. Framför mig i kön stod ett ungt par som tydligen fått svenskt medborgarskap nyligen och nu skulle rösta för första gången. Jag och mannen bytte några ord. Han berättade att både han och hans hustru var så uppeldade över att de fick rösta och att de visste att valet hederligt och demokratiskt. Det är inte en självklarhet i alla delar av världen och var det inte i Sverige för bara nittio år sedan, då min mormor var 23 och min farmor åtta år gamla.

2 kommentarer

Filed under Arkeologi/historia, Jämställdhet