Efter att just ha sett första delen av dokumentärserien Enastående kvinnor på SVT Play konstaterar jag lite nöjt att jag inte var helt ute och cyklade när jag för någon månad sedan var upprörd över att tidskriften Världens Historia (som enligt mig borde heta Vita, västerländska, heterosexuella mäns historia) helt marginaliserade Soong May-ling, även känd som Madame Chiang Kai-Shek. Hon namngavs inte ens utan var endast fru till Chiang Kai-Shek. I England var hon var intressant nog att göra en entimmes dokumentär om med inblandning av självaste BBC. BBC är ju gudarna i mycket när det gäller TV, både dramer och dokumentärer i alla fall om man frågar mig (och jag har inte så många andra att fråga just nu).
Jag läste lite om Soong May-ling – jag föredrar att kalla henne vid hennes eget namn – när jag skrev förra gången. Det stod helt klart för mig att hon var en personlighet vars historia var intressant och som förtjänade att berättas. Och som sannolikt tonats ner i senare tiders populärhistorieskrivning. Andra världskriget är när man man läser om det ofta framställt som ett europeiskt fenomen. Undantaget är Stilla havs-kampanjerna. Soong May-lings historia visar en annan sida av kriget, även om det för Kinas del började tidigare.
Soong May-ling (t.h) och Eleanor Roosevelt i Washington 1943. Bild från Wikipedia.
Jag googlade på programtiteln Enastående kvinnor och hittade bara en enda recension, skriven av Mikael Vestlin (som ska ha cred för att uppmärksammat serien!) i Helsingborgs Dagblad 10 juni. Han kände inte till Soong May-ling tidigare, men tycker generellt att programmet var bra. Dock för torrt och faktatyngt om man inte redan är insatt i Kinas historia. Jag är det inte, men hade inga större problem att hänga med. Vestlin ser fram emot kommande program som handlar om Coco Chanel, Audrey Hepburn och Indira Ghandi. Jag noterar att de alla är mer kända, i alla fall i Västvärlden än Soong May-king och då ställer mig frågan: varför ser vi historiska dokumentärer? Är det bara för att bekräfta och till viss del utöka det vi redan vet? Eller vill vi faktiskt höra något nytt och inse att en historia rymmer fler historier? Ja, det bör vi fundera över!
Så länge vi får lära oss i skolan att Marie Antoinette sade Men kan de inte äta kakor? så kommer vi att vara nöjda med att låta den skrönan, som helt saknar historisk grund, vandra vidare genom generationerna.
Så länge Nationalmuseum tror att samlande av konst enligt estetiska principer (det är tydligen det de håller på med har jag hört) är objektivt, att det sanna, rätta och sköna existerar, kommer vi att få se objektifierande, sexistiska utställningar som Lust & Last.
Fler berättelser, alternativa berättelser kan nyansera bilden.
the A word 